Sjukvårdskuratorn: ”Man måste hela tiden göra sig synlig”

– De har ofta en altruistisk syn på livet och har en tanke om solidaritet. Många är redan blodgivare och står med i donationsregistret. Men det har också hänt att det handlar om någon som snudd på gör våld på sig själv, så att det nästan blir självutplånande. Det kan vi ju absolut inte acceptera, förklarar hon.

Som legitimerad hälso- och sjukvårdskurator mot transplantationscentrum och thoraxsektionen möter Malin Landström såväl patienter som behöver en organdonation, deras anhöriga och donatorer. Hon bedömer inte bara donatorn, utan även om en patient klarar av att ta emot ett organ via transplantation, både psykologiskt och praktiskt. En person med ett transplanterat organ behöver äta medicin och gå på kontroller resten av livet.

– Vi behöver säkerställa att patienterna är rustade inför det som kommer, eller att de får de insatser de behöver för att bli det, säger hon.

Utredningen är ett bra tillfälle att gå igenom vilka rättigheter patienten har, eftersom en transplantation följs av en lång sjukskrivning.

– Det är tufft i samhället i dag. Det har jag märkt genom åren, att till exempel socialtjänsten är tuffare i sina bedömningar och ställer högre krav, även om man är kroniskt sjuk.

Under tiden inför transplantationen är det också många som är rädda – kommer en donator att hittas innan hen blir för sjuk för att kunna gå igenom transplantationen?

Även om det händer att människor donerar organ anonymt så är det vanligaste att donatorn är någon närstående, exempelvis en förälder som donerar till sitt barn.

Då kan det vara lättare att göra en utredning av en förälder som ska donera till sitt barn. Det är inte ovanligt att föräldern står inför valet att donera eller leva med risken att barnet dör.

– Det blir en annan typ av bedömning.

Mötet med de anhöriga är en viktig del av jobbet. Inför donationen och efter. Om en donation inte lyckas finns hon där, beredd att möta deras sorg.

Ett viktigt jobb. Men på många håll inom vården tonas hälso- och sjukvårdskuratorernas roll ned. När Malin Landström började att jobba för drygt 15 år sedan fanns det betydligt fler kuratorer på vårdcentralerna.

– Då ansåg man ändå att det var viktigt. Sedan under några år skedde många förändringar och de drog in på kuratorstjänster.

Vårdcentralerna premierades för att tillsätta vissa tjänster och där ingick inte kuratorer. I stället har arbetet i primärvården kommit att riktas in mer på terapi än på det helhetsstöd som kuratorerna erbjuder, berättar Malin Landström.

I kuratorns roll ingår till exempel att samordna insatser och att informera om patientens rättigheter och vad det finns för samhällsresurser som kan vara aktuella att ta till. De tar kontakt med myndigheter och håller i samverkansmöten, och hjälper patienterna rent praktiskt med vilka ersättningar de har rätt till.

– Vi är ju de enda som faktiskt ser och pratar om hela patientens situation och hur den påverkar deras möjligheter att ta emot vården. Vi skulle göra patienterna en otjänst om vi tar bort kuratorerna.

Malin Landström sitter i valberedningen för Svensk kuratorsförening, som bland annat har varit drivande i legitimationsfrågan. Att den infördes har varit en viktig faktor i arbetet med att höja statusen för kuratorerna.

– Föreningen har gjort ett stort arbete för kuratorer i hälso- och sjukvården. Det är en viktig förening som jag vill stötta.

Malin Landström växte upp med föräldrarna och en lillasyster i stadsdelen Lambohov i utkanten av Linköping. På många sätt en idyll med cykelavstånd till skolan, teater och sketcher med kompisarna på roliga timmen. Först på högstadiet fick hon sin första inblick i

socialtjänstens arbete, då en av hennes nära vänner behövde stöd. Kanske bidrog det till att Malin Landström fick upp ögonen för socionomutbildningen.

– Jag tror att det öppnade upp ett fönster, att vara så nära någon som fick stöd och hjälp.

Men å andra sidan hade hon kanske hamnat på kuratorsstolen ändå.

– Jag har nog alltid stått på de svagas sida och tyckt att det har varit viktigt att stå upp för personer som själva har svårt att stå upp för sig.

Studierna tog henne till Göteborg, som hon älskade och blev kvar i. Här fanns fler möjligheter för människor att välja hur de vill leva sina liv och det uppskattar hon fortfarande. Numera har hon i stället cykelavstånd till jobbet på Sahlgrenska, och drömjobbet som hon suktade efter redan när hon gjorde VFU 2009. Till skillnad från många andra sjukhus som har skurit ner rejält på antalet kuratorer, så är de fortfarande ganska många på Sahlgrenska.

I Malin Landströms team som arbetar mot transplantationscentrum, leverkirurgi och thorax är de tre personer som täcker upp drygt två kuratorstjänster. Och på hela enheten, kuratorsmottagning kirurgi och njurmedicin där Malin Landström även är sektionsledare, är de för närvarande tio kuratorer.

– Det är ju väldigt lyxigt får man säga. Det är inte alltid man har möjlighet att vara flera som jobbar mot samma verksamhet. Det är fint att ha så många omkring sig som man kan dela erfarenheter med och även bolla saker med. Annars kan det vara ett ganska ensamt yrke.

Men som kurator är det är också viktigt att hålla sig framme och visa att man finns.

– Man måste hela tiden göra sig synlig och självklar i verksamheten, man kan inte vänta på att bli inbjuden.

För att statusen för yrket ska bli högre behövs flera saker, menar Malin Landström. Legitimationen när en bra början, även om det ännu inte är ett krav på Sahlgrenska utan bara en merit. Till det har det börjat utformas befattningsbeskrivningar, något som också är viktigt för att det ska blir tydligt för alla andra vad kuratorerna pysslar med. Utöver det skulle det vara bra om fler kuratorer började forska, tror Malin Landström.

– Jag tror att vi behöver äga mer av vår fråga i forskningen. Det pågår mycket forskning inom hälso- och sjukvården, men det finns inte samma tradition hos kuratorerna som till exempel hos sjuksköterskor. Jag tror att det är vi som behöver göra detta för att äga vår egen kompetens.

Vad skulle behöva beforskas?

– Jag tror att vi skulle behöva forska på mycket av det vi redan vet, för att också kunna bevisa det. Forska på det självklara, men också på exempelvis nya patientgrupper.

Men för egen del så har hon inga planer på att lämna kuratorskorridoren på Sahlgrenska. Utmaningar finns, och när det går bra för en patient ger det mycket glädje.

– När vi har patienter som haft ett otroligt komplicerat förlopp och ligger här länge, som sedan blir så pass bra att de kan åka hem… Det finns en sådan glädje i det. ’Wow, tänk att du har tagit dig igenom allt det här!’ Jag tycker det är otroligt att få vara med i det.