Så jobbar Uppsala med unga avhoppare

Sedan dess har kommunen tagit fram åtgärdsplaner för att stärka det brottsförebyggande arbetet. Skjutningarna har minskat, så även antalet unga i de kriminella nätverken – från 1 312 personer 2022 till 1 252 personer 2023, enligt polisens statistik.

Som en del i det förebyggande arbetet har socialförvaltningens enhet för riktat stöd 1 startat något av en pionjärverksamhet. Det rör sig om en avhopparverksamhet för unga mellan 13–17 år – en av de första offentligt styrda i landet.

– Enheten har jobbat normbrytande mot målgruppen sedan 2021. Avhopparverksamheten är ett tilläggsuppdrag som vi haft på plats sedan årsskiftet 2023/2024, berättar enhetschefen Elin Persson.

LÄS OCKSÅ >>> Fryshuset: ”Myndigheterna har resurserna, civilsamhället har relationerna”

I gruppen ingår en enhetschef, två -teamledare och 11 socialsekreterare och arbetet med målgruppen inkluderar tät samverkan med ungdomsjour, skola, polis och fritid.

– Det är framför allt polisen och ungdomsjouren som fångar upp flest. Men även skolan är såklart en viktig inkörsport, säger Elin Persson.

De senaste åren har gängkriminaliteten krupit allt längre ner i åldrarna. I november förra året framgick det ur Brås rapport Barn och unga i kriminella nätverk att barn så unga som 12 år rekryteras som knarkkurirer. Många som dras in förstår oftast inte allvaret, förklarar Elin Persson. Det finns inget konsekvenstänk. Plötsligt har man hamnat i en farlig situation som man inte kan ta sig ur, och då vill man inte vara med längre.

– Motivationen uppstår ju när det finns en stark hotbild mot personen. Man kanske är skyldig någon en stor summa pengar, kanske har tappat bort eller förlorat narkotika i samband med försäljning, säger Anna Morales, teamledare på enheten för riktat stöd 1.

I ett sådant läge, när motivationsfönstret hos barnet är som störst, är det optimalt för avhoppar-verksamheten att träda in. Det som händer är då att en handläggare utreder vad barnet har behov av för insats.

– Ibland kan det handla om öppenvårdsinsatser tillsammans med olika nätverk som kan erbjuda hjälp. Ibland kan läget vara så akut att barnet behöver placeras på annan ort, säger Anna Morales.

Bland öppenvårdsinsatserna finns flera möjligheter. Det kan handla om att komma i kontakt med kommunens sociala insatsgrupp (SIG) som hjälper till att motivera barnet att lämna kriminaliteten. Det kan också handla om olika behandlingsprogram, samtalsstöd, familjebehandling eller regelbunden kontakt med ungdomscoacher som ser till att skolgång och fritid fungerar.

LÄS OCKSÅ >>> ”Samvetet åt mig levande vissa dagar”

När placering på annan ort ligger på bordet växlas arbetet upp. Då går det i regel väldigt fort.

– Vi kallar till möte med en person från vuxna avhopparverksamheten och så är polisen oftast med också. Man diskuterar hotbilden och ser över var personen kan placeras. Detta behöver ske skyndsamt. Personen ska vara placerad inom en vecka. Ibland går det ännu snabbare, säger Anna Morales.

En viktig del under hela processen – före, under och efter – är att ta in barnets tankar och åsikter, förklarar hon, och sedan väga in det i besluten. Det är också viktigt att familj och anhöriga backar upp och förstår allvaret. Placeringen är ofta förlagd långt från hemorten och kan sträcka sig över lång tid.

Placeringsformerna är de sedvanliga: familjehem, HVB-hem eller stödboende. Där möter avhopparverksamheten samma utmaningar som socialtjänsten i stort.

– Det är inte alltid lätt att matcha. Det behöver vara i rätt del av landet och vara rätt utifrån barnets behov. Det behöver inte bara handla om själva avhoppet, det kan också finnas missbruk med i bilden eller diagnoser som man behöver ta hänsyn till, säger Elin Persson.

Ändå är det inte placeringen i sig som är den största utmaningen, förklarar hon. Det stora grovjobbet infaller först efter, när tiden på placeringen börjat gå.

– Då sjunker oftast motivationen. När det händer samverkar våra handläggare tätt med de ansvariga på placeringen, säger Elin Persson.

– Det handlar om att barnet får träffa föräldrar och anhöriga. Man behöver också få in dem i en skola, och arbeta för att de ska skapa sig ett nytt personligt nätverk, nya vänner. Det behöver falla på plats tidigt så att barnet inte tappar livsgnistan.

Finns det några begränsningar i kontakten med familj eller andra personer på hemorten?

– Nej, eftersom det gäller barn så har inte vi gjort några begränsningar. Men vi försöker få barnen att bryta kontakten med destruktiva vänner.

Finns det inte en riskfaktor i för mycket kontakt, att de som vill barnet illa kan får reda på var barnet befinner sig?

– Om det skulle uppstå så blir det upp till oss, tillsammans med polisen, att se över möjligheterna för en omplacering.

– Vi och personalen på placeringen stöttar också barnet att hela tiden ha ett skyddstänk, att tänka på vad man lägger ut på sociala medier och vad man säger i kontakten med andra människor.

LÄS OCKSÅ >>> Så ska barnen hållas borta från gängen

Oavsett om en placering får önskad effekt och barnet skapar sig en ny fungerande tillvaro på den nya orten, eller om man tvärtom möter stora svårigheter, så har barnet kontinuerlig kontakt med en handläggare från avhopparverksamheten. Om det finns ett fortsatt behov av stöd vid 18 års ålder överförs arbetet till kommunens avhopparverksamhet för vuxna.

Arbetet med unga avhoppare är relativt nytt hos er, hur upplever ni att det hittills har gått?

– Det har nog varit lite svårare än vad vi har tänkt. Eftersom vår målgrupp är så pass ung så har man i regel inte hunnit uppleva de stora negativa konsekvenserna av kriminaliteten än. Det påverkar motivationen. Det är ett otroligt jobb att behålla den hos målgruppen, säger Elin Persson.

Anna Morales fyller i:

– Det är lättare hos personer som är 18 år och äldre. Man har mognat och inser hur det här livet påverkar både en själv och ens familj.

Elin Persson och Anna Morales heter egentligen något annat.