Så får barnen gehör i familjer där vuxna missbrukar

– Jag jobbade då som platsansvarig inom öppenvården i Sandviken. Projektet var riktat mot familjer med vuxna med skadligt bruk och beroende och handlade om att utveckla ett samordnat arbetssätt gentemot de här familjerna. Grundläggande var också att göra barnens röster hörda, säger hon.

Totalt deltog fyra kommuner i projektet där varje kommun hade relativt fria tyglar att utveckla sina egna metoder. Inom Sandvikens kommun blev ett av resultaten Jag & min familj, ett familjebaserat och sektionsöverskridande öppenvårdsprogram. Målgruppen är barn i familjer där vuxna missbrukar alkohol eller droger.

LÄS OCKSÅ >>> Rebecca Svensson tar fajten för barn och unga

– Det är en intervention som vänder sig till hela familjen där barn och föräldrar träffas tillsammans. Man pratar om missbruket och om problemen i familjen på ett sakligt, avdramatiserat och icke-dömande sätt, säger Ann Lyrberg, som varit drivande i utvecklingsarbetet sedan starten.

– Totalt ses man vid åtta tillfällen tillsammans med två samtalsledare, en från barn- och familjeöppenvården och en från vuxenöppenvården. Varje träff pågår i cirka 1,5 till 2 timmar, och så kan man vid behov sätta in två extraträffar.

Just att samarbeta mellan enheter är en nyckelfaktor. Ann Lyrberg, som jobbat länge inom vuxenöppenvården, hade bra koll på arbetet med föräldrarna men huvudmålgruppen, barnen, hade hon mindre erfarenhet av. Lösningen fanns dock bara ett stenkast bort.

– Jag gick över gatan bara till mina kollegor i barnöppenvården. Jag frågade om vi kunde göra något ihop. Vi kan ju en massa saker. Om vi går samman så blir det ju någonting mer, säger hon.

I dag är Ann Lyrberg utredare vid FoU Välfärd i Region Gävleborg och doktorand i socialt arbete vid Högskolan i Gävle. Arbetet med Jag & min familj har växt. Efter att det infördes i Sandvikens kommun har det drivits vidare som forskningsprogram mellan 2018 och 2020, där Ann Lyrberg varit projektledare.

Totalt har tio kommuner och cirka 40 familjer deltagit under projektperioden. Samtliga kommuner har sedan fortsatt med arbetssättet efter projekttidens slut. Just nu pågår ett analysarbete av den data man samlat in. Frågan är: Hur har det gått?

– Det som både föräldrar och barn har rapporterat är att man upplever en ökad närhet till varandra och ett minskat kaos i familjen. Barnen upplever också en lägre grad av uppförandeproblem och föräldrarna en lägre grad av ångest och depression, och även en minskad alkohol- och drogkonsumtion, säger Ann Lyrberg.

Hon understryker samtidigt att Jag & min familj inte ska ses som en behandling för föräldrarna.

– Det här är en intervention som är mer riktad mot kommunikation och information, säger hon.

LÄS OCKSÅ >>> Metoden som ska stärka utsatta barns nätverk – fler ska signalera

Framför allt tycks programmet ha uppnått sitt primära mål, att placera barnen i ett tryggt sammanhang där de under kontrollerade former kan ventilera tankar och funderingar gentemot den missbrukande föräldern.

– Barnen beskriver en form av känslomässig lättnad, att ”nu fick jag säga det här”. De uppskattar ärligheten och öppenheten från föräldrarna, att de får säga som det är och att de får svar på sina frågor, säger Ann Lyrberg.

Hon nämner ett specifikt exempel.

– En pappa berättade om en situation när han i sitt missbruk inte lyssnade på sitt barn. Han bara slog undan vad barnet sa och bemötte det med att säga ”stick härifrån”. Under en träff så sa han till barnet att ”hur kunde jag göra så, du var ju bara ett barn”.

– Det finns ju något läkande i det där, att få något bekräftat. När barnet får sätta ord på vad de har varit med om och föräldern bekräftar med att säga ”ja, så var det”. Det betyder mycket.

Men det finns också utmaningar med Jag & min familj. Under de två år som det drevs i forskningssyfte var det drygt en tredjedel av familjerna som avbröt sitt deltagande. Orsakerna är flera, förklarar Ann Lyrberg.

– Dels handlar det om familjer där det fanns en ganska stor våldsproblematik som man inte kände till innan. Sedan var det också några familjer som flyttade. I några fall berodde det också på att en förälder återföll i missbruk.

– I något enstaka fall har barnet inte velat fortsätta och där känner man inte till den bakomliggande orsaken, förklarar Ann Lyrberg.

LÄS OCKSÅ >>> Många föräldrar tackar nej till stöd – både för sig själva och sina barn

En annan utmaning är att få fler kommuner att implementera arbetssättet i sina verksamheter. Även om de tio kommuner som deltagit i forskningsprojektet har fortsatt att arbeta med Jag & min familj så har det dykt upp frågor om hur man ska få fler att ansluta.

– Under tiden som forskningsprojektet pågick så var det flera samtalsledare som uppskattade att få utbildning i det här. Nu när forskningsprojektet är avslutat är det inte helt lätt att lösa det. Vem ska tillhandahålla utbildningen, hur gör man det och hur ska man få spridning, utan att det ska behöva kosta skjortan? säger Ann Lyrberg.

För själva materialet finns. Det förvaltas av socialtjänstens utvecklingscentrum i Dalarna (SUD). Hela tanken från början var att det skulle vara lättillgängligt för alla kommuner som är intresserade.

– Idén är att man enkelt ska kunna komma i gång utan krav på massa dyra utbildningar och licenser. Det är ju inte tänkt att någon ska förskansa sig rättigheter och göra business på det här. Det här har tagits fram med offentliga medel och då ska det också vara lättillgängligt för kommuner och regioner, säger hon.

Vad tycker professionen själv om arbetssättet då? Där pågår fortfarande ett analysarbete – en rapport kommer släppas under 2024 – men enligt preliminära resultat är mottagandet positivt, förklarar Ann Lyrberg.

– Man har upplevt det som utvecklande att arbeta tillsammans med kollegor från andra enheter, det har gett nya perspektiv på familjen man jobbar med. Man upplever också att man har fått en bredare bild över hela den här problematiken. Och det är mycket tack vare barnens perspektiv.