Repressiva förslagen: ”De riskerar att skrämma människor”

Anna Burston, nytillträdd ordförande för Föreningen Sveriges socialchefer (FSS) sedan oktober, tror på den politiska viljan men ställer sig frågande till de hårdare tagen, som hon anser sätter hård press på redan utsatta grupper.

– Det finns säkert en politisk ambition att följa den nya socialtjänstlagen. Samtidigt är det problematiskt med de repressiva förslagen, och då tänker jag främst på mellantvånget, eftersom det inte finns någon som helst vetenskaplig grund för det. Det är klart att det rimmar illa med nya SoL. Det blir väldigt dubbla signaler.

Om lagförslagen drivs igenom handlar det om att riskminimera, förklarar hon, och att rikta blicken utåt.

– Vi kommer behöva hitta sätt att förhålla oss till det. Ett sätt kan vara att ta hjälp från våra grannländer som redan har den här typen av lagstiftning. Hur har kollegorna i Danmark och Norge förhållit sig till att arbeta med en verktygslåda som man kanske inte har önskat?

Vilken skillnad tror du att nya SoL egentligen kommer att göra på sikt?

– Det finns stor potential och jag är helt övertygad om att vi kan jobba med socialt arbete på ett helt nytt sätt om vi vill. Det behöver finnas goda strukturer för samverkan. Det innebär till exempel att vi behöver bli insläppta på andras arenor för att tillsammans kunna jobba med socialt arbete. Det handlar framför allt om instanser som möter alla, BVC till exempel och skolan.

Arbetet med att implementera nya SoL pågår för fullt i landets kommuner. För att uppnå det som professionen ser framför sig finns det några delar som är särskilt viktiga, menar Anna Burston.

– I vissa fall behövs det en statlig styrning. Socialtjänstdataregistret är ett exempel. Det är viktigt att det kommer på plats för att det ska funka med statistik och kravet på uppföljning. Nationellt behövs det också en bättre infrastruktur för digitala tjänster. Det blir svårt när kommuner hela tiden behöver undersöka och införa olika digitala lösningar på egen hand.

Hon nämner i sammanhanget en av de kanske största tidstjuvarna: Dokumentationen. Där spår hon emellertid en ljusare framtid.

– Jag tror att digitaliseringen kommer att göra landskapet annorlunda ganska snart. I det avseendet är jag optimist. Det dröjer nog inte särskilt länge innan de flesta kommuner använder digitala tjänster för att till exempel dokumentera journalanteckningar.

Vilka är de viktigaste faktorerna som påverkar utvecklingen?

– Att omställningen blir en fråga för hela kommunen. Det finns en stor kraft i det. Jag skulle säga att det nästan är avgörande att förvaltningarna pratar om det här tillsammans, så att det inte bara blir en socialtjänstfråga. Sedan går det inte att komma ifrån att omställningen innebär en ambitionshöjning och då behövs det ekonomiska förutsättningar. Man måste kunna bygga ut sin förebyggande verksamhet samtidigt som man hanterar ett högt inflöde av anmälningar. Annars kommer man jobba på som man gjort tidigare.

Det krävs också att det finns en central uppbackning, förklarar Anna Burston. Socialstyrelsen och andra myndigheter måste kunna möta upp kommunerna i förhållande till kunskapskrav och metoder.

– Det är inte helt enkelt för en liten kommun att börja arbeta efter metoder som finns i olika nationella riktlinjer. Metoden kan kräva utbildningar och licenser, och ofta behövs särskild metodhandledning för att den ska upprätthållas. Det kan vara både kostsamt och omständligt för en mindre kommun.

Hur påverkas utvecklingen av valutgången?

– Det vet vi ju inte riktigt faktiskt. Om man ser till det omställningsmedel som beviljats fram till 2028 så är det ju många som tar för givet att det står fast, även om det blir ett maktskifte. Vi vet heller inte vad många av de repressiva lagförslagen mynnar ut i. Vad gäller nya SoL så tror jag inte att det blir så stor skillnad. Det finns en bred majoritet för den i riksdagen. Jag tror egentligen inte heller att vi kommer se några stora förändringar kring implementeringsstödet.

Finns det något som oroar dig inför framtiden?

– Lagförslagen, som det om mellantvånget, tenderar att ta över diskursen. Vi befinner oss just nu i något slags momentum. Det finns en stor potential till förändring, med många välfärdsinstanser som färdas i samma riktning kring förebyggande arbete och personcentrering. Timingen med de repressiva förslagen är olycklig. De riskerar att skrämma människor från att ta kontakt med socialtjänsten och försvåra vårt arbete. På så vis skymmer de solen. Det kan oroa mig.