Ny riktning i narkotikapolitiken: ”Man sätter liv och hälsa i förgrunden”

Anette Skårner, professor i socialt arbete och medlem i utredningens vetenskapliga referensgrupp, menar att vi kan befinna oss i ett paradigmskifte.

– Man har jobbat väldigt bra med ett uttalat brukarperspektiv, och vänt sig direkt till dem som faktiskt är berörda av politiken. Man har också gjort internationella utblickar och pratat med många andra som påverkas på olika sätt. Det har resulterat i mycket bra analyser, säger hon.

LÄS OCKSÅ >>> Utsattheten för narkotikaanvändare stor i Sverige: ”Vi måste bli bättre”

De konkreta förlag som presenteras handlar bland annat om sådant som icke-stigmatiserande bemötande, god och snabb tillgänglighet till vård (utan krav på remiss), ökat fokus på skadereducerande insatser, mindre av motprestationer som drogfrihet och ett stärkt förebyggande arbete med barn och unga.

– Det finns många viktiga enskildheter, som att fler grupper, till exempel socialarbetare, ska kunna dela ut Naloxon (ett motgift mot opioidöverdoser, reds anm.). Men framför allt är det helheten som är bra – att man sätter människors liv och hälsa i förgrunden på ett väldigt konsekvent sätt.

På många punkter gör slutbetänkandet tydligt upp med den traditionella svenska narkotikapolitiken. Det tar dock stopp vid en av dess grundbultar: den över 30 år gamla lagen om kriminalisering av eget bruk. Att se över den ingick inte i utredningens uppdrag, något som Anette Skårner och många andra forskare med henne menar var ett stort misstag av den tidigare regeringen.

LÄS OCKSÅ >>> Vård för yngre, böter för äldre – vad är bäst för unga som döms för narkotikabrott?

Frånvaron av förslag på det straffrättsliga området blir särskilt påtaglig i ljuset av en ny rapport, framtagen på uppdrag av Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO), där tre kriminologer från Stockholms universitet har utvärderat just kriminaliseringen. Resultatet talar starkt emot den svenska linjen. Det konstaterar Felipe Estrada, professor och en av forskarna bakom rapporten.

– Har de här trettio åren fört oss närmare ”det narkotikafria samhället”? Nej. Har vi ett mindre utbud av narkotika i dag? Nej. Har vi färre öppna drogscener? Nej. Färre beslag? Nej.

Konsumtionen då? Den var som lägst precis innan kriminaliseringen 1988, då den hade sjunkit under tjugo års tid.

– Inte heller den narkotikarelaterade dödligheten har gått ned, tvärtom. Alla indikatorer visar att den har ökat, och det kraftigt.

Kriminologernas kritik går långt. Visionen om ”det narkotikafria samhället” har inte bara varit verkningslös, utan direkt skadlig. De åtgärder som visionen har resulterat i ökar stigmatiseringen, kräver väldiga resurser och har inneburit ett motstånd mot skadereducerande insatser.

– Vi har varit väldigt långsamma i Sverige med sådant som sprutubyten, och vi har fortfarande inga brukarrum, konstaterar Felipe Estrada.

Men hur vet forskarna att inte situationen hade varit ännu värre utan kriminaliseringen 1988? Det gör de inte, medger de. Det finns ingen kontrafaktisk svensk utveckling att jämföra med. De har också fått viss kritik för sina metodologiska tillvägagångssätt, men menar själva att jämförelser med de nordiska länderna bekräftar att Sveriges mer repressiva politik inte har haft några positiva effekter.

– Vår slutsats är att kriminaliseringen har varit ett fiasko och att vi nu borde fundera på avkriminalisering. Frågan är inte om, utan hur, säger Felipe Estrada.

LÄS OCKSÅ >>> Panelen: Så hjälper vi unga som dömts för narkotikabrott

Så om den svenska narkotikapolitiken har varit så misslyckad som forskarna bakom ESO-rapporten och många andra i debatten anser – var kommer den ifrån?

Den person som ofta pekas ut som den svenska offentliga drogideologins upphovsman är socialläkaren och debattören Nils Bejerot. Han arbetade nära polisen och fick under 70- och 80-talen politikernas öra genom att peka ut drogerna som ett existentiellt hot mot välfärdsstaten.

– Han drog in hela samhället och sade att det här kommer att gå fullständigt åt skogen om vi inte gör något väldigt drastiskt, berättar Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi på Stockholms universitet och en av författarna till ESO-rapporten.

Bejerot såg narkotikan som ett slags smitta som spreds exponentiellt: en beroende människa smittade två personer, som vardera smittade ytterligare två. Utifrån det var det logiskt att börja jobba mot brukarna, snarare än distributörerna och de grova brottslingarna. Avskräckning blev en viktig polisiär arbetsmetod. Det skulle, enligt en känd slogan, ”vara svårt att vara knarkare”.

Sverige var inte ensamt om sin allt hårdare narkotikapolitik. En liknande rörelse pågick också internationellt men Sverige intog en frontposition. År 1993 infördes upp till sex månaders fängelse för narkotikabruk, för att polisen skulle kunna genomföra urin- och blodprov vid misstanke.

– Vi har försökt ta reda på om det förekommer i något annat land i Europa. Det är möjligt att det gör det, men jag tror att vi är nästan ensamma om den form av masstester som vi genomför. Här om året kom vi upp i 42 000 tester!

Henrik Tham menar att narkotikakontroll med tiden blev ett nationellt projekt. När den svenska arbetsmarknads- och socialpolitiken började ifrågasättas internationellt, blev ”den goda svenska narkotikapolitiken” den nya svenska modellen.

– Den blev något som vi kunde samlas runt. När vi gick in i EU 1994 och våra parlamentariker intervjuades, sade hälften av dem att de skulle lära européerna svensk narkotikapolitik. Det var alltså vad man fokuserade på i en tid av krig i forna Jugoslavien och tvåsiffriga arbetslöshetstal bland unga i Europa.

Ja, den svenska narkotikapolitiken var den bästa i världen. Tills den inte var det längre. Alltfler talar nu om den i termer av ”fiasko”, med Felipe Estradas formulering. Ändå tycks inte någon politisk utredning om avkriminalisering vara nära förestående. När justitieminister Gunnar Strömmer kommenterade ESO-rapporten innan årsskiftet stängde han dörren för en sådan och talade i Sveriges radio om vikten av kriminalisering som norm.

En som är besviken över de ledande politikernas inställning är Inger Forsgren, vice ordförande för Riksförbundet för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling, (RFHL) och representant för Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH) i Narkotikautredningens expertgrupp. Hon bidrog till att få in ett kapitel om Narkotikastrafflagen och argument mot kriminaliseringen i Narkotikautredningen, men hade hoppats på mer.

– Är inte beroendepersoner värda mer än att man inte ens vill utreda frågan?

”Norm” säger Strömmer – ”moralism” enligt Inger Forsgren. Och envishet.

– Har man sagt en sak vill man inte ändra sig. Men intressant är att inför valet senast gjorde tidningen Alkohol och narkotika en enkät, och där framgick att alla partier utom M och S ville avkriminalisera narkotikabruk. Men nu när man sitter vid makten vill ingen kännas vid det.

Henrik Tham menar att politikerna inte vågar sticka ut i den här frågan, av rädsla för att bli kritiserad för att vara ”soft on drugs”. Något som också försvårar diskussionen är att avkriminaliseringen ofta blandas samman med legalisering. Det är en helt annan sak och innebär att också innehav och försäljning skulle bli tillåtet.

– Vi föreslår inte legalisering och har inte utrett det. Den frågan hade krävt en egen rapport. De undersökningar som vi har tittat på tyder dock på att man med legalisering får räkna med konsumtionsökningar, berättar Felipe Estrada.

Kanske förekommer det på sina håll en avsiktlig sammanblandning av avkriminalisering och legalisering. Debatten har länge var starkt tendentiös och ibland vilseledande och populistisk, enligt Felipe Estrada. Han är dock optimistisk om framtiden.

– Allmänheten har vi med oss om den bara får rätt information och inte endast ideologi och skräckpropaganda. Jag har svårt att tro att människor i stugorna skulle föredra en ineffektiv och dyr straffpolitik framför en resursomförflyttning för att hjälpa de som är beroende.

LÄS OCKSÅ >>> Majoriteten av unga narkotikadömda återfaller i brott

Anette Skårner hoppas nu att Narkotikautredningens förslag verkligen genomförs. I så fall tror hon att ett av dess uttalade mål kan komma att uppfyllas: att den drogrelaterade dödligheten sjunker med tjugo procent inom fem år.

– En förutsättning för att nå målen är att berörda aktörer, stat, region och kommun, verkligen satsar på de här frågorna. Brukare är en grupp som lätt kan prioriteras ned eller bort när det finns andra angelägna problem.

Hon efterfrågar ökade utbildningsinsatser och forskning. Det är något som även Inger Forsgren lyfter behovet av.

– Det gäller i högsta grad socionomer. Om nu hela deras arbetssätt ska förändras i och med den nya socialtjänstlagen är det ett bra läge för kompetensutveckling vad gäller brukares behov.