Signs of safety ska stärka utsatta barns nätverk – fler ska signalera

– Vi tar reda på mer om vad som hänt. När hände det, i vilken omfattning? Redan här använder vi oss av tänkesättet i Signs of Safety och inventerar nätverk och skydd och ställer frågor kring det.

Vilka vet om vad som hänt? Har någon ingripit för barnets skydd? Hur har det varit i situationer där föräldern blivit lika arg men inte slagit? Frågorna syftar till att ta reda på vilka personer som barnet är trygg med.

– Vi försöker träffa föräldrarna omgående. Vi lämnar inte ut allt som barnet berättat men beskriver vad det rör sig om i stora drag. I vissa fall görs en polisanmälan.

De lyssnar in vad föräldrarna har att säga.

– I första hand vill vi ta reda på vad som är familjens egna tankar om hur vi kan gå vidare, i stället för att vi börjar föreslå olika saker som vi gjorde tidigare.

Ofta har föräldrarna mycket tankar och idéer. Har de inte det får socialsekreteraren hjälpa dem att utforska genom att ställa frågor. Kan föräldrarna be någon som barnet är trygg med att flytta hem till familjen några veckor medan utredning pågår? Är våldet upprepat kan barnet i vissa fall över huvud taget inte gå hem om det inte finns ett organiserat skydd.

– Ibland menar föräldrarna att barnet är tryggt med mormor, men barnet kan själv säga någon helt annan person. Detta måste vi kartlägga tillsammans med barnet.

I en överenskommelse kan ingå att om det uppstår konflikter och en av föräldrarna blir arg så ska den föräldern lämna huset och ringa en bestämd person. Någon annan i nätverket ska sms:a varje kväll, en tredje ska ringa på oanmält då och då. Sedan kan ärendet ta olika vägar. Finns inget alternativ kan man behöva prata jourhem, men skillnaden är stor jämfört med tidigare arbetssätt menar Asta Magnusdottir och Linda Carsten Andersen.

– Då kunde vi ta över barnet och sätta det i en extern familj, helt utan sammanhang. Nu lägger vi mycket tid på att utforska andra alternativ. Redan i första kallelsen när ett ärende kommer in skriver vi att föräldrarna gärna får komma tillsammans med någon person i nätverket. Den största skillnaden är att vi ser dem som samverkanspartners.

Vem barnet är och viktiga personer runt barnet skrivs ner i ett genogram. Det här får stort fokus på första mötet och följer sedan med som en röd tråd. Oron för barnet kartläggs. Men också vad som fungerar och vad som behöver hända för att oron ska minska.

– Där i mötet tillsammans med familjen gör vi bedömningen, vad är nästa steg: ska vi inleda utredning eller inte? Vi involverar dem och gör dem delaktiga.

Det här tar inte mer tid men ger en tydligare struktur. Delaktigheten och det större fokuset på vad som fungerar, att leta efter skyddsfaktorer, är skillnaden jämfört med tidigare. Sedan rullar utredningen på, täta uppföljningar görs med barnet. Ofta går man via skolan – ser personalen förändringar i barnets beteende där?

– Vi ber oftare om lov att bryta sekretessen gentemot skolan, vi involverar en kontaktperson där och på så sätt ökar insynen.

Fler ska känna till oron, fler ska signalera och stötta. De allra flesta föräldrar vill att barnet ska ha det så bra som möjligt, framhäver båda.

– Förr eftersträvade vi föräldrarnas erkännande. Idag är det inte så viktigt att lägga skuld, vi vill mer ha ett erkännande av typen: jo, det är problematiskt, vi bråkar och tjafsar. Vi behöver inte veta exakt hur något har skett, vi jobbar mer mot förändring, mot en process. Vi utgår från barnets upplevelse och att den måste bli bättre.

Kritik mot Signs of Safety har handlat om att det är en naiv metod med för stor tilltro till nätverket och att skyddet och säkerheten för barnet skulle komma i andra hand. Men det håller inte Asta Magnusdottir eller Linda Carsten Andersen alls med om.

– Skyddet för barnet är centralt, det ska vi hela tiden säkerställa och utvärdera i varje steg. Men det långsiktiga målet är att nätverket ska tillse barnets behov av skydd, inte socialtjänsten.

För att bedöma nätverket görs ett gediget arbete där man utreder förmåga, vilja och motivation. Arbetssättet kräver mycket av nätverket. Även om familjens och nätverkets förmåga är liten, är man mån om att få tag på den, och att den ska få användas. Ibland säger familjen att ”nej det finns ingen att bjuda in”. Man vill inte berätta för andra om sina problem.

–  Det finns skam. Tidigare nöjde vi oss där, men nu ger vi oss inte. Vi har ganska mycket verktyg för att leta fram nätverk, matriser och mallar för att inventera. Det kan behövas motivationsarbete för att man ska våga berätta för anhöriga eller grannar.

I vissa ärenden gör föräldrarna, med stöd av socialsekreteraren, en ord- och bildberättelse till barnet om varför det är som det är. Föräldrarna kan få berätta om våld, missbruk och om dåligt mående. Barnet får en förklaring, bakgrunden till det som har hänt, får veta vem som är orolig och vad som kommer att hända nu, vilka som kommer att finnas där. Det här går att göra med så små barn som tre-fyraåringar.

– Det kan bli oerhört berörande och känslosamt. Vi har fått veta från föräldrarna att det blir en bearbetande process. Det blir en liten upprättelse också för barnet och skuldavlastande när en hemlighet öppnas upp. Det har en helande verkan.

Många ärenden om våld kan handla om någon typ av gränssättning. Barn med olika funktionsnedsättningar är ofta mer utsatta än andra barn.

– Föräldrarna upplever att de bara gränssätter och kanske håller fast ett barn så att det inte ska skada sig själv. Här kan nätverket aldrig ersätta professionella insatser, till exempel inom habilitering och BUP, men alla de timmar vi inte är i familjen behövs stöd. Våra behandlare jobbar mycket med nätverkspersonerna, inte bara med de professionella.

Vilka är svårigheterna med arbetssättet?

– Att man glömmer bort sig. Efter sommarledigt är det lätt att falla tillbaka i expertrollen. Det här kräver träning hela tiden, säger Linda Carsten Andersen.

Asta Magnusdottir fylller i:

– Det måste vara förankrat på alla nivåer. Är det ett kulturskifte måste alla vara med, man behöver en strategi och en implementeringsplan. Det behövs tid och mycket driv, något som förutsätter en ganska stabil grupp, med stor personalomsättning är det omöjligt.

Båda tycker att arbetet har blivit roligare och mer kreativt.

– Att förklara för barn på ett begripligt sätt och få syn på familjernas förmågor. Få lov att lyckas och se kraften i nätverket. Så mycket stöd som mobiliseras som man inte hade en aning om. Det ger stolthet i yrkesrollen att se ett fint socialt arbete som görs.