Mordet på 14-åriga Mohamed: ”Våga prata om vad som kan hända”

Mohammed var placerad på ett HVB-hem utanför Nyköping. Placeringen gick mot sitt slut och han skulle snart flytta tillbaka hem till familjen i Nässjö, enligt den utredning som socialtjänsten skulle komma att göra i efterhand.

Efter ett helgbesök hemma hos familjen i Nässjö klev han på tåget mot Nyköping med endast en vecka kvar innan han skulle flytta hem. Han dök aldrig upp på HVB-hemmet.

Det dröjde nästan en vecka innan polisen hittade hans kropp i en skogsdunge utanför Ösmo.

På socialtjänstens kontor på Kyrkogatan i centrala Nässjö var halva styrkan på plats. Resten var på semester. Jeanette Öhrlund, en av enhetscheferna på barn och ungdom, var i tjänst och täckte även upp för kollegan som ansvarade för enhet placering när polisen började leta efter Mohamed.

– Till en början hade vi inga indikationer på att något allvarligt hade hänt och vi agerade enligt de rutiner vi har när en ungdom avviker.

Men dagarna gick och känslan började krypa på att något hade gått riktigt illa. Tankarna började snurra i personalgruppen. ”Vad har vi missat?” ”Gjorde vi fel?” ”Vad borde vi ha uppmärksammat?” ”Skulle vi över huvud taget ha placerat honom?”

När det stod klart att Mohamed var mördad växte olustkänslan ytterligare.

– Det fanns de som hamnade i tvivel över om det är meningsfullt att jobba med det här, säger Jeanette Öhrlund.

Stämningen i korridorerna var tryckt.

Erika Ottaeus, som vanligen ansvarar för enhet placering, var på semester.

– Det var ingen go känsla, det var det inte, säger hon.

– Det var nog mest min egen känsla av att inte vara på plats när jag kände att jag behövdes som chef. Jag var helt trygg med att Jeanette gjorde ett bra jobb, men tänkte också på allt hon fick göra själv. Jag hörde henne på radio, läste om henne i tidningen.

De stämde av på telefon och konstaterade att Erika Ottaeus, som var på väg att resa bort, inte behövde bryta sin semester.

När Mohameds kropp väl hade hittats av polisen och det stod klart vilket brutalt brott han hade utsatts för flyttade polisen in hos socialtjänsten. En mötesrum omvandlades till sambandscentral.

– Vi hamnade mitt i en intensiv polisutredning med supersekretess, berättar Jeanette Öhrlund.

Polisen gav tydliga direktiv om att bara de som hade jobbat senast med Mohameds ärende skulle vara inblandade. De tre medarbetarna och Jeanette Öhrlund jobbade tätt ihop och kunde stötta varandra. Men de fick inte prata med någon annan.

Det försvårade för kommunikationen med övriga gruppen.

På grund av sekretessen var det svårt att möta allas behov av stöd, berättar Jeanette Öhrlund.

– Det blev lite av ett tunnelseende hos mig och jag fokuserade på att de här tre personerna hade det stöd de behövde. Men de som hade handlagt ärendet tidigare som också var känslomässigt påverkade och som jag inte hade koll på eftersom jag inte hade historiken i det här, de fick ju inte stöd.

Dessutom var halva arbetsgruppen på semester. Många fick höra om vad som hade hänt via medierna. Även avdelningschefen och förvaltningschefen var på semester.

I dag finns uppdaterade riktlinjer som säger att även den som är tillförordnad förvaltningschef ska gå in och stötta.

– Ovanför mig uppstod ett glapp. Kommunledningen frågade mest vad det var vi hade gjort eftersom medierna hörde av sig. Man kan bli ganska ensam som chef i det läget. Nu finns en tydlig plan på ett helt annat sätt, säger Jeanette Öhrlund.

Polisen jobbade med att kartlägga vilka kontakter Mohamed hade haft och det stod snart klart att det kunde finnas fler ungdomar i Nässjö som var inblandade. Rädslan väcktes över att fler skulle råka illa ut. Som när en ungdom, tidigare pratsam och öppen, plötsligt var helt tyst i mötet med sin handläggare.

– Hon förstod att han också var inblandad, men livrädd. Det blir en oro för att det finns mer, men som vi inte får fatt i. Det här är livrädda ungdomar som sitter själva med sin rädsla och tänker att ’om jag pratar kommer de att knäppa mig’, berättar Jeanette Öhrlund.

För ta reda på om något misstag på socialtjänsten hade lett till Mohameds död gjordes en Lex Sarah-anmälan. Utredningen visade att det inte fanns några brister i handläggningen.

Vetskapen att de inte hade agerat felaktigt gjorde, trots den tragiska utgången, det lättare för organisationen att jobba vidare.

Ändå… Ett barn LVU-placeras på HVB-hem. Under tiden kommer han i kontakt med ett av de värsta kriminella nätverk som finns i Sverige, ett kriminellt nätverk som ger ungdomar uppdrag att hota, spränga och till och med mörda. Det leder till att han torteras och mördas.

Även om socialtjänsten inte begick några misstag är det ett gigantiskt misslyckande av samhället som helhet. Hur ska det undvikas i framtiden?

Ingen liten fråga att svara på. Få bort kriminaliteten, föreslår Erika Ottaeus. Varken socialtjänsten eller HVB-hemmet kände till Mohameds kopplingar till kriminella nätverk. Och det finns en skevhet, menar de, i vilka befogenheter socialtjänsten och HVB-hemmet har.

– Det finns en obalans i att vi kan gå in och omhänderta barn både mot barnets och familjens vilja. Vi kan låsa in dem, men vi kan inte plocka bort det som ligger i deras ficka och styr dem, säger Jeanette Öhrlund.

– Att kunna begränsa tillgången till sociala medier, det hade varit bra, säger Erika Ottaeus.

Men i stort handlar det om ett arbete som hela samhället måste bidra till.

– Inom socialtjänsten har det funnits en kultur av att man måste kvala in sig till stöd. Vi släpper kanske för tidigt och utmanar inte vårdnadshavarna tillräckligt om de tackar nej till stöd. Vi måste våga prata om vad som kan hända om de inte tar emot hjälpen tidigt. Det gäller socialtjänsten, skolan och polisen. Då kan vi rädda så många fler från att hamna i det här fiskenätet som samlar upp och styr dem åt fel håll, säger Jeanette Öhrlund.

Och så utanförskapet.

– Aktiviteter, stadsplanering, att skapa en trygghet från början. Det ska inte vara värt att vara kriminell för ungdomar, säger Erika Ottaeus.

– Vi ska inte prata om familjer med utländsk bakgrund som något vi inte vill ha i landet. Alla de här delarna som skapar ett utanförskap är en grogrund för att det kan bli som för Mohamed. Varenda människa har ansvar för det, säger Jeanette Öhrlund.

I april i år blev det känt för allmänheten – och Mohameds familj – hur polisen hade agerat vid försvinnandet. P4 Jönköping avslöjade att Mohamed fortfarande var vid liv när hans syster och mamma första gången ringde polisen för att anmäla honom försvunnen. Inte bara valde polisen att inte gå vidare med ärendet. De raljerade också över att mamman skulle ha behövt tolk och den ena polisen uppmanade den andra att ringa henne ”på sin bästa somaliska”.

Sorg var det första Jeanette Öhrlund och Erika Ottaeus kände när de hörde om polisens agerande. Och de blev djupt illa berörda.

Finns det en risk att polisens agerande spiller över på socialtjänsten?

– Ja, det skulle jag säga. Alla myndigheter får bära skulden när en myndighet gör fel, säger Jeanette Öhrlund.

Samarbetet med polisen lokalt har fungerat mycket bra, men det är också allvarligt om tilliten myndigheter emellan skadas, betonar Erika Ottaeus.

– Vi måste kunna lita på varandra. Jag blir ledsen för vårdnadshavarnas skull när jag läser vad som hände. Men jag som professionell måste ha tillit till andra myndigheter och att de granskar sin organisation som vi gör. Det förväntar jag mig, annars blir det svårt.

Lex Sarah-utredningen och det faktum att Mohamed var placerad av helt andra orsaker än för kontakter med gängkriminalitet, underlättade för medarbetarna i Nässjö att arbeta vidare. Det är viktigt att inte bli rädd för att göra bedömningar och fatta nya beslut. Även om placering ifall det är det bästa för barnet, säger de.

– Vi kan aldrig veta allt. Vi är socialarbetare och kan inte jobba utifrån spekulationer, utan måste jobba utifrån den fakta vi har och göra kloka bedömningar utifrån det, säger Erika Ottaeus.

– Det är lätt att känna en känsla av meningslöshet krypa på när något sånt här händer. Tills man rätar på sig och påminner sig om att nej, det är fortfarande ett viktigt jobb vi har, säger Jeanette Öhrlund.