Lasse Mattila vill se fler behandlingsalternativ för unga med psykisk ohälsa

– Visst spelade du fotboll, va?

Visst gjorde han det. Han ägnade sig åt det professionellt i femton år, bland annat som back och mittfältare i Ljungskile SK, en bit härifrån. Men det är ett annat liv, konstaterar han. När VM inleddes senast fick en vän upplysa honom om det.

– Det var stimulerande att jobba i grupp för gemensamma mål, men det kan jag göra fortfarande.

Numera är Lasse Mattila socionom. Han handleder, utbildar om skyddade personuppgifter och opinionsbildar. Det senare gör han framför allt via två forum: nättidskriften Mad in Sweden och Riksföreningen Kontext – tidigare föreningen Alternativ till psykofarmaka – som båda förordar kontextuella, icke-medicinska perspektiv på psykisk ohälsa.

– Om medicinen var lösningen borde vi väl se allt mindre av psykiskt lidande? Det gör vi inte – tvärtom. Det blir bara mer och mer, inte minst bland unga, samtidigt som medicineringen och diagnostiseringen ökar.

Han är inte kategoriskt emot psykofarmaka – det kan vara bra under kort tid för att skapa förutsättningar för ett mer långsiktigt arbete – men pekar på de påtagliga baksidorna: de svåra biverkningarna och de ofta tveksamma, ibland rent destruktiva, effekterna.

Det största problemet är dock att de tar uppmärksamheten från det som orsakar det psykiska lidandet. Nej, det rör sig inte om någon serotoninbrist i hjärnan – den hypotesen är numera vederlagd – utan snarare om sådant som fattigdom, trauman, arbetslöshet och hemlöshet, menar han. Hans kritik är i grunden en samhällskritik.

– När det gällande paradigmet individualiserar och patologiserar folks lidande, så placerar det problemet i deras hjärnor. Då är det inte så mycket man behöver göra på samhällsnivå, i skolan eller som förälder.

LÄS OCKSÅ >>> Så ser sambanden ut mellan skolresultat och psykisk hälsa

Själv vill Lasse Mattila se fler behandlingsalternativ och mer av verkliga valmöjligheter. Där brister vi ”big time”, som han säger. I dag är det inte ovanligt att unga får ett erbjudande om antidepressiva läkemedel redan vid första telefonkontakten med primärvården.

Han efterfrågar också fler trygghetsskapande insatser.

– Vi behöver säkerställa människors emotionella, relationella, fysiska och ekonomiska trygghet, säger han. En del av detta är dock mer på en samhällsnivå. Om vi har en ungdom som skär sig så kanske inte basinkomst är lösningen. I en sådan här och nu-situation handlar det snarare om terapeutiska insatser.

Lasse Mattila vet en del om psykiskt lidande, och inte bara från sitt professionella liv. Han vet en del om fattigdom och trauman också. Framme vid restaurangdisken väljer han efter viss tvekan currygrytan i stället för bouillabaissen.

– Jag var rädd att jag inte skulle bli mätt av soppan.

Hungern – den kommer tidigt på tal när han berättar om sitt liv. Som barn tog han ibland pengar från sin mamma och köpte sig något, andra dagar var sedlarna slut och han fick hålla till godo med mögliga brödkanter.

Pappan dog när han var två, och mamman blev gravt alkoholiserad. Lasse Mattila fick i stort sett klara sig själv. Han blev ”vildvuxen”, som han formulerar det.

– När kompisars föräldrar ropade in sina barn på kvällarna visste jag att det var dags att gå hem. Annars hade jag inte många ramar.

Det var fotbollen som räddade honom, som dröm och framåtrörelse. Men också som socialt skyddsnät. Även om man aldrig talade om Lasse Mattilas hemförhållanden skapades tillitsfulla relationer i omklädningsrummen och på planen.

Han berättar att han vid ett tillfälle i vuxen ålder sökte upp en av ledarna för att tacka honom.

– Jag tänkte: Hur ska jag få tag på honom efter alla år? Men det var inte så svårt – jag åkte bara tillbaka till idrottsplatsen, och där stod han och rensade rabatten.

Lasse Mattila blev proffs när han var sjutton, och lämnade Finland för Sverige. Framgången kom inte som någon överraskning för honom själv. Han hade jobbat hårt och bett till den högre makt som han ofta kommunicerade med: antingen skulle hans mamma bli bra, eller skulle han bli professionell fotbollsspelare.

Inte långt därefter, när han satt på bussen på väg hem från träningen, hörde han brandbilarna susa förbi. Som vanligt gjorde ljudet honom orolig.

Hemmet hade alltid utgjort en farozon. Hans mamma var för det mesta redlös, och han hade flera gånger behövt ringa efter ambulans när han hittat henne i kramper och med skum runt munnen. Och så rökte hon. Av intuitiv självbevarelsedrift hade han flyttat från övervåningen till ett rum på mellanvåningen, i väntan och bävan: en dag skulle nog en av de där cigaretterna falla ur hennes hand.

LÄS OCKSÅ >>> Det etiopiska fängelset blev vändpunkten för Ingela: ”Jag vill göra gott”

När han kom fram var branden redan släckt, men huset förstört. På kvällen gick den trettonåriga pojken runt i det som fanns kvar.

– Jag minns lukten, droppandet från taket efter släckningsarbetet, och att man hade fyllt mittenplanet med sågspån för att minska skadorna. Det var total förödelse. Jag gick till mitt rum och tittade på trumsetet, som var helt nedsmält.

Mamman hade inte klarat sig.

Efter att Lasse Mattila utbildat sig till socionom på Mittuniversitetet och kommit tillbaka från Brasilien, där han gjort praktik och sedan blivit kvar som fotbollsspelare, ägnade han ett och ett halvt decennium åt barn och unga: inom socialtjänsten, som skolkurator, och sedan som arbetsledare i ett kommunalt samarbete mellan socialtjänst, skola och kultur och fritid.

– Det var då jag på nära håll fick bevittna de ganska förödande konsekvenserna av de här biomedicinska och farmakologiskt inriktade perspektiven. Jag såg att de inte var hjälpsamma för barnen. De skapade ingen långsiktigt hållbar, positiv förändring.

Han började inventera alternativa verktyg och identifiera framgångsfaktorer. Vad han kom fram till var framför allt värdet av tillitsfulla relationer: först när vuxna är beredda att finnas där på riktigt, öppnar sig verkliga förutsättningar för barn och unga att läka.

Som skolkurator arbetade han rätt normbrytande, berättar han. Han var mycket i klasserna och hemma hos eleverna. Ibland hämtade han dem på mornarna.

– De elever som är längst ute i periferin skulle knappast komma och knacka på min dörr om jag satt på ett kontor. Jag var tvungen att söka upp dem där de var för att börja bygga en relation.

Lasse Mattila var tillgänglig dygnet runt. Gränslöst och oprofessionellt, tyckte en del kollegor, men tillgängligheten missbrukades aldrig, säger han. Visst hände det att han hämtade någon ungdom mitt i natten någonstans, men ropen på hjälp var alltid berättigade.

Nej, det var inte barnen och ungdomarna som gjorde hans jobb svårt. Det var snarare de organisatoriska omständigheterna (hur redogör man i en verksamhet med stämpelklocka för tiden man lägger när man hämtar någon mitt i natten?) och inställningen hos vissa chefer och kollegor.

– Ska vi se våra barn och unga som psykiskt sjuka? Eller ska vi se deras beteenden och mående som funktionella reaktioner på svåra livsomständigheter?

LÄS OCKSÅ >>> Skolkuratorer i hela landet vittnar om kraftigt stukad elevhälsa

Han talar om sin mamma i samma termer: Inte heller alkoholism är en sjukdom, menar han. Också den är en reaktion, som måste förstås utifrån en större kontext.

– Det är inget patologiskt. Hon hade sin livsresa, och ingen lärde henne hur man hanterar svåra händelser i livet. Samma med min bror, som också gick bort i missbruk häromåret. Det känns onödigt. Det finns stöd att få, men tyvärr fick de inte tillgång till det.

Och han själv då, hur har han hanterat sina upplevelser? Han minns inte att han kände sig så utsatt som barn, men visst har vildvuxenheten satt spår. Frånvaron av föräldrar och bristen på omsorg gjorde att han upplevde kärleken som villkorad och prestationsrelaterad. Kanske drev det hans fotbollskarriär.

– Varje gång jag gick innanför de vita linjerna gjorde jag det med mitt människovärde som insats.

Samtidigt: När han stannar upp och tänker på sitt liv, hela sitt liv, också de mörka delarna, känner han tacksamhet.

– Jag vill inte att något barn ska behöva uppleva det som jag har upplevt, men det finns ett slags välsignelse i det. Jag har fått med mig så mycket som jag har nytta av i det jag gör i dag. Fotbollen var ett kall, men det har tjänat ut sin roll. Nu har jag ett annat.