Anmälningar om kvinnor som utövar våld ökar – men innebär det en förändring?

Det här är ett av tecknen på att något har förändrats när det gäller flickor och kvinnor som utövar våld. Ett annat ser vi på några av landets fängelser. Inne på kvinnoanstalten Hinseberg, där många av landets grova brottslingar avtjänar sina straff, har det hänt att de intagna kastat kokande vatten på varandra. Det berättar Adrian Russo som är kriminalvårdsinspektör och ställföreträdande anstaltschef på Hinseberg. Han har arbetat där sedan 2007 och säger att det skett en tydlig förändring sedan dess. Tidigare var det sällsynt med våld inne på anstalten, nu är det relativt vanligt.

Fysiska bråk sker någon gång i veckan. De är vanligtvis snabbt hanterade och brukar stanna vid sönderdragna kläder, klösmärken och örfilar. Det sociala våldet, med mobbning och utfrysning, pågår emellertid mer eller mindre konstant.

– Mobbningen kan vara väldigt subtil och ske när vår personal inte närvarar, men har stora konsekvenser för våra klienter, säger han.

Sammanställningen av rapporterade incidenter under de första sex månaderna 2022 innehöll dubbelt så mycket våld och hot mot personal som under hela 2021.

– Trenden är tydlig. Men man ska också säga att vi flyttat fram positionerna och blivit bättre som tjänstemän på att rapportera.

Även när det gäller vilka brottskategorier som dominerar har det skett ett markant skifte. För 15 år sedan när Adrian Russo började arbeta på Hinseberg var 50 till 60 procent av klienterna dömda för narkotikabrott. I dag utgör våldsbrottsdömda kvinnor den absolut största kategorin. Av 124 intagna är drygt hälften dömda för våldsbrott, varav 19 för mord.

– Klienterna har statistiskt sett ett mycket större våldskapital med sig in i dag. Tidigare handlade det om relationsvåld för en klar majoritet av dem som var dömda för mord. Inte så sällan såg vi också i domarna att rätten tagit i beaktande att man hade levt i de här våldsamma förhållandena, vilket påverkade strafftiderna. Nu finns det en mycket bredare skala av motiv bakom morden, säger han.

Adrian Russo vill vara tydlig med att statistiken från Hinseberg inte är direkt överförbar till brottsdömda från hela den kvinnliga befolkningen. Hinseberg hanterar de kvinnor som blivit dömda till längst straff och det ökade våldet ses tydligare där än på andra anstalter.

Med det sagt upplever han ändå ett paradigmskifte. En aspekt av det är den tydliga attitydförändringen han ser bland de intagna. Tidigare var det mer stigmatiserat att befinna sig på anstalt. Nu är många stolta över sin identitet som kriminell. Precis som på manssidan är det numera också statushöjande att uttrycka sig hotfyllt eller ge sig efter personer som begått exempelvis sexualbrott, menar han.

Personalen hör kvinnorna tala positivt om kriminella gäng, och för Adrian Russo är det tydligt att framförallt de yngre intagna flyttat fram sina positioner där under de senaste åren. I allt väsentligt är de aktivt delaktiga i den organiserade brottsligheten.

– Vi har klienter som utfört misshandel och kidnappningar i den här kontexten, säger han.

Han anser att polisen och övriga rättsväsendet tidigare har negligerat kvinnor som våldsverkare, men att man nu sent omsider börjar vakna.

– Kvinnorna som befunnit sig i de här svängarna har fått fel chanser och mindre ingripanden från samhället. Det har varit att göra dem en björntjänst.

Även om trenden är tydlig på Hinseberg, är det svårt att veta vad som beror på en ändrad syn på kvinnors våld och vad som är en faktisk förändring. När flickors och kvinnors våld får mer uppmärksamhet är det lätt att få intryck av att det är ett nytt fenomen, eller att det skulle ha ökat kraftigt. Men det stämmer inte, enligt Linda Arnell som är lektor i socialt arbete vid Umeå universitet. Hon är inriktad på barns och ungas levnadsförhållanden, med särskilt fokus på våld och genus, och understryker att tjejers våldsanvändning har kommit upp i sociala debatter och varit föremål för sociala insatser även historiskt. Vilka typer av våld det har varit och hur våldet har förståtts har däremot varierat över tid.

– Förr var fokus på att man försökte hitta en enskild brist eller ett fel hos individen. I dag försöker man också att förstå våldet i en större kontext, i relation till tjejers levnadsförhållanden, säger Linda Arnell.

I mitten av 2000-talet kom rapporter som visade på att tjejers våld ökat sedan 1990-talet. Men nyare statistik visar i stället på att kvinnors våldsanvändning legat relativt stabilt sedan början av 2000-talet. Till exempel visar Skolundersökningen om brott från 2021, som bygger på ungas självskattningar, att siffrorna varit ganska konstanta mellan 2015 och 2021.

Linda Arnell menar att det ökande intresset för tjejers våld, och den upplevda ökningen av tjejers våldsanvändande, kan bero på en ökad oro och en minskad tolerans för våld och kriminalitet i samhället generellt.

– Vi vet att våldets konsekvenser är väldigt allvarliga. I skolan är vi bättre på att anmäla så fort det sker incidenter och vi har olika satsningar inom både polisen och övriga rättsväsendet.

Att synen på flickors och kvinnors våld gått från att ses som ett brott mot femininitetsnormer och ett uppförandeproblem, till att i större utsträckning betraktas som en brottslig handling, spelar roll. Det påverkar bland annat hur samhället satsar på stöd och förebyggande arbete respektive kriminalisering och ökade straff.

Än i dag är kvinnors våldsutövande emellertid ett tydligt brott mot könsnormerna. Våld är fortfarande starkt knutet till maskulinitetsnormer, och det genomsyrar förståelsen av tjejers våldsanvändning. Enligt Linda Arnells forskning gör det exempelvis att vi riskerar att förminska när tjejer använder mildare former av våld, som att dra någon i håret. Det ses inte som ”riktigt” våld. Handlar det om grövre våld, som ett knytnävslag som leder till näsblod, kan det tvärtom anses vara en värre handling om det är en tjej som utfört den, än om det hade varit en kille som utdelat slaget.

Det här kan få negativa konsekvenser, menar hon.

– Vi behöver förstå handlingarna, snarare än att könskoda dem. En person som utsätts för våld drabbas ju, oavsett vem det är som är våldsam. Om vi förminskar våldet riskerar vi att vare sig de som utsätts eller de som använder våld får stöd, säger hon.

– Om vi i stället gör tjejers våld till något som är mer hemskt, riskerar vi att de här tjejerna stigmatiseras än hårdare. Det kan leda till att man tycker att de är för svåra och komplicerade för att stötta, vårda eller behandla. De våldsamma tjejerna och kvinnorna görs obegripliga och därför också ohjälpbara.

Linda Arnell anser att det behövs stora förändringar inom socialt arbete för att bättre stötta våldsamma kvinnor. De flesta metoder och insatser som används i dag är utformade efter killars och mäns behov, säger hon. Men så länge livsvillkoren för tjejer och killar ser olika ut, och så länge personers könsidentitet spelar roll, behöver vi ha det med oss när vi utformar verksamheter och insatser.

– Vi kan inte ha en version för alla utan behöver anlägga ett normkritiskt perspektiv och se individerna bakom våldet.

Kriminologen Camila Salazar Atias är kunskapsområdeschef på Fryshuset och ansvarar för organisationens sociala verksamheter. Liksom Linda Arnell betonar hon vikten av att se på våldsutövare och deras handlingar utifrån de individer de är och inte bemöta dem utifrån en grupptillhörighet baserad på kön.

– Männen som grupp är ju inte homogena i vilket slags stöd de behöver. Samma sak gäller bland kvinnorna, säger hon.

Fryshusets avhopparverksamhet för personer som vill lämna ett kriminellt gäng eller en kriminell livsstil hjälper visserligen en del kvinnor, men de är få. I andra sammanhang har Camila Salazar Atias dock mött kvinnor som tidigare har hoppat av och som då varit helt ovetande om att det finns hjälp att få. Hon tror att det beror på att man inte är lika bra på att sprida information om stödet till kvinnor som skulle behöva det, som man är till män.

– Anledningen till att vi inte når ut till kvinnor så att de får samma typ av hjälp finns förmodligen på struktur- och systemnivå. Ställer till exempel socialtjänsten de rätta frågorna, eller nöjer de sig med att ställa ett visst frågebatteri där den frågan inte kommer upp, funderar hon.

– Tjejernas delaktighet i gängen kan lätt bli förminskad. Därför blir de refererade till allmänna insatser som finns för hotade tjejer och man missar helt att de även har kriminella eller andra normbrytande beteenden som de behöver hjälp med att bryta. Man måste ha en nyanserad bild och förstå att det kan se olika ut, men att behoven ändå finns där. Där behöver vi bli bättre.

Liksom Adrian Russo på Hinseberg ser även Camila Salazar Atias en förändring i hur kvinnor syns och verkar i kriminella miljöer, jämfört med för tio år sedan. Rollerna varierar mycket. En del finns främst där som männens statussymboler, utnyttjas kanske sexuellt eller förvarar vapen och narkotika. Andra är aktiva förövare som själva utövar våld, transporterar olagliga varor eller lockar ut personer till platser där de sedan blir utsatta för våld. Den senare kategorin har nu blivit mer synlig.

– Det är svårt att säga om det beror på att polisen ser dem mer nu än tidigare. Kvinnorna har ofta kunnat gå under radarn just för att de är kvinnor. Där har polisen fått lite bakläxa och förstått att även kvinnorna kan spela en aktiv roll.