Kuratorer berättar om komplexiteten att bemöta våldsutsatthet

Amanda: Vi har tittat på hur kuratorer på familjecentraler identifierar och hanterar våldsutsatthet hos mammor och barn.

Varför blev ni intresserade av ämnet?

Amanda: Jag hade min VFU som kurator, första linjen, och då fick jag höra att det fanns en potentiell underrapportering på BVC när det kommer till våldsutsatthet hos barn. Sedan byggdes vårt intresse på därifrån.

Hur gick ni till väga?

Moa: Vi började med att leta efter vetenskapliga artiklar på ämnet. Det var viktigt för oss att både få med de yrkesverksammas perspektiv, eftersom det är det vi egentligen undersöker i uppsatsen, och en kartläggning över kvinnor och barns våldsutsatthet, hur det kan se ut. Det gav oss en bra grund. Sedan valde vi en kvalitativ metod där vi gjorde sex intervjuer med yrkesverksamma.

Vilka är de viktigaste resultaten?

Moa: Att det är komplext att bemöta våldsutsatthet, delvis därför att det är ett så komplext ämne. Kuratorerna arbetar mycket med olika strategier, där ett exempel är att de använder sig själva som redskap. De berättar också att kunskapsnivå, tidigare erfarenheter och organisatoriska förutsättningar är saker som påverkar arbetet.

Amanda: Det framkom även att de arbetar mycket med att skapa och upprätthålla allians. Det verkar också som att strategierna för att bemöta våldsutsatthet är bra men att det varierar i vilken grad man upptäcker utsattheten. Det tror vi kan bero på om kuratorerna ställer rutinfrågor eller inte.

Vem bör läsa uppsatsen?

Amanda: Alla som jobbar med samtal där man försöker upptäcka och bemöta våldsutsatthet.

LÄS OCKSÅ >>> Här kan du ta del av uppsatsen i sin helhet