Kriminalvården eller Sis för grovt kriminella ungdomar – det säger forskarna

Framtiden för den slutna ungdomsvården är oviss. Sedan Tidöavtalet slöts och regeringen gjorde klart att deras ambition är att återinrätta ungdomsfängelser har det skett flera rymningar från Sis-hem. Tonläget i debatten om hur dömda unga gängkriminella ska omhändertas har skruvats upp till högsta volym.

Catrine Kaunitz är verksamhetsexpert inom Sis ungdomsvård och dessutom expert i den utredning om frihetsberövande påföljder för barn och unga som startade 2021 och ska vara färdig i sommar. Hon efterlyser en bredare och mer nyanserad diskussion:

– Det vore bra om väsentliga fakta lyftes fram i frågan om vad som ska hända med de unga som begår de allvarligaste brotten. För det första är det inte aktuellt med separata ungdomsfängelser, även om man hör det begreppet användas. Det som föreslås i utredningen är att inrätta särskilda avdelningar för barn och unga på vanliga anstalter. När de fyllt 18 ska de enligt förslaget föras över till vanliga vuxenavdelningar.

– För det andra är sluten ungdomsvård en liten del av Sis hela verksamhet och gruppen som dömts enligt LSU är väldigt heterogen. Förra året frigavs 64 ungdomar från sluten ungdomsvård och alla är inte gängkriminella. Bland dem fanns flickor, ungdomar dömda för sexualbrott och barn och unga med utvecklingsstörning eller psykisk ohälsa. Gruppen under arton år som dömts till frihetsberövande påföljd är alldeles för liten för att inrätta helt nya fängelser.

LÄS OCKSÅ >>> Kommunen som tog ett nytt grepp för att stoppa utanförskapet bland unga

Catrine Kaunitz menar att även om ansvaret för de i runda tal femtio unga killar som dömts för grova våldsbrott och som kan beskrivas som gängkriminella övergår till Kriminalvården, så kommer de flesta barn och unga som begår allvarliga brott ändå vara kvar på Sis enligt skyddslagstiftningen LVU.

– En sextonåring som dömts till sluten ungdomsvård enligt LSU har i de flesta fall varit omhändertagen och placerad på Sis enligt LVU. När hen friges efter säg åtta månader i sluten ungdomsvård i kriminalvårdens regi, kan ju vårdbehovet enligt LVU kvarstå och den unge placeras inom Sis igen, säger Catrine Kaunitz och fortsätter:

– Det som diskuteras är att plocka ut den lilla perioden som är LSU ur en kedja av åtgärder. Resultatet blir att ungdomarna åker fram och tillbaka mellan oss och Kriminalvården. Jag tror det är bättre om vi har hand om hela kedjan. Sedan finns det områden som kan utvecklas inom Sis – vilket görs och har gjorts de senaste åren.

– Sis har ett av samhällets svåraste och mest svårkommunicerade uppdrag. Vill vi komma till rätta med situationen när det gäller barn och unga som begår allvarliga brott måste vi sluta låtsas att det finns en enkel och snabb lösning. Sådana finns aldrig på komplexa problem.

Ofta beskrivs dagens situation med unga som begår mycket grova brott som helt ny, vilket kräver nya insatser. Christoffer Carlsson är docent i kriminologi vid Stockholms universitet och arbetar i ett forskningsprojekt om gängkriminella unga som placeras på Sis. Han håller med om att det skett en förändring vad gäller våldets grovlek och intensitet, men tror att de kunskaper om unga brottslingar som redan finns räcker långt.

– Jag tror inte att vi behöver använda helt nya glasögon, det duger bra med dem vi har. Vi har ganska bra koll på hur kriminalitet frodas och utvecklas.

Det finns flera skäl till att grova våldsbrottslingar blivit allt yngre, men ett av dem är att den så kallade ungdomsreduktionen har försvunnit, menar Christoffer Carlsson.

– Tidigare rekryterades arton, nittonåringar, men när ungdomsreduktionen togs bort kostade det för mycket för nätverken. Att rekrytera personer som inte ens fyllt femton och inte kan åtalas kostar mycket mindre. Ofta har de här barnen gått under radarn. Ingen har haft riktig koll på dem när de plötsligt gör blixtsnabb kriminell karriär.

Även om barn under femton inte kan åtalas och dömas, kan de placeras och låsas in på Sis-hem. Fungerar det?

– Det beror på vad man lägger in i ordet fungerar. Om kriteriet är att rättsvårdande svenska myndigheter aldrig mer ska se personen, så fungerar det inte alls. Antalet återfall är väldigt högt.

– Man kanske i stället behöver lägga in andra saker i ordet ”fungera”. Som att tiden till återfall blir längre och att personen håller sig straight längre. Eller att han återfaller i lindrigare brott än tidigare. Man måste komma ihåg vilken extremt svår grupp som hamnar på SiS slutna ungdomshem. SiS har trots allt trettio års erfarenhet av att arbeta med det här klientelet. De har lärt sig mycket och är en myndighet i förändring.

Christoffer Carlsson tror inte att det skulle innebära någon större skillnad om Kriminalvården tog över ansvaret för unga som dömts enligt LSU.

– Skillnaden mellan Sis institutioner för sluten ungdomsvård och kriminalvården är ganska liten. Personalen på Sis har tjänstekläder, snart kanske de får batonger också, många byggnader är omgivna av taggtråd och flera i personalen är rekryterade från Kriminalvården…

När Christoffer Carlsson skrev sin doktorsavhandling för tio år sedan intervjuade han personer som suttit på ungdomshem i början av 1990-talet, då Sis var helt nytt. Nu hade det gått tjugo år, de flesta närmade sig fyrtio och deras liv hade förändrats.

– Efter otaliga återfall hade de flesta börjat kvickna till. Och många av de här personerna berättade liknande saker: ”Jag fattade det inte då, men när jag satt på ungdomshem hade jag en jävligt bra kontaktperson som såg mig och lyssnade och sa en grej som jag förstod först långt senare …”

– Generellt har det gått ganska bra för de flesta unga kriminella, sett på tjugo, trettio års sikt. Jag tror att det gäller även för de unga brottslingar vi ser idag, även om vägarna ut ur kriminaliteten kan bli än mer komplexa och riskfyllda och ta längre tid.

Så hur löser andra länder uppgiften att vårda de tyngst kriminella unga? Och hur står sig Sverige i en internationell jämförelse?

Sofia Enell är socionom och forskare vid Linnéuniversitetet i Växjö och sitter med i flera nätverk, både nationellt och internationellt, som möts kring frågor om ungdomsvård. Hon berättar att Sverige sticker ut när det gäller andelen barn och unga som hamnar på låsta institutioner.

– Jag tror att det beror på att de som placeras är en högst oklar målgrupp. Enligt tolfte paragrafen i LVU ska de ha ett behov av ”särskilt noggrann tillsyn”, vilket gör att det är ungdomar med allvarliga men högst olika problembilder som placeras på Sis. Det är den placerande kommunen som avgör om en ungdom behöver placeras på låst avdelning och om kommunens socialtjänst ansöker om en plats så kan inte Sis säga nej.

Sofia Enell har intresserat sig för länder som arbetar på annat sätt. Hon menar att det behövs mer jämförande forskning för att förstå vad som fungerar bättre än annat. Två länder som kan vara intressanta att följa är Norge och Nederländerna.

– I Norge avskaffades låsta institutioner inom den sociala barnavården och ungdomar som begår brott avtjänar sina straff på ungdomsfängelse. Här har man fokuserat på hög personaltäthet och hög och blandad kompetens i personalgruppen; socionomer, psykologer och pedagoger.

– I Nederländerna finns det beslut om att reformera och fasa ut låst institutionsvård i den sociala barnavården. Däremot ska ungdomsfängelser för unga som begår brott finnas kvar. En del av reformeringen är att integrera små enheter för omhändertagna unga i bostadsområden, där de i den mån det är möjligt kan gå kvar i sin skola och ha kvar kontakter som är en positiv kraft.