”Krav på individen löser inte utanförskapet”

När unga människor år efter år står utanför arbete och studier är det lätt att rikta blicken mot individen – varför de inte tar initiativ, anstränger sig mer eller är redo för nästa steg. Men efter flera års arbete med unga med aktivitetsersättning är vår erfarenhet en annan. De flesta saknar inte vilja, utan tro på att det spelar någon roll.

Bakom statistiken finns unga som ofta bär med sig misslyckanden i skolan, social isolering, psykisk ohälsa och erfarenheter av att inte passa in i de system som ska hjälpa dem. För många handlar utmaningen inte i första hand om att ta steget in på arbetsmarknaden, utan om att våga tro att det finns en plats där.

Därför oroas vi när lösningar främst beskrivs som fler krav eller skärpta regler. Om krav ska ställas bör de i första hand riktas mot oss professionella. Det är vårt ansvar att skapa förutsättningarna: att bygga gemensam förståelse kring individens behov, ta ett gemensamt ansvar för vägen framåt och organisera stödet utifrån individen – inte utifrån verksamhetsgränser.

I Hudiksvalls kommun bedrivs sedan hösten 2024 projektet Räkna med mig, som syftar till att utveckla en samverkansmodell mellan kommun, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regionen kring unga med aktivitetsersättning.

I arbetet med över hundra unga har vi sett att förändring sällan börjar med krav, utan i relation. När någon finns kvar, tror på individen innan hen själv gör det och hjälper till att skapa verkliga möjligheter händer något. Med flexibelt, individanpassat och nära stöd, där unga ges delaktighet, växer stegvis en möjlig framtid fram.

När kommun, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regionen arbetar utifrån sina egna uppdrag och regelverk är det lätt att människor hamnar mellan systemen. Lösningen är inte fler samordningsfunktioner eller administrativa strukturer, utan verkligt samarbete där aktörerna delar ansvar för individens väg framåt.

Samtidigt behövs en nationell struktur som tydliggör ansvar, roller och förväntningar, så att stödet inte avgörs av var i landet man bor. Innehållet måste dock byggas lokalt, nära människorna det gäller.

Här har kommunen en särskilt viktig roll, inte minst i mindre kommuner där statliga aktörer ofta saknar lokal närvaro. Kommunen har ofta bäst förutsättningar att samla aktörer kring individen och skapa långsiktighet i stödet.

När det fungerar ser vi effekter långt bortom individen. Fler unga går vidare till studier eller arbete, färre behöver omfattande stöd, anhöriga avlastas och samhällets resurser används mer effektivt. Framför allt slipper människor skickas mellan verksamheter som var och en gör sitt bästa, men som tillsammans ändå misslyckas.

På mindre än två år har vi nått omkring hälften av målgruppen i kommunen och över 95 procent deltar frivilligt i aktiviteter. Det är inte resultatet av hårdare krav, utan av att aktörer arbetar tillsammans med individen i centrum.

FoU Välfärd vid Region Gävleborg har följt arbetet genom lärande utvärdering och samhällsekonomiska analyser. Resultaten visar positiva effekter för individer, samverkan och hälsoekonomi. Varje år i utanförskap innebär förlorad arbetskraft, uteblivna skatteintäkter och ökade samhällskostnader, samtidigt som även små förändringar kan få stor betydelse. Det räcker att ett fåtal individer går till arbete för att insatsen ska bli kostnadseffektiv.

Om vi menar allvar med att minska utanförskapet behöver vi flytta fokus från att hantera konsekvenser till att skapa förutsättningar. Tidiga, samordnade och individanpassade insatser är inte bara mänskligt rätt – de är också en långsiktigt klok investering.