”Fler unga borde få skråla från ett studentflak”

Studentflakens skrålande tid är här. Flaken som dånar runt i stan må vara irriterande, men varje år blir jag också lite känslosam över den ohämmade glädjen, alla planer och framtidsdrömmar som finns där bland de ölsprutande ungdomarna. När de hämtat sig från festligheterna och ska börja ta tag i sitt vuxna liv kan möjligheterna tyckas snudd på oändliga. Men tyvärr gäller det inte alla 19–20 åringar.

I dag har Sverige ungefär 130 000 NEET:s, det vill säga unga som varken arbetar eller studerar. Det är unga som av olika anledningar står långt från arbetsmarknaden. De flesta har en trasslig skolgång bakom sig med ofullständiga betyg. Många har psykisk ohälsa, NPF-diagnoser och behöver mycket stöd för att ta sig an vuxenlivet. De som behöver mer tid på sig kan söka aktivitetsersättning från Försäkringskassan fram tills att de fyller 30 år. Tanken är att de under tiden ska få insatser för att närma sig arbetsmarknaden. Men en granskning från Riksrevisionen 2015 visade på stora brister i de insatser som gruppen fick. Och inget tyder på att det ser bättre ut i dag.

”Aktivitetsersättningen? Vi skulle snarare kalla det ”pausersättning.” säger arbetsmarknadscoachen Susanne Silverkraft i Örnsköldsvik till Socionomens reporter Påhl Ruin. Försäkringskassans egen statistik visar också att andelen som lämnar aktivitetsersättningen för att de fått jobb minskat något. Att Arbetsförmedlingen dessutom halverat antalet Arbetsförmedlingskontor med fast personal, från 170 till 81, sedan reformeringen inleddes 2019 hjälper inte. En genomgång av Unionen visar att 83 kommuner inte har någon Arbetsförmedling alls, och att de privata aktörer som var tänkta att ta över också lyser med sin frånvaro i många av dessa kommuner.

Att ett välfärdssamhälle som Sverige inte kan hjälp fler unga att hitta sin väg in i vuxenlivet är inte bara ovärdigt. Det är också kostsamt, både för samhället och den enskilde.