Håkan Jönsson

Professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Hans forskning handlar om äldreomsorg, ålderism och äldres sociala problem

8 sep 2021

8 sep 2021

Ska kronologisk ålder avgöra äldres rätt till stöd och service?

opinion-sign
Forskningssupplement nr 50. Under kategorin Vetenskapliga artiklar publiceras vetenskapliga texter från forskare över hela landet. Bedömningen följer de internationella regler som gäller för vetenskapliga tidskrifter inom det samhällsvetenskapliga området. Redaktör: Hans Swärd

Är det rimligt att använda kronologisk ålder och åldersgränser vid tilldelning av stöd och service i form av äldreomsorg och personlig assistans?

Håkan Jönsson

Professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Hans forskning handlar om äldreomsorg, ålderism och äldres sociala problem

8 sep 2021

8 sep 2021

Författaren undersöker uppfattningar om detta hos svenska ­socionomstudenter. Resultaten visar att respondenterna har en generös inställning till äldres rätt till stöd och omsorg, men uppfattningarna framstår samtidigt som relativt ogenomtänkta vilket innebär en risk att de avfärdas i mötet med det sociala arbetets mindre generösa praktik.

Enligt den svenska sociallagstiftningen ska stöd till äldre i form av äldreomsorg och annan service ges utifrån den enskildes behov. Samtidigt finns det bestämmelser i lagstiftningen där den kronologiska åldern används för att bevilja bistånd eller utesluta personer från vissa stödformer. Personer över 65 års ålder kan exempelvis inte nybeviljas personlig assistans enligt Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), utan är hänvisade till äldreomsorgen. I Socialtjänstlagen finns det sedan 2018 en möjlighet enligt kap 4 § 2 att bevilja hemtjänst utan individuell prövning för äldre.

Kommunen bestämmer helt enkelt en ålder och anger vilka insatser som personer över den åldern kan beviljas utan prövning. Flera partier har också framfört krav om att införa en ”äldreboendegaranti” för personer över 85 år och i någon enstaka kommun har en sådan garanti faktiskt införts. Motiven för att införa åldersstyrda behovsbedömningar har varit flera och handlat om att minska administrationen, öka tillgängligheten, tilliten, tryggheten och bemyndigandet av de som tycker sig ha hjälpbehov (SOU 2017:21; Proposition 2017/18:106). De etablerade och föreslagna åldersgränserna kan motiveras av ekonomiska eller praktiska skäl, men kan också uttrycka föreställningar om att personer i olika åldrar generellt sett har olika behov, exempelvis att yngre med stödbehov har ett större behov av ett aktivt liv än äldre (Lövgren, 2017), eller att en ”åldersrelaterad presumtion” (SOU 2017:21, s 754) om omsorgsbehov är rimlig för personer över en viss ålder.

Både forskare, yrkesverksamma bistånds­bedömare och representanter för sociala rörelser har varit kritiska mot användningen av åldersgränser och betonat att människor är olika och att det individuella behovet ska utgöra den enda grunden för samhällets stöd (Ratzka, 2014; Mattsson, 2018; Harnett, 2019). I intervjuer som Harnett genomförde med biståndshandläggare inom kommunal äldre- och funktionshinderomsorg framställdes frågan om äldreomsorg utifrån ålder som ett initiativ som framför allt drevs på den politiska nivån och samma kommentar förekom i en rundringning till chefer inom äldreomsorg som Siverskog och Jönson (2020) har genomfört. Kritiken är förväntad utifrån den uppdelning av policy i en biståndsväg och en serviceväg som Börjeson (2017) beskrivit, där den professionella rollen som bedömare av individens behov ställts upp mot ett system där den bemyndigade medborgaren/kunden väljer utifrån ett utbud av servicetjänster. Ur medborgarperspektivet kan den individuella bedömningen framstå som ett sätt att hindra enskilda att få del av serviceinsatser.

I det här sammanhanget är socionomstudenters uppfattningar intressanta att undersöka. Studenter går en utbildning där de skolas in i ett professionellt tänkande kring individuell behovs­prövning utifrån Socialtjänstlagen, vilket borde göra dem särskilt kritiska mot att ge bistånd utifrån kronologisk ålder. De är också förtrogna med teorier om normer, kategoriseringar och diskriminering, och borde därför förhålla sig kritiskt till stereotypa ålderskategoriseringar, i synnerhet om dessa missgynnar vissa människor. Samtidigt är äldreområdet svagt representerat inom socionomutbildningar i Sverige. Studenterna har sannolikt inte någon fördjupad kunskap om äldre och äldreomsorg och befinner sig åldersmässigt långt ifrån kategorin de äldre (Socialstyrelsen, 2007). Däremot är det troligt att de uttrycker det som brukar benämnas ”social work idealism”, vilket innebär att de guidas av altruistiska motiv och ambitioner att öka välfärd och rättvisa för utsatta grupper (Csikai & Rozensky, 1997, Ngai & Cheung, 2009; Liedgren & Elvhage, 2015).

Internationell forskning har visat att studenter inom socialt arbete ofta har en allmänt välvillig inställning till kategorin äldre, men att deras kunskaper om äldres förmågor och behov brister och intresset för att arbeta med kategorin är svagt (Cummings, Adler & DeCoster 2005; Hooyman & Lubben, 2009; Wang and Chonody, 2013). Vem ska få vad och varför? Det är frågor som ställts i forskning om området moralisk ekonomi och i undersökningar om folkliga attityder har äldre varit den kategori som anses mest förtjänta av välfärd (Van Oorshot, 2006). Det är tänkbart att studenter, i kraft av att de är medborgare utan fördjupade kunskaper om socialgerontologi och äldreomsorg, har uppfattningar om äldre och äldreomsorg som tar fasta på den kronologiska åldern, eller likställer denna med omsorgsbehov. 

Syftet med den här artikeln är att undersöka svenska socionomstudenters uppfattningar om betydelsen av kronologisk ålder som grund för rätten till stöd och service. Uppfattas kronologisk ålder som en rimlig faktor för rätt till bistånd? Vilka motiv är centrala för studenters uppfattningar för och emot användningen av ålder? Är det möjligt att identifiera karaktäristika bland studenterna som har betydelse för deras ställningstaganden? Den sistnämnda frågan anknyter till de studier som visat att yngre studenter och manliga studenter hade mer stereotypa och negativa attityder till äldre, och detsamma gällde för dem som hade liten erfarenhet av äldre och äldreomsorg och som inte haft möjlighet att reflektera över området inom ramen för kurser (Wang and Chonody, 2013). 

Metod och material

Den genomförda studien är explorativ och tänkt att ligga till grund för fokusgruppintervjuer, som fördjupar kunskapen om studenternas resonemang kring användningen av ålder. Studien bygger på en enkät som besvarades av 269 socionomstudenter vid fjärde respektive sjätte terminen på tre utbildningsorter i Sverige. Valet av terminer baserades på det faktum att studenter vid socionomprogrammen har sin utbildning i socialrätt och biståndsbedömning under den tredje terminen och efter detta kan de förväntas förstå frågor om biståndsbedömningar.
Det är också tänkbart att den handledda ­studiepraktik som studenterna deltar i under termin fem påverkar deras attityder, och att detta visar sig i en jämförelse mellan de två terminerna. 

Datainsamlingen ägde rum i januari 2020. Forskarna besökte klasser under introduktion eller vid tidiga föreläsningar, då många studenter deltar. Populationen bestod därför av de 327 studenter som fanns i klassrummen och andelen som besvarade enkäten var 77 %. 243 studenter fyllde i enkäten online i klassrummet och 26 fyllde i pappersenkät. För att öka deltagandet bjöd forskarna på kaffe och lottade ut biobiljetter bland de som besvarade enkäten. Ett alternativt förfarande hade varit att räkna bortfall på klasslistor, men dessa listor utgör ett rörligt underlag under de första veckorna där studenter försvinner och tillkommer. Det är också svårt att se att klassnärvaro skulle påverka resultatet på något systematiskt sätt. Deltagarna informerades om att det var frivilligt att besvara enkäten och att inga känsliga personuppgifter samlades in.

I enkäten ombads studenterna ta ställning för eller emot fem påståenden om fall där kronologisk ålder kan ses som avgörande eller inverkande på rätten till hjälp. I anslutning till detta fick de även välja det motiv som de menade bäst representerade deras ställningstagande, och de fick också möjlighet att ge kompletterande fritextsvar. Av utrymmesskäl kommer fritextsvaren inte analyseras i den här artikeln, men refereras i något fall. I artikeln kommer de tre fall som tydligast representerar ålder som formell grund för rätt till bistånd användas. Det första fallet handlar om kommunernas möjligheter att bevilja vissa timmar hemtjänst för personer som uppnått en ålder som kommunen har bestämt.

Det andra fallet handlar om förslag om att införa en äldreboendegaranti för personer över 80 år. Det tredje fallet handlar om uteslutningen av personer över 65 år från möjligheten att nybeviljas personlig assistans. I analysen redovisas frekvenser för studenternas ställningstaganden.

För att identifiera samband med bakgrundsvariabler används bivariata analyser (Chi-2), samt multivariat analys i form av binär logistisk regression.  

Resultat

Studenterna hade en generös hållning i sina bedömningar av fallen, i synnerhet i de fall då äldres möjlighet att erhålla insatser uppfattades stå emot den kommunala ekonomin. Hållningen korresponderar väl med den typ av altruism som beskrivits i andra studier av socionomstudenter (Csikai & Rozensky, 1997, Ngai & Cheung, 2009; Liedgren & Elvhage, 2015). Även om ålder tillmättes betydelse i flera fall, tycks studenterna inte ha gjort någon åtskillnad mellan olika höga åldrar (70-åringar jämfört med 80-åringar) vilket bäst illustreras genom de två fallbeskrivningar som inte analyserats närmare nedan.

Det ena fallet avsåg frågan om en äldre kvinna skulle övertalas till att ta emot vardagsrehabilitering och genomföra vardagsrehabilitering som kunde göra henne oberoende av den hemtjänst hon ansökte om efter en stroke. Det andra fallet handlade om en man som inte beviljats ledsagning för att gå på det lokala lagets hemmamatcher i fotboll. De två fallen manipulerades i enkäterna så att kvinnans ålder var 70 respektive 80 år och mannens ålder var 80 respektive 70 år i cirka hälften av enkäterna. En förväntan var att fler studenter skulle förespråka övertalning till vardagsrehabilitering respektive ta ställning för att mannen skulle beviljas ledsagningen i de fall då den sökande var 70 år. Inga skillnader förelåg dock i förhållande till åldersmanipulationen, vilket antingen kan tolkas som att studenterna inte uppfattade 70 och 80 år som skilda åldrar, alternativt att de såg andra förhållanden som överordnade i bedömningen. 

Fall 1: Att bevilja äldreomsorg utifrån ålder utan individuell behovsbedömning 

Frågans formulering: I vanliga fall beviljar kommuner hemtjänst efter en individuell prövning av behov. Sedan 2018 finns det en möjlighet för kommuner att undanta personer över en viss ålder (exempelvis 67, 70, 75, 80 eller 85 år) från den individuella prövningen. Den som söker får själv avgöra om behovet finns och fyller enbart i sina inkomstuppgifter för att beräkna avgiften. Tycker du att personer över en viss ålder ska kunna beviljas hemtjänst utan individuell prövning av behoven?

Att bevilja hemtjänst utifrån kronologisk ålder sågs som bra av 57 % av respondenterna och dåligt av 43 %.Tillfrågade om vilken ålder som vore lämplig om en kommun införde åldersbaserade prövningar (med möjlighet att välja 65, 70, 75, 80, 85 och 90 eller aldrig) svarade 32 % att detta aldrig var rätt och att behovet skulle bedömas individuellt. Bland de 68 % som angav en ålder såg 60 % åldrarna 60-75 som lämpligast. Av de 75 fritextsvaren var det 36 där studenten betonade att behov alltid ska bedömas individuellt. Däremot förekom inga fritextsvar som utvecklade temat om ålderism, trots att 17 % såg detta som ett huvudsakligt skäl mot att bevilja hemtjänst utifrån ålder. 

Fall 2: Att införa en äldreboendegaranti för personer över 80 år

Frågans formulering: En ledamot av ­Byköpings kommunfullmäktige har motionerat om en ”äldreboendegaranti” som innebär att personer som fyllt 80 år ska ha rätt att flytta in på äldreboende (dvs. särskilt boende med personal dygnet runt) utan den prövning av behov som annars görs. Är det bra eller dåligt med den ­föreslagna äldreboendegarantin?

Givet karaktären av omsorgen och kostnaderna för en plats på äldreboende (6-700 000/år) var det överraskande att hela 68 % av studenterna var positiva till en äldreboendegaranti. 

I enkäten formulerades svarsalternativen medvetet på ett sätt som inte skulle väcka frågan om heterogenitet och konkurrens mellan äldre omsorgstagare. De 28 fritextsvar som uttryckte kritik mot förslaget fokuserade dock på precis denna problematik. När det gäller det omfattande stödet för en äldreboendegaranti bland studenterna, kan denna tolkas som att öka välfärd och trygghet för äldre ställdes emot kommunens kostnader. Ett oväntat resultat var att så få villkorade ett positivt ställningstagande till en högre ålder för äldreboendegaranti. Åttio år sågs som en rimlig ålder, trots att 85 och 90 år är de åldrar som vanligen figurerar inom den politiska och mediala arenan, när ålder anförs som skäl till att bevilja plats på särskilt boende. 

Fall 3: Uteslutningen av personer över 65 år från nybeviljande av personlig assistans

Frågans formulering: Personlig assistans är en insats för personer med omfattande och långvariga funktionsnedsättningar. Personlig assistans är mer individanpassad än insatser för äldreomsorgen. I dagsläget kan personer över 65 inte beviljas personlig assistans, den som är äldre får insatser från äldreomsorgen. Motiveringen är att personlig assistans i första hand är till för barn, unga och vuxna i arbetsför ålder. Är detta rätt eller fel?

Endast 37 % av studenterna höll med om att det var rätt att inte bevilja personlig assistans till personer vars hjälpbehov uppstod efter 65 års ålder. 

Som framgår av tabellen var stödet bland studenterna för den nuvarande åldersgränsen svagt och 48 % av studenterna tog ställning för att det inte skulle finnas någon åldersgräns alls. En genomgång av fritextsvaren ger en mindre entydig bild. I tio av de 41 fritextsvaren menade studenterna att behov hos personer med funktionsnedsättningar inte förändras när de fyller 65 och att det var fel att en person som haft funktionshinder och assistans tidigare inte skulle ha rätt till detta efter 65 årsåldern. Denna rätt att behålla redan beviljad assistans finns redan idag. Frågan kunde ha uttryckts tydligare i enkäten, men samtidigt kan det konstateras att studenterna alltså inte kände till den aktuella lagstiftningen trots att denna varit i bruk i 20 år. Trots att så många studenter tog ställning för att den nuvarande ordningen utgjorde åldersdiskriminering var det endast sex fritextsvar som hänvisade mot ett tema om orättvisa åldersskillnader.  

Samband med bakgrundsvariabler

Tidigare studier av studenter inom ämnet socialt arbete har visat samband mellan attityder till äldre och karaktäristika hos respondenterna, då framför allt ålder, kön, erfarenhet eller utbildning om äldre (Wang and Chonody, 2013). När det gäller utbildning har ingen av de tre utbildningsorter som undersöktes någon kurs om äldre, åldrande eller äldreomsorg under de första sex terminerna och studenterna är hänvisade till en valbar kurs på termin sju.  

De bivariata analyserna visade att tre förhållanden var relaterade till skillnader i studenternas uppfattningar: erfarenhet av äldreomsorg, könstillhörighet och ålder (redovisas ej i tabell). Studieort och termin hade ingen tydlig påverkan i någon analys. 

Egen erfarenhet av äldreomsorg (arbete, praktik, anhörigskap) samvarierade med en negativ inställning till en äldreboendegaranti vid 80 år (38 % negativa mot 26 % bland studenter utan erfarenhet, p=.041). En större andel av de manliga studenterna var negativt inställda till äldreboendegarantin, men skillnaden var inte statistiskt signifikant (43 % negativa mot 29 % bland kvinnliga respondenter, p=.059). Respondenternas ålder hade betydelse i flera fall. Hela 72 % av de som var 26 år eller äldre ansåg att det var fel att utesluta äldre från personlig assistans, jämfört med 58 % bland de som var yngre än 26 (p=.018). När tre ålderskategorier skapades blev samvariationen mellan ålder och uppfattningar ännu tydligare: 56 % negativa bland studenter under 24 år, 64 % studenter negativa i åldrarna 24-27 år och 72 % negativa bland studenter som var 28 år och äldre (p=.021). Bland studenter som var 26 år eller äldre var det 56 % som baserade sin kritiska position på påståendet att den befintliga ordningen var ålderistisk, jämfört med 44 % under denna ålder. Som jämförelse baserade 15 % av de som var 26 år eller äldre sitt stöd för nuvarande ordning på påståendet att personlig assistans är kostsam och äldre kan få hjälp inom äldreomsorgen, jämfört med 28 % av de som var yngre än 26 år. Studenter i högre ålder var också mer positiva till hemtjänst utifrån ålder. Skillnaden var dock enbart statistiskt signifikant för gruppen som var 30 år eller äldre (70 % mot 54 % för de som var yngre än 30 år, p=.039). 

För att få en mer precis förståelse av sambanden genomfördes en serie multivariata analyser (binära logistiska regressionsanalyser) där följande oberoende variabler inkluderades i den slutliga modellen: Studietermin (4:e eller 6:e), erfarenhet av äldreomsorg (nej/ja), ålder (25 år och yngre eller 26 år och äldre), samt kön (kvinna/man). Studieort togs inte med i den slutliga modellen eftersom detta inte sågs som en teoretiskt relevant variabel och inte heller gav empiriskt utfall i de bivariata analyser som genomfördes. Resultatet av den logistiska regressionen kommer här sammanfattas som att ha en benägenhet till en uppfattning. Samtliga oberoende variabler i tabell 5 består av två värden, varav ett utgör jämförelsekategori (går termin 4, saknar erfarenhet av äldreomsorg, är kvinna, är under 26 år) och den relativa benägenheten (”överrisken”) hänvisar därmed till det andra värdet. 

Även i de multivariata analyserna hade kön, ålder och erfarenhet av omsorg statistiskt signifikant betydelse för studenternas uppfattningar.

Jämfört med referensgruppen kvinnor var män mer än dubbelt benägna att vara negativa till en äldreboendegaranti och studenter med erfarenhet av äldreomsorg var nära dubbelt benägna att vara negativa till en sådan garanti. Jämfört med studenter under 26 år var de äldre studenterna nära dubbelt benägna att vara negativa till uteslutningen av personer över 65 år från nybeviljande av personlig assistans. De yngre var alltså mer positiva till den uteslutningen. Övriga skillnader, som bland annat gällde de yngre studenternas tendens att ha en negativ inställning till hemtjänst utifrån ålder och äldreboendegaranti, var inte signifikanta. 

Diskussion

Enkätstudien aktualiserar två typer av frågor. Den första handlar om behovet av fördjupad kunskap om hur faktorer som kön och ålder påverkar studenters och professionella socialarbetares uppfattningar om äldre, åldrande och äldreomsorg. Den andra handlar om implikationerna av studenternas uppfattningar i relation till deras eventuella framtida arbete inom äldreomsorgens praktik.

I studien fanns det en skillnad mellan uppfattningar om en äldreboendegaranti, som studenter med erfarenhet av äldreomsorg respektive manliga studenter i högre utsträckning var negativa till. När det gäller studenter med erfarenhet från äldreomsorg ligger det nära till hands att koppla skillnaden till en större kunskap om heterogeniteten bland äldre, samt till den typ av professionella skepsis som uttrycktes av Harnetts (2019) informanter. Eftersom de manliga studenterna inte i något av de andra fallen avvek från de kvinnliga i sina uppfattningar är det tveksamt att se den kritiska hållningen som ett uttryck för den mer negativa syn på äldre som andra studier har rapporterat om (Wang and Chonody, 2013).

En möjlig tolkning är att männen gjorde en annorlunda avvägning i frågan om att ge en sårbar kategori hjälp alternativt att se risken med att en annan kategori med större hjälpbehov skulle drabbas. Studenters egen ålder har uppmärksammats i relation till det bristande intresse som ofta finns för äldreområdet bland de som utbildar sig till socialarbetare (Socialstyrelsen, 2007;Jönson, Ågård & Magnússon, 2020). I vår studie uttryckte de yngre studenterna ett starkare stöd för uteslutningen av äldre från rätt att nybeviljas personlig assistans. Förmågan att identifiera sig med äldre personer är sannolikt svag bland personer som just själva kommit ur tonåren. Inom den forskningsansats som benämns kritiska åldersstudier är utgångspunkten att ålder är en organiserande princip, att ålder görs och att ålder är en maktordning (Krekula & Johansson, 2017).

Än så länge har forskare inom denna ansats ägnat ringa intresse åt åldern hos den som gör bruk av olika åldersordningar när andras ålder utgör kunskapsobjektet. Det finns ett behov av studier som sätter socialarbetares ålder i fokus, dvs. med den typ av ansats som blivit central i forskning om genus och etnicitet. Har det någon betydelse om biståndshandläggaren är 23 år, 27 år, 45 år eller 60 år? När det gäller uppfattningar om relationen mellan behov och ålder samspelar socialarbetarens egen ålder troligen inte bara med kategoriella tillhörigheter som kön, generation och etnicitet, utan även med folkliga, professionella och organisatoriska tillhörigheter. 

Vad står studenternas uppfattningar för, i relationen mellan utbildning och praktik? Här är det möjligt att diskutera två spår, där det första handlar om studentpositionen och det andra om äldreomsorgen som område. Studenterna hade en generös inställning till service och stöd till äldre, vilket överensstämmer med en typ av idealistisk uppfattning, som handlar om att förverkliga utsatta gruppers rätt till välfärd, som identifierats i tidigare studier (Csikai & Rozensky, 1997). Samtidigt framstod dessa uppfattningar i delar som ogenomtänkta. De grunder som valdes som skäl för och emot olika arrangemang hade en påfallande spridning – respondenterna valde vitt skilda skäl. Få såg en äldreboendegaranti vid 80 år som problematisk och flera positiva fritextsvar indikerade en syn på ett äldreboende som en plats för personer med ganska små omsorgsbehov. I flera fall var det också uppenbart att studenterna inte hade kunskap om hur ålder används i LSS-lagstiftningen.
I Harnetts (2019) studie var de intervjuade biståndshandläggarna särskilt negativa till förslaget om äldreboendegarantin och att neka mycket gamla personer äldreboende var närmast en fjäder i den professionella hatten: ”Jag har avslagit boende för en som var 100. Hon hade inte behovet” (Harnett, 2019, s. 316). Handläggarna i Harnetts intervjuer lyfte fram heterogeniteten bland de äldre och konkurrensen om platserna som motiv för sina ställningstaganden. I samma intervjuer framkom också uppfattningar om skilda behov mellan personer med funktionsnedsättningar som inträdde före och efter 65 års ålder, dvs. ett visst stöd för den nuvarande uteslutningen av äldre från rätt till assistans.

En fråga som väcks är därmed hur utbildningen ska utrusta studenterna med robusta och genomtänkta uppfattningar som inte kan avfärdas i mötet med den professionella praktiken. Det som ligger närmast till hands är utbildning om äldre och äldreomsorg ur ett professionellt perspektiv som tar fasta på rätten till bistånd utifrån behov samt tar avstånd från ålderistiska tillämpningar av åldersbedömningar. Den första av dessa ståndpunkter är starkt utvecklad inom socionomutbildningen och betonades också i många respondenters fritextsvar. Studenter tycks alltså ha svårt att motivera ståndpunkter om ålderism, vilket alltså inte är fallet när det gäller ståndpunkter om behov. Den andra ståndpunkten är allmänt utvecklad i den utbildning som studenterna får om betydelsen av kategoriseringar och diskriminering. I enkäten slog den sistnämnda ståndpunkten igenom i flera studenters val av grund för sina ställningstaganden, men den förekom mycket sparsamt i fritextsvaren. Kombinationen av dessa ståndpunkter, där kunskaper om äldre, åldrande och det befintliga stödsystemet är central, skulle alltså kunna utgöra en grund för en mer robust professionalitet i mötet med det sociala arbetets praktik. 

Men är detta den mest gynnsamma hållningen i förhållande till målgruppen äldre? Börjeson och Härnbro (2015; Börjeson, 2017) har i det här sammanhanget identifierat två olika ansatser för det sociala arbetet. I den ena läggs tyngdpunkten vid en professionell biståndsbedömning, i den andra betonas insatsernas karaktär av service och medborgarna anförtros uppgiften att bedöma sina egna behov. Det är alltså möjligt att ställa professionalisering emot empowerment inom det sociala arbetet. Makten ligger hos biståndshandläggaren i den ena ansatsen och hos medborgaren (kunden) i den andra, och hjälp utifrån den senare modellen är såklart mindre associerad med stigma. Här finns det anledning att återkomma till den typ av uttalanden som förekom i Harnetts (2019) undersökning, där biståndshandläggare beskrev situationer där de avslagit ansökningar om bistånd med äldreboende för personer i mycket hög ålder. Det är på sätt och vis en märklig användning av handlingsutrymme, där det är lätt att misstänka att en ekonomiskt motiverad höjning av ribban för när äldreboende kan beviljas ikläds den professionella bedömningens dräkt. De begränsade resurserna tas för givna inom handläggningens praktik. Skulle denna brist på trygga boendealternativ för äldre personer, som ökat under senare år, till och med kunna betraktas som en typ av ålderism? Äldres stödbehov och rättigheter förstås som en fråga om att prioritera mellan äldre med olika omfattande stödbehov.

Forskare inom socialt arbete har anfört att en äldreboendegaranti för personer över 85 eller 90 år skulle kunna sätta press på kommunerna att skapa fler platser på äldreboenden (Edebalk, 2020). När det gäller betydelsen av kronologisk ålder tycks det alltså möjligt att basera motsatta uppfattningar på väl genomtänkta resonemang; användningen av kronologisk ålder kan inte utan vidare avfärdas som ogenomtänkt. 

Det som enkätstudiens spridning av svar visar är att själva frågan om hur samhällets hjälp till äldre som har behov av stöd och omsorg ska utformas är mångtydig och svår att tolka utifrån ett mål om bästa möjliga välfärd på ett rättvist sätt. Studenternas svar kan alltså ses som en ­illustration till dessa oklarheter inom äldreomsorgens policy. Just dessa oklarheter bör bli föremål för fördjupade diskussioner inom både forskning och utbildning.

Finansiering och tack

Studien har genomförts inom ramen för av projektet ”Ålder eller behov? Ålderskategoriseringar som grund för omsorg och stöd till äldre”, som finansieras av Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (FORTE Dnr 2017-01738). Författaren vill tacka Tove Harnett, Lisa Wallander samt de medarbetare och studenter som kommenterat olika versioner av enkäten.

Referenser

Börjeson, M. (2017). Hur bör sociala insatser tillhandahållas? – En studie av Linköpings kommuns arbete med servicetjänster inom socialtjänsten. Rapport 2017:1, Linköping: Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet. 

Börjeson, M., Härnbro, S. (2015). Vad betyder servicetjänster för brukarna och för det sociala arbetet, i Ekström-Ulvenäs, Elisabeth m.fl. 2015. I Socialtjänst utan biståndsbedömning – en rapport om öppna sociala tjänster. Solna: STQM Management.

Csikai, E. L., & Rozensky, C. (1997). “Social work idealism” and students’ perceived reasons for entering social work. Journal of Social Work Education, 33(3), 529-538.

Cummings, S. M., Adler, G., & DeCoster, V. A. (2005). Factors influencing graduate-social-work students’ interest in working with elders. Educational Gerontology, 31(8), 643-655.

Edebalk, P. G. (2020). Det är inte lagligt att tvångsomhänderta en äldre skör människa. Sydsvenskan, 2020-02-14.

Harnett, T. (2019). Utifrån ålder eller behov? Socialvetenskaplig tidskrift, 26(3–4), 303-322.

Hooyman, N., & Lubben, J. (2009). The need for gerontological social workers. Transforming social work education: The first decade of the Hartford Geriatric Social Work Initiative, 3-20.

Jönson, H., Ågård, P. & Magnússon, F. (2020). Hur väl rustar vi socionomstudenterna för arbetet med äldre? Äldre i Centrum, 34(1), 16-18. 

Liedgren, P. S., & Elvhage, G. V. (2015). Social work of the future: Motives and expectations among social work students in Sweden. Int’l J. Soc. Sci. Stud., 3, 121.

Lövgren, V. 2017. ”Leva som andra: Intersektionen ålder och funktionsförmåga.” In C. Krekula and B. Johansson (eds.), Introduktion till kritiska åldersstudier. Lund: Studentlitteratur.

Mattsson, T. 2018. “Age, vulnerability and disability.” In Doron, I. and Georgantzi, N. (eds.), Ageing, Ageism and the Law. Cheltenham: Edward Elgar.

Ngai, S. S. Y., & Cheung, C. K. (2009). Idealism, altruism, career orientation, and emotional exhaustion among social work undergraduates. Journal of Social Work Education, 45(1), 105-121.

Proposition 2017/18:106. Om förenklat beslutsfattande och särskilda boendeformer för äldre. Stockholm: Socialdepartementet.  

Ratzka, A. 2014. Nej till åldersbegränsningen av mänskliga rättigheter! Ja till personlig assistans efter behov inte ålder! Socialvetenskaplig tidskrift, 21, (3-4): 399-405.

Siverskog, A. & Jönson, H. (2020). Vart är äldreomsorgen på väg? Argument för och emot förenklad biståndshandläggning. Socialvetenskaplig tidskrift 27(1), 91-110.

Socialstyrelsen (2007). Socialt arbete bland äldre. Forskning, utbildning, praktik – en pilotstudie.

SOU 2017:21. Utredningen om nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. (2017). Läs mig! : nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer. Stockholm: Wolters Kluwer.

Van Oorschot, W. (2006). Making the difference in social Europe: deservingness perceptions among citizens of European welfare states. Journal of European social policy, 16(1), 23-42.

Wang, D., & Chonody, J. (2013). Social workers’ attitudes toward older adults: A review of the literature. Journal of Social Work Education, 49(1), 150-172.

 

Läs även

Vetenskapliga artiklar
17 aug 2021

Överbelastning – att hantera hög arbetsbelastning in...

Möjligheterna att minska arbetsmängden inom socialtjänstens försörj...

Vetenskapliga artiklar
8 mar 2021

Att styra utan mandat att bestämma

Regionala utvecklingsledare och evidensbasering i socialtjänsten. ...

Vetenskapliga artiklar
7 mar 2021

Socialt arbete i hälso- och sjukvård i Sverige

Hälso- och sjukvårdskurator är sedan 1 juli 2019 en skyddad yrkesti...

Socialtjänst – barn och familj
6 feb 2021

Diskontinuitet i sociala barnavårdsprocesser – från ...

Konsekvenserna av instabilitet i samhällets insatser riskerar att f...

Socialtjänst – barn och familj
6 feb 2021

Jourhemsplaceringar för barn i samhällsvård

Jourhem behöver tydligt definieras i lagstiftningen. Jourhemsplacer...

Forskning
4 feb 2021

Drivkrafter och hinder för transnationell mobilitet ...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.