Nika Söderlund

Socionom och leg. hälso- och sjukvårdskurator och har arbetat inom specialistpsykiatrins psykosvård sedan 1990-talet

9 mar 2022

9 mar 2022

FORSKNING

Råd och dåd: Det tidiga kuratorsarbetet i svensk sinnessjukvård

Den första kuratorns uppdrag var att ”bevaka och skydda patienternas rättigheter och intressen” under sjukhusvistelsen. (Illustration från ett mentalsjukhus slutet av 1800-talet) Getty Image
opinion-sign
Socionomens forskningssupplement nr 52, vårterminen 2022. Tema: Socialt arbete inom hälso- och sjukvård – ett kunskapsfält i förändring.

Det tidiga kuratorsarbetet inom sinnessjukvården präglades av ett omfattande och skiftande arbete, och lade även grunden för bildandet av den psykiatriska öppenvården.

Nika Söderlund

Socionom och leg. hälso- och sjukvårdskurator och har arbetat inom specialistpsykiatrins psykosvård sedan 1990-talet

9 mar 2022

9 mar 2022

TITEL

Råd och dåd: Det tidiga kuratorsarbetet i svensk sinnessjukvård

ABSTRACT

Det tidiga kuratorsarbetet i svensk sinnessjukvård vid förra sekelskiftet uppmärksammades i forskning först 1999. Innan dess har kuratorernas inträde i psykiatrisk vård ofta daterats till andra hälften av 1900-talet. Utifrån detta har här dokument på lokal och nationell nivå mellan 1914–1947 studerats med innehållsanalys i syfte att undersöka de tidiga formuleringarna av kuratorsarbetet. I de första kuratorsuppdragen var sociala perspektiv framträdande. Mod, människokännedom och egen bedömning av hjälpbehov poängterades i det omfattande och skiftande praktiska arbetet. Hjälpen riktades till patient och närstående både under och efter sjukhusvistelse samt även för att förebygga insjuknande. Kuratorn var också mycket aktiv på organisations- och samhällsnivå i uppbyggande av de första Upplysnings- och hjälpbyråerna i Sverige liksom konvalescentvård och familjevård. Kuratorsarbetet kan således likställas med grunden för den första psykiatriska öppenvården.

Nyckelord: Psykiatrikurator, Leg. Hälso- och sjukvårdskurator, Psykisk ohälsa, Psykiatri, Sinnessjukvård.

INTRODUKTION

Psykiatrikuratorsyrket har funnits i Sverige sedan 1914 då den första kuratorn; Gertrud Rodhe, började sitt arbete med patienter vid Långbro och Stockholms hospital, även kallat Konradsberg. År 1923 tillsattes Sveriges andra kurator för psykiskt sjuka; Matilda Påhlsson. Påhlsson arbetade med patienter från Göteborgs hospital samt upptagningsenheten Gibraltar i Göteborg. I Stockholm startades 1917 Upplysnings- och hjälpbyrå för psykiskt sjuka” som en direkt fortsättning på den kuratorsmottagning Rodhe bedrivit i hemmet från 1914. I Göteborg startade 1927 på samma sätt en hjälpbyrå som en fortsättning på Påhlssons arbete. Både Rodhe och Påhlsson fortsatte bedriva mottagning för patienter och anhöriga i sina egna hem parallellt med hjälpbyråarbetet. De kom att arbeta som kuratorer under lång tid. Rodhe fick 1934 en medalj för sitt ”pionjärarbete” och när Påhlsson slutade efter tjugo års arbete belönades hon med Göteborgs stads förtjänsttecken. De ansåg båda att kuratorer behövde social utbildning. Båda var också verksamma som handledare för studenter vid Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning (Olsson, 1999). Kurser i socialt arbete har funnits i Sverige sedan 1909. Institutet bildades 1921 (Bäck-Wiklund, 2003).

Kuratorsverksamhet uppkom alltså först i landets två största städer. Utvecklingen skedde på lokal nivå men var idémässigt förbunden med tankar inom landets sinnessjukvård. Nationellt började det planeras för att alla kommuner skulle ha en kurator för ”psykiskt sjuka” med uppdrag att tillvarata den sjukes ”rätt och bästa” (Olsson, 1999). Det vill säga att kuratorns uppdrag skulle vara för kommuninvånarna och inte i förhållande till sjukhusens upptagningsområden. I förslaget till ny sinnessjukvårdslag 1923 var detta tydligt formulerat med Gertrud Rodhes arbete som förebild. En diskussion om detta kom dock att fördröja hanteringen av frågan. Läkaren Victor Wigert befarade att en kommunal kurator skulle bli för självständig i sitt arbete. Han ansåg därför att kuratorn behövde knytas närmare läkaren och sinnessjukhuset. Samma argument användes även 1936 i Malmö när en biträdande kurator skulle tillsättas inom somatisk vård. Överläkaren där reagerade på att kuratorn skulle vara överordnad och skrev en inlaga på sju (!) sidor om det olämpliga i detta. Den direkta omvårdnaden var enligt honom medicinsk och kunde inte ”handhavas av en kurator självständigt, utan måste ledas, i varje enskilt fall, av läkare med kurators biträde. Att mellan läkaren och patienten placera som förmedlande länk en kurator är en teknisk nödvändighet, att ytterligare komplicera arbetet genom att placera en överordnad kurator är däremot en byråkratisk oformlighet, som endast kan försvåra läkarens arbete” (Stenshed, 2017).I 1928 års förslag till nya sinnessjukvårdslagen ersattes sedan idén om kommunala kuratorer med planen att i stället införa en medicinsk och social hjälpverksamhet vid varje sinnessjukhus. Namnbytet från ”upplysningsbyrå” till ”medicinsk och social hjälpverksamhet” kan tolkas som att de sociala perspektiven genom detta fick stå tillbaka något och ge plats för de medicinska. Något som också bemanningen av dessa indikerar. I upplysningsbyrån hade kuratorn biträtts av läkare. I de nya hjälpverksamheterna biträddes läkare av en föreståndarinna som var sjuksköterska. Hennes arbetsuppgifter hade likhet med kuratorernas hittillsvarande uppgifter (Olsson, 1999). En transformering från det ursprungliga sociala arbetet till ett mer medicinskt reglerat hade alltså skett. Från 1931, när nya stadgan trädde i kraft, uppstod i praktiken en hybridlösning. I enlighet med lagförslaget inrättades mer medicinskt präglade hjälpverksamheter vid några av landets sinnessjukhus. Detta samtidigt som motsvarande verksamheter i storstäderna fortsatte vara organiserade utifrån de redan etablerade kuratorsverksamheterna (Olsson, 1999).

Nutida hälso- och sjukvårdskuratorers kunskapsområde har beskrivits som komplext och svårdefinierat (Olsson, 1999) med svårförenliga arbetsuppgifter (Sernbo, 2019). Svenska kuratorer tycks hellre ha valt strategin att ”smälta in” istället för att ”sticka ut” (Sjöström, 2013). Psykiatrikuratorns arbete är inte så väl utforskat och yrkesgruppen har beskrivits som etablerad först från 1950-talet. I den forskning som finns har en oklar yrkesroll lyfts fram (Framme, 2014). Internationellt har återhämtning, välmående och social rättvisa lyfts som områden att fokusera för socialarbetaren i psykiatri (Francis, 2014).  Det tidiga kuratorsarbetet i sinnessjukvård ”återupptäcktes” genom Siv Olssons mycket gedigna avhandlingKuratorn förr och nu. Sjukhuskuratorns arbete i ett historiskt perspektiv (1999) men befinner sig på flera sätt ännu i glömska. Här i artikeln undersöks i huvudsak hur det arbetet formulerades samt vilka behov kuratorn avsåg att hjälpa till med. I texten benämns den tidiga kuratorn som kurator för psykisk sjuka alt. sinnessjuka och den nutida kuratorn som psykiatrikurator. Detta i enlighet med aktuellt språkbruk under respektive tidsepok. På samma sätt skiljer sig användandet av benämningarna sinnessjukvård och psykiatri. Hospitalen fick sjukhusbeteckningar 1931. I organisatoriska sammanhang diskuterades sjukhus som funktion redan tidigare. Därför förekommer både hospital och sjukhus som benämningar i texten.

 SYFTE 

Studiens syfte är att undersöka det tidiga (psykiatri)kuratorsarbetet i Sverige när yrket var nytt. Utifrån textmaterial på nationell och lokal nivå studera hur kuratorernas sociala arbete formulerades och praktiserades. Olssons avhandling är en viktig bakgrundskälla. Sedan den skrevs har sinnessjukvårdens årsrapporter blivit tillgängliga digitalt. Genom att specifikt fokusera psykiatrikuratorn är avsikten här i artikeln att genom ytterligare analys fördjupa och komplettera Olssons (1999)bidrag.

METOD

Artikelns empiri på lokal nivå består av ett textmaterial från Göteborgs hospital. Det utgörs av patienthandlingar och handlingar rörande hospitalets verksamhet. Empirin på nationell nivå består av Medicinalstyrelsens (blev år 1968 Socialstyrelsen) årsrapporter om den svenska sinnessjukvården. Texterna om den nationella nivån är i huvudsak offentliga medan det på den lokala nivån främst rör sig om arkivhandlingar. Analysmetoden är innehållsanalys (Boolsen & Kärnekull, 2007). Texterna har lästs ett flertal gånger. Formuleringen och praktiserandet av det sociala arbetet i materialet har särskilt studerats utifrån handlingsutrymme och sociala perspektiv.

Handlingar innehållande patientuppgifter har inte omfattats av den sekretess som gäller för material nyare än 70 år. Uppgifterna har ändå presenterats med extra hänsyn till att personer inte ska gå att identifiera.

Tabell 1 Översikt av textmaterial i studien

Medicinalstyrelsens årsrapporter1914-194733
Direktionshandlingar1920-19404
Remisser1923-19333
Patientjournaler1923-19331

 

RESULTAT

Uppkomsten av kuratorsarbetet

Under förra sekelskiftets början debatterades ”den sociala frågan” intensivt utifrån ökade klyftor i samhället. Det sociala arbetet var splittrat och skedde via olika aktörer som t ex fattigvård och filantropiska föreningar. Något som för den hjälpsökande oftast betydde att inte ha ”rätt” till hjälp utan att behöva ”be” om den. Den sociala frågan debatterades även inom sinnessjukvården. I det första kuratoruppdraget formulerat av läkaren Olof Kinberg poängterades människokännedom samt ”mod att stå för den enskilda människan och värna om hennes integritet” (Olsson, 1999). Stockholmskuratorn kunde börja sitt arbete 1 januari 1914 vilket hade finansierats via en insamling i dagspress (Olsson, 1999; Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914-1939).

I Medicinalstyrelsens årsrapport för 1914 kommenterar Bror Gadelius, överläkare vid Stockholms hospital och professor vid Karolinska institutet förslaget att anställa en kurator som om han saknade kännedom om det. Han skriver att förslaget ”såvitt jag vet ursprungligen utgått från överläkaren vid Långbro, docenten Olof Kinberg” [min kursivering]. Gadelius var vid den här tiden den mest centrala personen i svensk sinnessjukvård. Att han inte var mer involverad än så kan därför tyckas vara lite förvånande. Gadelius fortsatta omnämningar genom åren är dock alltid i positiva ordalag. Att han uppfattar en omedelbar nytta med kuratorsarbetet syns i den första definitionen av yrket i samma årsrapport:

Kurator tager hand om den sinnessjukas tillhörigheter, ansvarar för desamma och förvarar i särskilt för ändamålet förhyrd lokal hans möbler, övervakar att ingenting av hans sparade medel av obehöriga tillägnas; kurator blir de sinnessjukas förmyndare och rådgivare, ser om deras barn, uppsöker deras anhöriga och förmedlar underrättelser eller upplysningar än om ett, än om ett annat, som under oro ligger den sjuke om hjärtat; kurator är sålunda i många fall vida mer än brom och narkotika ett medel till lugn, ro och tröst; kurator är med ord de sjukas ”goda försyn” i långt större och personligt mera ingripande mening än den med sjukvård och administrativa angelägenheter strängt upptagna läkaren förmår vara. Men har läkaren sinne för livets realiteter och deras återverkan på de sjukas sinnen, blir kuratorn för honom en rik hjälp vid sjukvårdens individualisering (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939).

I den första officiella definitionen av socialt arbete i svensk sinnessjukvård beskrivs alltså att kuratorns arbete kan vara långt mer effektiv behandling än sjukvårdens traditionella utbud.

I samma årsrapport presenterades kuratorn med orden: ”Innehavaren av platsen är fröken G. Rodhe som även förut med intresse ägnat sig åt socialt arbete” (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939). Rodhe, var slöjdlärarinna men hade inriktat sig på pedagogiskt reformarbete och frivilligt socialt arbete. Göteborgskuratorn Påhlsson var sjuksköterska liksom flera av de efterföljande kuratorerna för psykiskt sjuka. I handlingar från Göteborgs Hospitals direktion från 1920-talet finns några tjänstgöringsintyg för Påhlsson från tiden innan kuratorstjänsten fanns. Där syns att hon antogs som översköterskeelev vid Uppsala hospital och asyl 20/12 1917, blev översköterska 15/2 1918 och första sköterska 1/1 1919. Första halvåret 1919 vikarierade hon som ”föreståndare av tredje graden” vid Säters hospital och hade sedan samma slags vikariat två månader i Uppsala. Intygen antyder att hon även tjänstgjort vid Växjö hospital. Åren innan tillträdet som kurator i Göteborg hade Påhlsson alltså hunnit skaffa sig en hel del erfarenhet från sinnessjukvård. Överläkaren och professorn Frey Svensson vid Uppsala hospital och asyl, även han en person med stor påverkan på den svenska sinnessjukvården, formulerade hennes tjänstgöringsintyg: ”Med utmärkt duglighet och synnerligt nit och intresse fullgjort alla sina åtaganden; hon har därjämte genom sitt uppträdande och sin vandel tillvunnit sig över- och underordnades stora förtroende och aktning” (Göteborgs hospital, Direktionens arkiv). I kuratorns entré i svensk sinnessjukvård var följaktligen det sociala perspektivet centralt. Yrket var tänkt att tillföra och komplettera det som redan fanns i sinnessjukvården där läkare och sjuksköterskor redan var etablerade. Att ha med sig erfarenhet in i yrket togs upp både nationellt och lokalt och värderades i båda de första kuratorstillsättningarna.

ETT SKIFTANDE OCH OMFATTANDE INNEHÅLL

Den första kuratorns uppdrag var att ”bevaka och skydda patienternas rättigheter och intressen” under sjukhusvistelsen (Olsson, 1999). Att detta kunde innebära många olika saker framgår redan av årsrapporten 1914. Rodhes ord om hur hon varit ”nödsakad att på eget initiativ söka erhålla hjälp åt de behövande” visar en inledande självständighet i yrket. Uppgifter kunde vara förmyndarskap, förvaltande av medel, verkställande av eller biträdande vid bouppteckningar, arvsskiften, rättegångar och skilsmässor, anskaffande av kläder, ombesörjande av tvätt, transporter, flyttar och till och med arrangerande av begravningar. En ständig uppgift var inbetalningar till sjuk- och begravningskassor. Redan 1914 skiljde Rodhe även ut ytterligare ett huvudsakligt arbetsområde. Förutom ”omhändertagande” av patientens medel och tillhörigheter under sjukhusvistelsen innefattade arbetet även ”omvårdnad” efter. Det senare med syftet att ”ombesörja och tillse att vederbörande åter bliva nyttiga medlemmar inom samhället” och kunde innebära att kuratorn för den som skrevs ut som frisk (övriga avgångsbeteckningar var förbättrad, oförbättrad och död) skaffade ”platser eller arbete”. Andra hjälptes till ”lämplig inackordering” eller olika inrättningar. Exempel på sådana förutom fattigvård och sjukhem i 1915 års rapport var sanatorium, dövstumhem, ålderdomshem, alkoholisthem, idiotanstalt, uppfostringsanstalt, epileptikerhem, arbetarhem eller (mer ovanligt) ”intagning vid badort”. Verksamheten hade samma år också delvis bekostat kurs i barnavård, omhändertagit tre barn (två till barnhem och ett till familj). Mängden av skiftande arbetsuppgifter gjorde också att det var svårt att redogöra för arbetet. Att endast redovisning av de mest framträdande momenten var möjlig återkommer år efter år likt formuleringen 1916: ”I sakens egen natur ligger, att det här rör sig om bestyr av den mest skiftande beskaffenhet” åtgärder av mycket olika art”. Ett exempel på arbetets skiftande karaktär var att Rodhe under 1915 behövde förvalta ett bokbinderi för en patient. ”Ett åliggande”, som med hennes ord ”givetvis varit mycket krävande”. Behovet av särskilt bemötande i de skiftande fallen påtalades också: ”i varje särskilt fall de åtgärder vidtagits, som med hänsyn till förevarande omständigheter synts lämpliga” (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939). I det handgripliga praktiska arbetet behövde självständiga bedömningar hela tiden göras. När det var dags att planera för kuratorsuppdraget i Göteborg 1921 verkar den kunskap som redan vunnits nationellt finnas med. Formuleringen blev att: de sinnessjuka skulle hjälpas med ”råd och dåd” om de eller deras närstående begärde hjälp (Olsson, 1999), en formulering som återkommer emellanåt i beskrivningar av det tidiga kuratorsarbetet (Olsson, 1999; Stenshed 2017). Tilltron till kuratorns bedömning tycks också ha funnits hos läkare. För Göteborgskuratorn framskymtar detta i några av dokumenten. I patienthandlingarna syns remisser och intyg utfärdade av Påhlsson samt journalanteckningar om kontakt med hospitalets patienter. I ett intyg har en patient skrivit under på att lägga in sig av ”fri vilja”. Frivillig inläggning var teoretiskt sett inte möjligt förrän efter 1930 års sinnessjukhusstadga men förekom ändå emellanåt i praktiken. I en patientjournal för en försöksutskriven patient ses kuratorsbedömningen även innefatta den psykiska hälsan. Patienten ”stodo under tillsyn av kuratorn, syster Matilda Påhlsson”. Kuratorn uppdrag var här att, minst en gång i månaden, ”lämna underrättelse” om patientens ”hälsotillstånd och uppförande” till överläkaren. Kvinnan som mist vårdnaden om sina barn fick endast träffa dem ”i närvaro av pålitlig person”. Kuratorns brev till hospitalsläkaren sparades i journalen men fördes också in i journalens löpande text. Där går det att följa en lång kontakt med både patienten och hennes barn. Kuratorn övertog förmynderskapet från kvinnans far, hyrde ett rum åt henne samt ordnade arbete åt både kvinnan och så småningom även äldsta dottern. Det framgår också av journalen att hon successivt i takt med att barnen blev äldre och omständigheter ändrats, efter egen bedömning, även lät mor och barn träffas själva.

[Datum] Syster Matilda Påhlsson uppger: Pat är lugn och ordnad: dock upprörd då hennes sjukliga upplevelser komma på tal. Snyggt i hemmet. Arbetar med sömnad åt barnen. Äldsta flickan har en god anställning i affär och reder sig ekonomiskt själv. Har som förut sina idéer (…) Intet depressivt spåras hos henne. Är mycket fäst vid barnen. Anser att dessa ej har någon del i förföljelserna (Göteborgs hospital, Överläkarens arkiv).

Det egna, eller i alla fall lokala, utformandet av kuratorsarbetet kanske kan ha påverkat att hembesök verkar ha förekommit mer i Göteborgskuratorns arbete. I årsrapporten för 1928 framstår det som den primära arbetsuppgiften samt anges det att hon under året gjort 750 hembesök (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939). Att kuratorerna hade stor frihet att utforma det sociala arbetet framkommer i både de nationella och lokala dokumenten. Det första sociala arbetet i sinnessjukvård kännetecknades alltså av ett skiftande arbetsinnehåll som enligt Rodhe därför inte heller kunde följa någon allmängiltig plan. Redan från start beskrev hon arbetet bestå både av omhändertagande under sjukhusvistelse och omvårdnad efter. I båda dessa områden uppfattar jag anpassningen till patient, anhöriga och situation samt förtroendeskapandet som den huvudsakliga arbetsmetoden.

UTVIDGNINGEN AV KURATORSARBETET

Att kuratorsverksamheten direkt blev mångsidig och omfattande beskrivs i årsrapporterna av Rodhe själv och andra. Det blev tidigt uppenbart hur mycket arbete som behövde göras. Den utvidgning från det ursprungliga uppdraget till att även arbeta med omvårdnad efter sjukhusvistelsen som Rodhe direkt konstaterade och tillmötesgick konstaterades 1915 också av Gadelius. Den intagne fick, med hans ord, ”en god och pålitlig vän, till vilken han efter utskrivningen tryggar sig”. Han kommenterar att ”kurators verksamhet” därmed fått en utvidgning utöver dess ursprungligen beräknade arbetssfär, i det den fortgår som ”en vaksam försyn” även för den utskrivne, ”sedan kontakten med livet återknutits, en kontakt, som ofta medför bittra erfarenheter och smärtsamma överraskningar. 1917 kunde, genom förberedelse och sökta anslag av Rodhe, ´Upplysnings- och hjälpbyrån för psykiskt sjuka´ startas som en ytterligare utvidgning av arbetet. Från 1918 biträddes hon av sjuksköterska och skrivbiträde. Samtidigt blev läkaren Wigert föreståndare för byrån. Gadelius omnämner 1918 byrån som en ambulatorisk sinnessjukvård. ”Den hjälpbehövande allmänheten” kunde nu tillmötesgås med ett mindre skrämmande alternativ än sinnessjukvården. Dessutom hade byrån ”visat sig kunna kupera en begynnande oro i åtskilliga fall”, alltså förhindra återfall. Kuratorsuppdraget som initialt handlat om arbete UNDER sjukhustiden utvidgades omedelbart till att även omfatta EFTERVÅRD. Byrån, som var en ytterligare utvidgning av kuratorsarbetet, kunde också innefatta arbetet FÖRE (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939). Rodhe var även engagerad i organisatoriska och samhälleliga frågor om sinnessjukvård. Hon påtalade direkt efter start 1914 att landsortshospitalen borde ta efter kuratorsverksamheten. Några år senare 1916 kommenterade hon hur ”kurator numera anlitas med rådfrågningar från skilda håll över hela riket angående vården av sådana sinnessjuka personer, som icke äro intagna på sinnessjukhus eller hospital, allt förhållanden, som synas tyda på att kuratorsverksamheten kommer att mer och mer utvecklas” (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939). Möjligheten att även kunna möta behov efter sjukhusvistelsen hade inte kunnat ske utan kuratorns tilltro till sin egen bedömning. Inte heller utan att andra runtomkring henne legitimerade den bedömningen. Ett sätt att arbeta var att formulera behov i årsrapporterna. Kontinuerligt påtalade hon där från 1914 det stora behovet av ett konvalescenthem:

Det har nämligen alltid iakttagits, att svårighet förekommit såväl i fråga om anskaffande av platser eller arbete åt återställda patienter som ock i fråga om erhållande av lämpliga inackorderingsställen åt ej fullt återställda patienter. Och har denna svårighet i huvudsak haft sin grund i motvilja för att ej säga rädsla för sådana patienter, som här äro i fråga. Ett dylikt hem skulle på ett för samhället vinstgivande sätt komplettera kurators arbete och göra det mera fruktbärande. De ofta ohjälpligt vidriga förhållanden som möta den nyutskrivna patienten, äro i många fall tillräckliga för att så småningom åter föra honom tillbaka till sjukhuset, då han kostar samhället den många gånger ringa summa, det skulle betinga att lämna honom relativt skydd, tills han hunnit intaga sin plats som en verksam medborgare. Kurator anser, att ett sådant hem vore ett för samhället billigare och för patienterna bättre sätt att taga hand om dem, än den nu gängse vägen (…) [min kursivering] (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939).

1916 var orden ”Men kurator har blivit mer och mer övertygad att inga uppoffringar få anses för stora, då det gäller ett så ömmande syfte, som här ifrågasättes”. I årsberättelsen 1917 tar också Gadelius upp vad ett konvalescenthem skulle betyda för ”detta sedan länge kända behov”. Detta trots att han själv inte benämnt behovet tidigare. Rodhe syntes även i tidningsintervjuer påtala det stora behovet av ett konvalescenthem. 1919 kunde konvalescenthemmet ”Fannys minne” med 12 platser öppnas i Äppelviken, Bromma. Detta kunde möjliggöras genom en stor donation och Rodhe fick där rollen att som inspektris ”öva tillsyn”. 1923 initierade hon ytterligare möjlighet till eftervård genom ett samarbete med fattigvården så patienter kunde inackorderas i familjer (Olsson, 1999; Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939). Familjeplaceringar blev med detta vanligt förekommande i kuratorernas arbete. Som exempel så inackorderade Påhlsson 130 patienter till vilohem eller privata familjer och 276 patienter i familjer år 1933 genom ”Göteborgs stads familjevård” (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939).

Sveriges två första kuratorers arbete verkar ha utförts med stor tilltro till egna bedömningar. I studiens material syns det aktiva lobbyarbetet på samhällelig nivå som också påtalats av Olsson. Rodhe använde sig av olika forum, såväl organisatoriska årsrapporter som media, för att föra fram frågor hon ansåg viktiga. Förmågan att uttrycka sig i skrift kan inte underskattas här. Historikern Cecilia Riving (2008) har påtalat förmågan att uttrycka sig skriftligt som mycket viktig i läkarrollen runt förra sekelskiftet. I det material som studerats här ses hur det även tycks gälla kuratorns arbete samt hur hon använder sig av det i sitt patientarbete såväl som organisatoriska och samhälleliga sammanhang. I årsrapporterna rapporterades det utförligt om såväl sjukhusens drift som patientstatistik. Textutrymmet i årsrapporterna kan kanske spegla kuratorsfrågans ställning och aktualitet i svenska sinnessjukvård under perioden. ”Kurator för de sinnessjuka” var en egen rubrik mellan 1914 och 1929. Fram till 1919 ägnades flera sidor (2 – 3,5) åt kuratorsarbetet medan det 1920–1926 upptog en fjärdedels sida. Årsrapporterna innehöll uppgifter om hela landet. Av någon anledning rörde innehållet under rubriken de första åren enbart Stockholm. 1928 anges det att Lund fått sin första sinnessjukvårdskurator samtidigt som Göteborgskuratorn (som redan funnits i fem år) plötsligt också nämns: ”Även Göteborgs stad har för de psykiskt sjuka inom staden anställt en kurator, som fr o m sista halvåret 1923 utövar en liknande verksamhet”. 1930 ersattes rubriken med avsnittet ”Hjälpverksamheten för de sinnessjuka” där kuratorsarbetet fr o m 1931 inte längre särskildes rubrikmässigt. Textutrymmet speglar också sinnessjukvårdens omorganisation som tidigare nämnts. Från en halv sida minskade rapporteringen 1936–1946 till 2–4 rader med den återkommande meningen; ”Kuratorsverksamheten i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg har fortgått efter samma linjer som föregående år.” 1947 syns en tydlig brytpunkt då avsnitten är helt borta (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939; Kungliga Medicinalstyrelsen 1940–1947). Även om kuratorsverksamheten här kan tolkas som borttynande ordmässigt sett så tecknas på samma gång en linje av bestående kuratorsarbete under 1900-talets första hälft.

Det tidiga kuratorsarbetet var påtagligt och synligt. Arbetet formulerades utifrån sociala perspektiv där ”mod att stå för den enskilda människan” var viktigare än medicinsk kunskap.

DISKUSSION

Det tidiga kuratorsarbetet var påtagligt och synligt. Det svarade mot angelägna behov i samhället och sinnessjukvården där också allmänheten hade en roll i tillkomsten. Den tydliga entrén och uppfattningarna om omedelbar nytta kan kanske ses i skenet av detta. Det första uppdraget och arbetet formulerades utifrån sociala perspektiv där ”mod att stå för den enskilda människan” var viktigare än medicinsk kunskap (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939). Vid en första anblick av den stora mängden praktiska arbetsuppgifter går det att missa att görandet och bedömningen (av situation och hjälpbehov) verkar ha gått hand i hand. Det nu försvunna uttrycket ”råd och dåd” beskriver just detta väl. Med nutida öron kan uttrycket uppfattas som väl storslaget. Från 1500-talet förekom det i både religiöst och vardagligt språk. Att ”vara med någon i råd och dåd” kan i nutid översättas till att hjälpa i ord och handling med särskild betoning på samarbete (Nationalencyklopedin, u.å). Utöver patientarbetet applicerade Rodhe råd och dåd även på organisations- och samhällsnivå vilket utvecklingen av upplysningsbyrån, konvalescenthem och familjevård tydligt visar.

Att revirstrider från en del av läkarkåren bidrog till reglering av kuratorns självständiga arbete framkommer här liksom i tidigare forskning (Olsson, 1999). Kuratorsarbetet och det sociala arbetet i sinnessjukvården hamnade i skymundan trots att det fortsatte finnas under 1900-talets andra hälft och framåt. Kontrasten mellan den första tidens tydlighet och den efterföljande osynligheten är stor. I historiska tillbakablickar är det tidiga kuratorsarbetet i regel som utsuddat. I en minnesbok om Göteborgs hospital (Påhlssons ”eget” sjukhus) berättas i en kuratorsintervju t ex att de första kuratorstjänsterna uppkom under 1960-talet. Där tillskrivs också hjälpverksamheten helt läkaren. Verksamheten beskrivs som framsynt och uppges ha startat i en privatvåning 1923. Att våningen var kuratorns framgår inte (Brockman, 1994). Samma tystnad om kuratorsverksamheten kan konstateras i de två jubileumsböcker som finns om Malmö Allmänna sjukhus. Att den långa tystnaden innebär ännu ett glapp i kuratorsarbetets offentliga berättelse anas också där i att eftervård i slutet av 1960-talet tas upp som ett ”helt nytt arbetsområde” för Malmökuratorer (Stenshed, 2017:16).

Detta är inte en jämförande studie om dåtidens och nutidens kuratorsarbete. Att likheterna ändå var så pass stora mellan tidigt arbetsinnehåll och nutida kuratorsarbete behöver ändå nämnas. Definitioner och ordval är i vissa fall förvånansvärt nära nutida formuleringar av psykiatrikuratorer (Framme, 2014). Arbetets inriktning på patient, närstående och samhälle i stort samt det uttalade barn- och familjeperspektivet är ett exempel. I materialet omnämns att kuratorn ser till patienternas barn och ombesörjer placeringar i familjer och på institution, mer likt en nutida roll inom socialtjänst. Framme har påtalat att dagens psykiatrikuratorer oftare än andra yrken ”tar in andra i rummet” och riktar insatser till familjemedlemmar, ”inte minst de berörda barnen, och andra viktiga personer i det omgivande nätverket” (Framme, 2014:96). Görandet blir också tydligt i tidiga 1900-talsformuleringar av ”göra gott” (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939) medan nutida kuratorer anser att de ”gör stor skillnad” (Framme, 2014:100). Anpassningen och förtroendeskapandet som anas som huvudsaklig arbetsmetod i det tidiga kuratorsarbetet skulle kunna benämnas som individanpassning och relationsarbete idag.Anpassningen till person och situation syns i formuleringen där Rodhe ”sökt anpassa sin hjälp efter förhandenvarande förhållanden i varje särskilt fall”. Det tycks ha fungerat 1914 då ”kurator nästan utan undantag rönt visst förtroende hos de sinnessjuka själva eller jämförelsevis lätt lyckats övervinna viss misstänksamhet” (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939).

Bevakandet av personers ”rätt och bästa” som Olsson menar var unikt för de svenska kuratorerna (Olsson, 1999) bekräftas av det här materialet. I nutid har olika roller för psykiatrikuratorer i som ombudsmän, rådgivare och terapeuter konstaterats (Olsson, 1999; Stenshed, 2017; Sjöström, 2013; Framme, 2014). Dessa kan variera utifrån såväl organisatorisk kontext som personliga preferenser. Ombudsmannarollen, att bevaka rättigheter, beskrivs ha lämnats alltmer från 1980-talet och framåt i samband med terapeutiska vidareutbildningar (Olsson, 1999; Framme, 2014). Kritik har framförts mot att det sociala arbetet därmed övergavs och även innebar att en ny yrkesgrupp: personliga ombud därför uppkom (Olsson, 1999). I praktiken finns dock en organisatorisk distinktion som hittills inte verkar ha uppmärksammats i forskning. Här åsyftas skillnad mellan allmänpsykiatri och psykosvård[1] där sådan organisatorisk uppdelning finns (företrädesvis i storstäder). Utvecklingen mot terapeutrollen har framför allt skett inom allmänpsykiatri medan psykosvårdens kuratorer i mycket högre grad fortsatt arbeta utifrån ombudsmannarollen. I den kuratorsroll inom psykosvård jag själv under 1990-talet skolats in i betonades ”bevaka rätt” starkt. Alltså ombudsmannarollen och det som internationellt benämns som ´advocacy` (Framme, 2014). Värt att påpeka är att deltagarna i Frammes studie ändå uppfattade rollerna ombudsman och terapeut som förenliga (Framme, 2014).

Under 1900-talets andra hälft har betydelsen av att ”vara synlig och tydlig” i sitt kuratorsarbete ibland sammankopplats med möjligheten att utföra sitt arbete (Stenshed, 2017). Efter att ha läst de tidiga dokumenten frågar jag mig om det kan vara större skillnad mellan kuratorernas egen bild av sitt arbete och andras bild av det nu än för hundra år sedan. Jag har själv aldrig känt igen mig i beskrivningar av kuratorsarbetet som diffust, otydligt och oklart då jag upplever arbetet som mycket påtagligt. Kan det snarare handla om att det omfattande och skiftande arbetet, som jag däremot känner igen, bidrar till det komplexa och svårdefinierade? Att det blir svårare att ringa in. Rodhes ord från 1915 om att kurator ej heller det året ”kunnat följa någon allmängiltig plan för sitt arbetefångar för mig den komplexiteten. Yrkets påverkan av medikalisering visar sig i materialet mest i språkliga förskjutningar, som av den nämnde Malmöläkaren, som ”en teknisk nödvändighet” vill placera kuratorn som länk mellan läkare och patient. Det inledande kuratorsarbetet motsvarar bättre sociala perspektiv där kuratorn i stället är en länk mellan patienten och samhället. I tillbakablickar har Rodhes arbetsuppgift beskrivits som att förkorta vårdtid (Olsson, 1999) något som i materialet inte formuleras av Rodhe själv. Hennes egna ord om sin uppgift var att ”förbereda personen för att återvända till samhället” (Kungliga Medicinalstyrelsen, 1914–1939) alltså ett relaterande till individen och inte till sjukhusets behov. Tydligt i materialet är också det närvarande sociala perspektivet i kuratorsarbetet under 1900-talets första hälft genom att uppdragen kom direkt från patienter och deras närstående.

Olsson har tagit upp självständigheten i de tidiga kuratorernas arbete. I den här studien har betydelsen av psykiatrikuratorernas sociala arbete för utvecklingen av den första psykiatriska öppenvården framkommit. Textmaterialet relaterat till tidigare forskning ger en bild av kuratorsarbetets väg in i sinnessjukvården och samhället men också följt av en väg ut ur den offentliga berättelsen. Det senare trots en så tydlig entré i svensk sinnessjukvård där kuratorns arbete direkt innefattade strategin att ”sticka ut”. Det kan tyckas som att den inledande självklarheten på samma gång bidrog till organisationsutveckling och avveckling av den egna yrkesgruppens synlighet. Detta trots att kuratorerna i realiteten fanns kvar. Kuratorsarbetets stora betydelse för utvecklingen av den första psykiatriska öppenvården i Sverige har helt fallit i glömska. Det går att fråga sig hur utvecklingen blivit om förslaget till kommunala kuratorer på 1920-talet trätt i kraft.

[1] Allmänpsykiatri skiljs traditionellt från rättspsykiatri men här innebär det en distinktion även på undernivån; att allmänpsykiatrin indelas i allmänpsykiatri och psykosvård.

Referenser

Brockman, A.-M. (1994). Göteborgs hospital S:t Jörgen: psykiatriskt sjukhus i Västsverige: en minnesbok. Uddevalla: Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund.

Bäck-Wiklund, M. (2003). Kunskapens värde och samhällets behov. Socialvetenskaplig tidskrift, 10(2/3), pp.267–286.

Framme, G. (2014). Vad gör socionomerna för skillnad i den psykiatriska vården? Socialvetenskaplig tidskrift, 21(2), pp.175–194

Francis, A.P. (2014). Social Work in Mental Health. Areas of Practice, Challenges and Way Forward. Sage.

Göteborgs hospital. Direktionens arkiv.

Göteborgs hospital. Överläkarens arkiv.

Kungliga Medicinalstyrelsen. Sveriges officiella statistik. Hälso- och sjukvård. Sinnessjukvården i riket, år 1914-1939.

Kungliga Medicinalstyrelsen. Allmän hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvård, år 1940-1947.

Nationalencyklopedin, u.å. www.ne.se

Olsson, S. (1999). Kuratorn förr och nu: sjukhuskuratorns arbete i ett historiskt perspektiv. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Riving, C. (2008). Icke som en annan människa: psykisk sjukdom i mötet mellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft. Diss. Lund: Lunds universitet.

Sernbo, E. (2019). Med avstegen som arbetsplats: en etnografisk studie av hälso- och sjukvårdskuratorns arbete. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Sjöström, M. (2013). To blend in or stand out? hospital social workers’ jurisdictional work in Sweden and Germany. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Stenshed, B. (2017). Sjukhuskuratorerna i Malmö: Uppkomst och utveckling. Socialhögskolan. Lunds universitet.

Watt Boolsen, M. & Kärnekull, B. (2007). Kvalitativa analyser: forskningsprocess, människa, samhälle 1. uppl., Malmö: Gleerup.

Läs även

Vetenskapliga artiklar
25 mar 2022

Socialt arbete inom hälso- och sjukvård – ett kunska...

Hela fem vetenskapliga artiklar ingår i det sista Forskningssupplem...

Vetenskapliga artiklar
25 mar 2022

En analys av avhandlingar skrivna av socionomer unde...

Socialt arbete i hälso- och sjukvård i Sverige – en analys av avhan...

Vetenskapliga artiklar
24 mar 2022

Vetenskaplig essä om sociala ramverk för hälso- och ...

I denna vetenskapliga essä diskuteras hur sociala bestämningsfaktor...

Vetenskapliga artiklar
9 mar 2022

Forskning om hälso- och sjukvårdskuratorer inom EU

Denna litteraturstudie visar vilken kunskap europeisk forskning om ...

Vetenskapliga artiklar
9 mar 2022

Sjukhuskuratorers erfarenheter av specialistkuratore...

Sjukhuskuratorer har goda erfarenheter av ett specialistteam med as...

Vetenskapliga artiklar
8 mar 2022

Erfarenheter av (MITI) vid rekrytering av behandling...

Vetenskaplig artikel om erfarenheter av att använda Motivational In...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.