Kompetens i konkurrens

Kulturperspektivet används i den här artikeln tillsammans med begreppet meningsskapande som analytiskt redskap för att förstå vad som händer med begreppet kompetens på utförar- respektive förvaltningsnivå. Formella strukturer kan institutionaliseras och lokala sociala konstruktioner kan förvisso påverkas av detta men fortfarande visa på motstridiga eller alternativa tolkningar (Skålén 2002). Inom denna teoretiska förståelse finns också ett klargörande av skillnaden mellan institution och idé. Idéer eller föreställningar om den formella kompetensens värde kan färdas mellan institutioner medan institutioner är resultatet av handlings- och tankemönster inom organisationer. För att en idé ska bli användbar behöver den också bli till en gemensam förståelse för alla som är inblandade i att förverkliga den (Czarniawska & Joerges, 1996). Spridningen av en idé kan sedan översättas olika genom tolkningar på olika nivåer, exempelvis från förvaltning ned till utförarnivån. Johansson och Bergman (2014) visar exempelvis hur idén om ”salutogenes” översätts och sprids inom en lokal svensk äldreomsorg men delvis ges olika tolkningar på förvaltnings- respektive verksamhetsnivå.

I den här artikeln är aktörsnivån i fokus och med det behövs även en distinktion mellan institution och institutionalisering eftersom det är i spänningsfältet mellan dessa som aktörernas (tjänstemannens och enhetschefernas) handlings- och tankemönster formas. Institution definieras som ”förgivettagna och organisationsövergripande kulturella regler för gemensam och individuell handling respektive tänkande” (Skålén 2002:22). Institutionalisering definieras som: ”processen för institutioners uppkomst, reproduktion och stabilisering” (a.a. 2002:22). När aktörer möter idén om den formella kompetensens värde, som i artikelns empiriska studie har sin bakgrund i ett formellt kompetenskrav, skapar de en mening av idén. Definitionen av meningsskapande utgår från Karl Weicks (1995) meningsskapandeperspektiv och Skåléns (2002) vidareutveckling av begreppet. Elmholdt, Keller och Tanggaard (2013) konstaterar att meningsskapande ofta är en del av en retrospektiv process och med Skåléns (2002) kulturperspektiv förstås meningsskapande ha den potentiella kraften att kunna stabilisera befintliga strukturer. Begreppet kan synliggöra och tydliggöra hur idéer om den formella kompetensens värde kan resultera i kompetenskrav men inte i en institutionalisering av idén på aktörsnivån. Det finns också vad som kan tolkas som en relationell aspekt av meningsskapande där aktörer kan ta hänsyn till andra aktörers meningsskapande (Skålén 2002). Aktörers tvivel på idéer eller meningsskapande av andra aktörers tvivel på idéer kan betraktas som en del i en kognitiv process. Elmholdt, Keller och Tanggaard (2013) belyser att denna process ofta pågår i en dynamisk och komplex omvärld där aktörer i sitt meningsskapande, utifrån egna och andras tolkningar av denna omvärld, har att undersöka vilka handlingsmöjligheter som finns. I artikeln analyseras intervjupersonernas värderingar och beskrivningar av kompetensens betydelse inom hemtjänsten som delar av ett meningsskapande av ett formellt kompetenskrav.

Metod och material

Denna artikel bygger på analysen av delar av ett material som samlades in i Stockholm under hösten/vintern 2014 inom forskningsprojektet Kompetens i konkurrens.

Individuella intervjuer med tio enhetschefer inom totalt sju privata (fem vinstdrivande och två icke-vinstdrivande) samt tre kommunala utförare av hemtjänst har genomförts. Studien inkluderar även en intervju med en högre tjänsteman vid den centrala äldreförvaltningen i Stockholms stad. Enhetscheferna utgör ett urval som grundas på ambitionen att spegla olika delar av Stockholm samt kommunala och privata driftsformer inom hemtjänst. Storleken på utförarenheterna i studien varierar från ett fyrtiotal till cirka trehundra omsorgsmottagare. Cheferna kontaktades först via e-post och sedan på telefon, varvid ungefär hälften tackade ja på förfrågan om att delta i studien. De som tackade nej gjorde det på grundval av tidskrävande arbetsuppgifter eller omorganiseringar, alternativt att verksamheten skulle avslutas. Intervjuerna pågick mellan en timme och en timme och tjugo minuter. Intervjuerna var semi-strukturerade och utgick från en samtalskarta med fem teman som i första hand riktar sig till omsorgspersonalens arbete: vad de ska kunna, vad de ska göra, hur de ska förhålla sig till de äldre, de äldres behov samt konkurrenssituationen. Genom detta tillvägagångssätt erhölls en beskrivande helhetsbild av enhetschefernas perspektiv på kompetens i relation till konkurrensutsättningen.

Samma teman användes vid intervjun med den högre tjänstemannen på äldreförvaltningen i Stockholm. Intervjun genomfördes 2014, före ett politiskt maktskifte från en borgerlig till en vänstermajoritet. Den intervjuade tjänstemannen delade med sig av sina värderingar och beskrivningar av kompetensens betydelse inom hemtjänsten.

Samtliga intervjupersoner accepterade att intervjun spelades in. Av hänsyn till intervjupersonernas anonymitet anges inte i citaten vilken regiform respektive enhetschef verkar inom. Eftersom inga betydelsefulla skillnader mellan regiformerna framkom i analysen innebär detta förfarande ingen väsentlig kunskapsförlust.

Efter att intervjumaterialet transkriberats kodades empirin med de teoretiska utgångspunkterna. En fördel med detta tillvägagångssätt är att det ger möjlighet att på ett strukturerat sätt pendla fram och tillbaka för att analysera enskilda utsagor som delar av en helhet (Neuman 2011). Kvalitativa studier gör sällan anspråk på att formulera generaliserbara resultat. Resultatets överförbarhet, huruvida det kan vara användbart för att förstå andra fenomen och sammanhang, utgörs i huvudsak av ambitionen att bidra med en ytterligare förståelse för det område som studeras (Bryman 2011), i det här fallet den konkurrensutsatta hemtjänsten.

Resultat

Formell kompetens på utförarnivån

Enhetscheferna i denna studie menar att den formella kompetensen i praktiken inte fyller någon funktion som konkurrensmedel. Enligt enhetscheferna grundar sig de äldres och deras anhörigas val av utförare istället ofta på deras uppfattning om i vilken grad personkontinuitet kan erbjudas.

I enhetschefernas beskrivningar av den formella kompetensens värde för omsorgsarbetet tillskriver de utbildningen vad som tolkats som ett innehållsmässigt värde – det är bra för kvaliteten på arbetet, och ett symboliskt värde – det är bra för att det höjer statusen på yrket. Enhetscheferna i studien önskar mer resurser för kompetensutveckling av personalen och ser ett kontinuerligt lärande, i form av både verksamhetsbaserad och formell utbildning, som en förutsättning för omsorgskvalitet. Samtidigt ges formell kompetens ett symbolvärde för att påvisa arbetets betydelse utåt. Resonemangen förekommer hos enhetschefer inom både privata och kommunala utförare. Det kan förstås som att enhetschefer, oavsett regiform, behöver hantera den formella kompetensen som ett faktiskt redskap i arbetet och som ett sätt att marknadsföra och legitimera arbetet. Att även kommunala utförare måste ha kompetensens symboliska värde i fokus kan ses som en naturlig följd av att hemtjänsten är konkurrens- utsatt. Alla utförare måste vinna de äldres (och de anhörigas) förtroende och samtliga behöver tydliga symboler för att marknadsföra sig.

Kravet på formell utbildning tillskrivs en positiv mening men det finns också ett visst tvivel, en enhetschef utrycker det så här: ”Ja, jag är väldigt kluven till det formella kravet. Det sitter ju inte bara där”. I en annan chefs resonemang uttrycks tvivel samtidigt som det symboliska värdet framkommer:

Att höja utbildningskravet tror jag alltid är bra. Sedan som alla vet så är det aldrig så att det finns ett likhetstecken mellan utbildning och att man är en duktig undersköterska. /—/Men i grunden tycker jag att det är jättebra. Och en av anledningarna är att man höjer statusen på yrket vilket krävs om vi överhuvudtaget ska kunna få någon personal som vill jobba inom äldreomsorg och hemtjänst.

Citatet visar ett meningsskapade om utbildningens statushöjande symbolvärde och nyttan för det praktiska arbetet. Aktörers tvivel är ur ett kulturperspektiv betydelsefullt för att det kan tydliggöra en idés användbarhet och i viss mån dess förverkligandepotential (Skålén 2002). I det här fallet uttrycks tvivel om den formella kompetensens innehållsmässiga värde samtidigt som statusfrågan beskrivs ha betydelse för personalförsörjningen. I enhetschefernas värdering av den formella kompetensen inkluderas ofta även dess betydelse för personalens självkänsla:

När jag började var det några stycken som hade undersköterskeutbildning men resten var outbildade. Och det är enorm skillnad i allt när man gått utbildning. Det ger en annan säkerhet och det ger en känsla av att man är något. /—/ Man får självkänsla, en säkerhet av det. /…/ Jag tycker att det är en enorm kvalitetsökning både för kunderna och för medarbetarna själva.

Meningsskapandet med formell utbildning inkluderar vad som tolkats som både ett innehållsmässigt värde för kvaliteten på omsorgsarbetet samt ett emotionellt värde för personalen. Meningsskapandet av formell utbildning inkluderar även omsorgspersonalens egen syn på utbildning. Den personal som fått gå utbildning inom ramen för sin tjänst har inte alltid varit positiv: ”Det var några som sa att jag valde ju inte det här jobbet för att behöva sitta och skriva och hålla på. /—/ Det var just de som hade svårast med det och som just hade sökt sig till den här typen av arbete för att man inte behövde skriva för att arbeta med människor.”. I enhetschefernas meningsskapande av formell kompetens finns ett förbehåll om personalens tvivel på utbildningens betydelse för omsorgsarbetet. Med Skåléns (2002) förståelse av meningsskapande som kognitiv process och vad tidigare studier visat (Ahnlund 2008) kan tvivlet tolkas som att det finns ett fortsatt kulturellt motstånd hos omsorgspersonalen.

Formell kompetens på förvaltningsnivån

Äldreförvaltningen i Stockholm arbetar på olika sätt med kvalitetsstyrning av äldreomsorgen. Den högre tjänsteman på äldreförvaltningen som intervjuades beskriver att den centrala förvaltningen arbetar med övergripande strategiska och långsiktiga frågor om kompetensförsörjning och kompetensutveckling. Tjänstemannen anser i relation till omsorgspersonalens kompetens att den formella utbildningen är viktig både för kvaliteten och för statusen på arbetet:

Vi måste höja statusen. Ja och hur gör vi det? Jag tror inte att det handlar om högre lön och bättre scheman. Högre status får vi med att vi från början sätter högre krav. Du kan inte ramla in från gatan utan erfarenhet och utan utbildning och tro att du ska klara äldreomsorgsjobbet. /—/ Vi får inte glömma bort att det arbete som ska utföras faktiskt är att hjälpa människor att avsluta sin tillvaro. Och det är inte jättelätt att utan erfarenhet komma in och se människor dö. Tyna bort och dö. Det är ju ingenting man gör på en handvändning. Det kräver naturligtvis att du har någorlunda koll på dig själv och vad du tycker, tänker och förhåller dig till de här situationerna. Och det blir ju lättare om du vet lite vad som händer.

I tjänstemannens meningsskapande ges formell kompetens både ett symboliskt och ett innehållsmässigt värde för omsorgskvaliteten. Den formella kompetensen ges mening i förhållande till omsorgsarbetet som inkluderar att vårda någon till livets slut. Den formella kompetensens betydelse överordnas därmed arbetsvillkor som högre lön och bättre scheman. Med ett exempel konkretiserar tjänstemannen det innehållsmässiga värdet i formell kompetens och menar att när man reser med flygplan vill man göra det med en utbildad pilot:

Lika lite som jag tycker att man ska använda äldreomsorgen som konjunkturutjämnare. Oj nu har vi hög arbetslöshet då ska vi se om några kan gå in i äldreomsorgen och göra lite nytta. Men då är inte det här på riktigt. Då är det inte ett vettigt adekvat jobb som kräver något. Du skulle förmodligen aldrig, när du åker till Spanien nästa gång, åka med en pilot som inte har ett certifikat. Ja han har flugit en massa men han har inget certifikat på att flyga just det här planet. Då skulle du förmodligen säga att ”tack jag vill inte göra det här”. Du skulle inte säga att ”men han var ju så trevlig”.

Pilotexemplet är intressant i förhållande till den konkurrensutsatta  hemtjänstens  orientering mot marknadsliknande former av organisering. Att exemplet hämtas från en annan sektor kan tolkas som ett understrykande av betydelsen av den relationslösa omsorgen till förmån för värdet av formell kompetens. Relevansen för en sådan tolkning förstärks med nästa citat om personkontinuitet:

Sedan tänker jag att vi lite för enkelt fastnat i att vi ska ha kontinuitet i person. Om vi skulle ha kontinuitet i bemötande och i utförande så skulle det inte bli lika känsligt med vem som gör det. /—/ Gör alla på precis samma sätt så blir det här med personkontinuitet mindre viktigt. Men jag tror att vi idag, och egentligen under hela min tid inom äldreomsorgen, fastnat i det här med personkontinuitet för vi har inte riktigt tagit oss tid för att ta reda på vad den här personen vill ha. Om jag går ut och äter på restaurang så är det ganska ointressant för mig vem av kockarna som har lagat den här maten jag beställer. Men jag vill ha den tillagad på samma sätt och jag vill att den ska smaka på samma sätt för jag beställer den här specifika maträtten. Sedan är det ointressant vem som lagar, vem som serverar och vem som diskar. I äldreomsorgen har vi fastnat i att det är jätteviktigt att det är just den här kocken.

I sitt resonemang om personkontinuitet fördjupar tjänstemannen betydelsen av det innehållsmässiga värdet i utbildningen. I relation till formell kompetens uttrycks tvivel om både personkontinuitet i sig och andra aktörers värderande av den. Det är ett exempel på den relationella aspekten av meningsskapandet (Skålén 2002) där tjänstemannens tvivel synliggör en alternativ tolkning av personkontinuitetens värde. Det kan i förlängningen förstås som en argumentation för handlingsalternativet att skapa en relationslös omsorg (Elmholdt, Keller & Tang- gaars 2013). Den relationslösa aspekten förstärks med beskrivningen om att en mer utbildad personal gör arbetet så pass mycket bättre att det inte spelar någon roll vem (eller hur många olika) som utför det.

Informell kompetens på utförar- och förvaltningsnivån

Informell kompetens formuleras många gånger i termer av en personlig lämplighet som innefattar särskilda egenskaper och förmågor som härrör till den enskilde omsorgspersonalen. Ofta beskrivs kompetensformen med olika resonemang om empati. En enhetschef uttrycker det såhär:

Man måste ju först och främst ha en empati och en människokärlek tror jag på något sätt. Så att det finns något som verkligen… ja att man känner för de gamla och att man känner för alla typer av karaktärer och inte bara de gulliga små tanterna. Jag har medarbetare som brinner för att hitta nyckeln till kunderna som är lite svårare så att säga.

Den personliga lämpligheten beskrivs som viktig för att de äldre ska uppleva omsorgen som kvalitativ och som något en person har eller inte har (jfr Elmersjö 2014). Mot bakgrund av det formella kompetenskravet ges informell kompetens en särställning. Den kan betraktas som en typ av motstånd, ett tvivel, som i sig inte innebär att den ena kompetensformen utesluter den andra. Medan meningsskapande kan bidra till en stabilisering av befintliga strukturer (Skålén 2002) kan tvivel ta form i motsatta kompetenskrav som verkar parallellt.

En del chefer väljer att ge exempel på förmågor och egenskaper som gör vissa personer lämpliga för omsorgsyrket. Det handlar exempelvis om att kunna visa respekt, att bete sig korrekt genom att börja med att ta av sig jackan och fråga de äldre hur de mår, visa engagemang och initiativförmåga samt vara flexibel inför omsorgsmottagares behov och önskemål.

Eftertraktade egenskaper som nämns är ärlig, lugn, trygghetsskapande, prestigelös och lyhörd. En del chefer väger i sitt resonemang om personlig lämplighet in vikten av tidigare erfarenheter, både livserfarenhet och arbetserfarenhet. Livserfarenhet kan till exempel handla om att en omsorgspersonal haft en mormor som varit sjuk, en chef ger följande exempel:

Det handlar väl om att vissa personer har ju en förmåga på något sätt att man är mer uppmärksam, man har kanske ett större intresse för jobbet. Och då noterar man också förändringar. Eller man kanske till och med inte har någon utbildning men man har haft en gammal farmor eller mormor som varit dement. Och då vet man också hur man ska förhålla sig.

Erfarenhetskunskapen lyfts fram som något som både kan introducera och fördjupa kunskap i omsorg och göra en person mer lämplig för yrket. Däremot framhåller en del chefer att den personliga lämpligheten bara i begränsad utsträckning kan utvecklas med formell utbildning.

Den informella kompetensen innefattar även förmågan att kunna inta olika roller och uppföra sig på olika sätt beroende på vilken omsorgsmottagare de möter. Flera chefer betonar betydelsen av att personalen har förmågan att ändra karaktär efter de äldres behov. En chef beskriver det så här:

Sedan måste man ha en personlighet som passar. Som kan dansa med den äldre. Som kan förvandla sig, för personer är olika. Hos den personen är jag på det viset för det passar den och hos någon annan är jag på ett annat sätt för det passar den. Det är jätteviktigt, den finkänslan.

I enhetschefernas beskrivningar framkommer att det med tiden sker en naturlig gallring bland personalen där de olämpliga helt enkelt slutar. En enhets- chef berättar att hon använder sig av ett slags test vid anställningsintervjun för att avgöra om personen har den personliga lämplighet som anses nödvändig. Chefens återgivelse av testet kan tolkas som ett meningsskapande av den personliga lämplighetens betydelse för yrket:

Vi har en intervju med alla som börjar. Där har vi också en inköpslista som vi presenterar. Och den inköpslistan är skriven för hand så som äldre skriver. Och så står det: ”5 potatisar”. Och så brukar vi presentera den för den vi intervjuar: Det här vill jag att du köper. Och då tittar personen och så brukar det bli så här: ”inga problem”. Nähä, men jag har ju skrivit fem potatisar. Inga problem, jag köper fem potatisar. Men hur vet du vilken potatis jag vill ha? För det finns ju olika sorts potatisar. Eller det står ”lax extrapris”, men om den laxen är slut? Du måste fråga, du måste säkra upp alla delar så att du vet. Eller bröd, det finns ju massor av bröd i affären. För det är det vi får mest klagomål på, att man köper fel. Och då har vi en dialog om det. Märker vi att personen förstår då kan den gå vidare. Men märker vi att den inte förstår vad vi pratar om, att den inte förstår vikten i det här då/—/.

Exemplet med inköpslistan synliggör till viss del att en personlig förmåga att vara lyhörd ses som önskvärd men även att kravet på att tillgodose den äldres önskemål accentueras när hemtjänsten är konkurrensutsatt. Utföraren riskerar att förlora den äldre till en annan utförare. Medan den högre tjänstemannen med pilotexemplet riktar sina formella kompetensanspråk till de mest vårdbehövande, till slut döende äldre, riktar chefen ovan sina informella kompetensanspråk till de omsorgsmottagare som har möjlighet att göra ett aktiv byte av utförare (jfr Szebehely 2011). Meningsskapande av informell kompetens sker i förhållande till konkurrensutsättningen som formell struktur (Skålén 2002) och synliggör rutiner som ska upprätthålla normer (Elmholdt, Keller & Tanggaars 2013).

I intervjun med den högre tjänstemannen på äldreförvaltningen togs exemplet med inköpslistan upp för att visa på vad man på utförarnivån kan mena med personlig lämplighet och hur det kan relateras till den äldres möjligheter att få sina behov och önskemål tillgodosedda. Tjänstemannen återkom- mer till betydelsen av den formella kompetensen och använder samma liknelse som tidigare:

Det är jättebra att man är glad och pigg och trevlig och kan skilja på fast och mjölig potatis. Ja, King Edward, Bintje och allt vad det är men ska vi vara nöjda med det? Ska vi vara nöjda med att piloten är glad, pigg och trevlig? Eller är det bra om han kan flyga det här planet också?

Medan enhetscheferna betonar betydelsen av informell kompetens och personlig lämplighet återkommer tjänstemannen vid äldreförvaltningen till liknelsen med pilotyrket för att förtydliga den formella kompetensens innehållsmässiga värde för att utföra ett bra omsorgsarbete. Det är också ytterligare ett exempel på hur tvivel och alternativa tolkningar kan ta form i relation till andra aktörers meningsskapande (Skålén 2002). I tjänstemannens utsagor finns en dragning mot att betrakta den personliga lämpligheten som något som enbart handlar om personliga uttryck och därmed något självklart. En alternativ tolkning av exemplet med inköpslistan är att det innebär ett fokus på den äldres valfrihet och självbestämmanderätt (jfr Elmersjö 2014), även när det kommer till detaljer som potatissort. En annan enhetschef ger ett annat exempel på vikten av ett individuellt anpassat bemötande: ”Så att man bemöter dem på rätt sätt och får vardagen att fungera. Enkla saker som att personen vill ha kaffet väldigt varmt eller väldigt svalt, mycket mjölk eller lite mjölk”. Med dessa exempel tolkar cheferna även sina handlingsalternativ (jfr Elmholdt, Keller & Tanggaard 2013), där konkurrenssättningen understryker betydelsen av att omsorgsmottagare får det de vill ha.

Diskussion/slutsatser

I den här artikeln visas hur formell respektive informell kompetens hos omsorgspersonal värderas på förvaltnings- respektive utförarnivå. Aktörers värderingar av olika kompetensformer har analyserats med ett kulturperspektiv mot bakgrund av ett formellt kompetenskrav, vilket har synliggjort meningsskapande och tvivel.

Analysen av materialet med enhetscheferna visar att formell kompetens ges ett innehållsligt värde för omsorgskvaliteten och ett symboliskt värde för att höja statusen på yrket. Formell utbildning tillskrivs även funktionen att ge personalen ett ökat självförtroende och får därmed ett emotionellt värde. Det här breddar i viss mån den tidigare, mer distinkta, idén om formell kompetens även om det tidigare talats om utbildningens värde för en stärkt yrkesroll (Elmersjö 2014).

Vad gäller informell kompetens ges den av enhetscheferna ett innehållsligt värde för omsorgskvaliteten och inkluderar omsorgspersonalens egenskaper, förmågor och erfarenheter. I relation till det formella kompetenskravet framstår kravet på informell kompetens som svårt att på förhand värdera för både personal och chef. Exemplet med inköpslistan synliggör hur informell kompetens kan kontrolleras med syftet att individanpassa arbetet. I resultatet synliggörs även en långtgående strävan efter att hörsamma omsorgsmottagarnas önskemål, med exempel som att få lagom varmt kaffe eller att personalen ska uppträda på ett särskilt sätt. För att kunna individanpassa omsorgsarbetet kan personalens personliga lämplighet bli avgörande för att behålla den äldre som kund. Värderandet av den informella kompetensen sker därmed i förhållande till den konkurrenssituation som råder.

På den centrala förvaltningsnivån ges den formella kompetensen vad som analyserats som ett betydande innehållsligt värde för kvaliteten på det utförda arbetet. I sin värdering hämtar den högre tjänstemannen exempel från andra yrken, utanför äldreomsorgen, nämligen pilot- och kockyrket. I tjänstemannens beskrivningar av den personliga kontinuiteten framkommer ett ifrågasättande av värdet av den. I meningsskapandet av utbildningens värde finns ett tvivel på andra aktörers värdering av personkontinuitet och informell kompetens. Tvivel kan, med Skåléns (2002) kulturperspektiv, bidra till att synliggöra alternativa tolkningar. Med tjänstemannens resonemang framkommer den alternativa tolkningen att personkontinuitet går att utbilda bort. Utbildad personal skulle göra det ointressant vem som kommer och ger omsorg till den äldre. Utifrån ett sådant resonemang skulle äldreomsorgen kunna vara relationslös så länge personalen arbetar på exakt samma sätt. I tjänstemannens meningsskapande förutsätts att det finns verktyg, exempelvis rutiner, som minskar betydelsen av personkontinuitet för att uppnå kvalitet i omsorgsarbetet. Detta tvivel strider mot enhetschefernas värdering av personkontinuitet som ett konkurrensmedel.

Den här artikelns resultat belyser att en gemensam förståelse, som Czarniawska och Joerges (1996) lyft fram som betydelsefullt för ett förverkligande av en idé, inte är nödvändig för verkställandet av kravet på formell kompetens vid nyanställning av tillsvidareanställd omsorgspersonal. Med Skåléns (2002) förståelse av institutionaliseringsprocessers verkan på formella strukturer och aktörers handlings- och tankemönster synliggörs att tvivel och variationer i värderingar av formell och informell kompetens finns sida vid sida när kravet förverkligas. Konkurrensutsättningen i sig bedöms utifrån denna studie vara den huvudsakliga faktor som binder samman tvivel och variationer i värderingarna. Oavsett hur den formella och informella kompetensen värderas har enhetscheferna konkurrenssituationen att förhålla sig till och hantera. Enhetschefernas meningsskapande av formell respektive informell kompetens sker i två riktningar. Den ena mot omsorgspersonalen och det praktiska arbetet och den andra mot konkurrenssituationen där utförarnas fortlevnad villkoras av deras attraktivitet för både omsorgsmottagare och omsorgspersonal.