Av: Viktoria Skoog

Socionom och fil.dr. i socialt arbete. Lever storfamiljsliv med såväl biologiska barn som ungdomar i behov av ett hem. Arbetar som praktiker inom socialt arbete och som forskare vid FoU Västernorrland. Huvudsakligt forskningsområde är social barnavård med inriktning på barn i samhällsvård och barns delaktighet.

29 okt, 2020

29 okt, 2020

En vanlig men vagt definierad vårdform

Jourhemsplaceringar för barn i samhällsvård

Illustration: Mia Fernau
opinion-sign
Under kategorin Vetenskapliga artiklar publiceras vetenskapliga texter från forskare över hela landet. Bedömningen följer de internationella regler som gäller för vetenskapliga tidskrifter inom det samhällsvetenskapliga området. Redaktör: Hans Swärd

Jourhem behöver tydligt definieras i lagstiftningen.

Av: Viktoria Skoog

Socionom och fil.dr. i socialt arbete. Lever storfamiljsliv med såväl biologiska barn som ungdomar i behov av ett hem. Arbetar som praktiker inom socialt arbete och som forskare vid FoU Västernorrland. Huvudsakligt forskningsområde är social barnavård med inriktning på barn i samhällsvård och barns delaktighet.

29 okt, 2020

29 okt, 2020

Artikeln undersöker, utifrån ett socialtjänstperspektiv, jourhem som placeringsform för barn i samhällsvård. Den baseras på en granskning av 200 barnavårdsakter och gruppintervjuer med 11 socialsekreterare. 59 procent av barnen var placerade i jourhem och var vanligast bland de yngre. En eller flera specifika händelser som utlöste samhällsvård innebar högre sannolikhet för jourhemsplacering. Såväl aktstudien som gruppintervjuerna pekar på inkonsekvens om hur jourhemsplaceringar benämns och definieras. En slutsats blir därmed att jourhem, som är ett tillfälligt boende för barn i en utsatt situation, tydligt behöver definieras i lagstiftningen.

När barn på grund av omsorgsbrist hos föräldrarna eller egna beteendeproblem inte kan bo kvar hemma har samhället ett övergripande ansvar och socialtjänsten placerar då i samhällsvård. De tre vårdformer som finns definierade i lagstiftningen är familjehem, hem för vård eller boende (HVB-hem) och stödboende. Under 2016 befann sig 20 657 barn i samhällsvård (Socialstyrelsen, 2017)¹.


1 Statistiken gäller barn, 0–17 år, med svenskt personnummer vilket innebär att asylsökande barn inte ingår.

En grundtanke med samhällsvård är att barnens möjligheter att utvecklas väl ska öka och att de ska erbjudas en mer solid tillvaro än de hade i hemmiljön. Återkommande uppbrott har visat sig försvåra det sistnämnda (Skoog, 2013). Det kan bero på sammanbrott d.v.s. plötsliga och oplanerade avslut av vården samt planerade byten av vårdmiljöer i form av att barnen flyttar från en temporär lösning eller till en öppnare vårdform (Vinnerljung m.fl., 2001; Ward, 2009). Sammanbrott är ett välstuderat fenomen medan forskning om planerade byten av vårdmiljöer är mer sällsynt och främst förekommer invävt i den vidare termen instabilitet. Planerade byten har visat sig vara vanligare för yngre barn då de flyttas från initialt tillfälliga vårdmiljöer, vilket i Sverige benämns som jourhem, till långsiktiga lösningar (Christiansen m.fl., 2010; Skoog 2013; Ward, 2009). Jourhem som begrepp är sprunget ur praktiken där det använts betydligt längre än i lagstiftningen. Ingen svensk forskning med fokus på jourhemsplaceringar har gått att finna trots att vårdformen utifrån sin temporära karaktär kan ses som en av socialtjänsten planerad instabilitet. Denna studie syftar till att, utifrån socialtjänstakter och socialsekreterares erfarenheter, undersöka förekomst av jourhemsplaceringar, hur vårdformen definieras av praktiken, orsak till att vårdformen används samt om något utmärker de barn som placeras i jourhem.

Jourhemsvård

Begreppet jourhem infördes 2008 i Socialtjänstlagen, SoL, (201:453). Det hade uppmärksammats att barn placerades tillfälligt i vad som redan då vedertaget kallades jourhem utan att dessa familjer var utredda av socialtjänsten (Prop. 2006/07:129). Jourhem är, till skillnad från övriga vårdformer, inte definierat i Socialtjänstförordningen (2001:937). I SoL framgår däremot att socialtjänsten inte får placera barn i ett enskilt hem som vid upprepade tillfällen tar emot barn för tillfällig vård och fostran (jourhem) om inte förutsättningarna för vård i det enskilda hemmet är utrett. Vidare framgår att barn, om det inte finns särskilda skäl för det, får vistas i jourhem i högst två månader efter att socialtjänstens utredning enligt 11 kapitlet 2 § SoL är avslutad. Det innebär att ett barn kan stanna utredningstidens fyra månader samt två månader därefter. Såväl utredningstiden som placeringstiden i jourhem kan dock utifrån särskilda skäl förlängas. Släkting- eller nätverkshem är inte att betrakta som jourhem utan benämns i förarbetena som tillfälliga placeringar där inget utredningskrav finns (Prop. 2006/07:129).

Att jourhem inte definieras kritiserades i regeringens översyn av placeringsformer för barn och unga. Utredningen pekar på att jourhemsplaceringar alltmer blivit en egen placeringsform, att kunskap om kvalitén är bristande och att placeringsformen stadigt har ökat. Den 1 november 1998 befann sig 312 barn i jourhem medan siffran var 1677 samma datum år 2012 (SoU 2014:3). Av det totala antalet barn (0–17 år) som befann sig i samhällsvård någon gång under 2016 var det 9924 som påbörjade vården det året och 2736 av dem, 28 procent, uppgavs påbörja vården i jourhem/beredskapshem² (Socialstyrelsen, 2017).


2 Beredskapshem är en äldre definition som fortfarande finns kvar i Socialstyrelsens statistik.

Jourhem är en tillfällig vårdform, tanken är att barn antingen flyttar hem till sina föräldrar igen eller vidare till en ny vårdmiljö. Det innebär att barnens boendemiljö och i vissa fall sociala nätverk, närmiljö och skola byts ut (Ward, 2009). Vuxna som erfarit samhällsvård i barndomen menar att fokus i forskning om instabilitet torde ligga på alla gånger barn rent fysiskt flyttar (Unrau, m.fl., 2010). I en svensk intervjustudie förde barn som befanns sig i samhällsvård ett liknande resonemang. De beskrev flytten till samhällsvård som plötslig och svårbegriplig samt flytten från ett jourhem som känslomässigt jobbig om de haft en god relation till jourhemsföräldrarna (Skoog, 2013). Utifrån detta perspektiv är det särskilt motiverat att studera jourhemsplaceringar då vårdformen per definition innebär en tillfällig boendemiljö med två på varandra tätt följande uppbrott, flytten in och flytten ut ur jourhemmet.

Metod

Resultaten baseras på två delstudier.

• Delstudie ett är en granskning av socialtjänstens dokumentation i barnavårdsakter. Den syftar till att undersöka förekomst av jourhemsplaceringar, hur val av vårdform motiveras samt om de barn som placeras i jourhem på gruppnivå särskiljer sig från barn i övriga vårdformer.

• Delstudie två baseras på gruppintervjuer med socialsekreterare. Den ämnar beskriva socialsekreterares definition av jourhemsplaceringar, vilka orsaker de ser till att barn placeras i jourhem samt vilka fördelar och nackdelar de upplever att vårdformen har. Socialcheferna i respektive kommun samtyckte till datainsamlingen och studien har godkänts av regionala etikprövningsnämnden i Umeå.

De två första avsnitten som presenteras gällande resultat är enbart baserade på delstudie ett medan de tre efterföljande avsnitten omfattar båda delstudierna. Det saknas tidigare studier av jourhemsplaceringar och denna studie ämnar därmed fylla en kunskapslucka. Ingen teoretisk referensram används, analysen av de empiriska resultaten har istället utgått från den lagstiftning som omgärdar vårdformen samt tidigare forskning om instabilitet i samhällsvård för barn.

Population i delstudie ett

Aktstudien omfattar de 16 sista placeringarna som påbörjades 2013 och 16 första placeringarna som påbörjades 2014 för barn i ålder 0–16 år i tolv kommuner. Urvalet var strategiskt och baserades på att kommunerna skulle ha stor geografisk spridning samt variera storleksmässigt utifrån invånarantal. Den geografiska spridningen ämnar motverka eventuell klusterbildning mellan kommuner med avseende på arbetskultur. En variation av kommunstorlek ämnar motverka att arbetskultur kopplat till kommunspecifika egenskaper överförs till urvalet. Utifrån nationell statistik skapades listor på kommuner som innehöll storstadskommuner, kommuner med mellanstora städer samt kommuner med lågt invånarantal. Från dessa kategorier valdes kommuner sedan strategiskt för att få en geografisk spridning. För varje vald kommun fanns två alternativ att tillfråga om den tilltänkta kommunen tackade nej.

Kommunerna sammanställde listor över barn som påbörjat placering enligt ovan beskrivna kriterier. Exklusionskriterier var ensamkommande flyktingbarn och familjeplaceringar (där barn och föräldrar placerades tillsammans). Studien omfattar barn som påbörjat en ny vårdperiod d.v.s. inte barn som omplacerades från en vårdmiljö till en annan. Listor visade sig innehålla barn som inte uppfyllde inklusionskriterierna varpå dessa uteslöts och studien kom totalt att omfatta 200 barn. Av dessa var 48 procent av barnen och deras föräldrar födda inom Sverige, 1 procent av barnen eller minst en av deras föräldrar var född utanför Sverige men inom Norden och 52 procent var själva eller hade minst en förälder som var född utanför Norden. Av alla barn var 6 procent asylsökande vid tidpunkten för placeringen.

Figur 1. Köns- och åldersfördelning vid placeringens start, n=200.

Respondenter i delstudie två

Delstudie två baseras på gruppintervjuer som genomfördes i tre av aktstudiens kommuner. De socialsekreterare som deltog behöver inte ha varit inblandade i de placeringar som aktstudien omfattar. Kommunerna valdes utifrån deras möjlighet att delta samt strategiskt utifrån huruvida deras geografiska läge var fördelaktigt att resa till. Respondenterna blev tillfrågade om de ville delta i studien av sin närmaste chef som också ombads förmedla ett informationsbrev angående studiens syfte och genomförande. Utgångspunkt för urval var att socialsekreterarna arbetade som barnutredare eller som barnsekreterare till placerade barn. Syftet var att både socialsekreterare som placerar barn under utredningstiden och socialsekreterare som ansvarar för placerade barn skulle delta. Alla 11 socialsekreterare som deltog hade socionomexamen och långvarig erfarenhet av socialt arbete, se tabell 1.

Tabell 1. Respondenter i gruppintervjuerna, ålder och erfarenhet av arbete inom socialtjänsten.

Genomförande och statistiska metoder i delstudie ett

För alla barn inhämtades utifrån dokumentationen i barnavårdsakterna information om förekomst inom socialtjänsten,problem i hemmiljön, motiv till beslut att placera i samhällsvård, faktorer knutna till placeringsprocessen, typ av placering samt barnens problematik vid placeringens start. Barnens akter lästes i sin helhet från och med den utredning som föranledde den aktuella placeringen. För barn som varit aktuella inom socialtjänsten tidigare lästes valda delar av akterna för att inhämta information om socialtjänstens tidigare kännedom om barnen. För barn som placerades utifrån triggande faktorer d.v.s. någon eller några händelser som utlöste en snabb/akut placering inhämtades en kvalitativ beskrivning av detta. Det gjordes även vad gäller motiv till jourhem som vårdform. Endast de barn som placerades i jourhem följdes efter placeringens start med en uppföljningstid på sex månader. Valet av uppföljningstid baseras på att barn, om inte särskilda skäl föreligger, inte ska vistas i ett jourhem i mer än sex månader.

Den statistiska analysen har genomförts i dataprogrammet SPSS. Resultaten redovisas med jämförelser av procenttal mellan kategorier för att undersöka skillnader mellan barn i jourhem och övriga vårdmiljöer gällande tidigare kontakt med socialtjänsten, orsak till placering samt erfarenheter av problem i hemmiljön och/eller egen problematik. P‑värden redovisas från Pearsons Chi-2. Skillnader i andelar bedöms som statistisk säkerställda då p-värdet är mindre än 0,05. För analys av faktorer som påverkar en binär utfallsvariabel, i det här fallet för att studera hur olika variabler påverkar sannolikheten för placering i jourhem, har binär logistisk regression använts. Den statistiska effekten av en variabel är då kvoten av oddset för ett visst utfall för barn i en kategori och oddset för samma utfall i referens­kategorin, under kontroll av övriga variabler i modellen. Om oddskvoten i en kategori är större än 1, är oddset (och därmed sannolikheten) för utfallet högre i kategorin än i referenskategorin. För varje kategori i oberoende variabler utom referenskategorin, redovisas p-värde, oddskvot samt 95-procentigt konfidensintervall för oddskvoten.

Intervjuprocedur och dataanalys i delstudie två

En semistrukturerad intervjuguide användes med frågor gällande hur jourhemsplaceringar definieras, vilka orsaker som leder till jourhemsvård, hur arbetsgången ser ut vid jourhemsplaceringar samt fördelar och nackdelar med denna vårdform. Öppna frågor användes, t.ex. ”berätta om vilka skäl ni ser till att barn placeras i jourhem”. Dessa kompletterades därefter med frågor som baserades på resultat från delstudie ett, t.ex. ”I aktgranskningen ses triggande faktorer i form av någon eller några händelser som utlöste en snabb/akut placering som associerat med en högre sannolikhet för jourhemsplacering, vad tänker ni om det?”

Intervjuerna skedde i socialtjänstens lokaler i respektive kommun. Innan intervjun påbörjades informerades alla respondenter om forskningsetiska principer. Intervjuerna varierade från 53 minuter till en timme och 14 minuter. Alla intervjuerna ljudinspelades. Varje intervju lyssnades på i sin helhet flertalet gånger och de delar av intervjuerna som gav svar åt studiens syfte transkriberades ordagrant och analyserades. När alla intervjuer analyserats jämfördes de med varandra för att hitta likheter och skillnader i socialsekreterarnas resonemang samt likheter och skillnader mellan resultat i aktstudien och intervjustudien. Om ett citat har kortats ned markeras detta genom tre punkter inom rundparentes.

Begrepp

I regeringens översyn av placeringsformer för barn och unga föreslogs att jourhem ska definieras som ett ”enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden vid upprepade tillfällen tar emot barn för tillfällig omvårdnad och fostran och som inte bedrivs som näringsverksamhet” (SoU 2014:3 s 21.). I Socialstyrelsens termbank definieras det som ett ”enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden eller motsvarande tar emot barn och ungdomar för tillfällig vård och fostran och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt” (Socialstyrelsen, 2017 b). Den första definitionen betonar att hemmet vid upprepade tillfällen tar emot barn tillfälligt medan den andra endast betonar tillfälligheten i placeringen.

Jourhemsplacering definieras i denna studie som en tillfällig placering i familjehem. Det ska tydligt framgå av socialtjänstens dokumentation att placeringen är tillfällig t.ex. i avvaktan på en mer långsiktig lösning eller som lösning på en tillfällig situation. Ingen vikt läggs vid om familjehemmet är tänkt att fungera som just jourhem. Till jourhemsplaceringar räknas inte placeringar som socialtjänsten benämner som tillfälliga i avvaktan på godkänd familjehemsutredning om det framgår att barnet är tänkt att stanna i det aktuella hemmet. Inte heller släkting- eller anhörigplaceringar räknas som jourhemsplaceringar.

Resultat

Barnens tidigare kontakt med socialtjänsten och erfarenhet av problem i hemmiljön

De flesta barn, 75 procent, hade utretts av socialtjänsten innan utredningen som föranledde placeringen (se figur, 2). Siffran var något lägre för de barn som placerades i jourhem, 70 procent, än för barn som placerades i en annan vårdform, 83 procent (p=0,031). Antalet tidigare utredningar för det totala antalet barn varierade mellan en och tolv. Majoriteten, 80 procent, hade varit föremål för mellan en till tre utredningar och inga signifikanta skillnader fanns mellan åldersgrupperna.

Figur 2. Barnens tidigare förekomst inom socialtjänsten innan placeringens start, procent.

Drygt hälften av barnen och eller deras föräldrar, 57 procent, hade utifrån vad som framgick av akten haft någon form av öppenvårdsinsats innan placeringen inleddes. Siffran var lägre för de barn som placerades i jourhem, 46 procent, respektive 72 procent (p=0.000). Av förskolebarnen var det endast 35 procent som hade haft öppenvårdsinsatser innan placering vilket var färre än för skolbarnen 63 procent och tonåringarna 65 procent (p=0,001). Av alla barn som ingick i studien hade 53 av dem, 27 procent, varit placerade tidigare. Inga signifikanta skillnader fanns mellan barn som placerades i jourhem och övriga barn. Av förskolebarnen var det 14 procent som hade varit placerade tidigare vilket var färre än för skolbarnen 33 procent och tonåringarna 30 procent (p=0,041). Antalet placeringar varierade från 1 till 12 där majoriteten, 85 procent, hade haft en eller två tidigare placeringar.

För 159 barn, 80 procent, fanns det noterat att barnen hade erfarit problem i sin hemmiljö innan placeringens start, för de variabler som ingår se figur 3. Ingen signifikant skillnad fanns mellan de barn som placerades i jourhem och övriga barn. Däremot varierade det mellan åldersgrupperna. För de barn som placerades i förskoleålder hade 90 procent erfarit problem i hemmiljön, för skolbarnen var andelen 85 procent och för tonåringar 69 procent (p= 0,005).

Figur 3. Barnens erfarenhet av problem i hemmiljön innan placeringens start, procent. (Samma barn kan förekomma inom flera av kategorierna.)

Orsak till placering och barnens problematik vid placeringstillfället

Det var svårt att finna en bedömning i akterna om varför samhällsvård valdes framför öppenvårdsinsatser. För de barn som placerades i jourhem gick det att utläsa för 25 procent av barnen kontra 42 procent för barn i andra vårdformer (p=0,001). Om det fanns en motivering handlade den om att öppenvårdsinsatser hade prövats och inte visat sig vara tillräckliga eller att barnet inte bedömdes vara skyddat i hemmiljön.

Orsaken till att barnen placerades varierade av naturliga skäl utifrån ålder. Omsorgsbrist var den vanligaste dokumenterade placeringsorsaken för förskolebarn 69 procent och skolbarn 67 procent men mindre förekommande för tonåringar 38 procent (p=0,000). Tonåringar placerades utifrån vad som gick att utläsa av akterna främst utifrån egna beteendeproblem, 67 procent, vilket endast var orsak till placering för 2 procent av förskolebarnen och 18 procent av skolbarnen (p=0,000). Även relationskonflikter mellan tonåringar och föräldrarna angavs i akten som en vanlig orsak till placering 60 procent, för skolbarnen gällde det 30 procent och för förskolebarn 4 procent (p=0,000). Relationsproblem angavs oftare som placeringsorsak för flickor 43 procent än för pojkar 30 procent (p=0,047). I övrigt fanns inga signifikanta skillnader mellan könen gällande placeringsorsak. Hedersrelaterat våld och sexuella övergrepp fanns sällan dokumenterat som placeringsorsak. Hedersrelaterat våld angavs som skäl till placering för 3 procent av tonåringarna och sexuella övergrepp för 2 procent av skolbarnen. För övriga placeringsorsaker se figur, 6. Vad gäller barn som placerades i jourhem var det enligt akterna vanligare att det skedde utifrån misshandel 34 procent jämfört med övriga 17 procent (p=0.008). Det omvända gällde relationsproblem 31 procent jämfört med 45 procent (p=0,035) samt p.g.a. eget beteende 21 procent respektive 56 procent (p=0.000).

Figur 4. Orsak till placering utifrån åldersgrupp, procent

Barnens problematik vid tillfället för placeringens start, som inte nödvändigtvis angavs som placeringsorsak, skiljde sig av naturliga skäl åt mellan åldersgrupperna. För förskolebarnen var det 2 procent som angavs ha våldsamt beteende och särskilda behov utifrån somatiska hälsoproblem samt 4 procent som angavs ha psykiska problem. I övriga kategorier förekom inte förskolebarnen. Det fanns skillnader mellan kön där fler flickor, 15 procent, än pojkar, 2 procent, angavs ha självskadebeteende (p=0,001). För pojkarna var det enligt akterna vanligare med NPF-problematik 21 procent i jämförelse med flickorna 6 procent (p=0,001). Detsamma gällde våldsamt beteende, 25 procent respektive 11 procent (p=0,011) samt kriminalitet som förekom för 15 procent av pojkarna men inga flickor (p=0,000).

Figur 5. Barnens problematik vid placeringstillfället utifrån åldersgrupperna skolbarn och tonåringar, procent.

Tabell 2. Skillnader gällande barnens problematik vid placeringstillfället för de barn som placerades i jourhem och övriga vårdformer, procent.

För sex av tolv variabler gällande barnens problematik vid placeringens start fanns det signifikanta skillnader mellan barn som placerades i jourhem och barn i övriga vårdformer. Barnen i jourhem hade lägre andel egen problematik, en halvering eller mer, enligt socialtjänstens dokumentation.

Lagrum, val av vårdmiljö och placeringsförlopp

Majoriteten, 73 procent, av placeringarna inleddes med samtycke utifrån SoL, inga signifikanta skillnader fanns mellan barn som placerades i jourhem och övriga. Alla förskolebarn placerades i familjehem medan andelen var 97 procent för skolbarnen och 69 procent för tonåringarna (p=0.000). Enligt denna studies definition placerades 118 barn, 59 procent, i jourhem. Det var vanligast för de yngre barnen, 73 procent av förskolebarnen jourhemsplacerades, för skolbarnen gällde det 67 procent och för tonåringarna 46 procent (p=0,002).

När motiv till jourhem som vårdform framgick i akterna omfattade det att den tilltänkta vårdmiljön inte kunde ta emot barnet direkt eller att placeringen sågs som tillfällig t.ex. utifrån att vårdnadshavaren under en kort period inte kunde ta hand om barnet. Detsamma framkom i fokusgruppsintervjuerna med tillägg att barn som misstänktes vara utsatta för våld placerades i jourhem för att skyddas under utredningstiden, i avvaktan på bedömning om långvarig placering var nödvändig. Såväl i akterna som i gruppintervjuerna benämndes jourhemsplaceringar som en lösning på en akut situation ”Man står där inför faktum att här ska det göras någonting här och nu” (Fokusgrupp 1). Socialsekreterarna i fokusgruppsintervjuerna beskrev att vissa situationer i högre grad riskerade att leda till jourhemsplaceringar t.ex. misstänkt våld riktat mot barnet, sammanbrott i tidigare vårdmiljö (vilket inte ingår i aktstudien eftersom den endas omfattar nya vårdperioder) samt psykisk ohälsa och återfall i missbruk hos föräldrar. Flera faktorer i akterna pekar på ett snabbt förlopp när barn placeras i samhällsvård. Av alla barn i aktstudien placerades 45 procent vid förhandsbedömningen eller inom två veckor efter inledd utredning, och 71 procent placerades utifrån triggande faktorer som omfattade:

  • våld riktat mot barnet vilket varierande från att föräldrar häktades för grov barnmisshandel till att barnen uppgivit att föräldrarna tagit dem hårt i armen.
  • föräldrar med narkotikarelaterad problematik där någon enskild händelse gjorde att socialtjänsten ingrep vilket varierade från ett positivt drogtest till ett polisingripande där föräldern var okontaktbar och narkotika fanns inom räckhåll för små barn.
  • egna beteendeproblem hos barnet som eskalerade t.ex. att det inkom allvarliga polisanmälningar.
  • akuta situationer där barnet lämnades utan vårdnadshavare främst utifrån att föräldrar blev inlagda inom psykiatrin.
  • eskalerande relationskonflikter mellan barn och deras föräldrar vilket tex. resulterade i tumult i hemmet.

Av jourhemsplaceringarna initierades 82 procent utifrån triggande faktorer vilket är fler än för icke jourhemsplaceringar där andel var 54 procent (p=0,000). I fokusgruppsintervjuerna angavs att triggande faktorer kunde uppstå både för barn som inte var kända av socialtjänsten och för barn med långvarig kontakt. Det förstnämnda gällde t.ex. då det inkom information om att barn utsattes för våld i hemmet och det sistnämna t.ex. vid suicidförsök hos föräldrar med långvarig psykisk ohälsa. Triggande faktorer var den enda variabeln som var signifikant associerat med högre sannolikhet för jourhemsplacering (OR=3,25; p=0,001). Att barnet placerades p.g.a. eget beteende var signifikant associerat med lägre sannolikhet för jourhemsplacering (OR=0,32; p=0,007), se tabell 3.

Tabell 3. Logistisk regression som undersöker faktorers påverkan på jourhemsplaceringar.

Det var svårt att utläsa hur vårdmiljön svarade mot barnens behov vilket endast framgick i 9 procent av akterna när barn jourhemsplacerades och i 39 procent av akterna när barn placerades i andra vårdformer (p=0,000). Motiveringarna gällde att barn hade tidigare kännedom om vårdmiljön samt att vårdmiljön kunde tillgodose ett utredningsbehov eller hade egenskaper som barnen efterfrågade, t.ex. en viss trosuppfattning. Endast i något enstaka fall fanns en tydlig koppling mellan barnens specifika vårdbehov och vårdmiljöns kompetens annars användes allmänna termer som att vårdmiljön ”Är rustat för att tillgodose barnets behov” (ur barnavårdsakt). I fokusgruppsintervjuerna framkom att matchning vanligtvis inte görs vid jourhemsplaceringar utan placeringen sågs som att ”Man kan köpa sig tid” (Fokusgrupp 1) till planering och matchning inför en mer långsiktig lösning.

Vad gäller förberedelser inför placering var det, enligt akterna, 19 procent av förskolebarnen som besökte vårdmiljön eller som inte var i behov av besök p.g.a. att barnen redan kände vårdgivarna, för skolbarn gällde detta 18 procent och för tonåringar 33 procent (p=0,000). Det var färre barn, 11 procent, av de som jourhemsplaceras som besökte vårdmiljön eller kände vårdmiljön innan placering i förhållande till barn som placerades i andra vårdformer 45 procent (p=0,000).Gällande barnens inställning till placeringen framgick det för 60 procent av barnen och för 84 procent av vårdnadshavarna. Det var svårt att utläsa huruvida barn och föräldrar fått information om vårdmiljön. Det fanns dokumenterat för 29 procent av barnen som placerades i jourhem och för 61 procent av barnen som placerades i övriga vårdformer (p=0,00). För vårdnadshavare var siffran 35 procent om deras barn placerades i jourhem och 67 procent om barnen placerades i andra vårdformer (p=0,00). Huruvida barnen och vårdnadshavarna gett uttryck för en åsikt gällande val av vårdmiljö eller om de varit delaktiga i beslutet av val av vårdmiljö fanns sällan dokumenterat.

Definition av jourhem samt socialsekreterarnas syn på denna vårdform

Vilka familjehem som tog emot jourhemsplaceringar varierade mellan de kommuner som deltog i intervjustudien. I en kommun var det nästan uteslutande särskilda heltidsavlönade jourhem, i den andra kommunen en kombination av jourhem och familjehem och i den tredje kommunen endast ordinarie familjehem.

I aktstudiens kommuner varierade det, även inom kommunerna, om begreppet jourhemsplacering eller tillfällig placering användes. Val av begrepp verkade inte vara kopplat till huruvida familjehemmen hade utretts specifikt för att fungera som jourhem. I gruppintervjuerna definierade socialsekreterarna jourhemsplaceringar som ”tillfälliga” placeringar utifrån en ”akut” situation. Men det fanns exempel på att det i vissa fall var otydligt även för den socialsekreterare som ansvarade för en placering ”Jag tror i och för sig att vi har gjort en vanlig placering där men att det är tänkt att hen inte ska vara där, det är ingen långvarig placering” (Fokusgrupp 2). Att det inte är helt lätt att utläsa av barnens akter vad som är en jourhemsplacering bekräftades av vissa socialsekreterare i gruppintervjuerna. I någon kommun hade det tidigare funnits ett beslut om placering i jourhem som sedan gjorts om till ”Vård utanför hemmet” (Fokusgrupp 2) och inkluderade då all samhällsvård för barn vilket gjorde att socialsekreterarna istället skrev en journalanteckning som förtydligade. Det kunde också gå att utläsa utifrån vem som hade delegation på att fatta beslut om jourhemsplaceringar samt i placeringsbeslutet. I de fall placeringen benämndes som tillfällig var det inte liktydigt med en jourhemsplacering eftersom även långvariga placeringar i ett familjehem som inte hunnit bli utredda och godkända kallades för tillfällig placering. Begreppet jourhemsplacering var inte heller självklart att använda ”Jag tror aldrig att jag har skrivit jourplacering, näe tillfällig placering” (Fokusgrupp 1).

Vad gäller fördelar med jourhemsplaceringar beskrev socialsekreterarna att det främst handlar om möjligheten att genomföra en utredning medan barnet är skyddat och att jourhem kan ta emot barn med kort varsel vilket ger tid till att matcha en långsiktig placering. Nackdelarna beskrevs vara uppbrotten ”Ska det vara stadigvarande är det bättre att man hamnar på rätt plats direkt istället för att åka runt på en massa ställen” (Fokusgrupp 1) samt känslomässiga konsekvenser för barnen ”Stora nackdelen är ju att dom hinner ju knyta an till jourhemmet och sedan ska dom flyttas igen” (Fokusgrupp 3). Att undvika jourhemsplaceringar diskuterades t.ex. genom att erbjuda intensivt stöd till familjer, placera i nätverket eller att helt enkelt avvakta och leta en mer långsiktig lösning: ”Ibland kan det där vara svåra bedömningar, kan dom ha det såhär illa ett tag till eller kan dom inte det. Den typen av avvägningar står man ju ofta inför tycker jag.” (Fokusgrupp 2).

Huruvida socialsekreterarna var nöjda med jourhemmen varierade. Medan de från en kommun gav uttryck för att vara professionella och gjorde ett bra jobb menade socialsekreterarna i en annan kommun att det främst handlade om jourhemmens förmåga att ta emot barn snabbt ”Vi tycker inte att dom är tillräckligt bra men dom är där för att dom ställer upp och att det alltid finns en plats” (Fokusgrupp 2). I det senare fallet beskrevs en rädsla inom organisationen vad gäller att konfrontera jourhemmen ”När det har varit problem med något jourhem och dom har gjort något fel eller inte förstår då har man inte velat ta en konflikt med dom för man är mer rädd att mista dom än att säkerställa att dom sköter sitt uppdrag och det ser jag som ett problem” (Fokusgrupp 2).

Jourhemsplaceringarnas avslut

Figur 6. Översikt av studiens placeringar med fokus på jourhemsplaceringar

Av de barn som var kvar i sin jourhemsplacering mer än sex månader berodde det i hälften av fallen på att placeringen gjordes om till en stadigvarande placering trots att det inte fanns någon sådan planering inledningsvis. För den andra hälften avslutades helt enkelt inte placeringen inom den tidsram som lagstiftningen säger. Av akterna gick det att utläsa att dessa barn t.ex. skulle flytta hem inom en överskådlig framtid vilket gjorde ett byte av vårdmiljö olämpligt eller att det var svårt att finna en mer stadigvarande lämplig vårdmiljö:

Aktuell situation där Albin fått vänta länge i jourhemmet på ett stadigvarande familjehem är inte lätt för honom. Flera gånger har det varit planerat att Albin ska flytta men så har det inte blivit av. Även om han fått information om att jourplaceringen skulle vara tillfällig är det känslomässigt jobbigt för honom att inte få bo kvar hos familjehemmet som varit ett stort stöd för honom. Han tampas med upplevelsen av att vara bortvald” (ur barnavårdsakt).

För de barn som avslutade jourplaceringen inom sex månader berodde det i 45 procent av fallen på att barnens behov av vård hade upphört, i 27 procent av fallen på en planerad flytt till en annan vårdmiljö, i 25 procent av fallen på sammanbrott och för resterande 4 procent på andra skäl t.ex. att barnet fick vård enligt LVU i hemmet. För de barn som avslutade jourhemsplaceringen flyttade 55 procent till föräldrarna, 40 procent till en ny vårdmiljö och resterande barn till eget boende eller till annan typ av boende t.ex. inom psykiatrin. Tiden barnen befann sig i jourhemmen varierade från ett dygn upp till sex månader, 25 procent av barnen avslutade sina jourhemsplaceringar inom 6 dygn, 50 procent inom 24 dygn och 75% inom 82 dygn. I gruppintervjuerna gav socialsekreterare uttryck för att det var viktigt att hålla nere tiden i jourhem. Trots det blev barn i vissa fall kvar länge i jourhem utifrån svårigheter att hitta en stadigvarande lösning vilket både kunde bero på brist på familjehem och omfattande behov hos barnet vilket fick familjehemmen att tacka nej till uppdrag ”Det är fjorton familjehem som vi är uppe i nu, som varit tilltänkta och som vi har frågat” (Fokusgrupp 2).

När sammanbrott skedde berodde det, enligt akterna, i första hand på att barnen inte trivdes och därefter att familjehemmen sa upp sina uppdrag. Endast i ett fall initierades sammanbrottet av socialtjänsten. I gruppintervjuerna angavs bristande matchning som det främsta skälet till sammanbrott i jourhem ”Nackdel är att man inte har möjlighet och tid att matcha (…) då kan det bli konflikter. Det har hänt många gånger att jourhemmet har sagt stopp, fast de egentligen inte får göra det men det har hänt att dom inte velat haft kvar barnet.” (Fokusgrupp 2).

Diskussion

Vilka barn placeras i jourhem och vad utmärkte deras placeringsprocess

Jourhemsplaceringar visade sig vara vanligare för yngre barn vilket överensstämmer med forskning gällande planerade byten av vårdmiljöer (Christiansen m.fl., 2010; Skoog 2013; Ward, 2009). Barnen hade i mindre utsträckning haft tidigare kontakt med socialtjänsten, de omfattades av färre utredningar och öppenvårdsinsatser, samt hade i lägre grad dokumenterad egen problematik vid placeringstillfället. Samhällsvård för barn bör betraktas som en kraftig intervention i en familjs liv. Det är anmärkningsvärt att knappt hälften av de barn som placerades i jourhem hade varit föremål för öppenvårdsinsatser och att det endast för en fjärdedel av dem gick att utläsa en motivering till varför samhällsvård valdes framför mindre ingripande insatser.

Generellt var det svårare att hitta information gällande socialtjänstens bedömningar i barnavårdsakten för de barn som placerades i jourhem t.ex. gällande hur vårdmiljön svarade mot barnets behov. Barnen och deras föräldrar ser dessutom ut att i lägre grad vara delaktiga i placeringsprocessen t.ex. besökte de inte och fick inte information om vårdmiljön inför placeringen i samma utsträckning som övriga barn. Dessa brister har i tidigare forskning pekats ut som problematiska utifrån att samhällsvården blir mindre begriplig för barnen (Cederborg & Karlsson, 2001; Folman, 1998). Det torde vara särskilt bekymmersamt vid jourhemsplaceringar utifrån att dessa sker snabbt och många gånger i en för familjen akut situation.

En planerad instabil boendesituation med syfte att lösa en akut situation

Denna studie tyder liksom tidigare forskning på att placeringar sker snabbt (Butler & Charles, 1999, Skoog, 2013). Det gällde särskilt barn som placerades i jourhem då de i högre grad placerades utifrån triggande faktorer. Samma mönster ses i en norsk studie av beredskapshjem där den absoluta majoriteten av barnen placerades under akuta omständigheter (Havik m.fl., 2012).  Resultatet antyder att det i vissa fall var svårt att hantera situationen på något annat sätt t.ex. när föräldrar lades in på sjukhus och inget nätverk var tillgängligt. Detta var dock ett ovanligt scenario och information om att barn kunde vara utsatta för våld eller hade föräldrar som tagit återfall i missbruk var betydligt vanligare. Det är utifrån denna studie inte möjligt att uttala sig om huruvida socialsekreterarna hade kunnat agera annorlunda. Det kan dock vara rimligt att fundera över om alternativa insatser för att undvika ett snabbt placeringsförlopp hade varit möjligt i några fall. Särskilt då de flesta jourhemsplaceringar blev kortvariga och drygt hälften av barnen som avslutade jourhemsvård åter flyttade till föräldrarna. Tidigare forskning har pekat på att socialarbetare trots omfattande oro för barn inväntar en utlösande faktor vilket gör att barn måste placeras akut och försvårar en initial långsiktig lösning (Christiansen m.fl., 2010; Ward, 2009). Triggande faktorer och snabba processer kan tyda på att det händer även i Sverige.

En otydligt definierad vårdform i såväl lagstiftning som praktik

Den lagstiftning som finns gällande jourhem infördes utifrån ett av praktiken vedertaget begrepp men till skillnad från övriga vårdformer utan vidare definition i socialtjänstförordningen. Att begreppsförvirring råder blir tydligt såväl utifrån akt- som intervjustudien. Vissa kommuner har jourhem som är specifikt utredda för att med kort varsel kunna ta emot olika barn tillfälligt medan andra kommuner använder sina ordinarie familjehem. Ett flertal exempel förekom där en och samma placering ömsom kallades jourhem- och familjehemsplacering i barnets akt. Att kortvariga släkting- och nätverksplaceringar inte ska betraktas som jourhemsplaceringar har inte anammats. Dessutom används begreppet tillfällig placering många gånger synonymt med jourhemsplacering.

Begreppsförvirring och denna studies definition av jourhemsplacering kan ha påverkat att så många som 59 procent av aktstudiens placeringar bedömdes vara jourhemsplaceringar. Alltså betydligt fler än de 28 procent som Socialstyrelsens statistik visar (Socialstyrelsen, 2017). Socialstyrelsens uppgifter baseras på kommunernas inrapporterade statistik. I ett flertal av studiens kommuner krävdes omfattande läsning av akterna för att utröna huruvida placeringar var att betrakta som jourplaceringar eller inte. Det torde skapa svårigheter för kommunerna att inhämta säker statistik utan att själva genomföra en aktgranskning.

Implikationer

Studien pekar på att jourhemsplaceringar är vanligt och det gäller särskilt yngre barn. Förloppet tenderar att vara snabbt, initieras av triggande faktorer och familjerna är i lägre grad delaktiga i planering inför placering. Detta pekar på ett behov av att barn och deras föräldrar involveras i processen för att familjen inte ska försättas i en tumultartad situation. Socialtjänsten bör också i högre grad dokumentera sina ställningstaganden för att möjliggöra att barnet och föräldrarna i efterhand ska kunna ta del av vad som hänt.

Att jourhemsplaceringar föregås av snabba förlopp och i hög utsträckning blir kortvariga kan tyda på ett behov av att utforma insatser som kan skydda barn i familjen eller nätverket. Då skulle i vissa fall kortvariga jourhemsplaceringar där barn flyttar hem igen kunna undvikas och en tidsfrist skapas som möjliggör initialt långsiktiga placeringsformer då samhällsvård är nödvändigt. Slutligen pekar studiens resultat på behovet av att jourhem, liksom andra placeringsformer, tydligt definieras i lagstiftningen.

Ett stort tack riktas till de kommuner och socialsekreterare som deltagit i projektet, till Allmänna Barnhuset som finansierat studien samt till min kära vän och kollega i projektet Åsa Blomberg som allt för tidigt lämnade oss.

Referenser

Butler, S. & Charles, M. (1999). The past, the present, but never the future: Thematic representation of fostering disruption. Child and Family Social Work, 4(1), 9-19.

Cederborg, A. C. & Karlsson, Y. (2001). Omhändertagande med barnets perspektiv. Socialvetenskaplig tidskrift, 3, 163-179.

Cristiansen, Ø., Havik, T. & Anderssen, N. (2010). Arranging stability for children in long-term out-of-home care. Children and Youth Services Review, 32(7), 913-921.

Folman, R. D. (1998). I was tooken. Adoption Quarterly, 2(2), 7-35.

Havik, T., Hjelmås, M., Johansson, M. & Jakobsen. (2012). Plasseringer i beredskapshjem – Hvor lenge varer de og hvoffor?. Tidskriftet Norges Barnevern, 04(89), 250-266.

Prop. 2006/07:129 Utveckling av den sociala barn- och ungdomsvården m.m.

SoU 2014:3. Boende utanför det egna hemmet – placeringsformer för barn och unga. Stockholm: Fritez offentliga publikationer.

Socialstyrelsen (2017) Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga 2015 och 2016. Stockholm, Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2017 b) Termbanken. Hämtad 2017-10-24 från http://termbank.socialstyrelsen.se/?fSortingFld=22&fSortingDir=0&fSwitch=0&fTerm=jourhjo&fSubject=0.0.0

Skoog (2013) Barn som flyttas i offentlig regi. En studie av förekomst och upplevelser av instabil samhällsvård för barn. Umeå, Print och Media

Unrau, Y., Chambers, R., Seita, J. & Putney, K. (2010). Defining a foster care placement move: The perspective of adults who formerly lived in multiple out-of-home placements. Families in Society, 91(4), 426-432.

Vinnerljung, B., Sallnäs, M. & Kyhle Westermark, P. (2001). Sammanbrott vid tonårsplaceringar. Stockholm: Socialstyrelsen.

Ward, H. (2009). Patterns of instability: Moves within the care system, their reasons, context

and consequences. Children and Youth Services Review, 31(10), s. 113-118.

Läs även

Forskning
15 dec, 2020

Inkomstskillnaderna ökar i Sverige

Klassamhället blir allt tydligare. Docent Torbjörn Hjort beskriver ...

Socialtjänst – barn och familj
4 nov, 2020

Diskontinuitet i sociala barnavårdsprocesser – från ...

Konsekvenserna av instabilitet i samhällets insatser riskerar att f...

Psykoterapi
28 okt, 2020

Handledning – så når vi resultat

Genom forskningen får vi veta vilka metoder som gör skillnad i den ...