Lennart Nygren

Professor emeritus i socialt arbete vid Umeå universitet. Har bland annat forskat om sociala villkor och samhällsinsatser för barn, unga och familjer med komplexa behov, utvärdering samt kunskapsanvändning.

4 nov, 2020

Malin Eriksson

Professor i socialt arbete vid Umeå universitet. Forskar om social ojämlikhet i hälsa och livschanser och om betydelsen av sociala nätverk, socialt kapital och boendemiljö för hälsa, välbefinnande och tillgång till möjligheter och resurser.

4 nov, 2020

Disa Edvall Malm

Auktoriserad Socionom, fil. dr i socialt arbete. Forskningsledare FoU Välfärd Region Västerbotten. Bedriver praktiknära forskning om barns och ungas utsatthet och möjligheter till goda uppväxtvillkor. Forskar om myndigheters samverkan och arbete med prevention, socialtjänstens verksamhetsområden samt barns och ungas hälsa, skolgång och fritid. Har uppdrag med externhandledning och verksamhetsutveckling.

4 nov, 2020

Kerstin Hamreby

Socionom, fil.dr. i socialt arbete, f.d. universitetslektor och excellent lärare vid Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet. Har bland annat forskat om den sociala barnavården, historiskt och i nutid med särskild betoning på kön och makt.

4 nov, 2020

4 nov, 2020

Diskontinuitet i sociala barnavårdsprocesser – från risktecken till vuxenliv

Illustration: Mia Fernau

Konsekvenserna av instabilitet i samhällets insatser riskerar att följa med barnet upp i vuxenlivet

Lennart Nygren

Professor emeritus i socialt arbete vid Umeå universitet. Har bland annat forskat om sociala villkor och samhällsinsatser för barn, unga och familjer med komplexa behov, utvärdering samt kunskapsanvändning.

4 nov, 2020

Malin Eriksson

Professor i socialt arbete vid Umeå universitet. Forskar om social ojämlikhet i hälsa och livschanser och om betydelsen av sociala nätverk, socialt kapital och boendemiljö för hälsa, välbefinnande och tillgång till möjligheter och resurser.

4 nov, 2020

Disa Edvall Malm

Auktoriserad Socionom, fil. dr i socialt arbete. Forskningsledare FoU Välfärd Region Västerbotten. Bedriver praktiknära forskning om barns och ungas utsatthet och möjligheter till goda uppväxtvillkor. Forskar om myndigheters samverkan och arbete med prevention, socialtjänstens verksamhetsområden samt barns och ungas hälsa, skolgång och fritid. Har uppdrag med externhandledning och verksamhetsutveckling.

4 nov, 2020

Kerstin Hamreby

Socionom, fil.dr. i socialt arbete, f.d. universitetslektor och excellent lärare vid Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet. Har bland annat forskat om den sociala barnavården, historiskt och i nutid med särskild betoning på kön och makt.

4 nov, 2020

4 nov, 2020

Artikeln beskriver och analyserar förekomst och erfarenheter av diskontinuitet för unga vuxna under deras väg som föremål för samhällets insatser. Underlaget består av detaljerade studier av akt- och journaldata, kombinerat med livshistoriska intervjuer med ett tjugotal unga vuxna med erfarenheter av placering i samhällsvård. Studien visar att diskontinuiteter förekommer i olika faser i samhällets insatser: i tiden mellan första dokumentation av risktecken och de första åtgärderna från socialtjänsten; i de besluts- och insatsprocesser som sker i tidsspannet mellan första åtgärd och den tidpunkt då den unge lämnar samhällsvården; samt, i övergången mellan samhällsvårdens avslutning och den unges självständiga vuxenliv. Diskontinuitet kan vara kontextuellt och individuellt betingad och kopplad till administrativ hantering, relationer, informationsflöden eller vara erfaren eller associerad med problematikens allvarlighetsgrad. I många fall kan diskontinuitetsproblem ge negativa erfarenheter för unga i samhällsvård.

Den sociala barnavårdsforskningen har särskilt uppmärksammat samhällsinsatsers instabilitet eller diskontinuitet (Skoog, 2013). När åtgärdskedjan mellan olika myndigheter bryts eller när långvariga insatser, t.ex. placering i samhällsvård avbryts har detta ofta negativa konsekvenser för barns och ungas utveckling under den tid som de är föremål för insatser. Konsekvenserna av instabilitet riskerar även att följa med upp i vuxenlivet (Skoog et al., 2015; Brännström et al., 2017). I den här artikeln är sociala barnavårdsprocesser ett samlingsbegrepp som innefattar både placering i samhällsvård, dvs. utanför hemmet, och de samhällsinsatser som riktas till barnet både innan och efter en sådan placering.

Även om det finns en omfattande forskning inom detta kunskapsfält, så är det ingen överdrift att säga att vi fortfarande vet alltför lite om de förhållanden och processer som genererar och i vissa fall förstärker barns och ungas utsatthet (Andersson et al., 2019). Viktiga, och delvis underutnyttjade källor för sådan kunskap finns i de akter och journaler som förs hos de myndigheter som hanterar socialt utsatta barn. Även barnen själva är viktiga när det gäller att förmedla erfarenheter av samhällsinsatser.

Artikeln redovisar resultat från en studie som genomfördes under 2013 och 2014 på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting inom ramen för Uppdrag psykisk hälsa (Psynk). I studien analyserades ett tjugotal sociala barnavårdsprocesser så som de framträdde dels i myndigheternas dokumentation, dels i de ungas egna berättelser. I ett tidigt skede av analysen av akt- och journalmaterialet framträdde mönster som kan ses som uttryck för diskontinuitet i flödet av samhällsinsatser. Därför har vi i denna artikel särskilt studerat sådana mönster. I artikeln behandlas följande frågeställningar:
• Vilka glapp mellan dokumenterade risktecken och första insats från den sociala barnavården kan identifieras och hur kan de förstås?
• Vilka kontinuitetsbrister framträder i dokumentationen kring samhällsinsatserna?
• Vilka erfarenheter har de unga vuxna själva av sin väg genom samhällets insatser och de kontinuitetsbrister de upplevt?

Diskontinuitet i barnavårdsprocesser

I den här artikeln använder vi begreppet diskontinuitet som ett uttryck för olika typer av avbrott eller uppehåll i insatser och kontakter mellan vårdgivare och -mottagare. Begreppet kan enklast ses som motsatsen till begreppet kontinuitet, vilket ofta förekommer som ett positivt uttryck för kvalitet i vården (Naert et al. (2017). Tidigare studier redovisar distinktioner mellan individuella och kontextuella villkor för kontinuitet (Fontanella et al., 2015). Studier inom den sociala ungdomsvårdens område har kategoriserat kontinuitet i fyra olika dimensioner (Naert et al. (2017): Kontinuitet i management/administrativ hantering innefattar såväl nätverket mellan olika vårdgivare som olika övergångar mellan dessa vårdgivare och mellan olika faser i vården; Relationell kontinuitet innefattar både en social aspekt (”a real connection”) och ett ömsesidigt engagemang; Informationskontinuitet kan innebära t.ex. att det saknas väsentliga delar i den dokumenterade insatsberättelsen; Erfaren kontinuitet, slutligen, handlar om barns och ungas erfarenheter av vård över tid (Freeman & Hughes, 2010).

Tiden mellan observerat risktecken och en anmälan från någon aktör (t.ex. barnhälsovård, skola, polis, allmänhet) kan ses som en första fas i barnavårdsprocessen. Redan här sker en filtrering av information som innebär att vissa risktecken inte anmäls. Trots att de som i sitt arbete möter barn har en skyldighet att anmäla även vaga och osäkra risker, görs inte detta alltid, och det är en bedömningsfråga när sådana risktecken är tillräckligt allvarliga för att en anmälan ska ske (Andersson & Sallnäs, 2019). Det finns också normer om att samhället inte bör blanda sig i familjers liv och föräldrars ansvar i onödan eller för tidigt (Östberg, 2010). Samtidigt är det just i samband med att risktecken aktualiseras som frågan om vikten av tidiga insatser kommer upp (SKL, 2012). Diskontinuitet i denna fas av processen kan äventyra den fortsatta tillvaron för barn och unga.

Socialstyrelsen uppskattade 2012 antalet anmälningar/ansökningar per år till över 140 000, varav ca 20 procent gick vidare till utredning i den sociala barnavården (Socialstyrelsen, 2012). Det saknas systematisk insamling av statistik på detta område och det finns relativt lite forskning om detta steg i barnavårdsprocessen, dvs. hur olika aktörer hanterar osäkerhet i valet att anmäla till socialtjänsten eller att avstå eller avvakta en sådan anmälan (Östberg, 2010). Däremot finns en rad studier som rör hur ansökningar och anmälningar hanteras av socialtjänsten som mottagare (se t.ex. Wiklund, 2006; Leviner, 2014; Östberg, 2012).

När en anmälan eller ansökan inkommit till socialtjänsten sker en förhandsbedömning av ärendet där en del sorteras ut medan annat går vidare till utredningar och i vissa fall beslut om ytterligare insatser. Denna andra fas i barnavårdsprocessen illustreras i forskning med begreppet barnavårdstratten, en metafor för den “filtrering” av ärenden som sker (Wiklund, 2006; Östberg, 2010). Inom denna sorteringsprocess går det att återfinna en mängd diskontinuiteter. Anmälningar föranleder inte alltid någon vidare åtgärd och ibland återkommer anmälningar som rör samma barn och även samma risksituation.

Även om orsaksförhållandena är oklara visar studier att den grupp av barn som har erfarenhet av placering i samhällsvård har ”lägre utbildning och sämre ställt med arbete och ekonomi, hälsa och välbefinnande” (Andersson, 2019, s. 185), jämfört med dem i motsvarande ålder som inte varit i samhällsvård. Allmänt ses diskontinuitet i placeringar i samhällsvård som särskilt problematisk (Skoog, 2013). Många studier rör placeringar i familjehem (Skoog et al., 2015), men även institutionsplaceringar har studerats, t.ex. har det visats att de som utreds på särskilda ungdomshem ofta erfarit instabilitet (Enell, 2015).

De som varit med om sammanbrott i placeringar som barn löper högre risk för kriminalitet, psykisk ohälsa, lägre utbildningsnivå och försörjningsproblem som vuxna, jämfört med dem som inte varit med om detta (Vinnerljung & Sallnäs, 2008). I studier där man följt upp personer som varit med om sammanbrott i sin placering som barn finns exempel på att de påverkats känslomässigt, t.ex. i form av sämre tillit till andra. De redovisar även förlustkänslor och känslor av tillfällighet (Skoog 2013). Med andra ord, som Skoog skriver: ”instabilitet riskerar att både vara en svår upplevelse och leda till långsiktiga sämre prognoser” (s. 15). Samtidigt finns det studier som visar att byte av vårdmiljö kan ha upplevts som nödvändigt för att bryta vantrivsel och skapa förutsättningar för ett fungerande och långsiktigt stöd (Christiansen et al., 2010).

Övergången från placering i samhällsvård till ett självständigt vuxenliv kan ses som en tredje fas i barnavårdsprocessen. Övergången innebär i sig en diskontinuitet, vilken kan vara mer eller mindre plötslig och med mer eller mindre utvecklat stöd från omvärlden (Höjer & Sjöblom 2011, 2014; Sjöblom, 2019). Studier visar att det i Sverige är ont om systematiska arbetssätt för att ge unga eftervård efter att deras placeringar upphört (Sjöblom, 2019). Detta avspeglas i en stor variation mellan olika kommuner, och att en del unga får påbörja sitt vuxenliv utan något stöd från en familj (eller institution). Studier visar vikten av att de unga i detta övergångsskede har en stabil och positiv relation till någon vuxen (fosterförälder, kontaktperson, m.fl.) och att det är viktigt med ”kontinuerliga och förtroendefulla relationer till socialtjänstens personal” (ibid., s. 153). Övergången till vuxenlivet kan också underlättas genom att adekvat stöd ges till de unga att lyckas med sin skolgång, vilket ger bättre förutsättningar för fortsatt utbildning och större valfrihet när det gäller yrkesval (ibid.).

Det är inte bara kontinuitetsbrister som bidrar till att barn och unga i samhällsvård riskerar att fara illa. Socioekonomiska villkor i familjen (Vinnerljung & Sallnäs, 2008) och barnets hälso- och kognitiva utveckling (Lundström, 2016) spelar också roll. Många av de barn som är föremål för omfattande insatser från socialtjänstens sida, har vuxit upp i socialt och ekonomiskt utsatta familjer (Franzén et al., 2007). Trots i många fall stabila placeringar, så har dessa barn svårare att lyckas i skolan och får därmed sämre livschanser. I Socialstyrelsens lägesrapport 2016 visades att barn som under sin uppväxt placerats utanför sitt hem har kortare utbildning, sämre psykisk hälsa, högre användning av psykofarmaka, samt betydligt sämre tandhälsa än andra barn (Socialstyrelsen, 2016). Det är uppenbart att den sociala barnavården inte förmår att helt kompensera svåra uppväxtsituationer. Effektstudier av placering i fosterhem visar motsägelsefulla resultat. Till exempel fann en dansk studie från 2011 negativa effekter på allvarlig psykisk ohälsa över tid, medan en annan, likaledes dansk, studie pekade mot en positiv utveckling av den psykiska hälsan hos placerade barn (Nordens välfärdscenter, 2015).

Urval

Tre svenska kommuner valdes ut som gav en variation vad gäller storlek, strukturella villkor och geografiska förutsättningar. Dessa kommuner gav ett gott administrativt stöd för att erhålla akt- och journaldata från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Urvalet av och förfrågan till de unga om medverkan i studien utgick från socialtjänstens register enligt följande urvalskriterier:

1) Personer som 2013 var mellan 19-25 år och som bott i kommunen i minst tio år.
2) Personer som varit placerade minst fyra månader vid SIS-, HVB- eller familjehem åtminstone en gång vid 16-18 års ålder.
3) Personer som av socialtjänsten varit registrerade för mer än en insats före 16 års ålder.

Respektive kommun identifierade med hjälp av dessa kriterier möjliga forskningspersoner och inhämtade därefter dessa personers medgivande samt deras informerade skriftliga samtycken som gav forskarna tillgång till att:
• granska personakter från socialtjänst, samt journaler från skola och hälso- och sjukvård.
• intervjua den unge om uppväxtsituationen, samhällets stödinsatser och dennes egen uppfattning kring det stöd som givits henne eller honom.

Aktstudien

Forskargruppen fick tillgång till kompletta personakter inklusive journalanteckningar, utredningar, bevarade brev, domar, polisrapporter etc., antingen som papperskopior eller via tillgång till elektroniskt dokumentationssystem. En del äldre fysiska akter måste sökas i stadsarkiv eller i mellanarkiv. I flera fall, t.ex. vad gäller journaler från barnavårdscentraler, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), hälsovården, skolhälsovården och elevvården, så fick dessa sökas antingen vid kliniker, skolor eller i stadsarkiven. Deltagarna i studien har i de allra flesta fall flera skolavbrott och fler skolbyten än vad många andra elever har vilket medförde svårigheter att finna material från skolan. Ibland kunde forskargruppen få kopior av journalerna, andra gånger måste granskning av journaler genomföras på plats i respektive journalarkiv.

Tjugo personakter (samtliga deltagare) inom socialtjänsten granskades. För dessa tjugo personer fanns tretton journaler från skolans elevhälsovård, sjutton från barnhälsovården, fem från barn- och ungdomsklinik och elva från BUP tillgängliga för granskning. Socialtjänstens akter var generellt sett omfångsrika. Till exempel var anteckningar i vissa fall upp emot 200 sidor långa och till detta tillkom utredningar och omprövningar m.m. Även journaler från BUP och barn- och ungdomsklinik var av mer omfattande karaktär. Däremot utgjordes elev- och barnhälsovårdens journaler av endast två till fyra sidor handskrivna anteckningar. I de fall psykologutredningar från barnhälsovården fanns med var dessa mer omfattande.

Intervjustudien

Sexton av de tjugo unga vuxna som lämnade sitt samtycke till deltagande i studien deltog även i en intervju om sina erfarenheter av sin väg genom samhällsvården, men också delvis om tiden efter samhällsvårdens avslutande. De fyra som inte deltog var antingen inte möjliga att nå, eller tackade nej till att intervjuas. Intervjuerna, som var öppna och tematiska till sin karaktär, berörde frågor om förhållanden under uppväxttiden, uppfattningar om anledning till att samhällsinsatser sattes in, erfarenheter av de olika insatser man fått, och om det fanns någon insats som upplevts särskilt positiv och betydelsefull och/eller negativ. Intervjun tog ungefär en timme i anspråk och deltagarna valde själva tid och plats för intervjun. Vid något tillfälle genomfördes intervjun per telefon då det passade deltagaren bäst.

Analys av materialet

Det omfattande akt- och journalmaterialet möjliggjorde analyser av både kvalitativ och kvantitativ karaktär, såsom t.ex. kvantifiering av samtliga dokumenterade risktecken och genomförda insatser från olika samhällsaktörer under hela barnavårdsprocessen (se Nygren et al., 2015, samt SKL/Psynk, 2015). I denna artikel har vi dock främst fokuserat på sammanställningen av socialtjänstens dokumenterade insatser, och lämnat utrymme för att spegla denna dokumentation mot ungdomarnas egna berättelser.

Data från personakter och journaler sammanställdes för varje ärende i en matris under följande rubriker: ålder vid första dokumenterade risktecken; ålder vid första insats från socialtjänsten och vilken insats som sattes in, och; dokumenterad problematik. Denna sammanställning möjliggjorde identifiering av vilka ärenden som kunde klassas som “korta” respektive “långa” barnavårdsprocesser. En process definierades som “lång” om det i dokumentationen framkom att det gått mer än ett år mellan dokumenterat risktecken till dess att någon form av insats initierats från socialtjänsten.

Intervjuerna sammanställdes under följande teman: den egna berättelsen av ”risksituationen”; egen förståelse av varför insatser sattes in; berättelser om de insatser som sattes in; upplevelser av vad som varit bra och vad som varit mindre bra/dåligt. Denna sammanställning möjliggjorde en analys av hur den unges egna erfarenheter av risksituationen och genomförda insatser hade inverkat på upplevelsen av hela barnavårdsprocessen.

Slutligen speglades sammanställningen av akt- och journaldata mot deltagarnas egna berättelser ur intervjuerna. Genom att kombinera data från både akter, journaler och intervjuer erhölls en nyanserad och mångfacetterad bild av de diskontinuitetsproblem som presenteras i denna artikel.

Avgränsningar

Studien innebär en detaljerad kartläggning av alla risktecken och insatser som finns dokumenterade i tjugo unga vuxna i socialtjänstens, barn- och ungdomspsykiatrins, barnhälsovårdens och elevhälsovårdens akter respektive journaler. Det kan självfallet finnas felaktigheter och ofullständigheter i olika handläggares sätt att dokumentera såväl risktecken som insatser. Trots denna invändning så är den mycket detaljerade genomgången av akter och journaler unik när det gäller att skapa en så fullständig bild som möjligt av olika samhällsinsatser och hur de fördelas över tid för varje individ. Samtidigt är dessa data begränsade då t.ex. anpassande insatser i skolan inte alltid dokumenterats, och därmed inte finns med i analysen.

De tjugo fallen är otillräckliga som underlag för generaliseringar i statistisk mening. De är valda utifrån att de speglar en omfattande erfarenhet av samhällsinsatser. Av undersökningstekniska skäl har de valts ut från tre av rikets 290 kommuner. Både dokumentationssystem, myndighetsstruktur och socioekonomiska villkor är således inte representativa för riket som helhet, även om de på många sätt är typiska. Det insamlade materialet ger goda grunder för kvalitativa analyser av hur barnavårdsprocesser har sett ut under de senaste decennierna. För en mer detaljerad beskrivning av undersökningen hänvisas till (Nygren et al., 2015).

Etiska överväganden

Projektet godkändes av regionala etikprövningsnämnden i Umeå (Dnr: 2013-211-31Ö).  En av de etiskt svåra frågorna som identifierades i studien var hur sammanställningen av akter och journaler skulle utformas. För varje forskningsperson upprättades ett granskningsprotokoll där identifieringen skedde med en kod. Under projektets genomförande var det bara forskarna som hade tillgång till kodnyckel, som förvarades åtskild från övriga källdata i låsbara brandsäkra skåp i enlighet med universitets föreskrifter. Det är också av vikt att framhålla att de data som samlades in fokuserade på myndigheternas handlingar och bedömningar och inte på enskilda personers agerande. De unga vuxna som deltog i intervjuer var positiva till att få berätta sin livshistoria, och uttryckte i många fall en förhoppning om att kunna göra skillnad för andra som är i samma situation som de har varit i.

Resultat

Analysen av akt- och intervjudata resulterade i att tre olika typer av diskontinuitetsproblem framträdde i de barnavårdsprocesser som var föremål för studiens frågeställningar. I presentationen nedan redogör vi för dessa genom att kombinera och väga samman resultat från både akterna och intervjuerna under en och samma rubrik. Data från akterna används för att illustrera övergripande mönster i de diskontinuitetsproblem som identifierats, medan resultat från intervjuerna används för att exemplifiera och fördjupa förståelsen för hur dessa diskontinuitetsproblem har upplevts av de unga vuxna som varit föremål för insatserna. Framförallt har vi speglat berättelserna från intervjuerna mot den specifika aktdokumentationen i varje enskilt fall. Till följd av datas olika karaktär (korta sammanställningar från akter och journaler, versus utförliga berättelser) får dock intervjumaterialet en något mer framträdande plats i resultatbeskrivningen.

Långa glapp mellan kända risktecken och första insats lämnas omotiverade och skapar osäkerhet kring varför insatser till slut sätts in

Granskningen av akterna visade att 14 av de 20 dokumenterade barnavårdsprocesserna varit långa processer såtillvida att de karakteriserats av ett långt glapp mellan dokumenterade risktecken och första insats från socialtjänsten. I dessa processer hade det gått mellan 3 och 10 år mellan att risktecken dokumenterats och första insats från socialtjänsten. I vissa fall (6 ärenden) hade tidiga risktecken dokumenterats av skola och/eller hälso-och sjukvården, men först flera år senare blev socialtjänsten inkopplad och satte in insatser. I dessa fall kan det finnas skäl att fundera över huruvida de risktecken som dokumenterats av skola och/eller hälso- och sjukvården borde föranlett anmälan till socialtjänsten i ett tidigare skede. I majoriteten av dessa långa processer (8 ärenden) var dock risktecken kända och dokumenterade av socialtjänsten, utan att de föranlett någon dokumenterad insats. I fem processer fanns en eller flera orosanmälningar dokumenterade, som antingen inte föranlett någon åtgärd, eller som föranlett utredning som därefter lämnats utan vidare insats. Givet att samtliga barnavårdsprocesser så småningom resulterade i längre familjehems- eller institutionsplaceringar, kan det finnas skäl att fundera över huruvida socialtjänsten borde ha satt in insatser tidigare, baserat på de risktecken som var kända.

När dessa unga vuxna, som vuxit upp med kända och dokumenterade risktecken, intervjuades, bekräftade flera att de som barn tidigt var medvetna om att det fanns “problem” hemma, som t.ex. att föräldrarna drack för mycket, eller att det var bråk och konflikter i hemmet. Dock fanns det skillnader i berättelserna kring hur man själv upplevde dessa risker och de insatser som sattes in (eller inte sattes in).

Kim beskrev att föräldrarna drack, men att hen tyckte det var okej och att omgivningen överdrev de problem som fanns. Därför blev det svårt att förstå varför “soc kom och tog mig” när Kim var 8 år; “De [föräldrarna] hade ju ett alkoholmissbruk, men de kunde sköta oss. Man mådde ändå bra hemma”. Särskilt smärtsamt var det att socialtjänsten kom och hämtade Kim i skolan “framför alla kompisar…man går inte och hämtar ett barn på det sättet”. I dokumentationen framkommer att föräldrarna hade en etablerad kontakt med socialtjänsten p.g.a. drogmissbruk, när Kim föddes. Vid 3 års ålder genomfördes en utredning som lämnades utan insats, och när Kim var 7 år placeras hen tillsammans med föräldrarna på behandlingshem under en kortare tid. När Kim var 8 år skedde ett omedelbart omhändertagande, och det är alltså detta omhändertagande som Kim bär med sig som en negativ erfarenhet, inte minst på grund av det sätt som det genomfördes.

Trots att föräldrarnas problem var kända av socialtjänsten redan när Kim föddes, gick det 8 år innan hen placerades. Det skulle således kunna vara så att Kims egen uppfattning om att “det ändå funkade hemma” även delades av socialtjänsten fram till 8 års ålder, vilket skulle kunna förklara det långa glappet mellan dokumenterat risktecken och placering. Klart är dock att Kim upplevde sättet som omhändertagandet genomfördes på som oerhört svårt. Ett annat sätt att hantera, informera och kommunicera beslutet om omedelbart omhändertagande, kunde förmodligen ha underlättat situationen för Kim.

Kay beskrev att det var bråk och rörigt hemma när hen var liten, men hänvisade till sitt eget beteende på frågan om varför hen blev placerad vid 16 års ålder, ”soc såg väl att jag inte skötte mig”. Samtidigt uppgav Kay också att hen inte förstod varför det tog så lång tid innan soc flyttade hen från den förälder hen bodde hos, trots att de kände till förälderns missbruk. I dokumentationen framkom att en orosanmälan inkom till socialtjänsten när Kay var 7 månader. Anmälan handlade om missbruk och våld i hemmet, och resulterade i att mamman och Kay placerades i ett akutboende under en kortare tid. Därefter flyttade de hem till pappan igen, och ärendet avslutades hos socialtjänsten. Flera orosanmälningar och utredningar som lämnades utan vidare insats dokumenterades genom åren, samt några kortare insatser i form av kontaktpersoner och kontaktfamilj. Kay placerades först vid 16 års ålder och då på LVU.

Här ifrågasätter alltså Kay själv varför hen fick fortsätta bo hos den förälder som missbrukade och var våldsam, trots att detta var känt av socialtjänsten. En genomgång av dokumentationen ger inga tydliga svar på grunden till detta beslut från socialtjänstens sida, och det är därför inte svårt att förstå att Kay hänvisar till det egna beteendet som orsak till placeringen. Med tanke på de tidiga risktecken som fanns dokumenterade finns det skäl att fundera över om placeringen skulle ha skett tidigare, och då baserat på risker i hemmiljön.

Love beskrev att det alltid var ”rörigt” hemma när hen var barn och att de blev vräkta gång på gång. Hen berättade att “jag kände ju att något var fel tidigt” och vid tolv års ålder förstod hen att föräldern missbrukade. Love rymde hemifrån vid 13 års ålder, men blev hemskjutsad av polis mot sin vilja, när hen gått dit för att anmäla sin förälder. Love berättade att hen i princip var hemma ett helt år i femman, för att hen “ville vara hemma och se vad mamma gjorde”. Sen hade Love missat så mycket i skolan så hen kände sig utanför och började hänga med andra, “fel personer”. Love uttryckte en stor besvikelse över att ingen reagerade tidigare; “Jag önskar att jag hade blivit fråntagen mycket tidigare, ja av socialen eller något så att jag hade kunnat få bo hos min moster”. I dokumentationen framkommer att mamman ansökte om stödfamilj när Love var 8 år, men att ansökan avslogs. Det framkommer även stor skolfrånvaro samt upprepade orosanmälningar från skolan till socialtjänsten. Baserat på den dokumentation som finns och Loves egen berättelse finns det alltså skäl även i detta ärende att fråga sig om en placering inte borde ha skett tidigare?

Sammanfattningsvis visar resultaten att flertalet av de genomgångna barnavårdsprocesserna innehåller någon form av diskontinuitet/längre glapp mellan dokumenterat risktecken och insats. Vidare är anledningarna till dessa diskontinuiteter bristfälligt dokumenterade i akterna; motiven till varför risktecken inte föranleder någon insats framkommer inte tydligt ur dokumentationen. Intervjuerna med de unga vuxna visar också på att flera av dem i vuxen ålder har svårt att förstå och/eller acceptera varför insatser till sist sattes in. Flera ifrågasätter också varför ingen ingrep tidigare i deras kända riskfyllda livssituation.

Ständiga byten av socialsekreterare och upprepade flyttar ger sår men sker oreflekterat och kommenteras ej i dokumentationen

I (minst) tolv av de genomgångna barnavårdsprocesserna fanns uppgifter om olika former av kontinuitetsbrister i de insatser som satts in av socialtjänsten. Den absolut övervägande delen av dessa uppgifter härrör från tiden som placerad eller från händelser i anslutning till placering. Det handlar bland annat om upprepade byten av socialsekreterare, flyttar mellan olika behandlingshem och skolbyten gånger flera. I akterna fanns dokumenterat “vad som skett”, dvs. vilka beslut som fattats och vem (vilken handläggare) som fattat dessa beslut. Dock saknades i de flesta fall en dokumentation om de eventuella överväganden som gjorts innan ett byte av handläggare eller flytt mellan behandlingshem genomförts. Intervjuerna innehöll till skillnad från akterna långa och utförliga berättelser om hur dessa diskontinuiteter upplevts, och inte minst känslor av besvikelse och svek var vanligt förekommande i de ungas berättelser.

Alex berättade i intervjun om hur svårt det var med ständiga byten av socialsekreterare ­– att behöva berätta sin historia om och om igen: “Man ska öppna sig för en och så lämnar de en efter ett år… jag blir sårad”. Dessa byten handlade dels om att socialsekreterare slutade sina anställningar, dels om socialtjänstens organisering och hur “ärenden” flyttades mellan olika arbetsgrupper, t.ex. från barngruppen till ungdomsgruppen och därefter till vuxengruppen. Alex berättade bland annat om en betydelsefull kontaktperson som hen inte fick ha kvar för att “hon jobbade med barn. Och jag blev ungdom, så jag fick byta”. Flera år efter denna händelse var det fortfarande denna brist på kontinuitet som dominerade Alex (negativa) bild av socialtjänstens insatser.

Mika beskrev kontakten med de första socialsekreterarna, de som ansvarade för hens familjehemsplacering, som positiv; “De var jättebra och jag tyckte mycket om dem”. Men de efterföljande socialsekreterarna hade Mika svårt att komma ihåg, eftersom de byttes ut så många gånger. Hen beskrev dessa byten som något mycket negativt; “Det tycker jag verkligen är en dålig sak, att man ska behöva byta. Ska du ha en ska den finnas där hela tiden, det är ju ändå en person som du ska vara med och dela dina känslor med… Jag har jättesvårt att lita på personer även idag. Man ska öppna sig igen för en ny person som inte känner en på samma sätt som den gamla personen och ändå kunna prata om allt igen och igen. Det känns lite värdelöst…”

Att socialsekreterare slutar utan att meddela beskrevs också som en besvikelse. Juno berättade att hen blev tagen av polisen vid en rymning under pågående LVU och att hen då ringde till sin socialsekreterare; ”Jag ringde henne eftersom hon hade hand om mig. Då hade hon bara slutat utan att säga någonting. Jag var väldigt besviken och arg, för jag tycker inte att man gör så”. På frågan om det var något som verkligen inte varit bra för hen under barnavårdsprocessen, var det just detta att handläggaren slutade utan att meddela, som kom upp.

Flera av de unga vuxna som deltog i studien hade erfarenhet av flera olika behandlingshem, och berättelser om negativa erfarenheter av dessa var många. Flera berättade om det negativa i att ”klumpa ihop ungdomar med samma problematik”. Cleo berättade om hur det var när hen placerades med tio andra ungdomar med problem; Det jag inte kunde om droger då lärde jag mig där”. Flera berättade också om hur lätt det var att fortsätta att droga även under pågående institutionsplacering, även i högre utsträckning än innan placeringen. Cleo uppgav att “Jag började knarka mer där än vad jag gjorde hemma”. Kim berättade att hen varit på mer än 15 olika behandlingshem, varav några på låst avdelning. Att inledningsvis vara inlåst för att kunna blir drogfri beskrev hen som något som kanske var nödvändigt, men fortsatt inlåsning därefter var inte bra för hen. Även Kay hade varit inskriven vid flera olika behandlingshem och beskrev detta som något negativt: “Det de gjorde med att flytta in mig på behandlingshem och sådant, det har inte hjälpt alls. Jag blev bara ensam när jag flyttade in dit. Man bor flera personer där som har samma problem och då blir det bara ännu värre.”

Berättelserna av att placeras i familjehem var generellt betydligt positivare, och beskrivningar som att man ”haft tur”, eller att man hamnade hos en “extremt underbar familj”, var vanligt förekommande i intervjumaterialet. Kay som upplevt flera olika behandlingshem, men däremot inte något familjehem uttryckte istället att ”familjehem var inget jag förtjänade”.

Intervjuerna innehöll även flera berättelser om att flyttar mellan familjehem och behandlingshem också inneburit upprepade skolbyten. Jamie flyttade mellan flera olika familjehem och beskrev att det också innebar ständiga flyttar mellan skolor. “Jag har inte gått i skolan ordentligt… Det går inte att fästa sig vid en skola när man hoppar runt mellan skolor. De säger att de ska erbjuda alla resurser som de möjligtvis kan, men det tar ett halvår och sedan åker jag ut från skolan ändå. Jag har aldrig fått slutföra en mattebok.” Kay beskrev att hen aldrig gillat skolan och det inte blev lättare av att flytta runt på olika behandlingshem; “När man flyttar in på ett behandlingshem så hittar man nån skola som ligger nära, som man försöker gå till. Jag kanske gick några dagar…”. Micha berättade att hen fick specialhjälp i skolan från åk 1, vilket innebar upprepade byten av assistenter. Skolan började funka först i åk 8, då hen började i en specialklass, men det skolåret fick Micha inte fullfölja p.g.a. akut placering i annan kommun; Jag skulle egentligen gå ut åttan – med bra poäng – men det blev akut flyttning. Så det sket jag i [dvs. skolan]”. Att börja nian i den nya kommunen ”blev katastrof” och hen skolkade från första dagen och gick ut med godkänt betyg i enbart ett ämne. Micha uttryckte en stor besvikelse över att hen blev akut placerad när skolan äntligen hade börjat fungera, och att hen blev lurad av socialtjänsten; “Tanken var att jag bara skulle stanna en eller två veckor, jag hade skrivit ett kontrakt med soc. Men jag blev blåst. Jag blev kvar, jag kom aldrig hem igen…”

Sammanfattningsvis kan konstateras att intervjumaterialet innehåller många och detaljerade berättelser om hur negativt och svårt det upplevts med ständiga byten av socialsekreterare, och upprepade flyttar mellan skolor och behandlingshem. Dessa diskontinuiteter lämnas dock oftast okommenterade i socialtjänstens dokumentation. Byten av handläggare eller överflyttning av ärenden mellan arbetsgrupper är något som verkar ske utan vidare överväganden eller förberedelser. De berättelser som de unga vuxna delade med sig av i intervjuerna indikerar dock att just detta – byten av handläggare – är något som kräver både särskilda överväganden och noggranna förberedelser, för att undvika negativa (och långvariga) konsekvenser och onödigt lidande.

Övergången från barnavård till vuxenliv kan vara svår men påverkas av kvaliteten i relationen till ansvarig socialsekreterare

Av akterna framgick att 15 av de unga vuxna vi följt hade behov av insatser från socialtjänsten till dess att de fyllde 18 år. Eventuella insatser därefter har vi inte kunnat granska då vi inte haft tillgång till akt- och journaldata efter 18 års ålder. De 16 intervjuer som genomfördes gav dock viss information om hur livssituationen sett ut efter 18 års ålder. Sju av de 16 intervjuade unga vuxna uppgav att de hade fortsatt behov av samhällsinsatser vid tiden för intervjun, från socialtjänsten, kriminalvården och/eller från psykiatrin.

I några berättelser i intervjuerna framkom övergången från insatser i ungdomsvård till insatser i vuxenstöd som svår. Jessie blev under intervjun förvånad över hur positivt hen beskrev de barnavårdsinsatser hen erhållit. Både öppenvårdsinsatser, behandlingshem och sluten ungdomsvård var positiva erfarenheter, när Jessie retrospektivt tänkte tillbaka på dem. Däremot beskrev hen att kontakterna med socialtjänsten blivit svårare sedan hen blev vuxen. ”Min grundtanke har varit att jag inte alls är nöjd med det [socialtjänstens insatser], men nu när vi pratar om det förstår jag att det är efter att jag fyllde 18 som det har blivit katastrof”. Jessie beskrev bland annat att det varit mycket mer tvång i de insatser hen fått som vuxen, mest troligt för att hen då fått vård enligt LVM.

Kay å andra sidan, som varit missnöjd med flera av de behandlingshemsplaceringar hen upplevt som barn och ungdom, var vid tillfället för intervjun mycket nöjd med det stöd hen i vuxen ålder får av socialtjänsten. Hen hade vid intervjutillfället boendestöd och två kontaktpersoner som hjälpte hen i vardagen med allt från råd och stöd till hjälp med att söka arbete och fylla i blanketter; Jag har fått jättebra hjälp av socialen. De har hittat rätt. Det är det här sista som verkligen har hjälp mig mycket. Jag är glad att jag fick det här. Det kommer att gå bra.

Det är slående i både Jessies och Kays berättelser hur de beskrev relationen till socialtjänsten. Medan Jessie beskrev relationen till sin socialsekreterare som att den inte har fungerat beskrev Kay relationen med sina nuvarande kontaktpersoner (en insats som hen beviljats av socialtjänsten) i positiva ordalag; de hjälper till ganska mycket, de visar mig rätt väg helt enkelt. Det kan alltså vara den upplevda kvaliteten i relationen till socialsekreteraren och andra kontaktpersoner som är det avgörande, snarare än huruvida man får insatser som ungdom eller vuxen.

Diskussion och slutsatser

Vår analys av akt-, journal- och intervjudata rörande unga med erfarenhet av samhällsvård visar att sociala barnavårdsprocesser inrymmer flera olika slags diskontinuiteter och att de förekommer inte bara under den tid som barnet är föremål för samhällsvård, utan även under den tid som föregår och efterföljer denna, samt att diskontinuitet villkoras av både individuella och kontextuella villkor (jfr Fontanella et al., 2015).

En av de studier som vi i artikelns inledning refererade till kategoriserade kontinuitet i olika dimensioner (Naert et al., 2017): kontinuitet i management/administrativ hantering; relationell kontinuitet; informationskontinuitet samt erfaren kontinuitet. De iakttagelser som vi gjort med hjälp av vårt material kan separeras analytiskt med hjälp av denna kategorisering. Vi noterar emellertid att det utöver dessa dimensioner finns en ytterligare, viktig dimension: problemets allvarlighetsgrad. Detta får ett uttryck i ett slags strömbrytar- eller tröskelfunktion i sociala barnavårdsprocesser som innebär att om problematiken underskrider en viss risk- eller allvarlighetsnivå så kan en påbörjad eller pågående barnavårdsprocess avbrytas. Detta syns kanske särskilt tydligt i den omprövning som sker av placeringar och som följer av den svenska lagstiftningen. För barn där situationen i ursprungsfamiljen förbättrats är det legitimt att avsluta en placering.

I den första fasen i barnavårdsprocessen, dvs. den mellan första risktecken och första insats från socialtjänsten, är denna allvarlighetsdimension påtaglig. I resultatdelen har vi ställt frågan om det inte hade varit motiverat med tidigare ingripanden från socialtjänsten givet att vi i efterhand kunde se mycket problematiska utvecklingsprocesser för barnen. Skälen till att det gick lång tid mellan risktecken och socialtjänstens agerande kan vara just att risktecknets grad av allvarlighet bedömdes för låg (Östberg, 2010). Här finns också en barriär i termer av att samhället inte bör agera alltför invasivt i den privata sfären (Leviner & Lundström, 2017). Det går även att koppla glapp i den tidiga händelseutvecklingen till den administrativa hanteringen av risktecken (management) och till brister i överföringen av information både mellan handläggare och mellan myndigheter. Vi ställde oss vid flera tillfällen frågan om varför information från t.ex. hälsovården inte finns noterad i socialtjänstens akter, liksom att vi ibland undrade om nytillträdda handläggare verkligen tagit del av tidigare dokumentation. Huruvida diskontinuitet under denna fas kan kopplas till den relationella dimensionen går inte att utläsa ur vare sig akter, journaler eller intervjudata, men det kan tänkas att byte av handläggare, personalomsättning m.m. i vissa fall lett till brister i överföring av information eller undvikande av kontakt.

I den andra fasen, dvs. mellan första socialtjänstinsats och barnavårdsprocessens avslutning, följer diskontinuitet i vårt material det mönster som är känt i tidigare forskning om den s.k. barnavårdstratten och om sammanbrott i placeringar (Sallnäs et al., 2019). I den förhandsbedömning som görs i fasens inledningsskede sorteras en del anmälningar eller ansökningar bort innan utredning påbörjas, i andra fall påbörjas utredningar men avbryts, eller avslutas ärenden efter utredning. Som tidigare forskning visat är denna utredningsprocess inte alltid så rationell (ibid.). När en insats från socialtjänsten beslutats, finns ytterligare risker för diskontinuitet. Sammanbrott i placeringar, planerade byten av vårdmiljöer och avbrutna stödinsatser har uppmärksammats som särskilt problematiska (Skoog, 2013).

I vårt material framträder negativa erfarenheter av diskontinuitet i synnerhet i kombination med relationell diskontinuitet. Byte av handläggare och personalomsättning har enligt intervjuerna satt tydliga spår i de ungas erfarenheter av barnavårdsprocessen, och utgör ett exempel på att intervjudata ger en delvis annan och mer problematisk information än de akt- och journaldata som i hög utsträckning utelämnar information om detta. Även andra typer av diskontinuitet framträder i denna fas; t.ex. de kontextuella villkoren (jfr Fontanella et al. 2015). Byte av skola och skolkamrater är en sådan kontextuellt verkande diskontinuitet, och man kan även tolka en av de intervjuades upplevelse av att i institutionsvård bli exponerad för droger och drogbruk som ett innehållsligt brott i barnavårdsprocessen (där risker i närmiljön ersattes med risker i vårdmiljön).

Det är viktigt att nämna att en del av bytena av miljö och placering visserligen innebär att kontinuiteten i samhällsvården bryts, men att det ibland handlar om att kunna lämna en destruktiv situation med vantrivsel och utsatthet, och att detta kan innebära en förflyttning till en ny och stabil vårdsituation (Christiansen et al., 2010). I vårt material finns det exempel på sådana omplaceringar som förefaller ha gett möjlighet att både ha det tryggt och gott under sin placering och att fullfölja skolan och därmed skapa goda förutsättningar för framtiden.

Vår studie bekräftar tidigare forskning om den problematiska övergången från att ha varit i samhällsvård till att bli självständigt vuxen (Sjöblom, 2019). När samhällets ansvar övergår till unga vuxna som blivit myndiga och ansvariga för sin egen situation så innebär detta i sig en diskontinuitet. Som tidigare nämnts är det brist i Sverige på systematiska och standardiserade program för överföring av unga i samhällsvård till ett självständigt liv som vuxna. I detta skede bryts relationer både med fosterfamiljer och personalen vid samhällsvårdande myndigheter. I de exempel vi visade tidigare är variationen stor; för en av informanterna betecknas skedet som katastrofalt och för en annan som en övergång till ett stöd som den unge var nöjd med. Detta avspeglar frånvaron av systematik och i de fall övergången blir kaosartad kan detta sätta käppar i hjulet för den unge i etableringen som vuxen.

När det gäller kontinuitetsbrister av administrativt slag ligger en del av problematiken i kommunikation och samordning mellan olika huvudmän. I materialet fanns tecken på att information inte alltid överförts mellan barnhälsovård, elevhälsovård, barn- och ungdomspsykiatri och socialtjänst. Frånvaron av dokumentation gör detta per definition svårt att visa, men indikerar informationsglapp. Det finns, utifrån detta, argument för förbättrad informationsöverföring i barnavårdsprocessens samtliga faser.

De diskontinuiteter vi identifierat i barnavårdsprocessens olika faser skulle kunna ge uppslag till bättre och mer vältajmade insatser vad gäller management/administrativ hantering, informationsöverföring, relationsstabilitet och bemötande. Samtidigt kommer vi knappast åt huvudproblemet med hjälp av vår studie. I synnerhet i den första fasen finns det stora osäkerheter med att veta när ett mer invasivt ingripande hade varit adekvat (Östberg, 2010; Leviner & Lundström, 2017). Det finns inte något mönster i materialet som visar om de individer där det gick lång tid mellan första risktecken och första insats klarade sig sämre genom barnavårdsprocessen, än de individer där det var kort tid (Nygren et al., 2015). Trots detta är det rimligt att förespråka ett aktivt arbete för att reducera diskontinuitet i barnavårdsprocessen. Det framgick av intervjuerna att kapade relationsband, oviljan att ingripa, men också sättet på vilket omhändertaganden gjordes, gav negativa erfarenheter hos de unga.

Studien bygger på en närgången analys av material från tre svenska kommuner. Med tanke på att tidigare forskning visat på mycket stor variation mellan kommunerna vad gäller de processer som vi studerat (Wiklund, 2006), kan vi på goda grunder anta att de mönster vi sett vad gäller diskontinuitet inte är fullständigt utredda. Utöver lokala variationer finns även förändringar över tid att beakta. Mer utvecklade dokumentationssystem, t.ex. BBiC, har introducerats i den sociala barnavården de senaste decennierna vilket innebär att unga idag finns i ett annat informationsflöde än de unga som ingår i vårt material och som i de flesta fall blev aktuella för insatser på 1990- eller tidigt 2000-tal (Nygren et al., 2015). Även den sociala problematiken har ändrat karaktär med t.ex. mer omfattande gängkriminalitet, utanförskap och ojämlikhet. Förändrade organisationsformer, t.ex. ökad marknadisering inom detta fält, gör att den sociala barnavården blivit mer inriktad på utredning och mindre på stöd och råd (Tham, 2017). Dessa trender innebär att kunskaperna är ofullständiga om de olika kontinuitetsproblem som präglar sociala barnavårdsprocesser i Sverige, vilket talar starkt för utökad forskning inom detta område.

Referenser

Andersson, G. (2019) Vuxna med barndomserfarenheter av samhällsvård. I Andersson, G., Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (red) När samhället träder in. Barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur, s. 185-212.

Andersson, G. & Sallnäs, M. (2019) Social barnavård och barns utsatthet. I Andersson, G., Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (red) När samhället träder in. Barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur, s. 25-44.

Andersson, G., Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (red, 2019) När samhället träder in. Barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur.

Brännström, L., Forsman, H., Vinnerljung, B, & Almquist, Y. B. (2017) The truly disadvantaged? Midlife outcome dynamics of individuals with experiences of out-of-home care. Child Abuse & Neglect, 67, 408-418.

Christiansen, Ø., Havik, T. & Anderssen, N. (2010) Arranging stability for children in long-term out-of-home care. Children and Youth Services Review, 32(7), 913-921.

Enell, S. (2015) Transit i samhällsvården: När unga utreds på särskilda ungdomshem. Växjö: Linnaeus University Press.

Fontanella, C., Gupta, L., Hiance-Steelesmith, D.I. & Valentine, S. (2015) Continuity of care for youth in foster care with serious emotional disturbances. Children and Youth Services Review, 50, 38-43.

Freeman, G. & Hughes, J. (2010) Continuity of care and the patient experience. An inquiry into the quality of general practice in England. London: The King’s Fund.

Franzén, E., Vinnerljung, B. & Hjern, A. (2007) The epidemiology of out-of-home care for children and youth: a national cohort study. British Journal of Social Work, 38(6), 1043-1059.

Hjern A. & Vinnerljung B. (2002) Healthcare for children in foster and residential care. Acta Paediatrica, 91:1153-4.

Höjer, I., & Sjöblom, Y. (2014) Voices of 65 young people leaving care in Sweden: “There is so much I need to know!”. Australian Social Work, 67(1), 71-87.

Höjer, I., & Sjöblom, Y. (2011) Att stå på egna ben–om övergången från samhällsvård till vuxenliv. Socialvetenskaplig tidskrift, 18(1).

Leviner, P. (2014) Child protection under Swedish law—legal duality and uncertainty. European Journal of Social Work, 17(2), 206-220.

Leviner, P. & Lundström, T. (2017) Om tvångsomhändertagande av barn – en inledning. I Leviner, P. & Lundström, T. (red) Tvångsvård av barn och unga – rättigheter, utmaningar och gränszoner. Stockholm: Wolters Kluwer.

Lundström, T. (2016) ADHD – om förekomst, ökning och konsekvenserna för social barnavård. Socionomen, 6. Forskningssupplementet., s. 18-31.

Naert, J., Roose, R., Rapp, R.R. & Vanderplasschen, W. (2017) Continuity of care in youth services: A systematic review. Children and Youth Services Review, 75, 116-126.

Nordens välfärdscenter (2015) Barn kan inte vänta. Översikt av kunskapsläget och exempel på genomförbara förbättringar. Stockholm: Nordens Välfärdscenter.

Nygren, L., Edvall Malm, D., Eriksson, M. & Hamreby, K. (2015) Barnavårdskarriärer – en studie av risktecken och insatser för unga vuxna som varit föremål för omfattande interventioner från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Stockholm: SKL.

Sallnäs, M., Wiklund, S. & Östberg, F. (2019) Organisering, sortering och marknadsorientering. I Andersson, G., Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (red) När samhället träder in. Barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur, s. 45-62.

Sjöblom, Y. (2019) Ungdomsproblem och ungdomars problem. I Andersson, G., Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (red) När samhället träder in. Barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur, s. 133-161.

SKL/Psynk (2015). Tjugo barnavårdsärenden – Kostnadsberäkningar av studien ’Barnavårdskarriärer – En studie av risktecken och insatser för unga vuxna som varit föremål för omfattande interventioner från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård’.

Skoog, V. (2013) Barn som flyttas i offentlig regi. En studie av förekomst och upplevelser av instabil samhällsvård för barn. Umeå: Umeå universitet, Institutionen för socialt arbete.

Skoog, V., Khoo, E. & Nygren, L. (2015) Disconnection and dislocation: relationships and belonging in unstable foster and institutional care. British Journal of Social Work 45(6): 1888-1904.

Socialstyrelsen (2012) Anmälningar till socialtjänsten om barn och unga – en undersökning av regionala skillnader. Stockholm. Art.nr 2012-3-27.

Socialstyrelsen (2016). Individ- och familjeomsorg – lägesrapport 2016. Stockholm, Socialstyrelsen.

Sveriges kommuner och landsting (2012) Vänta inte! Guide för investeringar i tidiga insatser för barn och unga.Psynkrapport 2012:1, Stockholm: SKL.

Tham, P. (2017) A professional role in transition: Swedish child welfare social workers’ descriptions of their work in 2003 and 2014. British Journal of Social Work, 48(2), 449-467.

Vinnerljung, B. & Sallnäs, M. (2008) Into adulthood: A follow-up study of 718 young people who were placed in out-of-home care during their teens. Child & Family Social Work 13(2): 144-155.

Wiklund, S. (2006) Den kommunala barnavården – om anmälningar, organisation och utfall. Stockholm: Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete-Socialhögskolan.

Östberg, F. (2010) Bedömningar och beslut. Från anmälan till insats i den sociala barnavården. Stockholm: Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete.

Östberg, F. (2012) Using ‘Consensual Ideology’: A Way to Sift Reports in Child Welfare.

British Journal of Social Work, 44(1), 63–80.

Läs även

Forskning
15 dec, 2020

Inkomstskillnaderna ökar i Sverige

Klassamhället blir allt tydligare. Docent Torbjörn Hjort beskriver ...

Socialtjänst – barn och familj
29 okt, 2020

Jourhemsplaceringar för barn i samhällsvård

Jourhem behöver tydligt definieras i lagstiftningen.

Psykoterapi
28 okt, 2020

Handledning – så når vi resultat

Genom forskningen får vi veta vilka metoder som gör skillnad i den ...