Heidi gick från att hjälpa gatubarn i Brasilien till att jobba med barnfamiljer i Norge

Det var tänkt som en dryg timmes flygresa från Köpenhamn till Oslo, men snart hamnade vi i brasilianska Rio, åtminstone mentalt. Redan som 15-åring läste den snart doktorerade socionomen Heidi Fjeldheim med förtvivlan om gatubarn i Brasilien och tänkte att det kunde hon ju lösa, om hon bara åkte dit.

– Jag blev så överraskad när mina föräldrar sa nej. De menade att jag var tvungen att utbilda mig först, vilken jag tyckte var helt obegripligt, säger Heidi och skrattar.

Föräldrarna hade förstås rätt och sju år senare gick hon ut Socialhögskolan. Men den 15-åriga flickans engagemang fanns kvar och hon styrde snart mot Brasilien. Där kom hon att arbeta med gatubarn på institution och i slummen i fem år. Gemensamt för de flesta barnen var att de utsatts för trauman. Den naiva 22 åringen, som Heidi själv kallar sig, blev snart varse verklighetens komplexitet.

– Ofta hade de inte någon vuxen som de kunde lita på och var utsatta för relationella trauman, våld och övergrepp.

Vad gjorde de här åren med den naiva norskan?

– Det lärde mig två väldigt viktiga saker. Det ena är att det är helt omöjligt att veta vem som klarar sig. Jag har ingen rätt att säga att dig är det värt att lägga ner tid på, men inte dig. Så länge vi inte vet har vi en skyldighet att erbjuda alla med trauma stöd, säger Heidi och fortsätter.

– Men också att det är genom relationer som en människas trauman läks. Det som ödeläggs i en relation kan repareras genom andra relationer. Det kan krävas många försök innan en person kan lita på andra, en vetskap jag har med mig i mitt arbete i dag.

Det har gått ett par decennier och vi möter Heidi på RBUP, en av hennes arbetsplatser där hon undervisar och vägleder kliniker i späd- och småbarnsarbete. Samtidigt arbetar hon med doktorsavhandlingen ”To repeat or not repeat” vid Akershus universitetsjukhus. I denna följs 20 gravida kvinnor fram till 16 månader efter födseln. Det handlar om mammor med trauman från barndomen och ytterligare mångbottnad problematik. Studien är främst tänkt att bidra med kvalitativa data om terapeuternas erfarenhet med att bryta generationsproblematik, liksom mammornas upplevelse av terapin.

– På sikt kommer även kvalitativa data att visa på mammorna och barnens samspel och reflekterande funktionsom kan berätta något om hur kvinnorna och barnen mår efter behandlingen.

Heidi vet att behovet av vård och stöd är stort. Till hennes andra arbetsplats, späd- och småbarnsenheten på BUP Övre Romerike, söker sig ett stort antal gravida och nyblivna mammor för att få hjälp att inte föra sitt trauma vidare.

– Det händer ofta något med kvinnan under graviditeten. Många som utsatts för trauma som barn känner att ”nu måste jag göra något annat än det mina föräldrar gjorde mot mig”.

Många söker stöd frivilligt, andra under press för att inte förlora vårdnaden om sitt barn. Efter omfattande utredning och kartläggning av kvinnan arbetar Heidi och hennes kollegor brett. Dels med terapeutisk behandling av trauman, dels med att eliminera de hinder i livet som motverkar läkandet.

– Många av kvinnorna lever kaotiska liv, det kan handla om trasiga relationer och ekonomisk stress. Saker som försvårar en effektiv behandling. Men det kommer också högpresterande kvinnor med ett liv i balans, som först under graviditeten upplever att uppväxten reaktiveras på ett sätt som gör att de är i behov av stöd.

LÄS OCKSÅ >>> Svåra trauman från en generation till nästa – så påverkas barn av sina föräldrars bagage

Heidi berättar om en uppsjö orsaker till att en förälder kan föra över sitt eget relationella trauma på sitt barn, och upprepa den egna förälderns beteende. Det kan handla om att de saknar erfarenhet av hur man bör bete sig med ett barn, att livets alla krav känns övermäktiga eller att de inte klarar av att hantera den hjälplöshet som barnet uttrycker. En hjälplöshet som påminner om det egna traumat som kanske förtryckts, och upplevelsen av att inte få hjälp när man behöver det som mest.

– Det är en sådan otrolig paradox att man som förälder gör motsatsen till det man själv vill. Forskningen har tittat på fenomenet i två tydliga riktningar, dels på de mekanismer som gör att du repeterar, dels på varför alla inte repeterar och man har kunnat se det som kallas för ”ghosts in nursery”, att det gamla traumat kommer tillbaka och spökar.

Det norska teamet arbetar med dessa spöken i behandlingen, men ett stort fokus läggs också vid motsvarande änglar.

– Det finns forskning som tittat på de föräldrar som själva upplevt trauman, men som likväl inte för dessa vidare. Här har man i forskning kunnat se att ”angels in nursery” spelar en betydande roll. Det handlar om de där väldigt fina ögonblicken från uppväxten där man känt sig trygg och älskad, säger Hedi och fortsätter.

– Det som är hoppingivande är att även om de ögonblicken är få så kan de användas väl i terapin. Man kan komma långt med att blåsa upp små fragmentet och studera dem tillsammans med patienten. De flesta kan hitta något minne, till exempel av en kärleksfull farmor, som ger insikt om att de inte alltid varit oälskade. För om jag upplevt kärlek och trygghet, så kan även jag visa omsorg för mitt barn.

Oslo – Heidi Fjeldheim på RBUP from Socionomen on Vimeo.