Drivkrafter och hinder för transnationell mobilitet bland fattiga romer i två rumänska bosättningar

Fattiga EU-medborgare som tigger i de rikare EU-länderna har väckt stor uppmärksamhet under senare år. I mindre utsträckning har emellertid de personer som står i centrum för diskussionen fått komma till tals på sina egna villkor eller fått redovisa vilka motiv och drivkrafter som ligger bakom. Syftet med denna studie är att genom forskningsintervjuer med fattiga EU-medborgare i Rumänien i två av deras hemmiljöer, kartlägga drivkrafter för den mobilitet som väckt uppmärksamhet i värdländerna det senaste decenniet. Särskilt kartläggs samspelet mellan strukturella förhållanden och individernas eget handlande.

Upplösningen av de gamla socialistiska regimerna och utvidgningen av Europeiska unionen (EU) österut har inte bara förändrat gränserna i Europa, utan har också inneburit att tiggeriet återigen har blivit en synlig del av stadslivet i västra Europa. Framför allt har en del fattiga medborgare från Rumänien och Bulgarien, som gick med i EU år 2007, kommit att utnyttja den fria rörligheten inom EU. Det innebär att ländernas invånare har rätt att vistas i andra EU-länder utan tillstånd och särskilda restriktioner under begränsad tid.

De nya inslagen i stadsbilden som tiggeri för med sig har engagerat allmänhet, frivilligorganisationer, massmedier, kommunal- riks- och EU-politiker och forskarsamhället. Frågan har behandlats av regeringen och riksdagen i Sverige flera gånger (t.ex. Riksdagen 2014; 2015). En sökning i den svenska tidningsdatabasen Retriever Research på sökorden, ”tiggeri”, ”tiggare” och ”EU-migranter” visar att debatten och uppmärksamheten kom igång i medierna på allvar omkring 2010 och var särskilt intensiv under åren 2014 och 2015. Retriever Research är ett digitalt nyhetsarkiv och innehåller material från ett stort antal tryckta svenska tidningar.

Det var förändringarna i gatubilden och en del händelser som gjorde att den mediala uppmärksamheten ökade 2010. Bland annat avvisades de första tiggarna från Sverige med hänvisning till utlänningslagens bestämmelser om att vistelsen skulle vara avhängig en ”ärlig försörjning”. Sedan dess har reglerna skärpts och preciserats och det går inte att utvisa andra länders EU-medborgare som tillfälligt vistas här för att de tigger (Regeringens proposition 2013; Zelano 2015). Det är inte olagligt att tigga i Sverige. Däremot har Högsta förvaltningsdomstolen i en dom 2018-12-17 gett kommunerna möjligheter att förbjuda tiggeri inom ett förhållandevis snävt avgränsat geografiskt område för att upprätthålla den allmänna ordningen genom lokala ordningsföreskrifter.

Enligt debattartiklarna som man kan lista i Retriever Research är det ingen tvekan om att det förekommit en polariserad debatt och uppfattningarna skiljer sig åt både vad gäller orsaker och lösningar för de fattiga EU-medborgare som tigger (t.ex. Bieler 2014; Cnattingius 2015; Ekeroth 2011; Ferm 2014; Hansson et.al. 2015; Hedh 2014; Höj-Larsen 2015; Jerlmyr 2015; Juntti et.al. 2015; Magnusson 2014; Stiernstedt 2010; Strandberg 2015 a och b; Thorsell et.al. 2015; Tobé och Ask 2015; Post 2015). Flertalet av debattartiklarna behandlar tiggeriet från ett svenskt perspektiv och dess konsekvenser för Sverige och dess medborgare. I debatten har å ena sidan hävdats att tiggeriet är förenat med olika typer av brottslighet när tiggarna är här, att det är störande för allmänheten och är en ordningsfråga, att det är ovärdigt och förnedrande att tigga, att hemländerna bör ta hand om sina egna medborgare, och att ingen behöver tigga i dagens Europa.

Å andra sidan har det hävdats att det är av vikt att värna utsatta grupper och att de ska behandlas med respekt, att tiggeriet är ett symtom på diskriminering och mänskliga rättigheter i hemländerna, att det är en livlina för de fattiga att kunna söka sig till andra länder och att det handlar om en privat relation mellan givare och mottagare som är viktig att värna.

Den allmänna opinionen har sannolikt betydelse för tiggeriet, något som vi inte kan följa upp. Däremot har inte de personer som står i centrum för diskussionen och ägnar sig åt transnationell mobilitet fått komma till tals på sina egna villkor eller fått redovisa vilka motiv och drivkrafter som ligger bakom.

Syftet med denna studie är att genom forskningsintervjuer med fattiga EU-medborgare i Rumänien i två av deras hemmiljöer kartlägga drivkrafter för den mobilitet som väckt uppmärksamhet i värdländerna det senaste decenniet. Särskilt vill vi kartlägga samspelet mellan strukturella förhållanden och individernas eget handlande.

Vi menar att det är viktigt att låta intervjupersonerna framträda i sin egen hemmiljö, i stället för att göra intervjuer på gator eller härbärgen i värdländerna. Det ger oss också möjligheter att intervjua även delar av familjerna som får stanna kvar hemma och dem från samma ort som aldrig rest till andra länder. Vi kan också skapa en annan förståelse för den miljö och det sociala sammanhang som intervjupersoner- na hör hemma i, och på så sätt bättre förstå drivkrafterna på olika förklaringsnivåer till transnationell mobilitet.

Vår teoretiska referensram utgår från en så kallad push-and-pull-modell. Modellen utgår från professor Everett Lee (1966) som har utvecklat en teori om hur man kan analysera orsakerna bakom migration. Modellen har senare använts och utvecklats i olika sammanhang (Olsson & Vilhelmson 1997).

Två cirklar i modellen representerar vardera hemorten och nya orten som människor flyttar till mera permanent eller tillfälligt. Cirklarna kan fyllas med blandat antal plus, minus- och nolltecken. Plusen speglar faktorer som personen anser vara fördelaktiga för den geografiska mobiliteten, minustecknen representerar det motsatta, medan nolltecknen representerar sådant som inte har så stor betydelse. Modellen antar att människor flyttar från ett område till följd av att negativa förhållanden överväger, så kallade push-faktorer och till ett annat område på grund av att positiva förhållanden överväger på den nya orten, så kallade pull-faktorer.

Modellen inkluderarar även mellanliggande hinder. De består av den ekonomiska kostnaden för den geografiska mobiliteten, avståndet, psykiska kostnader vilket innebär att distansen till vänner, familj och det samhälle man levt i finns med i beräkningarna, men även de problem som integration i en annan kultur kan innebära. Eftersom våra intervjupersoner inte lämnar hemmen och familjerna för gott och ofta inte inlemmas i en annan kultur eller samhällsmönster permanent inkluderar vi sådana hinder som psykiska kostnader, hemlängtan och oro som plus eller minusfaktorer i push-and-pull-modellen.

Tidigare forskning

Helen Uliczka (2015) har gjort en inventering av forskning och kunskap av de fattiga EU medborgarnas mobilitet, för EU-fonden för europeiskt bistånd för dem som har det sämst ställt (Svenska ESF-rådet). Hon identifierar 94 studier, med en övervikt av nordiska arbeten. Hon gör en övergripande klassificering av dessa studier. Den överlägset vanligaste kategorin är diskursanalyser. I fallande skala kommer sedan EU-medborgarna i värdlandet, uppfattningar och opinion om tiggeri och social utsatthet, förhållandena i hemländerna, politisk analys och kommuners hantering av EU-medborgarnas utsatta position.

Det är inte så vanligt med studier i de fattiga EU-medborgarnas egna hemländer enligt den lista av artiklar och arbeten som Uliczka redovisar. Även andra översikter ger stöd för detta. Det gäller till exempel Socialmedicinsk tidskrifts temanummer Den nya utsattheten – om EU migranter och tiggeri (2015). Ett inledande kapitel innehåller en forskningsöversikt (Swärd 2015). De europiska forskningskonferenser som hållits om EU-medborgares mobilitet har ofta behandlat de strukturella förhållandena med fattigdom och diskriminering som ligger bakom mobiliteten (se t.ex. Sigona & Zetter 2010).

Hur stater i Europa börjat disciplinera gatorna och de offentliga platserna i de postindustriella citykärnorna har blivit föremål för studier. Den här typen av åtgärder hindrar eller försvårar gatuaktiviteter och därmed den transnationella mobiliteten. Frågan har belysts i flera studier (se Beckett & Steve 2008; Hopkins Burke 1999; Fooks & Pantazis 1999; Nacu 2010; Vermeersch 2011). Dessa studier handlar bland annat om de förbud som många länder har inrättat för att förhindra personer att tigga på vissa ställen eller totalt. De handlar också om en ökad kontroll av de fattiga EU-medborgarnas boplatser eller kontroll av utesovande och förändrade attityder bland allmänheten. Sådana här åtgärder kan ses som negativa pull-faktorer och försvårar transna- tionell mobilitet. Också svängningar i opinioner och negativa attityder mot tiggeri har liknande effekter (Hansson 2014; Zelano 2015). De kan ha förändrat eller försvårat den geografiska rörligheten.

Över huvud taget kan tiggeriforskningen ge viktiga aspekter på transnationell mobilitet som är fören- ad med olika gatuaktiviteter (t.ex. Adriaenssens & Hendrickx 2011; Angus &McIntosh 1999; Blomley 2010; Fitzpatrick & Kennedy 2000, 2001; Kennedy & Fitzpatrick 2001; Mäkinen2013; Thomassen 2015; Wigerfelt & Wigerfelt 2015).

Det finns också studier med en socialantropologisk ansats som är av intresse för att förstå enskilda individers drivkrafter och tillkortakommanden. Airi Markkanen (2014) har till exempel med en etnografisk ansats undersökt romska kvinnors mobilitet och utanförskap i Finland och Ada Engebrigtsen (2011; 2012; 2013; 2014) har ensam eller tillsammans med kollegor från ett norskt perspektiv gjort flertalet studier av liknande slag för att nämna några exempel. Även Ian McIntosh & Angus Erskine (1999; 2000) belyser viktiga aspekter av tiggeriets drivkrafter och umbäranden.

Metod och material

Materialet bygger på en intervjustudie och deltagande observationer i två byar/bosättningar i Rumänien. Urvalet har betingats av praktiska och forskningsetiska skäl. Vi introducerades till bosättningarna av en aktiv person i en frivilligorganisation i Lund som hade god kontakt med invånarna i de båda byarna.

Han förklarade för invånarna vad vår forskning gick ut på och att de kunde tacka nej till våra besök, till intervjuer och övrig medverkan. Vi har också initialt vid våra intervjuer redogjort för forskningsetiska principer. Kort innebär dessa att berörda i studien ska få information kring studiens syfte, att de intervjuade/respondenterna själva har rätt att bestämma över sin medverkan, ges anonymitet och har rätt att när som helst avsluta sin medverkan. Vi intervjuade alla som vi fick tag på vid våra besök. Intervjuerna har gjorts på rumänska, vilket alla deltagarna talar.

Vid intervjuerna i de båda bosättningarna använde vi en intervjuguide med ett femtontal frågeområden. Intervjupersonerna fick själva bestämma hur intervjuerna skulle ske, antingen som enskilda intervjuer eller som gruppintervjuer. Alla intervjuer har gjorts i hemmen. Alexandru, en av artikelns författare, har rumänska som modersmål vilket gjorde att han ställde frågorna. Intervjuerna har spelats in. Vid hemkomsten transkriberade han intervjuerna och översatte dem till svenska varefter vi har kodat och tematiserat materialet. Nedan följer en kort redovisning av intervjuerna.

Bosättning A:

• A1 – gruppintervju med 12 personer (både män och kvinnor samt barn närvarande)
• A2 – gruppintervju med 3 personer (två män och en kvinna)
• A3 – gruppintervju med två kvinnor (den enas man var i Spanien och arbetade)
• A4 – intervju med en manlig respondent som inte har tiggt utomlands utan har en anställning i byn på en bilverkstad.

Bosättning B:

• B1 – gruppintervju med 7 personer (både män och kvinnor närvarande)
• B2 – intervju med en kvinna
• B3 – intervju med en mamma med två barn gift med en etnisk rumän
• B4 – intervju med en man och en kvinna
• B5 – intervju med etnisk rumänska som tidvis har arbete och har körkort (är förskjuten av sin egen släkt)
• B6 – intervju med en kvinna vars man är i England (han har lämnat familjen och skickar inga pengar).

Intervjupersonerna föredrog i regel att vi träffades gemensamt och gjorde gruppintervjuer. Det kan vara negativt med tanke på grupptryck, men kan också ha sina fördelar. Det kunde till exempel förekomma en konfliktdimension mellan de yngre och äldre i gruppen. En sådan fråga handlade till exempel om det försvarbara i att åka utomlands och tigga. Men också andra frågor kunde fördjupas genom att de intervjuade lyfte fram olika aspekter och svaren kunde problematiseras.

Vi lägger huvudvikten vid intervjuerna, men vi har också gjort deltagande observationer som förstärker våra intervjuer. Det är vanligt att intervjuer med fattiga EU-medborgare som tigger sker i värdländerna, som tidigare nämnts. Vår ambition har varit att göra studier i EU-medborgarnas hemmiljöer och få del av denna miljö. Deltagare observation kan sträcka sig olika långt i intensitet och form. Det kan gälla ett absolut deltagande och en vistelse i en annan kultur under lång tid till mer tillfälliga observationer (Aspers 2007). Vi har inte så långtgående ambitioner.

Vår ambition med deltagande observationer har varit att få en bild av hur det dagliga livet och infrastrukturen gestaltade sig. Hur bor man? Hur ser det dagliga livet ut? Hur fungerar vägar och kommunikationer? Var handlar man? Längden till skolor och andra serviceinrättningar som lokalkontor, socialbyråer och liknande. Vilken välfärd finns tillgänglig på lokal nivå, hur fungerar den medicinska vården och vart vänder man sig vid sjukdom? I den fattigaste bosättningen B dokumenterade vi också miljön med fotografier efter tillstånd från de boende. Vi försökte också att bilda oss en uppfattning om specifika regler och värderingar, familjemönster och sociala positioner och hur de är hierarkiskt organiserade och om sociala relationer samt släktförhållanden.

Vi har i intervjuerna använt tankerastret ”push and pull”, men har i analyserna av materialet låtit de teman som blev tydliga i intervjuerna fått disponera presentationen av materialet. Även om det gjorts många studier och kartläggningar om romernas situation i Rumänien finns det fortfarande stora luckor. Det gäller både hur många de är, hur de är geografiskt fördelade inom landet och hur de faktiska boendeförhållandena ser ut.

Europarådet uppskattar att det finns ca 1.85 miljoner rumänska romer vilket utgör 8,3 procent av den totala befolkningen. Svenska ambassaden i Bukarest konstaterar att i den senaste folkräkningen 2011 uppgav runt 620 000 personer att de var romer (3,1 procent). Ambassaden konstaterar att detta är en underskattning som ”dels beror på det betydande negativa social stigma som finns gentemot romer vilket innebär att personer inte anger att de är romer, dels att romer är överrepresenterade bland dem som saknar identitetshandlingar”. Romer utgör inte heller någon homogen grupp (Sveriges ambassad, Bukarest 2018 s. 1).

Det innebär också andra metodologiska problem såsom att förstå komplexiteten i människors bevekelsegrunder i miljöer och kulturer som är mycket olika de forskarna befinner sig i till vardags. Vi har besökt två mycket olika rumänska bosättningar och låtit både dem som har erfarenhet av att utnyttja den fria rörligheten och dem som inte har sådan erfarenhet komma till tals. I redovisningen kommer vi att ligga så nära vårt empiriska material som möjligt och den bild de fattiga EU-medborgarna i ett par bosättningar ger.

Bosättningarna

Av hänsyn till de intervjuade skall ges största möjliga anonymitet; därmed anger vi inte bosättningarnas namn, eller beskriver intervjupersonerna så de kan identifieras.

I den större byn A bor både romer och etniska rumäner och alla talar rumänska. Sammanlagt har byn närmare tusen invånare. En kvinna som vi intervjuat berättar att romerna i byn blir tillskrivna en romsk identitet, även om de känner sig som rumäner.

Byn är starkt segregerad och etniska rumäner och romer bor var för sig i olika delar av samhället. En av de intervjuade berättar:

I den romska delen av byn är många släkt med varandra och de flesta tycks komma från två stora släkter.

Byn har en affär och en grundskola som är lätt tillgänglig för barnen. Det blir betydligt svårare med tillgängligheten om barnen skall fortsätta sina studier på gymnasienivå. En ideell förening höll på att starta ett fritidsgårdsprojekt där skolbarn kunde få mat och läxhjälp.

De flesta av romerna bor i enklare mindre stenhus. Några bostäder är av mycket dålig kvalité och saknar riktiga uppvärmningsanordningar. En del av husen längs ett par av gatorna är av bättre kvalité eller håller på att rustas upp av invånare som varit utomlands och arbetat eller tiggt.

Längs gatorna har staket rests runt många hus, och det är vanligt med små odlingar och en del har höns, ankor och grisar. Det råder stor trångboddhet och mycket tid tillbringas ute på gatorna. Vatten hämtas vanligen från en gemensam brunn, men dem vi intervjuar anser att vattnet är otjänligt vilket gör att de köper vatten i byns affär. De allmänna kommunikationerna till byn beskrivs som bristfälliga. På en del tomter står gamla bilvrak som invånarna håller på att reparera.

Vi besöker byn och gör intervjuerna 2016. Flera av invånarna hade varit utomlands och arbetat och tiggt. En stor grupp har varit i Sverige. Den andra är en liten romsk bosättning, byn B som ligger isolerat ute på landet i närheten av en populär turistort. I byn bor mellan 30 och 40 personer. Invånarna i bosättningen berättar att de tidigare bott i en industrilokal som kommunen ville riva och fick då tillgång till ett antal provisoriska baracker som kommunen upplät. En av intervjupersonerna berättar:

Invånarna uppger vid intervjutillfället att de bott i barackerna i snart 9 år. Barackerna har blivit nedslitna och invånarna har försökt att laga dem, byggt till dem så de fått större utrymme, men också byggt enkla skjul i anslutning till barackerna där de bor. De har haft svårt att få dem täta. Byggnationen är i mycket dåligt skick och bostäderna är svåra att värma upp på vinterhalvåret.

Det finns vilda djur i närheten och invånarna har försökt att inhägna bosättningen med enkla staket eller nätanordningar. Området ger ett fattigt intryck och de har ingenstans att slänga soporna. Tillhörigheter förvaras utomhus. Trångboddheten är besvärande för intervjupersonerna och i en av barackerna i ett rum bodde till exempel sju personer.

En del av invånarna lagar mat över öppen eld ute på den inhägnade gården. Invånarna ligger i konflikt med kommunen bland annat om hyreskostnaderna och de är rädda för att avhysas. En kvinna berättar:

Invånarna anser att de har fått löfte både om förbättringar i barackerna och om riktiga bostäder. Barackerna skulle vara ett provisorium. När de försöker infria löftena upplever de sig hotade:

Många av invånarna var så fattiga att de inte ens hade haft råd att ta sig utomlands och tigga. Intervjuerna i denna bosättning gjorde vi 2017.

Bosättningar som B är inte unika i Rumänien. Enik Vincze och Crisina Rat (2013) har i en temaut- gåva om romer och deras boendeförhållanden skrivit en text om bland annat ”Gypsy Ghettos” i Rumänien. Temautgåvan är också illustrerad med några bilder på mycket utsatta bosättningar av Ghetto-typ som har likheter med bosättning B i vår studie.

I bosättning B, var det svårt för barnen att komma till skolan. Det är ungefär 2 kilometer dit och det finns inga allmänna kommunikationer. Föräldrarna fick lämna och hämta de mindre skolbarnen. Bosättningen ligger dessutom nära ett järnvägsspår och två personer hade blivit dödade av tåget, när de använt järnvägsrälsen som en genväg till närmaste tätort, under de 9 år familjen bott här.

Drivkrafter och hinder bakom transnationell mobilitet bland fattiga romer

Det ska inledningsvis nämnas att i den officiella statistiken görs ingen etnisk åtskiljning mellan etniska rumäner och romer men olika undersökningar som gjorts av bl.a. EU, FN och frivilligorganisationer har visat att rumänska romer i större utsträckning lever under fattigdomsgränsen med betydligt sämre sociala och ekonomiska indikatorer än majoritetsbefolkningen. Det handlar om lägre förväntad livslängd, större förekomst av kroniska sjukdomar, färre i arbete, en lägre utbildningsnivå och sämre bostadsförhållanden. Det ska betonas att romer har svårt i Rumänien som är ett land bland de fattigaste inom EU; 37,3 procent av befolkningen beräknades av Eurostat 2016 leva i fattigdom (EU 2016; Sveriges ambassad, Bukarest 2018).

Det finns en rad faktorer i de intervjuades berättelser som kan förklara varför en del av respondenterna har sökt sig utomlands och varför andra har stannat kvar i sitt hemland. Samtidigt finns det en rad hinder som ska övervinnas. Drivkrafterna handlar både om strukturella förhållanden, de har med gruppen och släkten att göra och de är av individuell karaktär också.

Oavsett om de intervjuade har varit i andra länder och arbetat eller tiggt läggs det stor vikt vid strukturella förhållanden för att förstå fenomenet att så många rumäner sedan kommunistregimens fall 1989 och EU-inträdet 2007 sökt sig utomlands både stadigvarande eller mer tillfälligt.

De oreglerade marknadskrafternas problem

Bland de äldre invånarna som vi intervjuat fanns det en uppfattning om att levnadsförhållandena var bättre under kommunisttiden med Ceausescu som president (1967 – 1989). Men när de fria marknadskrafterna fick ett spelrum blev det annorlunda.

Även om lönerna var låga och det var arbetsplikt så hade man sysselsättning oavsett utbildningsnivå, men senare när kommunistregimen föll har en rad arbetstillfällen försvunnit.

Även de yngre som inte har erfarenhet av kommunisttiden klagar på de dåliga lönerna och svårigheterna att få arbete, vilket är ett genomgående tema i intervjuerna.

Ekonomin har efter Ceausescu lagts om mot en marknadsekonomi. Landet har också öppnat upp för utländska investeringar och möjligheter för utländska intressen att köpa mark. Den långtgående privatiseringen, statens minskade roll i ekonomin och de ekonomiska kriser som drabbat Europa har lett till åtstramningar och ökad arbetslöshet. Särskilt blev landet hårt drabbat av den globala finanskrisen år 2008 som ledde till impopulära nedskärningar i löner och socialförsäkringar och höjda pensionsåldrar (Sigona & Zetter 2010).

De utländska företagen och deras investeringar har knappast förbättrat situationen för våra intervjupersoner:

Företag har också rationaliserat, omstrukturerats och flyttat:

Efter EU-inträdet är det inte bara människor från de fattiga grupperna som lämnat landet, utan också högutbildade har valt att arbeta i andra EU-länder. Situationen på arbetsmarknaden är en viktig faktor även för fattiga grupper. Otillgängligheten på arbetsmarknaden leder till arbetslöshet, försörjningsproblem och fattigdomsspiraler.

Arbetslöshet och fattigdomsspiraler

Det har gjorts olika försök att förbättra förhållandena inte minst för romerna i Rumänien. Världsbanken har budgeterat 750 miljoner EUR till fattigdomsbekämpning i Rumänien för perioden 2014-2017 för att förbättra levnadsförhållandena och främja varaktiga inkomstökningar för de inom den rumänska befolkningen med lägst levnadsstandard (EU 2016).

Under 2016 lanserades flera stora program. Det rör satsningar på utbildning i utsatta områden och också samarbetsprojekt där myndigheter, företag och frivillig- organisationer ska samverka på lokal nivå för att skapa arbetstillfällen (Sveriges ambassad, Bukarest 2018).

De här satsningarna verkar inte nått ut till våra intervjupersoner, och arbetslösheten var mycket hög i båda bosättningarna. Endast en av dem vi intervjuade i bosättning A hade mer stadigvarande arbete. Några hade tillfällighetsarbeten, som de hankade sig fram på. De hade löner som var svåra att leva på och familjerna levde i djup fattigdom, flera hade skulder, som de inte visste hur de skulle klara:

Drivkraften för en annan respondent är att han inte kan få arbete i hemlandet utan har arbetat och tidvis tiggt i andra EU-länder:

I båda bosättningarna förekom det att personer hade skulder antingen till bankerna eller till kommunerna för markarrende eller el-kostnader. Arbetslösheten, fattigdomen och skulderna innebar en stor osäkerhet och det fanns en rädsla för att man skulle bli av med sina bostäder. Det har lett till en rad negativa spiraler, som stress och uppgivenhet eftersom man anser sig sakna resurser för att bemästra situationen. Det gällde särskilt i bosättning B där kommunen ägde marken och barackerna där invånarna bodde och kände en stor rättsosäkerhet. Två intervjupersoner från samma familj berättade att familjen länge hade försökt att få köpa mark och bygga sina egna hus men att:

Enligt en rapport från Svenska ambassaden i Bukarest (2018) uppskattar de rumänska myndigheterna att en stor grupp främst från den romska minoriteten, inte är bokförd och saknar ett nationellt ID-kort. Hur stor denna grupp är i dag vet man inte därför att de inte ingår i statistiken. Enligt ambassadens rapport förenklades reglerna för att erhålla födelsebevis 2016 och enligt den nationella strategin för fattigdomsbekämpning i Rumänien ska man främja integrationen genom att bland annat se till att personer får ID-kort. Mycket av arbetet ligger på lokal nivå och är förenat med en stor tröghet.

Vi kan inte med vår ansats kartlägga inter-generationella mönster i social utsatthet, dvs. hur social utsatthet överförs mellan generationer. Men fattigdomen och segregationen påverkar barnen som inte har samma utbildningsmöjligheter och konsumtionsmönster som barn med etablerade föräldrar på arbetsmarknaden. Fattigdom leder till att barnen får sämre socio-ekonomiska förutsättningar, vilket en del föräldrar påpekar i intervjuerna.

Diskrimineringen av romer i allmänhet slår också mot hela familjer och försämrar en redan mycket utsatt situation.

Diskriminering

Det finns lagstiftning mot diskriminering och den myndighet som hanterar dessa ärenden i Rumänien kan utdöma straff. En undersökning av EU Agency for Fundamental Rights (EU 2016) om diskriminering av romer i nio EU-länder, visade att närmare 30 procent av romerna i Rumänien utsatts för diskriminering de senaste fem åren. Av dem som uppgivit sig ha diskriminerats det senaste året hade endast 11 procent anmält detta till myndigheterna.

Det förekommer en enighet i intervjuerna om att diskriminering förekom:

En annan respondent berättar att:

Om man kan få pengar för att köpa barnen kläder och ge dem bättre förhållanden hemma att sköta hygienen, är det lättare att få dem att gå till skolan. De behöver inte avvika så mycket från andra barn, enligt den intervjuade.

I statistiska beskrivningar är det belagt att det finns brister i de romska barnens skolgång och det finns en rad såväl storskaliga som småskaliga projekt både från EU och andra aktörer som syftar till att främja romska barns integration (UNICEF 2018). Men det är också belagt att många av projekten har svårt att nå ut till de behövande på lokal nivå, en viktig aspekt som våra intervjupersoner bekräftar.

Korruption

De intervjuade har lyft fram flera exempel på hur korruption har direkta effekter på deras möjligheter att få ett drägligt liv. Alla utom en av dem vi intervjuat saknar fast anställning och därmed också sjukförsäkring som i Rumänien är knuten till anställningen. Sjukligheten var hög i de byar vi besökt, i alla fall bedömd utifrån det vi har sett och den information vi har fått från våra intervjupersoner. Förorenat vatten, svårt med matlagningen, ensidig kost, dåliga bostäder med kyla och drag och fattigdom gör att intervjupersonerna är mer exponerade för sjukdomar. Som redan nämnts, den nationella statistiken gör ingen etnisk åtskillnad, men enligt undersökningar som EU och FN gjort är sjuktalen bland romerna högre än befolkningen i övrigt. Det visar sig att romerna har fler kroniska sjukdomar och de har en lägre förväntad livslängd än övriga befolkningen (Svenska ambassaden, Bukarest 2018). Detta bekräftas även i en mindre studie av självrapporterad hälsa bland fattiga EU-medborgare i Stockholm (Carlsson & Ekblad 2014).

I vår empiri framkommer att flera intervjupersoner var beroende av att få tillgång till sjukvården, men det försvårades av korruptionen inom sjukvården:

Respondenten måste alltså försöka skaffa pengar för mutor; annars kommer mannen inte att kunna ta del av den vård han egentligen är berättigad till. Endast förhållandet att en del av invånarna i bosättning B saknar nationella ID-kort gör att de har svårt att utnyttja nationella hälsotjänster. Tiggeriet sågs som en utväg för att kunna betala vården. En intervjuperson uppger att det också förekommer korruption inom skolan och att föräldrar som kan lämna mutor till lärarna får bättre betyg. En respondent förklarar att lärarna:

Gruppens betydelse och familjen som socialt skyddsnät

I byn A berättar en intervjuperson att hans familj består av 15 personer där olika generationer håller ihop och hjälper varandra. Han har ytterligare släktingar i den romska delen av byn. Familjen och släktingar blir ett socialt skyddsnät då man inte kan förlita sig på samhällets stöd. Att någon åker utomlands för att tjäna pengar blir en lösning för hela familjen och även för släkten. Tiggeriet blir en nödstrategi och en sista utväg när inga andra försörjningsmedel står till buds och då hjälps man åt med de hemmavarande barnen. Att de kvarvarande familjemedlemmarna kan få pengar från släktingar i andra EU-länder betyder mycket:

Att värna om barnen är en viktig anledning till att man söker sig utomlands. Barnen spelar en stor roll i intervjuerna. Föräldrarna vill att barnen ska få det bättre än vad de själva har haft det. En respondent uppger att:

Det nämns att socialbidraget är så pass lågt att familjen inte kan leva på det:

Det lyfts också fram att de intervjuades barn inte kan ha samma standard som övriga barn.

Men släkten som socialt skyddsnät kan också vara ett problem och leda till inlåsningseffekter, särskilt när barn får sluta skolan och hjälpa till med barnpassning av mindre syskon eller ta ansvar i hushållet, som följande exempel visar:

Omsorgen om släkten kan också vara ett hinder för kvinnorna att komma ut på arbetsmarknaden, istället blir de bundna till traditionella familjeroller:

Individuella drivkrafter

Bland individuella drivkrafter till en geografisk mobilitet framhålls framför allt utbildningens betydelse och svårighet att få arbete och därmed hitta försörjnings- möjligheter. Sjukdom, funktionshinder och fattigdom framhålls också. En av de yngre intervjupersonerna berättar att:

Problemet med hälsan nämns i flera intervjuer. Julia Carlsson och Solvig Ekblad (2014) har gjort en undersökning av ”självupplevd psykisk och reproduktiv hälsa samt självupplevt vårdbehov bland kvinnliga EU-migranter” i Stockholm. De visar att existentiell social och ekonomisk utsatthet präglar livet för kvinnorna. De känner en stress inför sin ekonomiska situation och påverkas av att inte ha kontakt med sina minderåriga barn. Några har gjort aborter och komplikationer har uppstått liksom vid missfall, graviditeter och förlossningar.

Hälsosituationen blir knappast bättre för våra intervjupersoner när de vistas utomlands och ofta får övernatta under besvärliga villkor. Det innebär också en stress att inte kunna göra sig förstådd på ett främmande språk eller inte kunna få ihop tillräckligt med pengar att skicka hem. Att man saknar ID-kort och inte är registrerad i det egna hemlandet innebär en rad olika begränsningar, och är ett hinder för utlandsvistelser.

Tiggeriet som strategi och gissel

Vi har gett exempel på en rad push-faktorer på olika analysnivåer som kan förklara varför fattiga EU-medborgare tillfälligt söker sig till andra EU-länder för att förbättra sin och familjens ekonomiska situation och därigenom skaffa sig bättre livsomständigheter. Det empiriska materialet som intervjuerna har genererat berör dessutom psykiska kostnader förenade med tiggandet, framkallade bland annat av distansen till barnen och familjen samt av skamkänslor.

Dem som har erfarenhet av att tigga i andra länder känner en skam över att tigga. I hela intervjugruppen förekommer det olika uppfattningar om tiggeri som nödstrategi kan rättfärdigas. I gruppintervjuerna blev diskussionen livlig på detta tema (A1 och B1). Åldermannen i bosättning B är helt emot tiggeriet även om det är en nödstrategi, han förklarar att:

De som åker utomlands och tigger eller ägnar sig åt andra gatuaktiviteter är inte heller särskilt väl sedda av de etniska rumänerna i bosättning A. I bosättning B levde invånarna mer isolerat från övriga samhället och där var det inte så vanligt med transnationell rörlighet. En respondent som arbetar som bilmekaniker i bosättning A och aldrig själv ägnat sig åt tiggeri, menar att de romska invånarna i byn egentligen inte behöver åka utomlands för att tigga:

En annan uppfattning är att det är motiverat att åka utomlands för att tjäna pengar, men man bör göra någon gentjänst för att återgälda den gåva man får för att undvika att tigga pengar. En av de intervjuade förklarar att:

Andra respondenter ser tiggeriet som en nödlösning för att kunna skaffa sig förutsättningar för ett drägligt liv, som följande intervju med två makar i bosättning A visar:

Även om det innebär ekonomiska fördelar att åka utomlands och tigga, innebär det också umbäranden som man måste utstå under vistelsen utomlands. Den cirkel som består av pull-faktorer innehåller alltså både minus och plustecken. Å ena sidan talar de som har varit utomlands och tiggt om att de blivit bemötta med generositet:

En av de intervjuade övernattade i en kyrka när han vistades i Sverige och blev allvarligt sjuk i ett främmande land utan möjlighet att vända sig till sina anhöriga för hjälp och emotionellt stöd;

Livet på gatan utomlands innebär en rad risker och som vi nämnde ovan även psykiska kostnader. Har man dålig hälsa och lider av näringsbrist blir det både fysiska och psykiska påfrestningar som i fallet ovan. De intervjuade är medvetna om dessa risker men tvingas av omständigheterna i deras hemland till ett liv på gatan i främmande länder. Gällande psykiska kostnader berättar en kvinnlig respondent att hon ständigt saknar sina barn och sin släkt när hon befinner sig utomlands. Men hon vill tjäna lite pengar och skicka hem till familjen så att de kan ha mat på bordet. Det finns exempel i empirin på direkta förödmjukelser som de intervjuade får utstå. En respondent som tiggt utanför City Gross berättar följande:

En kvinnlig respondent berättar att de rasistiska inslagen ökat i Sverige och att det blivit svårare att få pengar. Från det empiriska materialet framkommer också att det inte finns någon sammanhållning i gruppen som tigger på en viss ort utomlands. En kvinnlig respondent berättar att hon är rädd för att bli rånad.

Risken för att andra tar ens pengar är ett tema som återkommer i andra intervjuer.

En komplex bakgrund

Våra intervjuer visar att mobiliteten bland romer i kraft av den fria rörligheten har en mycket komplex bakgrund där både strukturella och individuella faktorer är viktiga drivkrafter i hemländerna. Dessa bidrar till att de söker sig till andra länder för att tjäna lite pengar att skicka hem.

De strukturella faktorer av negativt slag i hemländerna är sådant som diskriminering i olika former, svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden och låga löner som omöjliggör ett drägligt liv. Romerna i Rumänien utsätts för en mycket negativ behandling. Bristen på grundläggande rättigheter för romer utgör ett faktum som också har dokumenterats av olika externa organ såsom av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (se FRA 2018).

Även FN (2016) visar att det långa historiska arvet av diskriminering som romerna i Rumänien har blivit utsatta för är svårt att bryta, inte minst genom den utbredda antiziganismen och politikernas brist på agerande. Även våra intervjuer vittnar genom de intervjuades släkthistorier att det finns en historisk kontinuitet i diskrimineringen som fortsätter reproduceras i dagens Rumänien, ett land i EU. Dessa strukturella faktorer framkallar individuella beslut för att kunna tillförsäkra sig en överlevnad, i grund och botten handlar det om individens drivkraft att skaffa mat på bordet.

I de bosättningar vi besökt, även om de är mycket olika, förekommer både social och fysisk segregation. Romerna och de etniska rumänerna bor åtskilda och romerna är utsatta för ett negativt socialt stigma. Det visar sig att romerna har låg tillit till landets myndig- heter, privata marknaden och det politiska systemet. Flera av de äldre i bosättningarna lider av olika kroniska sjukdomar och har svårt att få läkarvård eller tillgång till mediciner. Välfärdssystemet omfattar en sjukvård baserad på mutor; våra intervjupersoner ger flera exempel på detta och nämner att de inte har pengar för att muta sjukvårdspersonal för att få den hjälp de egentligen har rätt till kostnadsfritt.

Socialbidragssystemet har så pass låga ersättningar att de inte kan leva på dem. Några i bosättning B saknade också nationella ID-kort vilket gjorde att de inte fick ersättning och var beroende av hjälp från släktingar som själva lever i fattigdom. Dessa strukturella aspekter utgör minustecken som underbygger push-faktorer. Det faktum att romer och rumäner lever i åtskilda delar av samhället A försvårar integrationen och förstärker en utanförkänsla. I bosättning B är den boendemässiga och sociala segregationen ännu tydligare.

Huvudorten är välbärgad med en bostadsstandard som drastiskt skiljer från den bosättning vi besökt. Kommunen satsar på EKO-turism som också vill locka utländska turister. Invånarna i bosättning B upplever att de inte är önskade i samhället och att de är motarbetade. Den transnationella mobiliteten som är förenad med tiggeri ifrågasätts och svartmålas både på hemmaplan och i de värdländer dit de fattiga EU-medborgarna söker sig.

Plustecken på hemorterna är den fria rörligheten som har fungerat som en slags livlina och att diskrimineringen och de dåliga förhållandena för romer har uppmärksammats av omgivningen samt satsningar för att förbättra situationen även om dessa inte gett så stor utdelning hittills.

Vad som utgör plustecken och därmed pull-faktorer i de värdländer som intervjupersonerna har sökt sig till är att de kan få ihop medel till att ge barnen en bättre framtid än vad de själva haft. I bosättning A hade några börjat tigga i en stad i södra Sverige. De upplevde stadens befolkning som generös och detta spred sig i byn vilket ledde till att flera valde samma stad.

Men det finns också en rad nackdelar och risker som man utsätter sig för i värdländerna. Det hade också på senare tid blivit svårare att få pengar genom tiggeri och mobiliteten har ett högt pris. Intervjupersoner som har erfarenhet av tiggeri uppger att de skäms för att tigga. Ingen vill tigga, och anser det som förnedrande, men ser inga andra utvägar. De skulle gärna ta vilket arbete som helst, till exempel nämns jobb i parker, städa osv. De intervjuades svar avspeglar en hög arbetsmoral: tiggeriet blir en nödlösning för att kunna överleva, när inga andra möjligheter står till buds. De intervjuade nämner också att det kan finnas människor som väljer tiggeri framför att ta ett arbete men de tror inte det gäller så många och att det alltid finns undantag.

Den norska professorn Ada Engebrigtsen är en av de främsta nordiska forskare vad gäller att fånga fattiga EU-medborgares situation som tillfälligt vistas i Norden (Engebrigtsen 2011; 2012; 2013; 2014). Tillsammans med kollegor har hon (Engebrigtsen, Frenkel & Pop 2014) gjort ett 80-tal intervjuer med tiggare och representanter för frivilligorganisationer och myndigheter i Norge. Forskarna kommer till samma slutsatser som vi i denna artikel. De utsatta EU-medborgarna har kommit till landet för att skapa ett bättre liv även om mobiliteten många gånger har ett högt pris. Flera har lånat pengar till resan och har lovat att betala tillbaka när de kommer hem. Andra har tidigare skulder och obetalda räkningar. De är i regel trångbodda i sina hemländer. En del av de intervjuade har kroniska sjukdomar som diabetes som de inte fått någon behandling för eller går och väntar på operation, andra är beroende av mediciner. Pengarna som de önskar sända hem ska användas till livsnödvändigheter, som mat, elräkningar, kläder till barnen eller till operationer. De hoppas på att barnen ska få en bättre framtid än den de själva har haft.

Även danska forskare ser den geografiska mobiliteten inom ramen för reglerna om den fria rörligheten som en överlevnadsstrategi (Heide-Jochimsen, Agger & Schmidt 2012). Genom fallstudier av fattiga EU-medborgare som befinner sig i Danmark visar de att motiven handlar om att hitta ett bättre liv.

Den finska antropologen Airi Markkanen (2014) har genom etnografiska fältstudier undersökt situationen bland rumänska romska kvinnor både i hembyarna i Rumänien och under deras vistelse i Finland. Enligt allmänna föreställningar beskrivs, enligt Markkanen, de migrerande romerna ofta som problematiska, fattiga, analfabeter, arbetslösa och kriminella lösdrivare eller som det nya Europas nomader som det inte tycks finnas något utrymme för i det enade Europa. Hon ger en annan bild av gruppen som försöker förbättra familjens levnadsvillkor eftersom de lever i djup fattigdom i hemlandet och inte kan få arbete där. De vill tjäna lite pengar som skickas hem.

Majoriteten av de intervjuade kvinnorna i vår studie är gifta och har barn. Modersrollen är viktig för dem. Samtidigt känner de skuld och skam över att lämna sina barn till mormödrar eller andra släktingar när de är borta från hemlandet. De upplever det stressande att vara i ett främmande land och upplever tidvis omgivningen som fientlig. De saknar barnen som de lämnat hemma och en kvinna berättar att hon ofta tänker på familjen, barnen och framtiden när hon sitter på knä, orörlig, i många timmar.