De hjälper förövare och brottsutsatta att mötas för läkande samtal

– Jag upplever att det är väldigt sällsynt att man tackar nej. Visst händer det att någon gör det men de flesta vill ändå vara med, säger Marina Sundström Höglund.

Hon jobbar som medlare i Hudiksvalls och Nordanstigs kommun och är också en del av Brottsmedlargruppen i den ideella föreningen Svenskt forum för medling och konflikthantering (SFM). Föreningen samlar medlare från hela landet och är en mötesplats för alla som är intresserade av konflikthantering. Just Brottsmedlargruppen består av sex personer, från Luleå i norr till Västervik i söder, som jobbar eller är engagerade i medling vid brott.

Målet med medling vid brott är kortfattat att minska de negativa följderna av ett brott. Så hur går det då till i praktiken? Initialt är det i princip alltid samma mall man följer, förklarar Emmelie Michael, medlare i Uppsala kommun.

– Medlaren träffar först gärningspersonen i ett förmöte. Om gärningspersonen då säger att ja, jag skulle gärna vilja träffa den andra parten, då har man det som ett argument. Då kan man också säga det till den som har blivit utsatt att ’hej, jag har träffat den som har utsatt dig för brottet och den personen vill gärna träffa dig’.

Processen därefter handlar mycket om att förbereda parterna inför mötet. Man går igenom vad man ska prata om, träffar medlaren som ska hålla i samtalet, och försöker skapa ett så tryggt sammanhang som möjligt.

Vilka typer av frågor brukar dyka upp under medlingssamtalet?

– Det beror lite på vad det rör sig om för brott men ofta är det: ’Varför just jag?’. Det är nog det vanligaste, säger Marina Sundström-Höglund.

– Sedan får gärningspersonen förklara varför det hände och då får ju den brottsutsatte svar på om det var riktat just mot en själv eller om man bara råkade stå i vägen.

I dag är det framför allt brottslighet kopplat till ungdomar och unga vuxna som blir föremål för medling vid brott i Sverige. Alla kommuner är nämligen skyldiga att erbjuda medling till lagöverträdare under 21 år. De vanligaste brottstyperna utgörs av misshandel, rån, ofredande, olaga hot, sexualbrott, ringa stöld och skadegörelse.

Att samtal behöver avbrytas till följd av urspårade konflikter eller att parterna på andra sätt inte kan mötas, är enligt Brottsmedlargruppen ytterst ovanligt.

– Det som kan hända är att det blir mycket starka känslor, och mycket intryck för gärningspersonen, som får höra hela berättelsen från den brottsutsatte om vad denne har gått igenom, säger Sara Bergman Nyström, medlare och kurator på Stödcentrum Nordväst i Stockholm.

Samtliga i Brottsmedlargruppen är överens om att mötet mellan parterna i de allra flesta fall är framgångsrika och läkande. För den brottsutsatte, som annars kan känna ett obehag över att vistas på olika platser av rädsla för att möta sin förövare, blir det enklare att gå vidare.

– Medlingsmötet kan verkligen göra att man blir stärkt i att man vet att personen tar ansvar för vad den har gjort. Man behöver inte vara rädd, oroa sig eller titta över axeln, säger Sara Bergman Nyström.

Gärningspersonen får från sitt håll en vidare förståelse kring vad brottet har fått för konsekvenser för den drabbade. Man ges också möjlighet att förklara sin livssituation och bakgrund, kanske även be om ursäkt.

– Det händer i de allra flesta medlingar att gärningspersonen säger förlåt, eller ber om ursäkt. Det som är viktigt att veta är att den som är brottsutsatt inte behöver säga att den förlåter, utan kan ta emot ett förlåt eller ursäkt mer med ett ’tack, jag uppskattar att du säger det’.

LÄS OCKSÅ >>> Fokus på relationen mellan förövare och drabbade i Jenny Rognebys senaste krimroman

SFM lyfter också medling vid brott som ett framgångsrikt verktyg för att skapa tryggare rättegångar. Metoden används ofta innan eventuellt åtal väcks och tenderar då att minska anspänningen mellan parterna innan det är dags för själva rättegången.

– Man behöver inte undra över vad den andra ska säga, vad den tänker om en, hur arg personen är. Man har redan hunnit prata om vad som hände, hur det har blivit efteråt och hur man önskar ha det i framtiden, säger Sara Bergman Nyström.

Vad är det som utgör en bra medlare, vilka egenskaper bör man ha för att nå framgångsrika samtal?

– I lagen står det att man ska vara opartisk och rättrådig men jag tänker också att man behöver ha en ganska lång erfarenhet av att kunna föra samtal med människor, säger Ulrika Nygård.

Vilka typer av erfarenheter kan det handla om?

– Många av oss kommer ju från någon slags socionombakgrund eller socialt arbete. Man kanske har jobbat inom socialtjänsten i en utredande kontext eller som skolkurator. Det är nog det vanligaste, säger Emmelie Michael.

– Sedan finns det ju också pedagoger, poliser, beteendevetare, flikar Sara Bergman Nyström in.

Trots alla fördelar som Brottsmedlargruppen lyfter fram så är medling vid brott på nedåtgående i Sverige. För att förstå varför behöver man blicka bakåt till 2003. Brottsförebyggande rådet, Brå , fick då i uppdrag av regeringen att skapa förutsättningar för att införa medling vid brott i Sverige.

Brås arbete resulterade i en femårig satsning där man fördelade ekonomiskt stöd – totalt 60 miljoner – till de kommuner som ville föra in medling i sina verksamheter. Man utbildade runt 800 medlare och medlingssamordnare, arrangerade föreläsningar för socialarbetare, poliser och åklagare, och man producerade tre rapporter, en handbok och en utbildningsfilm.

Sedan tog det stopp. I samband med att Brås uppdrag upphörde 2008 föll det helt på kommunerna själva att upprätthålla sina medlingsverksamheter. Med det har medling vid brott kommit att skifta ordentligt i kvalité från kommun till kommun. I många fall är den i princip obefintlig.

– Det är en så himla tynande tillvaro runt om i Sverige, dels vad gäller att ha medlare på plats, dels vad gäller att få in ärenden, säger Emmelie Michael.

I viss mån reflekteras detta även hos Brå i dag. Myndigheten har avböjt intervju med Socionomen med hänvisning till att de i dagsläget saknar sakkunniga i ämnet. Men just svårigheten att få in ärenden har lyfts fram som en utmaning även av Brå i rapporten ”Medling i går i dag och i morgon” från 2008.

”Erfarenheten och resultaten från Brås studier visar att många verksamheter har problem med att få ärenden tilldelade till sig”, skriver myndigheten.

De vanligaste förmedlarna, då som nu, är polisen och socialtjänsten. Polisen är dessutom skyldig att tillfråga gärningsperson om man är intresserad av att bli kontaktad av medlingsverksamhet. Men hos många kommuner haltar den förmedlingen i dag.

– Det som har hänt är att många kommuner har en person som jobbar med medling som en del av sin tjänst, samtidigt som man ansvarar för många andra viktiga delar i stödet till brottsutsatta, som familjebehandling till exempel, säger Sara Bergman Nyström.

– Man har inte tid och möjlighet att jobba samverkande med polis och socialtjänst, och får då inte till rutinerna som krävs.

Effekten blir försvinnande få ärenden vilket sin tur blir tongivande när socialnämnderna sätter budget.

– Får man inte in några ärenden så avsätter man heller inte resurser som faktiskt kan knacka på hos polisen eller socialtjänsten och säga: ’Hej ni ska erbjuda medling’, säger Emmelie Michael.

– Jag kan förstå att man som chef eller beslutsfattare då tänker att varför ska vi ha den här resursen på de här procenten. Det kostar ju bara pengar.

Vad behöver då komma till för att höja medlingens status i brottssammanhang? Förutom en nationell samordning nämner Brottsmedlargruppen en översyn som SFM gjorde 2021 över hur medlingen ser ut i Sverige.

– Där finns det några kommuner som sticker ut åt det positiva hållet, som har många medlingsärenden, säger Ulrika Nygård.

– Vi har en tanke om att vilja förstå vad det är som gör att de här kommunerna fungerar så bra, hur de arbetar och hur vi ska kunna sprida de goda exemplen.