Arbetsmarknaden stänger ute personer med NPF

Han beskriver tillvaron som en loop av tillfälliga lösningar, och sig själv som en fluga, fast i cirklar under en taklampa.

– Vid varje insats har både jag och min handläggare tänkt: ”Nu blir det en riktig anställning. Nu ska jag äntligen få samla ihop mina erfarenheter och utbildningar till något varaktigt.” Alla har trivts, jag har trivts – ändå har det aldrig lett någonstans.

Vi sitter på ett kafé i södra Stockholms utkanter. Fikastunder som den här kan för Freddot Carlsson Andersson kännas lika ansträngande som att flyttstäda. I B-laget berättar han hur energin riskerar att rinna i väg ”som vattnet i diskhon när proppen är utdragen”.

Han var till en början lite skeptisk till intervjun. Ett tag tackade han nej till all media, till och med till Malou von Sivers, trots henne stora, bokköpande publik.

– Jag vill egentligen inte vara en offentlig person, särskilt inte med stråkar i bakgrunden och vinkeln: ”Åh vad han har haft det tufft – nu ska vi tycka synd om honom.” Det viktiga är inte ”min personliga resa”. Det är så många som hamnat utanför på liknande sätt och jag vill prata om systemfelen.

En annan orsak till tveksamheten som blir tydlig en bit in i samtalet är det stigma som autism fortfarande innebär. Boken, där han kopplar ihop sina erfarenheter med forskning och populärkultur, beskriver han som ”motvilliga memoarer”.

I dag ångrar han att han varit så öppen om sin diagnos – särskilt i mötet med arbetsgivare.

– Om jag berättar att jag har 270 universitetspoäng, att jag har skrivit flera böcker och att jag är autistisk, så är det många som bara minns det där om autistisk. Det är inte för att människor är onda Disneyskurkar. Det blir bara så.

Han ångrar också många av de särskilda insatser han har fått. Tanken bakom har ofta varit god men systemet är trubbigt, menar han.

– Det blir som att den enda meriten är din NPF och din ”egen erfarenhet”, inte vad du gjort tidigare eller vad som står på ditt CV. Många verkar också förväxla insatser och anpassningar med arbetsträning.

I dag arbetar han som kreativ stödperson inom socialpsykiatrin – utan stödinsatser – och är med och driver en referensgrupp för den nya socialtjänstlagen. Han ser ständigt hur systemet stänger ute personer med NPF.

– Jag tror inte på det här med ”superkrafter”. NPF är inte någon superkraft, men många med diagnoser är välutbildade och har jobbat väldigt mycket med sig själva. Det finns så mycket klokskap och erfarenhet som aldrig kommer fram. Samtidigt får de här personerna höra att de är lata och lever på bidrag. Det gör mig så ledsen.

Nej, autism är ingen superkraft – åtminstone inte ur arbetsgivarens perspektiv. En undersökning från Attention 2022 visar att 38 procent av personer med NPF-diagnos arbetar heltid och 27 procent deltid. Resten är arbetslösa eller sjukskrivna. Var fjärde person uppger att de känt sig mobbade eller trakasserade på jobbet på grund av sin diagnos, och drygt en tredjedel, 37 procent, har upplevt negativa attityder från arbetsgivare.

Vad beror det på? Varför har så många med NPF det så svårt i arbetslivet? En förklaring är okunskap, menar Freddot Carlsson Andersson, och berättar om ett tillfälle då en handläggare från Arbetsförmedlingen skulle förlänga lönebidraget.

– Jag satt och skulle skriva på några papper, när handläggaren böjer sig över mig mot de chefer som är närvarande – antagligen från HR – och säger: ”Tänk vad bra att sådana där får komma ut och prova på arbetsmarknaden.” Jag ville ställa mig upp och skrika.

Han har till och med upplevt att människor pratat bebisspråk med honom, berättar han.

– De har kanske aldrig träffat någon med autism och vill vara snälla.

Autismdiagnosen är fortfarande relativt ny i det offentliga samtalet, konstaterar han, och kulturella gestaltningar av den få. Däremot finns gott om myter: att personer på spektrat är känslokalla, besatta av märkliga intressen, kriminella – och framför allt: att de är män. Kvinnor med autism förbises ofta och diagnosticeras sent.

Freddot Carlsson Andersson är man, men i övrigt stämmer ingen av schablonerna på honom.

– Jag kan varken rabbla tågtidtabeller eller decimaler till pi.

Många blir förvånade när han berättar om sin autismdiagnos. Han får ofta höra att den inte märks, utan att riktigt förstå hur den skulle göra det. I hans fall innebär funktionsvariationen att han är punktlig, gärna skippar aw:n och behöver tydliga uppdragsbeskrivningar. Det är i stort sett allt.

– Ibland tror jag att kompetensen till och med kan vara en nackdel för personer som är högfungerande. Många arbetsgivare har svårt att förstå dubbelheten, och tänker kanske att något inte riktigt stämmer. Det känns säkrare att välja någon annan.

En annan förklaring till svårigheterna för personer med NPF, menar han, är att arbetslivet är byggt för den neurotypiska majoriteten. Det fria och gränslösa arbetsmiljö som nu växer fram ställer stora sociala och kognitiva krav på medarbetarna.

– Det här att ha kontoret i fickan och alltid vara nåbar gör att gruppen med NPF får det ännu svårare. Jag tror att det kanske var lättare förut. Samma sak i skolan: Förut var det tydligare: Du ska läsa den här boken, sitta i det här klassrummet. Nu är allting problembaserat och självständigt.

Vad kan man då göra åt situationen? Freddot Carlsson Andersson har arbetat med just den frågan, bland annat i SKR:s projekt Fler vägar in, som syftar till att göra det lättare för arbetsgivare inom välfärden att anställa personer med funktionsvariation.

– Där mötte jag en intressant modell: ”UUA – universellt utformat arbetsliv”. Det vänder på alltihop: I stället för individuella anpassningar kanske vi skulle utforma arbetsmarknaden på ett sådant sätt att så många som möjligt kunde delta.

UUA drivs av Akademikerförbundet SSR i samarbete med nio andra organisationer, däribland Funktionsrätt Sverige, Sveriges Företagshälsor och Vasakronan. Tanken är att ett mer inkluderande arbetsliv gynnar alla, inte bara personer med NPF.

– Ta till exempel öppna kontorslandskap. Du vet – inga dörrar, inga egna platser, en laptop i väskan och en ny sittplats varje dag. Vilka gillar det? Arkitekterna och de som har hand om budgeten, kanske, men nästan inga andra.

Förutom en förändrad arbetsmiljö skulle Freddot Carlsson Andersson också vilja se ökad kunskap om autism och större förståelse för dess komplexa uttryck. Han efterfrågar fler berättelser, och mer uppdaterade populärkulturella referenser än filmen Rain man. I det avseendet har han själv onekligen dragit sitt strå till stacken. B-laget blev mycket uppmärksammad, diskuterades i medierna och sålde bra. Många läsare kände igen sig i skildringen av vad som beskrivits som en Kafkavandring och hörde av sig till honom.

Nu är han aktuellt med en roman, Attraktivt område, om en vanlig dag i två syskons liv. Behandlar också den autism?

– Inte på ytan.

Svaret är kryptiskt och kongenialt med boken. Kritikerna har hyllat den för allt det som antyds men inte sägs, det vill säga – den undertext som personer med autism ska ha svårt att tolka, enligt stereotypen.

Freddot Carlsson Andersson berättar han själv har lättare för text än samtal.

– Journalisten och författaren Lina Liman uttrycker det så bra: ”Skriven svenska är mitt första språk, talad mitt andra.”

Han skriver ständigt. I vardagen, inför läkarbesök, inför intervjuer som denna. Inte som terapi – utan som ett sätt att vara i världen. Anteckningsblocket ligger kvar på bordet mellan oss.

– Nu har jag knappt kollat på det under den här intervjun, som du märkt. Men det finns där. Det är genom text och skrivande jag förstår världen.

LÄS OCKSÅ:

Hur ser egentligen tillgången för stöd ut för unga med ADHD och autism?

”En människa är alltid mer än det du ser”