Yusuf Abdow och Örebro moské blev en samlande kraft under skolskjutningen

– Det var ett ord som polisen sade som särskilt skrämde mig: ”pågående”. Det hela pågick medan vi talade.

Det har gått några veckor sedan händelsen och vi sitter i ett litet rum i Örebro moské, där Yusuf Abdow är ordförande. Tegelbyggnaden, som ännu inte är helt återställd efter en anlagd brand 2017, ligger i Vivalla, ett särskilt utsatt område som det senaste decenniet brottats med allt från IS-resenärer till droghandel och gänguppgörelser.

– Vi bestämde oss först för att stänga moskén. Vi visste nämligen inte om det var en ensam gärningsman eller om det var fler på andra platser. Sedan lugnade jag mig lite och insåg att människor kanske behövde hjälp, så vi bestämde oss för att öppna igen.

LÄS OCKSÅ >>> Hur ska fler kunna finna meningen med livet?

Och hjälp var det många som behövde. Yusuf Abdow upplevde scener under de där dagarna som han inte glömmer, berättar han. Spelar upp dem under intervjun, gestikulerar och talar till osynliga gestalter i rummet. Särskilt isande var en händelse på Akademiska sjukhuset.

Han var där för att stödja dem som kommit i hopp om att finna sina anhöriga. Sex patienter – fyra med koppling till församlingen – var inlagda, ytterligare tio människor saknade.

– Vi samlades i aulan, dit en sjukvårdspersonal kom med en lista över sex personer. Han läste upp dem en efter en och berättade om deras situation: ”Kalle”, ”Anders”, fast det var bara utländska namn.

De samlade lyssnade i hopp om att få höra namnet på sin anhöriga. De ”saknade” var nämligen sannolikt avlidna, även om sjukhuset inte hade rätt att lämna den informationen. För varje namn som inte tillhörde den de letade efter närmade sig tystnaden vid listans slut.

– När det sista namnet lästs upp blev många helt galna. Då var det bara att vara med dem, stötta och dela sorgen. I den situationen kan man inte göra mer än att trösta.

LÄS OCKSÅ >>> Ärkebiskopen Martin Modéus lyfter vikten av diakonin: ”Det bygger solidaritet”

Moskén har haft fullt upp också efter att den mest akuta fasen gett vika för ett molande efteråt. För många av dess medlemmar är det hit man går i en kritisk situation, berättar Yusuf Abdow.

– De vänder sig inte till någon psykolog, eller socionom. Människor från andra länder är inte vana vid sådant. De kommer hit, och det är inte så att man bestämmer: ”Nu ska vi samtala om det här, nu pratar vi om dig”. Nej, det börjar spontant, med att någon berättar om huvudvärk, sömnproblem eller rädsla, och som kanske utbrister: ”Vad händer i Sverige?”

För de som representerar moskén gäller det alltså att fånga upp signalerna från de behövande. Yusuf Abdow, som har arbetat som socialsekreterare och fältassistent, är väl lämpad för uppgiften, och har dessutom verktygen för sådana samtal. I svårare fall har han dock haft Röda korset med som stöd.

– Vid sådana situationer säger jag inte: ”Nu kommer det en psykolog som du kan prata med”, utan jag försöker avdramatisera situationen och i stället formulera det som: ”Jag vet några som skulle kunna hjälpa – inte dig utan mig. Är det okej om jag kallar på dem?”

Det är inte bara Röda korset som Örebro moské har en nära relation till. Föreningar, kyrkor och inte minst myndigheter är frekventa gäster här. Som en polis har formulerat saken: Innan Yusuf Abdow tog över ordförandeskapet 2022 var moskén som en blomaffär – den erbjöd en enda vara, och det var den som besökare kom för. Numera tvingas alla hit, muslimer eller inte.

– Min största uppgift i den här moskén är att göra den till en samlingsplats för alla människor, inte bara för dem som ber. Vi ska vara som en brygga över till det samhälle vi lever i.

LÄS OCKSÅ >>> Så öppnar du för samtal om andlighet

Yusuf Abdow har inte bara en bakgrund i socialtjänsten, utan har också suttit i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Kontaktnätet är brett och utmärkt för att knyta ihop moskén med världen utanför.

Samtidigt möter han uppenbara utmaningar. Rädslan inför det offentliga Sverige är stor, berättar han. Inte minst inför socialtjänsten. Somliga som mår dåligt vågar inte ens berätta om det för en infödd, svensk privatperson, av rädsla för att informationen skulle kunna komma ut och deras barn tas ifrån dem.

– Jag försöker förklara för dem: Samhället är inte ute efter dina barn – nej! Det är ingen fara, du kan få hjälp, medicin, allt. Men det är svårt. Jag har föreläst mycket om socialtjänsten – som privatperson. Skulle jag göra det under beteckningen socialarbetare är det nog många som inte skulle lita på mig.

Yusuf Abdow illustrerar de intensiva diskussioner som hans föreläsningar brukar leda till, men blir avbruten med armarna i luften: Mässande arabiska tränger igenom väggarna. Det är imamen som kallar till bön i salen bredvid.

Där inne finns en skärm på väggen med en bild på den heliga Kaba och en klocka som räknar ner tiden. När det är dags har ett sextiotal personer samlats under det höga trätaket. De vänder sig mot Mecka. Två små flickor som leker på en scen bredvid fnissar och gör samma sak.

– Allahu akbar, sjunger imamen.

Rösten fyller lokalen och deltagarna som ställt sig i rader går ner på knä på golvets vackert gröna, persiska mattor. Flickorna gör likadant, fortfarande fnissande.

– Allahu akbar.

Efteråt berättar Yusuf Abdow att han försöker få SVT att livesända den muslimska bönen under ramadans fyra fredagar. Om man kan sända från kyrkor, varför inte från moskéer?

– Tanken är inte att göra folk arga, jag är inte intresserad av det. Jag är intresserad av att människor bryr sig om det här samhället. Som muslim känner man sig ofta attackerad och utpekad, och om SVT kunde förmås till det här skulle det fungera som en bro.

LÄS OCKSÅ >>> ”Psykoterapeuter måste bli bättre på att bemöta existensiella frågor”

Efter bönen ger vi oss ut för en promenad. Yusuf Abdows Vivalla har en visionärt social topografi: till höger och vänster passerar vi byggnader och områden där han är engagerad i olika projekt. Redan på moskéns uppfart snubblar vi över en rätt grandios plan: Här ska det byggas en ”multiarena”.

Han har talat med den stiftelse som äger moskébyggnaden och fått godkänt, och förhoppningen är ett samarbete med kommunen och Boverket.

– Den värsta riskfaktorn som finns för barn och ungdomar i dag är tiden. När de är lediga från skolan måste timmarna fyllas av något.

I multiarenan skulle barnen aktiveras och samtidigt föras närmare vuxna. Det senare är en viktig fråga för Yusuf Abdow, som föreläser om anknytningsteori och ser trygga relationer mellan barn och föräldrar som en förutsättning för ett förebyggande, socialt arbete.

– Här kan föräldrarna finnas med, kanske dricka något i kafeterian, medan barnen spelar fotboll, innebandy och vollyboll. Jag har sagt det till stiftelsen: Det här har inget med gudstjänst att göra, men det är viktigt för moskén och orten.

Vi har knappt lämnat uppfarten innan en skolbyggnad leder in honom på ett annat projekt. Det handlar om läxläsning för barn i låg- och mellanstadiet och involverar moskén, Röda korset och universitetet.

– Vi tänker ofta att vuxna klarar av att hjälpa sina barn med skolarbetet när de är små, men det finns föräldrar som inte ens kan skriva sitt eget namn. Det här ska vara avlastande för dem. De kanske också behöver någonstans att praktisera, och där kan Röda korset hjälpa till. Om de här tre aktörerna samarbetade skulle det skapa en känsla av: ”Aha, wow!”

Vi kommer in i Vivalla centrum och passerar den nedlagda polisstationen. Han pekar på butikerna runtomkring och talar om hur ”vi” insåg att det behövde göras något för att komma till rätta med arbetslösheten. Det visar sig att han sitter i styrelsen för det kommunala bolag som äger centrumanläggningen, och som erbjuder praktik, fördelaktiga hyresavtal, och hjälp med att starta eget.

Han tar oss till Café Vivalla, där det serveras libanesisk frukost, foul medamas, också under lunchtid, och över kyckling och gult ris talar vi om förutsättningarna för Yusuf Abdows ambition att öppna moskén för samhället.

Hur påverkar en sådan händelse som skjutningen på Risbergska hans arbete?

– Folk är rädda, försiktiga. En kille gick förbi mig en dag och sade: Vilka blir det nästa gång? Man hör då och då att det inte går att leva här längre.

Motivet till massmordet är fortfarande oklart, men Yusuf Abdow säger att offrens utländska bakgrund gör att många ändå relaterar det till växande främlingsfientliga och antimuslimska strömningar i samtiden. Han talar om den friktionsfrihet med vilken toppolitiker regelbundet knyter invandring till kriminalitet.

Nej, visst kan det vara svårt att bygga broar till en kultur, som man upplever inte vill ha en här, säger han.

– Ibland tror folk att jag försöker bortförklara vad som händer i Sverige, men vi har bara ett land, inget i reserv. Så jag säger till dem: Jag förnekar inte att det är svårt, men vi har inget annat val än att fortsätta bygga broar.