Vård för yngre, böter för äldre – vad är bäst för unga som döms för narkotikabrott?

På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen gjort en forskningsstudie om socialtjänstens insatser för 15–20 åringar som lagförts för brott mot narkotikastrafflagen. Studien publicerades förra året och visar att det i 97 procent av fallen handlade om ringa narkotikabrott.

– Vi tittade på i vilken utsträckning socialtjänsten bedömer att de unga lagöverträdarna hade ett vårdbehov, vilken vård de fick, om de tackade ja till den och om den fullföljdes, säger Johan Glad forskare vid Socialstyrelsen.

LÄS OCKSÅ >>> Panelen: Så hjälper vi unga som dömts för narkotikabrott

Av studien blev det tydligt hur påföljden skilde sig åt beroende på ålder. De minderåriga fick vård i 75 procent av fallen, detta efter att socialtjänsten på begäran av åklagare eller polis kommit med ett yttrande om vårdbehovet. Men samma sak gällde inte för den myndiga gruppen där få fick vård. 75 procent fick i stället böter.

Så varför får inte 18–20 åringar sitt vårdbehov bedömt vid ringa narkotikabrott? För Tobias Kudrén, kammaråklagare vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum, är svaret enkelt:

– Det finns flera skäl, men i huvudsak beror det på att det finns helt olika regler och förutsättningar för den som är över eller under 18 år, säger han och fortsätter;

– Har man begått brottet efter man fyllt 18 år, men innan man fyllt 21 år, så kan man dömas till ungdomsvård. Men det krävs särskilda skäl som enligt lagstiftaren är undantagsfall, exempelvis att man redan genomgår omfattande vård enligt LVU. Ofta handlar det också om brott som en vuxen skulle få fängelse för.

För den som är under 18 år så krävs det inte några sådana särskilda skäl utan det räcker med ett vårdbehov och att socialtjänsten erbjuder en lämplig och tillräckligt ingripande vård.

– En förutsättning är alltid att det finns ett yttrande från socialtjänsten, och det begär vi bara in när det finns behov.

Så att åka fast för ringa narkotikabrott som 18-åring några gånger räcker inte?

– Nej, huvudregeln är böter för ringa narkotikabrott. Är man vuxen så får man böter om det inte finns särskilda skäl. Sen, rent krasst, så är det ovanligt att socialtjänsten är särskilt intresserad av att erbjuda någon över 18 år vård. Det är för dyrt, men det är en annan fråga.

Att socialtjänsten sällan krävs på ett yttrande för 18–20 åringar är något som Sara Jogestrand, samordnare inom socialtjänsten i Spånga-Tensta, bekräftar. Samtidigt slår hon fast att få i åldersgruppen skulle tacka ja till ett erbjudande om frivillig vård i stället för att betala böter.

– För många över 18 år är det enklare att betala böter och bli av med bekymret, många anser sig ha kontroll över sitt bruk och vill inte ingå i en krävande vård, säger Sara Jogestrand.

LÄS OCKSÅ >>> Ris eller ros till svensk narkotikapolitik – nytt forskningsprojekt ska ge svaren

De gånger som socialtjänsten i Spånga-Tensta krävs på yttrande för 18–20 åringar, handlar det vanligen om att brottet skett när personen var 17 år.

– Men det kan också handla om en 18–20 åring som begått allvarligare typer av brott, inte enbart ringa narkotikabrott, men då gör även frivården sina utredningar parallellt.

Åter till Socialstyrelsens studie. Den beskriver att rättsväsendets ingripande möjliggör för samhällsaktörer att ”uppmärksamma om den unge håller på att utveckla ett narkotikaproblem, och erbjuda stöd och hjälp”. Samtidigt slås det fast att drygt trefjärdedelar av barnen redan var kända av socialtjänsten sedan tidigare. Det handlade om en heterogen grupp unga som kunde ha flera parallella insatser och vård i gång samtidigt. Hälften av de kända hade någon tidigare insats kopplad till narkotika.

LÄS OCKSÅ >>> Kriminalvården eller Sis för grovt kriminella ungdomar – det säger forskarna

Risken att återfalla i någon form av brottslighet efter genomgången vård är generellt hög. Mellan 65–70 procent av 15–20 åringarna lagfördes för nya brott inom tre år. Men om det beror på att vården inte fungerar är oklart, det menar Olof Bäckman, professor i kriminologi och docent i sociologi som var en av studiens vetenskapliga experter.

– Det går inte att säga för vi vet inte vad som skett om de inte fått vården. Det är jättesvårt att komma åt statistiskt om vi inte får slumpa ungdomar till viss typ av vård. Det är högre återfall, ja, men hade kanske varit ännu högre utan vård. Eller så skapar vården en identitet hos ungdomarna som ökar risken, säger Olof Bäckman.

På samma vis går det inte heller att dra slutsatsen att polisens ingripande skulle ge en positiv effekt för ungdomarna.

– Nej det finns inget i studien som man kan bygga den slutsatsen på. Det finns snarare anekdotisk bevisning på att polisen ser det så, att de har ett verktyg som gör att de kan plocka bort ungdomar från riskmiljöer.

Sedan 2015 har polisen rätt att även testa ungdomar under 15 år, som många gånger visar sig vara rena efter att ha tvingats till ett övervakat urinprov.

– När unga tjejer under 15 år testas så har polisen en otroligt mycket lägre träffsäkerhet, de positiva testen är 30 procent ungefär. Då kan man tänka sig att polisen använder det för att plocka bort tjejerna från en viss miljö snarare än misstanke om brott, säger Olof Bäckman.

Vården som erbjuds är nästan uteslutande substansbruksbedömning med kort intervention, det vill säga drogtester kombinerat med en tidsbegränsad serie av samtal med fokus på den unges riskbeteende och droganvändning. Men någon standardiserad vård finns inte nationellt.

– Det är ett intressant faktum att vi har vård som påföljd, men att vården kan vara olika. Kvalitén på den vård som erbjuds beror på vilken kommun det gäller. Vi är ett land där alla har rätt till vård på lika villkor, men så ser det inte ut, säger Johan Glad.

För minderåriga i Göteborg som gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott är det nästan uteslutande kontrakt med Mini-Maria som blir aktuellt. En vanlig lösning på flera håll i landet, även om det förekommer andra insatser och program.

– Det kan variera ganska mycket över landet. Dels hur standardiserat det är, i en del kommuner är det upp till varje socialsekreterare att rekommendera en insats i sitt yrkande, säger Kristoffer Lindgren, socionom och samordnare vid Mini-Maria i Göteborg.

Trots att lagen är tydlig om att böter är huvudregel för myndiga som gjort sig skyldiga till ringa narkotikabrott tror Kristoffer Lindgren att det kan finnas en okunskap om möjligheten till vård för dem mellan 18–20 år.

– I de få ärenden där unga över 18 år blir aktuella hos oss genom rättsväsendet, så tror jag att någon i kedjan tänkt att den här personen behöver omsorg snarare än straff. Annars tror jag att man har mer fokus på tunga missbrukare och har inte i tanken att ungdomen genom socialtjänsten kan ges vård inom exempelvis Mini-Maria. Det skulle kunna vara en standard, men så är det inte idag.

En majoritet av dem som kommer till Kristoffer och hans kollegor är ungdomar som säger sig ha rökt cannabis någon enstaka gång.

– Även om det sedan visar sig att det kanske varit lite oftare. Men det är generellt inte några ungdomar med ett tungt beroende.

Om de inte är beroende, vad är då målet med vården?

– Målet är att säkerställa att de håller sig drogfria och slutar bruka narkotika för att förhindra att de hamnar i ett tyngre bruk. Ganska få av dem vi träffar har någon pågående kontakt med socialtjänsten så det blir ett sätt att lägga märke till de som har andra problem med fler riskfaktorer, säger Kristoffer.