”Trans­personers rättigheter vinner inga val”

I dag kan några av världens mäktigaste personer utmåla dem som ett hot mot civilisationen.

– Ibland känns det som att alla numera har en åsikt om könsbekräftande vård, och media rapporter väldigt mycket. Jag brukar ge transpersoner och närstående rådet att inte läsa kommentarsfälten – det skrivs väldigt grova saker där.

Edward Summanen är socionom, genusvetare och författare. I dag jobbar han som sakkunnig inom hälsa och livsvillkor på Transammans i Stockholm, ett förbund som verkar för transpersoner och närstående genom att stödja, påverka och utbilda.

Vi ses på kontoret. Med sig har han meningen med livet: hunden Dolly. Hon får dock vänta i ett annat rum under intervjun.

– Jag upplever att det skedde en förbättring i transpersoners livsvillkor fram tills för ungefär fem år sedan. Sedan hände något.

Att transpersoner på statistisk nivå mår sämre än genomsnittsbefolkningen har varit känt länge, berättar han. Orsakerna är flera: omgivningens okunskap, brist på stöd, trakasserier och våldsutsatthet. Enligt en ny studie från Jönköping University har gruppen dessutom svårare än andra att få jobb och tjänar betydligt sämre än snittet.

Något som däremot är nytt är vad Edward Summanen upplever som en växande brist på framtidshopp: Många är nu rädda för att rättigheter ska försvinna och vård dras tillbaka.

– Det är inte svårt att förstå varför. Runtom i världen har vi blivit en allt tydligare måltavla för skilda ideologiska läger: extremhöger, konservativt kristna och konspirationsteoretiker.

Vi ser utvecklingen tydligt och med dramatiska konsekvenser i USA. Republikanerna satsade drygt 200 miljoner dollar på antitranspropaganda bara under senaste presidentvalskampanjen, och sedan dess har rubrikerna följt på varandra: ”Trumps nya order: Förbjud transpersoner i armen”, ”Transkvinnor flyttas till fängelser för män: `Desperata och rädda`.”

– Det är en stor utmaning i dag att enormt inflytelserika röster som Trump, men också Musk och J. K. Rowling, kan säga och skriva lite vad som helst. De tar väldigt mycket plats, och det finns ingen riktig motvikt. De här personerna sätter ett tonläge som också präglar Sverige.

Ja, problemen är inte isolerade till USA – även i vårt land finns anledning till oro, menar Edward Summanen. Visst har transpersoner upplevt segrar på sistone. Den nya könstillhörighetslagen från i somras har gjort det enklare att byta juridiskt kön och det krävs inte längre tillstånd från Socialstyrelsen för att få genomgå underlivskirurgi. Samtidigt ser vi redan backlashen: lagen hänger löst. Moderaterna har meddelat att de ska se över den, och KD och SD vill riva upp den helt.

– Dessutom bestämde SD på sina landsdagar att den könsbekräftande vården ska ses som skönhetskirurgi och bekostas på egen hand. Den ska alltså inte ingå i den offentliga hälso- och sjukvården, vilket visar på stor okunskap om könsdysfori. Givet SD:s roll i politiken finns risken att det här leder till svåra konsekvenser efter riksdagsvalet.

Trycket mot transgruppen kommer dock inte bara från högerhåll, utan även från delar av vänstern, och då specifikt vissa radikalfeministiska grupper. Konflikten har vuxit under det senaste decenniet, och Edward Summanen har följt den inifrån. Faktum är att han själv varit en del av kvinnoseparatistiska rörelser och mött många med en negativ syn på transpersoner.

Det var först när han studerade genusvetenskap och queerfeminismen började slå rot, som han fann en större frihet och mer inkluderande sammanhang.

– Att komma ut som transman kan vara rätt omvälvande för någon som levt i en miljö där ”mansälskare” användes som det allra värsta skällsordet.

Samtidigt var den radikalfeministiska transfientligheten inte lika påtaglig då som den är nu, konstaterar Edward Summanen.

– Det har blivit värre och jag tror att det dels beror på att transfrågor och transpersoner har ökat i synlighet. Vissa upplever det som ett hot och att ens egna frågor kommer i skymundan. Andra har svårt att se sina privilegier och blir väldigt provocerade av att få höra att man kan bidra med förtryck.

Den inställning som man möter hos vissa, ibland rätt namnkunniga radikalfeminister, hänger nog också samman med den allmänna debattens utveckling, tror Edward Summanen.

– När jag började jobba med de här frågorna var det inte lika många förutfattade meningar. Folk var öppnare, mer nyfikna och benägna att lära sig mer. Nu möter jag oftare mycket starka åsikter. Människor kan säga sådant som att de inte tycker att transpersoner borde få finnas överhuvudtaget.

I bakgrund finns en del numera etablerade föreställningar, som att det är väldigt lätt för minderåriga att få könsbekräftande vård – trots att pubertetsblockerare och könsbekräftande hormoner sedan 2022 endast ges i enstaka fall. Eller att det finns en stor grupp ”ångrare” – trots att det enligt den forskning som finns rör sig om 0–4 procent som upplever ånger, konstant eller periodvis, och då vanligen efter kirurgiska ingrepp.

På senare år har också mer fantasifulla ”sanningar” fått visst fäste, berättar han.

– Man kan få höra att det är läkemedelsföretagen som har skapat transpersoner. Det finns absurda konspirationsteorier om en hemlig pakt mellan bolagen och en grupp endokrinologer för att de ska skriva ut hormoner till barn och tillsammans tjäna pengar på dessa patienter.

Givet vad vi vet om den ohälsa och det hat som många transpersoner möter – vad kan samhället göra för att hjälpa, utöver lagstiftning?

Edward Summanen efterlyser framför allt ökad kunskap. Skolan behöver bli bättre i arbetet med likabehandling och att motverka trakasserier och fler inom sjukvården måste lära sig vad ett gott bemötande faktiskt innebär.

– Det handlar om att använda rätt pronomen och att inte ställa integritetskränkande och gränslösa frågor. Många möter olämplig nyfikenhet, till exempel frågor om underlivskirurgi när man söker för halsont eller går till tandläkaren.

Han har egen erfarenhet av hur sådant kan påverka en, särskilt från tiden innan han passerade som man.

– Att ha ett namn som inte matchade hur andra uppfattade mig gjorde mig uppenbart till transperson, och öppnade upp för frågor jag självklart inte ville svara på. Det kunde ske när jag föreläste för yrkesverksamma eller i möten med journalister.

Edward Summanen lyfter även socionomer som en grupp med stora möjligheter att underlätta livet för transpersoner. Han valde själv yrket för att kunna arbeta med hbtqi-frågor, folkhälsa och mänskliga rättigheter.

– I stödjande roller finns stora möjligheter till psykoedukation. Förståelse för minoritetsstress och normer kan minska psykiskt lidande, liksom arbete med copingstrategier: Var befinner sig personen, och vilka skydds- och riskfaktorer finns där?

En viktig skyddsfaktor är att ha ett sammanhang som upplevs som en frizon, där man känner gemenskap med andra transpersoner. En annan är stöd från närstående, och även där har socionomer en särskilt viktig roll.

– Närstående är en eftersatt grupp. Man vill ofta hjälpa, men för att det ska vara möjligt kan man själv behöva stöttning och möjlighet att prata av sig. När någon i ens absoluta närhet kommer ut som transperson utmanar det ibland hela ens världsbild.

Placeringar är ett annat område där socionomer måste tänka till, enligt Edward Summanen.

– Vad händer om vi har en femtonårig transtjej som har pojke som juridiskt kön men som lever som tjej – ska hon verkligen sitta med killar? Det kan bli en extremt utsatt situation och vara direkt farligt för henne.

Svaret på frågan är inte alltid solklart, konstaterar han, men för en hel del unga kan det vara tryggare med tjejer, oavsett könsidentitet.

– Jag har stött på transkillar som bor på Sis-boende för tjejer, och som föredrar det framför att sitta med andra killar. Risken att utsättas för våld som transperson är större i sammanhang med cis-killar.

Intervjun närmar sig sitt slut, och Dolly kommer tillbaka. Hon har varit hos Edward Summanens kollega – och gamla vän. Transvärlden är alltjämt liten, konstaterar han, alla rubriker till trots. Och det märks i den politiska retoriken.

– Det är lätt att ta en grupp som utgör en halv till två procent av befolkningen och utmåla den som en fiende.

Omvänt finns det få popularitetspoänger i kampen för en så liten grupps rättigheter.

– Det är nog tyvärr inget man vinner val på.