Så ska Kriminalvården få sexualbrottsdömda att leva ett vanligt liv

Kortfattat är Cosa en modell som vilar på två ben, förklarar Hanna Harnesk Hjortsberg, psykolog vid Kriminalvårdens avdelning för verksamhetsinnehåll.

– Det ena är att skapa en återanpassning till samhället för sexualbrottsdömda, och göra det på ett sätt som är säkert och tryggt. Det andra är idén om restorative justice, att människor kan bidra till samhället på ett positivt sätt även om man gjort sig skyldig till fruktansvärda saker.

Modellen grundar sig på ett samarbete mellan myndigheter och civilsamhälle. Man kallar det för inre och yttre cirklar. I den yttre cirkeln finns professionella kontakter som syftar till att rusta klienten mentalt och erbjuda faktiska vägar tillbaka in i samhället.

– Det utgörs dels av resurser inom Kriminalvården, som återfallspreventiva program och övervakarsamtal, dels av aktörer inom socialtjänsten, psykiatrin och Arbetsförmedlingen, förklarar Hanna Harnesk Hjortsberg.

Den inre cirkeln består av biträdande övervakare. Det är privatpersoner som engagerar sig på frivilligbasis för att på olika sätt stötta brottsdömda. Det handlar i grunden om att finnas tillgänglig för samtal och bollande av tankar, kanske över en fika eller aktivitet. Det övergripande arbetet mellan de inre och yttre cirklarna koordineras av en frivårdsinspektör.

Den biträdande övervakaren fungerar också som en brygga till livet som väntar efter behandling, förklarar Hanna Harnesk Hjortsberg. När Kriminalvårdens ansvar upphör, till exempel efter en villkorlig frigivning, så upphör också Cosa och kontakten med biträdande övervakare. Då ska klienten helst ha upprättat egna kontaktytor.

– Mycket handlar ju om att tillsammans med biträdande övervakare öva på att ta kontakt med personer och aktörer i samhället. Kanske utforska nya intressen. Det vi inte vill är att det ska bli helt tyst kring klienten efter behandling.

Det är kopplat till de riskfaktorer man ringat in för målgruppen. Även om återfallsrisken på gruppnivå är låg bland sexualbrottsdömda så finns det riskfaktorer man absolut vill undvika. Isolation och ensamhet till exempel, och i förlängningen leda och tristess. Det ökar risken för återfall.

– Arbete och sysselsättning är en väldigt viktig del. Då får man in en rutin i vardagen samtidigt som riskfaktorerna inte får fäste, säger Hanna Harnesk Hjortsberg.

LÄS OCKSÅ >>> Exposad: När barn utsätter andra barn för sexualbrott på nätet

Men går det verkligen att få sexualförbrytare att förändra sitt beteende? Det är en brännande fråga i sammanhanget. Sexualbrottsdömda är erkänt svåra att hantera. Så sent som förra året släppte Kriminalvården själva en forskningsrapport där man skrev att ”kunskapen om hur Kriminalvården och andra samhällsaktörer kan stötta personer som begår sexualbrott att ändra sitt beteende är begränsad.”

Det man med säkerhet vet är att den typiske sexualförbrytaren är en man. Ålder, utbildningsbakgrund och etnicitet kan däremot variera stort. Men det finns gemensamma nämnare, förklarar Hanna Harnesk Hjortsberg.

– Det vi kan se är att sexualbrottsdömda ofta har olika typer av underliggande svårigheter. Det kan handla om att man har svårt för närhet och intimitet i jämlika relationer, och att man då vänder sin sexualitet mot ett barn eller annan vuxen. Övergreppet blir ett extremt dysfunktionellt sätt att hantera svårigheten på, säger hon.

Vad vet man om sexualbrottsdömdas förmåga att sätta sig in i vad brottet gör med den utsatte, alltså förmågan att känna empati?

– När jag började utbilda mig kring det här i slutet av 90-talet så hade man en övertro på att gärningspersonen i princip var färdigbehandlad om denne kunde erkänna sitt brott och ge uttryck för empati. Där finns det ny forskning som visar att man inte behöver fokusera så mycket på de bitarna.

– Det finns såklart undantag men de allra flesta sexualbrottsdömda har en ganska god uppfattning om rätt och fel.

Man skulle i viss mån kunna säga att den empatiska förmågan både finns och inte finns. Allt handlar om skam, förklarar Hanna Harnesk Hjortsberg.

– De flesta har förmågan att förstå hur sexualbrott påverkar de utsatta i en generell mening, men när det kommer till det egna offret är det svårare att se och förstå. Det handlar väldigt mycket om att man inte står ut med insikten. Det blir för skamfyllt.

Det blir också en del av problemet eftersom skammen ställer sig i vägen för verklig förändring.

– När det är så oerhört färgat av skam så gör det att personer drar sig för att söka hjälp eller berätta om vad de gjort.

LÄS OCKSÅ >>> Kartläggning visar: Sexuella övergrepp mot barn ökar

Sedan finns det en annan, minst lika relevant fråga, och dessutom rent avhängig för att Cosa ska fungara. Är vi som samhälle beredda att ge sexualbrottsdömda en andra chans? För många, inte minst offer och anhöriga, är brottet oförlåtligt. Det finns flera exempel där aversionen blivit så stor att personer hämnats på sexualförbrytaren. I de extrema fallen har det till och med lett till mord. Det är dock inget som Hanna Harnesk Hjortsberg upplevt i sitt arbete.

Är samhällets syn på sexualbrottsdömda en del i svårigheten att hantera sexualbrott?

– Ja, det tror jag, samtidigt som jag också tror att det är oerhört positivt att samhället har fokus på det sexuella våldet. Det är ju ett samhällsproblem och ofta ett dolt sådant.

– Men vi behöver prata om sexualbrott på ett sätt som gagnar möjligheterna att arbeta återfallsförebyggande. Det är lätt att ge sig hän till det repressiva men det kan också skapa en ogynnsam polemik.

Hanna Harnesk Hjortsberg väcker också frågan om vad alternativet skulle vara. Vi har inte en rättsordning där människor kan spärras in för evigt eller övervakas 24 timmar om dygnet.

Hur får man samhället att bli mer förstående?

– Man behöver ge en alternativ bild kring sexualbrott. Fallen som man ofta läser om i tidningarna, att en gärningsperson gett sig på ett okänt offer; de finns såklart, men det är ovanligare.

Det absolut vanligaste är att den dömde begått sexualbrottet mot någon som denne har en relation till. Det syns tydligt i statistik från Brå. Av samtliga anmälda våldtäktsbrott mot vuxna under 2023 var offer och gärningsperson närstående eller bekanta i 75 procent av fallen.

Framöver är tanken att fler anstalter och frivårdskontor ska börja arbeta med Cosa. Någon tidsram för det finns inte i nuläget, förklarar Hanna Harnesk Hjortsberg; det viktiga är att skynda långsamt. Närmast ska arbetet i Göteborg följas upp med enkätundersökningar och utvärderas. Vad som händer därefter återstår att se.