Perspektiv utifrån: Fem utländska socialarbetare om upplevelsen av Sverige

Runt bordet sitter också Helena Reinius och Kristina Weinsjö, guide respektive ordförande för CIF Sverige, den organisation som fört samman gruppen. CIF är ett internationellt utbytesprogram med syfte att låta socialarbetare från olika länder lära sig av varandra, och nu är det Sverige som är värd.

Det är ett digert schema som dukats upp för gruppen. Under de veckor som utbytesprogrammet pågår har man planerat in besök på en rad olika platser – SKR, Mikamottagningen, Maskrosbarn och Akademikerförbundet SSR för att nämna några exempel.

Vad har gruppen lärt sig? Socionomen tog plats runt bordet för att få nya perspektiv på det sociala arbetet i Sverige.

Vad har hittills gjort störst intryck på er under ert besök?

Katja: Jag har imponerats över att det är så många socialarbetare i Sverige som fortsätter att arbeta så länge, ibland ända upp i 70-årsåldern. Socialt arbete tycks vara ett yrkesområde i Sverige där man gärna stannar kvar.

Marta: För mig har det förebyggande arbetet i Sverige gjort intryck. Det är något som vi behöver bli bättre på i Spanien. Vi tenderar att ingripa först när ett litet problem har blivit ett stort problem. En annan sak som överraskade mig var när vi besökte ett skyddat boende för våldsutsatta kvinnor. Huset var nästan tomt. I Spanien är de fullsatta.

Milagros: Jag tyckte det var intressant hur man jobbade våldsförebyggande med våldsutövare. Det är inget som vi gör i Argentina. För mig var det ett nytt arbetssätt som kändes spännande. Sedan är det klart att det också väcker frågor om det faktiskt fungerar och vad det får för effekter på sikt.

Vilka styrkor upplever ni som framträdande i det sociala arbetet i Sverige?

Margit: Resurser. Det finns både pengar och betydligt fler socialarbetare inom socialtjänsten. Jag tycker mig också se att arbetet är mer teambaserat här. Det känns som en stor del av arbetet görs tillsammans med någon, snarare än att man arbetar ensam. Den typen av bemanning har vi inte Estland.

Adriana: Så är det i Rumänien också. Det har delvis med pengar att göra, man har inte råd att anställa. Men så har vi inte heller tillräckligt många socialarbetare.

Margit: En annan styrka med Sverige är ju också det förebyggande arbetet, vilket såklart är kopplat till resursfrågan.

Adriana: Jag upplever också att man är mer transparant här. Man är öppen med hur man arbetar, om det är evidensbaserat eller inte. Enligt vad jag har erfarit är man också bra på att arbeta uppföljande i Sverige.

Och om man ser till det omvända, vad har ni noterat för svagheter?

Milagros: Kanske kan man bli bättre i Sverige på att jobba interdisciplinärt. Att till exempel låta socialarbetare och psykologer arbeta mer tillsammans. Det tror jag är särskilt viktigt inom mitt eget fält, våld i nära relationer.

Katja: Man bör kanske också skilja på vad som är socialt arbete och vad som är juridisk rådgivning. Jag har fått intrycket av att socialarbetare i Sverige ger en hel del juridisk rådgivning. Det gör vi inte i Österrike. När jag får juridiska frågor i tjänsten så hänvisar jag alltid till en jurist, eftersom dessa svar behöver vara precisa.

Adriana: Om man ser till det stöd som familjer kan få på olika sätt så verkar det vara omfattande i Sverige, men mitt intryck är det kan skilja sig åt beroende på vilken region det handlar om. Det tycker jag är förvirrande. Vad händer med ett barn, alltså när man har inlett en process, om föräldrarna plötsligt måste flytta från en region till en annan?

Hur ser det ut i Rumänien?

Adriana: Det kan finnas skillnader i olika distrikt, beroende på vad det handlar om för stöd, men när det kommer till frågor som rör barn och familj så är det mer nationellt samordnat.

Adriana: En annan sak som jag har reagerat på, och som jag tycker är en spricka i det svenska systemet, är den vikt man lägger på vårdnadshavares rättigheter när barn har blivit utsatta för våld. Hur kan det vara så att en förälders rättigheter är större än barnets i ett sådant läge?

Ett ämne som varit föremål för debatt i Sverige är socionomutbildningen. Vissa anser att den håller god kvalité, andra pekar på brister. Hur ser utbildningen ut i era hemländer?

Milagros: Vi har besökt Jönköpings universitet under vår vistelse här och där blev jag förvånad över studietiden i Sverige. I Argentina studerar vi i fem år. Där ligger också praktikperioden på tre år.

Har man möjlighet att specialisera sig under den här femårsperioden?

Milagros: Nej, det får man göra efteråt. Så det innebär kanske upp till två års ytterligare studier.

Marta: I Spanien studerar vi i fyra år med möjlighet att specialisera sig under det sista året. Utbildningen är väldigt bred vilket jag upplever som ett problem. Varje gång jag har bytt jobb så har jag fått lära mig något nytt. Känslan blir lite att man alltid känner sig som ny.

Om man ser till det sociala arbetet i era länder, vad kan Sverige lära sig?

Katja: Jag tror att Sverige skulle behöva en tydligare lagstiftning när det kommer till medling. Det finns ingen tydlig lag som säkerställer att medlaren har rätt kompetens. Det behövs, det är jag helt övertygad om.

Hur arbetar man med detta i Österrike?

Katja: I Österrike har vi en lag som i grunden omfattar all typ av medling. Den beskriver grundkraven som behövs för att kunna arbeta som en medlare. Sedan finns det såklart olika typer av medling som omfattas av olika krav men oavsett det så måste grundkompetensen vara densamma.

Margit: Jag tänker på den sekretess som finns här i Sverige när det kommer till digitala register och databaser. Många aktörer har sina egna databaser och tillgängligheten är begränsad när man delar information med andra. I Estland finns det en stor nationell databas med större tillgänglighet för socialarbetare.

Vad är det för uppgifter som inkluderas i databasen?

Margit: Det kan handla om omhändertaganden som har gjorts, vilket stöd man har fått, vad det finns för handlingsplan och mål. Det kan också handla om personuppgifter för klienten och för klientens familjemedlemmar; var man bor, går i skola, jobbar med och så vidare. Men den här databasen omfattar alltså inte alla medborgare utan bara de medborgare som varit i kontakt med socialtjänsten.

Vad finns det för restriktioner?

Margit: Socialtjänsten behöver såklart medborgarnas medgivande för att få använda och dela personuppgifterna med andra, men om det handlar om barn eller en person som befinner sig i nöd så kan man dela informationen vidare ändå. I Sverige upplever jag att det kanske är för strikt. Det kan ju leda till att en person inte för den hjälp som denne behöver eftersom socialarbetaren inte får tillgång till tillräckligt mycket information för att göra en rättvis bedömning.

Det börjar bli dags att bryta upp. CIF-deltagarnas schema visar på lunch följt av ett besök hos Socialstyrelsen. Kristina Weinsjö lyfter avslutningsvis en aspekt som hon menar är utmärkande för den här typen av internationella möten.

– Det är att tillsammans med kollegor från olika länder få uppleva samhörighet, få inspiration och utvecklas i sitt yrke. Vi vidgar våra perspektiv tillsammans.