Mehdi Adnan Mossa vill göra upp med skammen

– Du behöver nya skor, konstaterade han.

De satte sig i hans bil, åkte ned till Sportringen och plötsligt hade Mehdi Adnan Mossa ett par Nike Air Max i sina händer, vita som nyfallen svensk snö. Gåvan kom utan några motkrav.
Bara ett tips: Din mamma kommer att undra var du fått skorna ifrån – säg att de är från en väns brorsa.

Mamman köpte allting och sken upp:

– Vad var det jag sade, det skulle ordna sig för dig – Sverige är ett snällt land!

Mehdi Adnan Mossa hade fått förtroende för sin välgörare och sökte sig självmant till honom. Nästa gång de sågs skulle han plötsligt gömma ett paket. Vid ett annat tillfälle en kniv. När polisen stormade centrum tog Mehdi Adnan Mossa hand om ett gäng vapen, och fick en femhundring i handen som tack.

Så mycket pengar hade han aldrig sett förut, knappt hans föräldrar heller.

– Det tog mig två veckor att slösa det på godis och mat. Kebab med bröd kostade 15 spänn då och jag bjöd hela klassen, berättar Mehdi Adnan Mossa nu.

Det har gått tjugo år, och Mehdi Adnan Mossa har lämnat ett liv i tung kriminalitet bakom sig.

Första gången Socionomen försöker träffa honom hinner vi åka hela vägen till Huddinge där han bor med sin familj innan planen går om stöpet. Hans son har fått något slags virus meddelar han över telefonen och han är på väg till vårdcentralen. Ber så hemskt mycket om ursäkt.

Andra gången kommer vi halvvägs. Vid Årstaberg, strax söder om centrala Stockholm, får vi veta att båda barnen drabbats av vinter-kräksjukan. Han skriver i ett sms: ”Tråkigt med komplikationerna – sånt är livet, ibland får man inte till det.”

När vi till sist möts är det digitalt. Han sitter i sitt rum på skolan i Södertälje, där han arbetar som kurator. Han fixar skägget med en borste.

– Jag är trött på det här snacket om att det kriminella livet är så utmattande. Det är lätt att vara kriminell. Man sover så länge man vill, tar inget ansvar, följer inte ens lagen. Det är det vanliga livet som är utmattande!

Han har två jobb; förutom skolkuratorstjänsten arbetar han också som särskilt kvalificerad kontaktperson åt socialtjänsten med ungdomar på glid i utsatta områden. Och så föreläser han. Det är för mycket har han insett. Han ska pausa jobbet för socialtjänsten och den föreläsning han skulle ha hållit i dag i södra Sverige ställde han in.

– En sak har jag lärt mig: familjen kommer alltid först. Jag vill vara där för mina barn, skapa bra förutsättningar för dem. Och det gör man inte genom ekonomi utan genom tid.

I bokhyllan bakom honom finns färgglada böcker med titlar som ”Klinisk barnpsykologi”, ”Anknytningsteori”, ”Gangstervåld”, ”Vilse i skolan”. Studier och arbete har lärt honom att antisocialt beteende nästan alltid bottnar i dysfunktionella hemförhållanden. I frånvarande föräldrar. I psykisk ohälsa.

Det var samma sak för honom men det har han insett först de senaste två åren.

– Om du läser intervjuer med mig från fem år tillbaka har jag en helt annan inställning. Då skyller jag allt som hänt mig på samhället. Jag skyddade mig själv och mina föräldrar. I utsatta områden som jag kommer ifrån är det tabu att prata om psykisk ohälsa och att söka hjälp för det. Men problemen är enorma, och det är bara genom att tala om dem som de är möjliga att göra något åt.

Det var ingen slump att Mehdi Adnan Mossa, nyanländ från Irak, var en av dem som drogs till rekryteraren i Flemingsberg centrum. Han sökte trygghet.

Hemmet präglades av konflikter, ibland slagsmål. Hans föräldrar fick en check varje månad men inga riktiga förutsättningar att ta sig in i samhället. Pappan som varit soldat under
Saddam Hussein led dessutom av odiagnostiserad PTSD: deprimerad, stillasittande och med tiden diabetes-sjuk.

Varken han eller mamman visste vad Mehdi Adnan Mossa gick igenom. Breven från polisen och socialtjänsten kunde de inte läsa på grund av språket. Det var inte förrän under den första rättegången som de insåg vad som blivit av deras son, då arton år.

– Jag var förbannad på dem sedan så länge. Min mamma hade hela tiden varit uppmuntrande under flykten, när jag var ledsen, när vi bodde i tält vid gränsen: ”håll ut, håll ut, allt kommer att bli bra när vi kommer till Sverige”. När jag såg att hon satt och grät i rätten skrek jag åt henne: ”Gå hem! Du har lurat mig!”

Mehdi Adnan Mossa dömdes till två års fängelse för häleri, grov misshandel och olaga hot. På anstalten värvades han till ett kriminellt gäng, ett sådant som man kan läsa om i boken ”Svensk maffia”. Det verkade på en internationell nivå och hans ansvarsområde täckte sådant som rekrytering, narkotikaförsäljning, vapenhantering och våld.

Det var en roll som passade honom, berättar han. Han hade våldet i sig. Ilskan och självömkan drev hans handlingar. Drogerna möjliggjorde dem.

– Det var först när jag blev fri från knarket under min tredje fängelsevistelse som samvetet hann ifatt mig. Skammen och skulden. Plötsligt öppnade sig också en möjlighet att hoppa av. De gamla grupperingarna hade upplösts medan jag satt inne, och mina två värsta fiender hade dött.

Vägen tillbaka var dock lång. Tuffast för honom var att hantera sina egna handlingar, att söka upp de personer som han skadat – också föräldrarna till de ungdomar som dött efter överdoser från hans leveranser. De ville inte tala med honom, vilket han mycket väl förstår.

– Många har sagt: ”Det är inte ditt fel, om du inte hade sålt till den där killen skulle han ha köpt från någon annan”. Men jag har alltid svarat: ”Nej, jag var den sista personen som sålde droger till honom, och han tog en överdos samma helg.”

Mehdi Adnan Mossa är missnöjd med hur debatten kring det så kallade gängvåldet förs i dag. Alla pratar om hårdare straff, men få om det som är ”mindre sexigt” men mer avgörande: det förebyggande arbetet. Själv önskar han att socialtjänsten kunde gå in väldigt tidigt i familjer, innan ett barn har utvecklat ett normbrytande beteende och det är aktuellt med lagföring.

Helst skulle han vilja se insatser redan när ett par väntar barn.

– Det ska göras en granskning i stöttande syfte: Har föräldrarna jobb, finns det psykisk ohälsa, missbruk, kriminalitet, trauman? Och sedan ska det erbjudas någon form av stöd. Befinner man sig utanför samhällets ramar tenderar man nämligen att inte söka hjälp på egen hand. Det är tabu, och skam.

Orsaken är till stor del okunskap, menar han. Många av de föräldrar han möter som särskilt kvalificerad kontaktperson vet inte hur svenska normer och värden går ihop med lagstiftningen kring barns rättigheter.

– En del barn har mer kunskap än sina föräldrar och de använder den som hot: ”Om du inte lyssnar på mig, om jag inte får det här och det här, då gör jag en socanmälan.” Och när föräldrarna inte vet hur samhället fungerar backar de, rädda att soc ska ta barnet ifrån dem.

Av den här anledningen kan det vara väldigt svårt att få tag på dem, berättar Mehdi Adnan Mossa. Men han är ihärdig, eller ”otrevlig”, som ha själv säger. Svarar de inte i telefonen brukar han knacka på. Varför inte på en lördag. Sedan ägnar han en timme åt att förklara vad socialtjänsten egentligen är för något. Reaktionen brukar vara förvåning – och omvärdering.

– Det behövs mycket mer av information och utbildning. Annars sitter vi fast i en ond spiral: när folk backar från att samarbeta med socialtjänsten så underlättar de samtidigt för de kriminella elementen. De är bra på att identifiera barnen från dysfunktionella hem, och fångar upp dem.

Väl inne i gemenskapen är det ofta svårt att ta sig ur det kriminella livet. Men Mehdi Adnan Mossa är en av dem som lyckades bryta sig loss. Han slutade med drogerna, bad omvärlden om ursäkt, skaffade sig en familj, utbildade sig och fick jobb. Fast en knut fanns länge kvar: föräldrarna. För två år sedan sökte han upp dem för att göra upp. Han skällde på dem, de skällde på honom, och sedan satte de sig ned och pratade. De förstod plötsligt hans upplevelse, hans ensamhet och utsatthet som barn. Att de materiella förutsättningar han fick i det nya landet inte var nog. Att han hade behövt mer – tid, närvaro, förståelse.

Han i sin tur förstod för första gången på allvar deras sida av saken. Deras egna svårigheter, deras skam och skuld, deras drömmar som aldrig blev förverkligade, men som nu kanske till sist kan förverkligas genom hans återupprättade liv.

Det slutade med att Mehdi Adnan Mossa sade att han förlät dem.

– Det var först när jag förlät dem som jag lyckades förlåta mig själv. För att lösa ett måste man gå till grogrunden.

Avgörande händelser i Mehdi Adnan Mossas liv

1997 Nyanländ

”Jag var tolv år när jag kom till Sverige från Irak och hamnade så snabbt utanför samhället att jag aldrig ens hann njuta av det. Skolan var en hemsk plats. Jag slogs mycket, hamnade i en särklass och kom i kontakt med personer som utvecklat ett antisocialt beteende. Språket var ett stort problem. När jag hamnade i konflikt med elaka barn kunde de formulera sig men inte jag, vilket gjorde att jag lätt fick skulden. Och när jag fick skulden började jag tappa tilltron till Sverige. Skolan var ’Sverige’ för mig. ”

2003 Första fängelsestraffet

”Jag var arton år och dömdes för olika saker, häleri, olaga hot, misshandel. Det var ett stort misslyckande; jag hade bara varit i Sverige i sex år. I fängelset blev allt värre. Det var en rekryteringsbas för ledare från gäng – inte sådana förortsgäng som man läser om i media utan riktiga, som Hells Angels, Bandidos och Original Gangsters. I fängelset kunde de se vem som var ’real’, och även utan vänner, pengar och vapen. Jag blev uppfångad av en rekryterare. Han skyddade mig på anstalten – och gjorde så att jag hamnade i skuld till honom.”

2010–2014 Nya fängelsestraff

”Andra och tredje fängelsestraffet följde på varandra med bara några månader emellan. Jag pallade inte mer, jag kastade in handduken. Jag sade till mig själv: jag ska försöka att börja om, jag ska ge det en ärlig chans. Går det inte så skiter jag i det. För första gången sökte jag uppriktigt hjälp via myndigheter. Jag började besöka en psykolog i fängelset men sade till de andra internerna att jag gick till läkaren på grund av axelproblem efter en motorcykelolycka. Hade de vetat sanningen hade de ansett mig svag, och där inne äter du eller blir uppäten.”

2014 Brytningen

”Jag valde att inte ta droger och att inte göra nya brott – trots frestelserna. För sådana fanns det. Jag hade ingen ekonomi. Jag blev mycket prövad. Många kontaktade mig: Vi har hört att du kommit ut, det här och det här finns att hämta. Min gamla ”kran”, som inte hade mitt nya telefonnummer, lämnade en lapp genom brevlådan där det stod: ”Ring mig”. Jag tog brevet i min hand, ringde ett samtal till en väldigt nära vän och berättade allting.

2014 Arbete

”När jag kom ut från fängelset fick jag en utbildning via frivården. Jag jobbade som lackerare i två år. Skammen och skulden började dock komma i kapp. Jag hade bidragit till så mycket elände, sorg och stress – hur kan jag rentvå mitt samvete, och betala av den här skulden inom mig? Jo, genom att jobba med människor och tjäna samhället. Skuld och skam har hela tiden varit den motor som drivit mig mot socialt arbete.”

2015 Bröllop

”Jag gifte mig med min fru. Det var hon som integrerade mig in i det svenska samhället och lärde mig allt om normer och värderingar. Hon har stöttat och pushat mig, visat mig vägen till en normal och funktionell familj.”

2016–2020 Studier

”Jag började studera. Först till behandlings-assistent, men jag insåg att jag inte var någon behandlingsassistent. När jag kom till klassen och delade med mig av mina erfarenheter insåg läraren att jag måste högre upp, med den kunskap jag hade. Så jag pluggade till ungdomscoach ett år och började jobba med människor. Efter några år kände jag dock att jag ville vidare igen och utbildade mig till socialpedagog med KBT-inriktning. Jag är dock inte färdig än. Mitt mål är att jobba för Brottsförebyggande rådet.”