”Jag är chockad över vad kvinnorna stod ut med”

Det började med mormor Hilda som i 50 år arbetade på ett bomullsspinneri i Vasa – utan att någonsin prata om en enda arbetsdag. För Susanna Alakoski blev det utgångspunkten i Bomullssviten, den romanserie som sedan 2019 skildrat konfektions- och textilindustrin på 1900-talet, och kvinnorna som jobbade där.

– Jag var 18 år när mormor dog och jag hann aldrig ställa några frågor. I stället har jag undersökt tiden hon levde i och återskapat en möjlig berättelse om henne, och om tusentals andra kvinnor i textilfabrikerna.

– Jag har utgått från kärnhändelser som jag vet finns i min släkthistoria, till exempel att min mormor födde ett barn utanför äktenskapet och vad det fick för konsekvenser.

Sedan den första boken, Bomullsängeln, har vi fått följa fyra generationer kvinnor genom glädje och sorg, hårt arbete och krossade drömmar, allt genom ett kvinnornas arbetarklassperspektiv och med den moderna 1900-talshistorien som fond.

I den sista boken, nu aktuella Sverigefamiljen, får vi följa Hildas barnbarnsbarn Barbara som börjar nysta i familjens historia – en karaktär vars drivkraft, kanske inte helt opåkallat, påminner om Alakoski själv.

– För mig har det här varit ett sätt att söka rötter och kanske lika mycket att förstå den stora migrationsrörelsen. Vi vet mycket om emigrationen till Amerika på 1800-talet men inte lika mycket om arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige på 1900-talet. Det är inte lika omskrivet.

Det är också svårt att prata om Bomullssviten utan att nämna det gedigna researcharbetet – besök på textil- och krigsmuseum, på fabriker och i arkiv. Det har gjorts djupdykningar ner i kommunala handlingar, fakta- och årsböcker, hälsoprotokoll och till och med maskinmanualer.

– Jag har hållit på i tjugo år och läst på inför varje bok. De första femton åren sysslade jag bara med research. Det här har verkligen varit ett jätteprojekt.

Allt insamlat material har också skänkt en djupare kunskap om vad kvinnorna i textilindustrin tvingades gå igenom.

– Jag är chockad över vad de stod ut med. Det handlar om allt från att inte ha tillgång till elektricitet, barnomsorg, varmvatten eller penicillin, till att jobba tolv timmar om dagen med väldigt låga löner. Sedan blev det krig, följt av fred, och så blev det krig igen. Ändå överlevde man.