Idrott leder inte automatiskt till social inkludering

Emma: Om hur man kan använda idrott som en arena för förebyggande socialt arbete.

Varför blev ni intresserade av ämnet?

Emma: Vi har båda en idrottsbakgrund och har bara sett några få exempel på det här i Sverige. Förebyggande arbete inom idrottsvärlden verkar inte vara så etablerat i Sverige. Det var också en lätt val att skriva om eftersom ämnet är så positivt och har sådan potential.

Mellanie: Jag minns själv hur viktig fotbollen var för mig när jag växte upp, hur man kände en samhörighet och att man var del av något.

Hur gick ni till väga?

Mellanie: Vi gjorde en litteraturstudie där vi gjorde en sökning på tidigare forskning som gjorts. Majoriteten av de vetenskapliga artiklar vi hittade kom från USA. Där finns det till och med ett begrepp för det här, idrottssocialt arbete, som vi tyckte lät spännande.

Vilka är de viktigaste resultaten?

Emma: Det är ju att idrotten kan bidra till flera positiva saker, som gemenskap, tillhörighet och stärkt psykisk hälsa för barn och unga. Men vi ser också att idrotten i sig inte automatiskt leder till social inkludering. För att det ska fungera som förebyggande socialt arbete så krävs det medvetna strukturer för det. Det kan till exempel handla om ledarskap där man arbetar inkluderande eller samarbeten med andra sociala aktörer.

Mellanie: Ett annat resultat var också att det i socioekonomiskt utsatta områden var färre unga som deltar i idrott. Skillnaden är också stor mellan pojkar och flickor, där flickor har en ganska låg deltagandeprocent.

Vem bör läsa uppsatsen?

Mellanie: Idrottsföreningar tänker jag, och politiker.

Emma: Ja, man har satsat på fritidskort och vill använda idrott för att främja barn och ungas hälsa. Då kan nog vår uppsats vara bra att läsa.