Vetenskapens mål och mening

Vad gäller betydelsefulla skillnader bör nämnas att vårdvetenskap och omvårdnad i likhet med socialt arbete har integrerats med befintliga grundutbildningsprogram på ett förhållandevis okomplicerat vis. Omvårdnad brukar beskrivas som sjuksköterskornas forskningsämne och fick sin första professur 1987 (dock har många disputerade sjuksköterskor tagit sin doktorsexamen i medicinskt ämne).

Parallellt med etableringen av forskarutbildning i omvårdnad växer vårdvetenskap fram som ett tvärvetenskapligt och flerprofessionellt område, varför vårdvetenskap mer är att betrakta som ett vetenskapsområde snarare än ett forskningsämne. Socialt arbete fick sin första professur i slutet av 1970-talet och har haft ungefärligen samma utvecklingskurva som omvårdnad och vårdvetenskap i termer av en snabb ökning av antalet disputerade och professorer sedan framför allt slutet av 1990-talet.

Utbildningsområdet präglas av något mer komplicerade relationer mellan lärarutbildningarna och relaterade forskningsämnen. När det gäller forskarutbildningarna dominerar pedagogik som är ett ämne med en mycket längre historia; den första professuren i pedagogik inrättades i Sverige redan 1910. Sedermera har pedagogiskt arbete, didaktik och utbildningsvetenskap etablerats som forskarutbildningsämnen. Därtill har ett antal specialinriktade forskarskolor för lärare inrättats, dels för att stärka lärarprofessionen, dels som ett försök att komplettera den pedagogiska forskningen som stundtals fått utstå en del kritik för att inte vara tillräckligt nära lärarnas klassrumsrelaterade yrkesutövning (Andrae Thelin 2009, Fransson 2017, Högskoleverket 2012). Utbildningsvetenskap brukar ofta, och ska framför allt i denna artikel, ses som ett paraplybegrepp eftersom det i likhet med vårdvetenskap har blivit ett vetenskapsområde, närmast betraktat som ett ämnesmässigt konglomerat. En annan viktig skillnad är att utvecklingen av vårdvetenskap och omvårdnad har skett i miljömässig närhet till de forskningstraditioner och vetenskapsuppfattningar som präglar medicin och sjukvård.

Socialt arbete och det utbildningsvetenskapliga fältet är å sin sida kunskapsmässigt och organisatoriskt förankrade i samhällsvetenskap, vilket kan påverka vetenskapsideal, kunskapssyn och uppfattningar om forskningens funktioner och relation till yrkespraktik. Det är också värt att påpeka att det inom samtliga tre områden finns forskningsverksamma som inte har en grundutbildning eller yrkeserfarenhet som sjuksköterska, lärare eller socionom, vilket kan resultera i delvis skilda synsätt på forskningen och dess uppgifter inom respektive område.

Avslutningsvis ska nämnas att både vårdvetenskap och utbildningsvetenskap är klart större än socialt arbete vad gäller såväl verksamhetsfält och professionsområde som utbildnings- och forskningsmässigt. Som framgår av tabell 1 har de förstnämnda vardera omkring 2,5 gånger fler universitetslärare, forskare och professorer. Antalet aktiva doktorander skiljer sig också åt, med det klart största antalet inom utbildningsvetenskap. Framför allt det sistnämnda, men i viss mån även de övriga två områdena, präglas av en påtaglig heterogenitet genom snabbt tillväxande specialisering med ett stort antal forskningsmiljöer och lokala forskningsgrupper och -program. I likhet med vårdvetenskap, och i viss mån socialt arbete, bedrivs dessutom idag alltmer forskning inom utbildningsvetenskap i samarbete med forskare från andra discipliner och vetenskapsområden. Gränserna för vad som egentligen är vårdvetenskap och utbildningsvetenskap är därför i någon mån flytande.

4 Inkluderar både sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor men även sjukgymnaster, logopeder mm.

5 Omfattar förskole-, grundskole- och gymnasielärare samt fritidspedagoger och speciallärare.

6 Omfattningen av yrkesverksamma socionomer är en grov uppskattning, antalet socialsekreterare och kuratorer uppgår till c:a 28 000

Metod, material och population

Artikeln bygger på material från en webbenkät till personer som disputerat i vårdvetenskap eller omvårdnad, sjuksköterskor som disputerat i medicinskt ämne, samt personer som disputerat i socialt arbete, pedagogik, didaktik eller andra ämnen relaterade till skolområdet och läraryrket i Sverige sedan 1980. Identifieringen av dessa gjordes genom en systematisk genomgång av samtliga relevanta lärosätens hemsidor vad gäller anställda universitetslektorer och professorer samt avlagda doktorsexamina i de aktuella forskarutbildningarna. På detta vis kunde 577 disputerade inom det vårdvetenskapliga området, 678 personer med doktorsexamen i pedagogik och näraliggande ämnen samt 299 personer med doktorsexamen i socialt arbete lokaliseras. Enkäten skickades således till totalt 1554 personer, av vilka 749 svarade (vilket motsvarar en svarsfrekvens på 50 procent).

Av tabell 2 framgår att drygt 80 procent av de svarande inom vårdvetenskap, och drygt 90 procent inom utbildningsvetenskap och socialt arbete har stannat kvar inom akademin efter avlagd doktorsexamen. Den kraftiga expansionen av grundutbildningarna för sjuksköterskor, lärare och socionomer har också inneburit goda chanser för nydisputerade att få lektorstjänster.⁷

7 Enligt Högskoleverket (2011) stannar totalt sett enbart en tredjedel av alla doktorander i Sverige kvar i akademin, men då med stora skillnader mellan olika vetenskapsområden.

Endast ett par procent av respondenterna har blivit erbjudna arbete utanför akademin, vilket kan tolkas som att framför allt lärare och socionomers forskarkompetens inte eftersöks eller tillmäts särskilt stort värde inom respektive praktikfält (Dellgran 2014). Inom vårdvetenskap har drygt 90 procent av respondenterna en sjuksköterskeexamen (ibland i kombination med t.ex. en vårdlärarutbildning). Närmare hälften av dessa har en doktorsgrad i omvårdnad och drygt en tredjedel i medicinskt ämne. Inom det utbildningsvetenskapliga området har 75 procent någon form av lärarexamen, men påfallande många – närmare 40 procent – har helt eller delvis en annan akademisk grundutbildning. Närmare 60 procent har disputerat i pedagogik och nästan en fjärdedel i ämnen som didaktik, pedagogiskt arbete och utbildningsvetenskap. Drygt 70 procent av respondenterna med doktorsgrad i socialt arbete har en socionomexamen. Närmare en femtedel av respondenterna var vid undersökningstillfället docenter och omkring 10 procent professorer.

Tabell 2 indikerar också att forskningsmöjligheterna efter doktorsexamen varierar såväl mellan som inom respektive område.

Enkäten innehöll en lång rad frågor om bland annat forskarutbildning, avhandlingsämne, forskningserfarenheter, akademisk karriär och synen på relationen mellan forskning och yrkespraktik. Denna artikel bygger i huvudsak på specifika frågor om hur de disputerade ser på vikten av olika forskningsuppgifter. De tillfrågade ombads att på en femgradig skala från ”instämmer helt” till ”tar helt avstånd från” ange i vilken utsträckning man ställer sig till ett antal påståenden med formuleringen ”Den viktigaste uppgiften för forskningen i mitt ämne är att…”.

8 Då ett flertal disputerade inom respektive område har flera akademiska grundexamina summerar detta inte till 100.

Forskningens uppgifter

Inledningsvis kan vi konstatera att majoriteten av de tillfrågade menar att forskningen har en mångfald uppgifter, funktioner och syften; mer än hälften har angett att man instämmer helt eller delvis i samtliga av de tänkbara uppgifter som  presenterades i enkäten. Enligt forskarna själva ska vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete med andra ord leva upp till rätt många och tunga förväntningar.

Av tabell 3 framgår att utveckling av kunskap om patienter, elever respektive klienter genomgående framstår som den absolut viktigaste forskningsuppgiften, vilket kanske inte är så förvånande eftersom det här handlar om olika typer av människobehandlande verksamheter. Vi kan också notera ett par iögonfallande skillnader som rör forskningens praktikorientering. Inom vårdvetenskap betonas i mycket högre utsträckning att forskningen ska bidra till metodutveckling inom yrkespraktiken respektive bidra till evidensbaserad praktik, något som klart färre forskare inom utbildningsvetenskap och socialt arbete är överens om. Rimligtvis är detta en spegelbild av att evidensbaseringen är klart mer kontroversiell inom akademin när det gäller såväl skolan och lärarnas yrkespraktik som socialtjänsten och socionomernas övriga arbetsfält (mer om detta längre fram).

När det gäller att kritiskt granska yrkespraktiken är det något fler forskare inom utbildningsvetenskap och socialt arbete som menar att det tillhör de viktigaste forskningsuppgifterna. Uttrycket ”att kritiskt granska” kan säkerligen uppfattas på olika sätt, och behöver inte stå i någon motsatsställning till att utveckla arbetsmetoder eller evidensbaserad praktik. Många skulle säkert mena att det förstnämnda – genom att studera hur sjuksköterskor, lärare eller socionomer utövar sin praktik och de villkor som omgärdar denna, eller genom effektutvärderingar av olika arbetsmetoder – är en förutsättning för det sistnämna. Däremot verkar intresset för att studera yrkespraktiken generellt sett ha tydligare instrumentella förtecken inom vårdvetenskap.

Det sistnämnda understryks av att en större andel av doktorsavhandlingarna i vårdvetenskap har varit inriktade mot studier av arbetsmetoder, men framför allt oftare haft ett inslag av utvärdering av dessa (Dellgran, 2014). Drygt hälften av avhandlingarna i omvårdnad, och två tredjedelar av avhandlingar skrivna av sjuksköterskor som disputerat i medicinskt ämne, har haft utvärderande ambitioner i någon grad, vilket är långt mer än dubbelt så många som inom utbildningsvetenskap och socialt arbete. Dessutom anger klart fler sjuksköterskor än lärare och socionomer med forskarexamen att ett viktigt motiv för att överhuvudtaget genomgå en forskarutbildning var en önskan om att bidra till att utveckla just arbetsmetoder (Dellgran & Höjer, 2017).

Vårdvetarna har i allmänhet också en mer positiv inställning till utvärdering av arbetsmetoder och evidensbaserad praktik. Över 90 procent av de tillfrågade forskarna i vårdvetenskap menar att en ökad evidensbasering förbättrar kvaliteten på yrkespraktiken, jämfört med 40 respektive 20 procent inom utbildningsvetenskap och socialt arbete (se tabell 4).

En näraliggande punkt där uppfattningarna går aningen isär gäller forskningens presumtiva uppgift att stärka berörda professioner. Även detta kan rimligtvis uppfattas på lite olika sätt men vi kan konstatera att det återigen råder en viss skillnad mellan vårdvetenskap och socialt arbete. Drygt en tredjedel inom det förstnämnda instämmer helt i att detta är en viktig uppgift för forskningen, mot enbart drygt en femtedel inom det sistnämnda. Två av de tänkbara forskningsuppgifterna tar sikte på akademiska och inomvetenskapliga utmaningar, nämligen att stärka forskningsämnets akademiska status respektive utveckling av teori. Det förstnämnda har en förhållandevis högre  prioritet inom vårdvetenskap. En möjlig tolkning är att etableringen och konsolideringen av omvårdnad och vårdvetenskap har skett i förhållande till den mycket starka status och hävdvunna position som präglar läkarvetenskapen och den medicinska forskningen, medan utbildningsvetenskap (som bland annat inrymmer det sedan länge etablerade pedagogikämnet) och socialt arbete inte i lika hög grad upplever ett behov av att hävda sig gentemot samhällsvetenskapliga granndiscipliner.

Beträffande teoriutveckling ser vi en omvänd skillnad: nästa dubbelt så många inom utbildningsvetenskap och socialt arbete jämfört med vårdvetenskap instämmer helt i att detta är en viktig forskningsuppgift. Teorifrågans ställning framträder också i doktorsavhandlingarna: närmare 30 procent av avhandlingar skrivna av sjuksköterskor som disputerat i medicinskt ämne innehöll t.ex. enligt egen utsago inte någon teori överhuvudtaget (Dellgran, 2014). Att teorifrågan är mer betonad i utbildningsvetenskap och socialt arbete är kanske inte så förvånande med tanke på att dessa återfinns inom en samhällsvetenskaplig miljö och kultur i vilken teori ofta har en statusbehängd och omhuldad position. Nödvändigheten av teori i forskning och praktik motiveras måhända på delvis olika sätt, men är en mycket stark norm inom dessa ämnesområden, och ingår som en naturlig del i socialiseringen av varje ny lärar- och socionomstudent och blivande forskare. I socialt arbete har både internationellt och nationellt dessutom just behovet av specifik teoriutveckling hävdats sedan länge, dels som en viktig förutsättning för socionomernas fortsatta professionalisering, dels som ett led i akademiseringen och uppbyggnaden av ett självständigt forskningsämne med vetenskaplig status (Dellgran & Höjer, 1996, 2000).

Vikten av att studera organisatoriska förhållanden och bidra till organisationsutveckling är något lägre inom de tre områdena. Organisationsrelaterad forskning bedrivs förvisso, om än i varierad grad, inom samtliga alla dessa områden, men har uppenbarligen inte riktigt samma tyngd som andra forskningsinriktningar, vilket också avspeglas i doktorsavhandlingarna (Dellgran & Höjer, 2015). En rimlig fråga är varför forskning som riktar sig mot organisatoriska förhållanden har en jämförelsevis svagare position, trots den ökade uppmärksamheten som NPM-relaterade förändringar, med bl.a. omfattande kritik av ett ökat inslag av administration och politisk, byråkratisk och ekonomisk styrning och kontroll, har fått under senare tid. En möjlig tolkning är att vare sig grundutbildningar eller forskningsmiljöer tillhandahåller tillräckliga kunskaper, intressen eller teoretiska förutsättning- ar för att syssla med just organisationsfrågor.

Om man vill hårdra slutsatserna skulle man kunna säga att relativt sett fler vårdvetenskapliga forskare betonar praktik- och professionsrelaterade forskningsuppgifter, medan forskare inom utbildningsvetenskap och socialt arbete oftare förespråkar mer samhälls- och politikorienterade forskningsuppgifter. Att granska relevanta samhällsförändringar och dess konsekvenser är näst högst rankat inom såväl utbildningsvetenskap som socialt arbete, och att påverka politiken på det egna området kommer på motsvarande sätt på tredje plats i socialt arbete. Återigen kan vi dra en parallell till motiven till att söka sig till en forskarutbildning och valet av avhandlingsämne. Framför allt i socialt arbete, men delvis också inom utbildningsvetenskap, anger långt fler av de disputerade med praktisk yrkesbakgrund som socionom respektive lärare att politiska och samhällsorienterade motiv, drivkrafter och aspirationer legat bakom intresset för att söka sig till en forskarutbildning och bli forskare (Dellgran & Höjer, 2017). Dessutom har långt fler doktorsavhandlingar i socialt arbete och utbildningsvetenskap varit orienterade mot samhällsstrukturella fenomen och problem jämfört med vårdvetenskap (Dellgran & Höjer, 2015).

Delade meningar

Att vi kan observera skillnader i synsätt och uppfattningar inom respektive område är knappast att förvåna. Inom vårdvetenskap är man t.ex. mer oenig kring vikten av forskning om organisatoriska förhållanden och samhällsförändringar. Inom utbildningsvetenskap och socialt arbete påträffar vi de i särklass mest spridda svaren i synen på att bidra till evidensbaserad praktik. I socialt arbete återfinns ytterligare en kontroversiell punkt: vikten av att med hjälp av forskning stärka professionens status.

Skillnaderna i synen på vad forskningen bör ha för samhällsuppgift kan bero på fler faktorer än bara ämnesspecifika traditioner och normer. Individuella bevekelsegrunder – som att ha bedrivit omfattande forskning och därmed ha vissa intressen inom vissa forskningsspecialiteter – tycks ha ett finger med i spelet. Forskare som haft en viss huvudinriktning i sin doktorsavhandling tenderar nämligen att skatta just detta som en särskilt viktig forskningsuppgift. Tre fjärdedelar av de som menar att kunskap om patienter, elever eller klienter är en huvudsaklig forskningsuppgift har t.ex. också skrivit en avhandling med ett sådant fokus. Bland de som inte haft ett sådant kunskapsintresse i sin avhandling stannar motsvarande andel vid en fjärdedel. Däremot finns inga signifikanta skillnader mellan olika forskargenerationer, och beträffande professorer och docenter i förhållande till lektorer utan docentkompetens är skillnaderna i de flesta fall marginella.

I flera fall finns således ingen tydlig konsensus om forskningens uppgifter. Frågan om samstämmighet inom ett område torde dock inte vara helt enkel att besvara. Den snabba forskningstillväxten, i form av antal forskningsaktiva och publikationer, samt en fortlöpande specialisering har medfört att det blivit allt svårare för såväl forskare som aktörer utanför akademin att upprätthålla en god överblick över vad som pågår överallt inom t.ex. utbildnings- eller vård- vetenskap, än mindre att veta hur kollegor på andra lärosäten eller inom olika delområden ställer sig till forskningens syfte, funktioner och huvuduppgifter.

Med detta sagt kan vi konstatera att drygt två tredjedelar av de verksamma inom vårdvetenskap anser att det i hög eller ganska hög grad råder konsensus om forskningens uppgifter (se tabell 5). Inom utbildningsvetenskap och socialt arbete är hållningen mer reserverad. Det bör påpekas att det inte finns något självklart egenvärde i konsensus av det här slaget. Amerikansk forskning har förvisso pekat på att stark konsensus om centrala forskningsfrågor, teori och metodologi inom ett ämne bidrar till hög akademisk status, vetenskaplig framgång och gott om resurser (Lodahl & Gordon, 1972, Pfeffer, 1993). Andra forskare hävdar istället att mångparadigmatiska ämnen snarast ger goda förutsättningar för en välbehövlig mångfald och fruktbar dynamik mellan olika, stundtals konkurrerande, teoretiska perspektiv som kan krävas för att förklara och förstå den komplexitet som präglar de samhällsfenomen, organisatoriska villkor, problem, professionella praktiker och målgrupper som man har som studieobjekt (Cannella & Paetzold, 1994).

Mellan instrument och kontext

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det såväl mellan som inom vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete föreligger skillnader i synen på vad forskningen främst ska syssla med och ha för funktioner. Vissa skillnader är mer iögonfallande, andra mer marginella. Att uppfattningarna skiljer sig åt inom respektive område är inte så förvånande. Det handlar om diversifierade, heterogena forskningsområden med många subspecialiteter och med forskare som dels har disputerat i olika ämnen, dels har varierande praktiska erfarenheter som sjuksköterska, lärare eller socionom, vilket kan ge upphov till olika uppfattningar om forskningens roll vis-à-vis respektive professionsfält.

Den kanske tydligaste – men inte helt entydiga – slutsatsen är att vårdvetare i större utsträckning är mer praktik- och professionsorienterade än sina forskarkollegor inom utbildningsvetenskap och socialt arbete. De sistnämnda betonar oftare att forskningens huvuduppgifter bör handla om att studera relevanta samhällsförändringar och dess konsekvenser samt att påverka politiken på respektive område. På en punkt är man dock överens: den särskilda prioritet som bör ges till forskning för att öka kunskaperna om patienter, elever och klienter.

Det man är minst överens om gäller evidensbaserad praktik. Påfallande fler forskare i vårdvetenskap instämmer i att forskningens huvuduppgift är att bidra till en evidensbaserad praktik. Inom utbildningsvetenskap och socialt arbete är meningarna mer delade. Det ligger nära till hands att tro att detta har att göra med hur man ser på evidensbaserad praktik i sig. Uppenbarligen har fler vårdvetare en större tilltro till dess förutsättningar och faktiska möjligheter inom sjukvården, medan evidenskonceptet varit långt mer omtvistat inom utbildnings- vetenskap och socialt arbete, såväl i Sverige som internationellt (Bergmark et al., 2011, Björk, 2016, Biesta, 2007a, Hammersley, 2009, Bridges, 2008, Evaldsson & Nilholm, 2010, Levinsson, 2013).

Kontroverserna har bland annat rört möjligheterna att överhuvudtaget producera evidens inom dessa verksamheter, och möjligen har den något mer positiva hållningen inom vårdvetenskap att  göra med bättre förutsättningar än inom skolan och socialtjänst att bedriva så kallad klinisk forskning. En annan springande punkt har varit vilken innebörd eller karaktär evidensbaserad praktik ska ges: i form av evidensbaserade metoder och ”riktlinjemodellen” (som dominerat den svenska scenen) eller i linje med sin ursprungliga idé hämtad från evidensbaserad medicin, dvs. i form av ”critical appraisal” (Sackett  et al., 1996, Gambrill 2006). Det sistnämnda brukar beskrivas i termer av upplysta yrkesutövare som i sin professionella praktik, förutom tillgänglig vetenskap, ska inkorporera dels patientens, elevens eller klientens egna behov, förutsättningar och önskemål, dels egna ackumulerade yrkeserfarenheter.

Riktlinjemodellen uppfattas av många forskare och praktiker som en problematisk, och stundtals omöjlig, standardisering av arbetsmetoder och interventioner som rimmar illa med den komplexitet som präglar faktiska arbetsuppgifter och förutsättningar inom t.ex. skola och socialtjänst (Knaapen, 2013).

Men bilden är som nämndes inte helt entydig. Även om evidensbaseringen som ideal och praktik har en mer framskjuten position inom sjukvården som helhet, så är det för det första värt att påpeka att det även inom vårdvetenskap finns forskare som har en mer ambivalent hållning till möjligheterna att med hjälp av forskning bygga upp en stabil kunskap för evidensbaserade metoder, och som inte heller självklart instämmer i att det är den vårdvetenskapliga forskningens viktigaste uppgift att utveckla sådana metoder. För det andra går meningarna isär även inom utbildningsvetenskap och socialt arbete: vissa är mycket kritiska, andra har en mer positiv inställning. Många verkar dessutom en smula osäkra, eller möjligen ambivalenta: närmare hälften av forskarna i socialt arbete svarar t.ex. varken hög eller låg grad när det gäller i vilken utsträckning evidensbaserad praktik leder till förhöjd kvalitet på yrkesutövningen (se tabell 4).

Vad vi skymtar här är två olika vetenskapsideal som i renodlad form betonar olika typer av kunskap, men också olika forskarroller i förhållande till professionell yrkespraktik. Det första utgår från uppgiften att genom utvärderingar och effektmätningar tillhandahålla ”teknisk” och instrumentell kunskap om hur professionella ska arbeta för att uppnå önskvärda behandlings- och arbetsresultat. Det andra – som även det kan ha som sitt mål att förbättra praktiken och vara ”praktiknära” – syftar snarare till att utveckla och förmedla olika sätt att tolka och förstå denna. Det senare har benämnts som forskningens ”kulturella roll” (se t.ex. Biesta, 2007b), men kan också beskrivas i termer av ett kontextuellt synsätt eftersom det inbegriper ett kunskapsintresse för de specifika omständigheter och innebörder som präglar sjuksköterskornas arbete inom sjukvården, lärarnas yrkesutövning inom skolan respektive socionomernas praktik inom socialtjänsten och andra verksamheter. De båda vetenskapsuppfattningarna implicerar också en olikartad syn på professionell kunskapsanvändning. Medan det förstnämnda anteciperar en mer mekanisk och linjär syn, appellerar det sistnämnda till en mer organisk och kontextuell förståelse av hur yrkesutövare brukar vetenskaplig och annan typ av kunskap i sin vardagspraktik.

En tolkning av resultatet av den här studien är att båda dessa synsätt är representerade inom alla våra tre områden, att det förstnämnda verkar vara något vanligare bland vårdvetare, och att fler forskare inom utbildningsvetenskap och socialt arbete är kulturellt-kontextuellt orienterade, såväl i sin faktiska forskning som i synen på vad som bör prioriteras. Det är uppenbart att det tekniskt-instrumentella idealet ligger mer i linje med evidensrörelsen, vilket kan förklara varför denna har haft ett större genomslag inom vårdvetenskap och stött på större motstånd inom utbildningsvetenskap och socialt arbete.

Skillnader i vetenskapsideal, kunskapssyn, uppfattningar om forskningens uppgifter och en faktisk forskningsinriktning kan delvis bottna i den tidigare nämnda skillnaden i dominerande professionsteknologi. Det faktum att lärare och socionomers arbete i större utsträckning syftar till mänsklig förändring och utveckling, och att skolan och den reguljära socialtjänsten inte på samma sätt som sjukvården präglas av kliniska förhållanden, innebär att det blir svårare att avgränsa och därmed studera effekterna av de insatser som görs inom skola och socialtjänst. Elevers respektive klienters utvecklings- och förändringsbetingelser påverkas av en lång rad externa faktorer vars inverkan är svårfångade och utanför den enskilde praktikerns kontroll. Därför ligger det även nära till hands att uppfatta att lärare och socionomer i högre grad också behöver vetenskaplig kunskap och relevant forskning om sådant som råder och sker utanför klassrummen och socialkontoren, men som har stor inverkan på skolans (och den enskilde lärarens) respektive det sociala arbetets (och den enskilde socionomens) arbetsbetingelser och framgångsmöjligheter.

Mellan professionen och vetenskap – vad styr forskningen?

Olika vetenskapsideal och uppfattningar om akademins huvuduppgifter aktualiserar också frågan om vad som formar den vetenskapliga kunskapsutvecklingen inom olika ämnen. Forskarnas personliga motiv, drivkrafter, aspirationer och syn på vetenskapens mål och mening har rimligtvis en viss inverkan. Likaså kan dominerande inomdisciplinära paradigm, traditioner och normer, mer eller mindre förankrade i uppfattningar om uppgiftsteknologier och professionsrelaterade kunskapsbehov, påverka initiala forskningsintressen och avhandlingsambitioner hos nyantagna doktorander. Enskilda forskare kan dessutom i kraft av status, anseende och vetenskapliga framgångar ha ett särskilt stort inflytande på vilken forskning som blir gjord (eller inte).

Men en avgörande aspekt handlar om finansieringsmöjligheter. Flertalet av den växande skaran av disputerade som väljer att stanna kvar inom akademin har begränsat utrymme för forskning inom ramen för sin högskoleanställning. En allt hårdare konkurrens om nödvändiga, externa forsknings- resurser försvårar dessutom  ytterligare villkoren för att bedriva den forskning man vill och bedömer som samhällsrelevant och vetenskapligt motiverad. Detta gäller inte minst vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete som alla har präglats av expanderande grundutbildningar, växande behov av undervisande personal samt därigenom allt fler disputerade med forskningsförhoppningar som riskerar att fastna i tunga undervisningsbördor. De springande punkterna handlar bland annat om tid att skriva forskningsansökningar, och vilka projekt som slutligen beviljas medel hos de nationella forskningsråden och andra forskningsfinansiärer. Det är få förunnat att få bedriva den forskning man vill – och i den utsträckning man vill.

Konkurrensen om forskningsmedel tvingar dessutom fram specialisering – ett slags vetenskapens järnlag. Varje enskild forskare eller forskargrupp är på ständig jakt efter nya nischer (eller kunskaps- luckor som det heter i retoriska termer). Strategiska överväganden tenderar därför att väga extra tungt i formuleringen av forskningsfrågor; vilka projekt man tror sig kunna få medel för, hur man kan anpas- sa sina forskningsintressen till speciella utlysningar eller vilka allianser med andra forskare som kan vara gynnsamma.

Frågan är då vad dessa omständigheter betyder i förhållande till samhälleliga kunskapsbehov artikulerade av intressenter utanför den akademiska världen. Ett utmärkande drag inom framför allt utbildningsområdet och socialt arbete har under senare tid varit diskussionen om behovet av styrning av kunskapsanvändningen i skolan och socialtjänsten, men i viss mån även av forskningen och den akademiska kunskapsbildningen. Flera politiska åtgärder har också vidtagits: SBU:s övertag av Socialstyrelsens tidigare uppgift att göra systematiska kunskapssammanställningar för socialt arbete, inrättandet av Skolforskningsinstitutet med liknande uppgifter, etableringen av Rådet för statlig kunskapsstyrning (i vilket nio statliga myndigheter är representerade) för att nämna några. Särskilda utlysningar riktade mot politiskt prioriterade forskningsområden, speciella forskarskolor eller lokala FoU-enheter, som ofta säger sig sträva efter just praktiknära forskning styrd av kunskapsbehov formulerade av praktikens organisationsansvariga och yrkesutövare, är ytterligare exempel. Retoriken har i mångt och mycket varit centrerad till behovet av mer ”praktiknära forskning”, ett begrepp som likt evidensbaserad praktik besväras av en påtaglig otydlighet och en mångfald av tolkningsmöjligheter. Debatten om vilken typ av kunskap som behövs eller ska prioriteras har snarast framstått som en kognitiv kamp om definitionsföreträde, präglad av skilda normativa föreställningar mellan delar av akademin och statliga myndigheter om hur relationerna mellan forskning och praktikska och kan arrangeras (Dellgran & Fransson, 2016, Jacobsson & Meeuwisse, 2017).

Att politiskt styra kunskapsutvecklingen och forskningen i t.ex. socialt arbete eller utbildnings- vetenskap, såväl generellt som mer specifikt mot en större evidensorientering, är dock inte helt enkelt, dels med tanke på vad som framkommer i denna studie, dels med tanke på idealet om den fria och obundna forskningen. En ledstjärna i svensk forskningspolitik – med begränsat inslag av så kallad sektorsforskning – är att forskarna ska avgöra vilken forskning som ska bedrivas. Initiativen och forskningsidéerna ska huvudsakligen komma från forskarsamhället, och kollegiala granskningsprocedurer ska garantera att forskning med bästa vetenskaplig kvalitet och hög samhällsrelevans tilldelas resurser. Den svenska forskningspolitiken ger således forskarna en hög grad av autonomi och professionell diskretion vad gäller identifiering av kunskapsbehov och formulering av forskningsfrågor. Modellen bygger på ett stort förtroende för att de akademiska miljöerna lever upp till förväntningarna om att producera forskning som kommer samhället till godo, men skapar samtidigt utrymme för forskarnas egna drivkrafter, aspirationer, vetenskapsideal, strategiska överväganden och normativa uppfattningar om forskningens samhällsuppgifter.

Förutom den svenska forskningspolitikens grundprinciper försvåras extern styrning av forskningen av rådande belöningssystem inom akademin. De akademiska framgångs- och kvalitetsfaktorer som premieras idag är huvudsakligen prestationsrelaterade i inomvetenskaplig bemärkelse. Vetenskapliga publikationer, citeringar och externa medel utgör i växande grad karriärmöjligheterna och meriteringsgrunderna för tjänster, befordringar och (ytterligare) externa medel. Detta gäller för såväl universiteten, fakulteterna och institutionerna som för den enskilde forskaren. Trots ständiga propåer om en annan ordning handlar inga incitament om samverkan med aktörer utanför akademin, och än mindre om forskningens samhälleliga genomslag och faktiska betydelse.

Mellan evidens och excellens – vetenskap på två stolar

Sammantaget sitter vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete på ett relativt likartat sätt på två stolar. I grund och botten dikteras deras framtida levnadsbetingelser av möjligheten att upprätthålla den dubbla legitimiteten; att tillfredsställa samhälleliga, politiska och professionella kunskapsbehov formulerade av externa aktörer, och samtidigt leva upp till inomvetenskapliga krav och akademiska villkor. Lite hårdraget står dessa forskningsområden i skottlinjen för både ”evidens” och ”excellens”. Valet mellan de två är inte enkelt.

Att orientera sig för starkt mot statsmakternas evidensönskningar, i form av utvärderingsforskning och effektmätningar av metoder, riskerar förlust av kritisk distans och exkludering av kulturell och kontextuell kunskapsutveckling. En ensidig orientering mot förhärskande vetenskaplig rationalitet, och anpassning till nuvarande finansieringsvillkor och incitamentsstruktur (t.ex. den ensidiga prioriteteten åt publikationer i internationella tidskrifter), riskerar att ge legitimitetsförluster åt andra hållet; en akademi som bara ser om sitt eget hus och därför uppfattas vara på drift från ett ursprungligt mandat (Dellgran, 2014, Alvesson et al., 2017).

Med tanke på dessa komplikationer är det knappast förvånande att relationsdramat mellan forskning, praktik och politik stundtals präglas av viss besvikelse och frustration hos många parter.

Vad gör vi med det förmenta avståndet mellan forskning och yrkespraktik? Den ena av två riktigt stora forskningspolitiska utmaningar på dessa  områden är i vilken utsträckning det som forskarna själva vill, men också får möjlighet att syssla med, kan relatera till kunskapsbehov så som dessa uppfattas av staten och andra intressenter utanför den akademiska världen. Den andra, kanske än större och till synes ändlösa, utmaningen rör hur och i vilken grad vetenskaplig kunskap kommer till användning och influerar de organisationer och verksamheter  som är dess tänkta mottagare. Det ligger i sakens natur att användningen av forskningen på dessa områden – med sina generaliserande anspråk – oftast kräver stora mått av anpassning till specifika individer och situationer och lokala omständigheter. Men oavsett inställning till evidensbaserad praktik, vilka kunskapsbehov man vill prioritera, eller om man är tekniskt eller kulturellt orienterad i sina forsknings- intressen, så är väl ingen emot en ökad forskningsanknytning – egentligen?