Emilie Probert

Socionom med masterexamen i socialt arbete från Socialhögskolan, Lunds universitet. I sin masteruppsats har hon undersökt socionomers tankar kring specialisttjänster inom den sociala barn och ungdomsvården. Hon arbetar som kurator inom Barn och ungdomspsykiatrin i Region Skåne.

11 feb 2022

Kerstin Svensson

Socionom och professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes forskning handlar i huvudsak om organisationer, professioner och kunskap i socialt arbete.

11 feb 2022

11 feb 2022

FORSKNING

Specialistsocionom – professionell expert eller organisationens förlängda arm?

Det finns tendenser till att specialisttjänsterna tolkas och relateras till mer chefsliknande uppdrag och på så vis går i linje med byråkratins logik, skriver författarna. Illustration: Getty Image
opinion-sign
Forskningssupplement nr 51. Under kategorin Vetenskapliga artiklar publiceras vetenskapliga texter från forskare över hela landet. Bedömningen följer de internationella regler som gäller för vetenskapliga tidskrifter inom det samhällsvetenskapliga området. Redaktör: Hans Swärd

I artikeln har författarna undersökt rollen specialistsocionom, och om rollen lett till ökad professionalisering för socionomer eller bara är ett led i den organisatoriska specialiseringen i socialtjänsten.

Emilie Probert

Socionom med masterexamen i socialt arbete från Socialhögskolan, Lunds universitet. I sin masteruppsats har hon undersökt socionomers tankar kring specialisttjänster inom den sociala barn och ungdomsvården. Hon arbetar som kurator inom Barn och ungdomspsykiatrin i Region Skåne.

11 feb 2022

Kerstin Svensson

Socionom och professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes forskning handlar i huvudsak om organisationer, professioner och kunskap i socialt arbete.

11 feb 2022

11 feb 2022

Abstract

Under senare år har rollen som ”specialistsocionom” lyfts fram för att förstärka både socionomers professionalitet och kvaliteten i socialtjänstens arbete. Med stöd i centrala dokument och 15 intervjuer med socionomer belyser vi komplexiteten i denna roll som befinner sig i spänningen mellan byråkratiska krav och professionella strävanden. I praktiken förefaller de byråkratiska kraven dominera, vilket är en mycket stor utmaning för utvecklingen av professionell expertis.

Introduktion

Specialisering har varit en fråga i socialtjänsten allt sedan socialtjänstlagen med fokus på helhetssyn infördes för 40 år sedan. Successivt har socialtjänstens organisation specialiserats allt mer. I början av 2000-talet hade cirka 80 procent av kommunerna hade en funktionell specialisering med särskilda enheter för försörjning, barnavård och missbruk (Bergmark och Lundström, 2005). De återkommande omorganiseringarna och den organisatoriska specialiseringen kan ses som en ambition att hantera ett komplext arbete, men den processen saknar förankring i det sociala arbetets expertis där improvisation är centralt för att kunna agera i specifika situationer (Grell, 2016).  Utvecklingen för socionomerna i socialtjänsten har inte lett till en ökad specialisering såsom professionsutveckling, trots att de fått mer och mer avgränsade uppgifter i organisationen. Medan kuratorerna i hälso- och sjukvården fått möjlighet till vidareutbildning och legitimation är förutsättningarna i socialtjänsten snarast motsatta (Brante, Svensson & Svensson, 2019). Socialtjänsten framstår ofta som ett ”ingångs- och exitområde” med minskad diskretion och inflytande och sämre möjligheter till kompetensutveckling (Bengtsson, 2020; Dellgran och Höjer, 2005; Kullberg, 2011) De nyexaminerade socionomerna är generalister med bredd över hela det sociala arbetets fält och passar inte direkt in i den specialiserade socialtjänst som anställer dem. Ändå möts den nyblivna socionomen av förväntningar om specialistkompetens både i form av vidareutbildning och arbetslivserfarenhet inom särskilda områden (Campanini, Frost & Höjer, 2012; SKL, 2013). Arbetsgivaren blir den som formar den nyexaminerade, vilket illustreras i följande citat från en rapport från Sveriges Kommuner & Landsting, SKL:

Man bör också ha i åtanke att socionomutbildningen inte är en yrkesutbildning för socialsekreterare utan en generalistutbildning som är rekryteringsbas för många olika yrken. Det leder till särskilda utmaningar för arbetsgivare att skapa förutsättningar för den oerfarne att utvecklas från nyutbildad till yrkeskompetent (SKL, 2013, s. 60).

Arbetsmiljön i socialtjänsten har problematiserats i flera studier och utredningar och genomgående har problemen med styrningsformerna lyfts fram. År 2013 rapporterade två tredjedelar av socialsekreterarna negativa arbetsmiljöeffekter av arbetet (Arbetsmiljöverket 2015).  Pia Tham (2018) beskrev, utifrån en jämförelse av socialsekreterare i socialtjänstens barnavård 2003 och 2014, att de över tid upplevde allt högre krav, fler konflikter och mindre inflytande. Av en omfattande enkätstudie drog Welander, Astvik och Hellgren (2017) slutsatsen att den offentliga organisationens styrning inte är optimal för chefers och medarbetares hälsa och arbetstrivsel inom socialtjänsten. Det minskade förtroendet som den professionella expertisen i socialtjänsten får signalerar ett misstroende. Arbetsmiljöverket (2018) pekade på stora problem och risker och lyfte fram obalans mellan krav och resurser, men också bland annat den breda förekomsten av hot och våld och att organiseringen av arbetet ledde till otydligheter och samarbetsproblem.

Akademikerförbundet SSR (2015; 2017) hade redan i Nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården från 2014 pekat på att det fanns stora problem inom den sociala barn- och ungdomsvården med hög arbetsbelastning och personalomsättning. Förbundets ambition var att en ny roll i socialtjänsten, specialistsocionom, skulle ge erfarna socionomer incitament att stanna kvar och utvecklas i yrket. Funktionerna i sig fanns redan i de flesta kommuner, särskilt i den sociala barnavården, i form av utvecklingsledare, metodutvecklare, verksamhetsutvecklare, första socialsekreterare etc. (Falk Johansson 2017; Falk Johansson och Karlsson 2018). Begreppet specialistsocionom skulle användas för att renodla den brokiga uppsättningen av begrepp och samtidigt ge en tydligare professionell roll åt denna grupp, ett behov som också framträtt i den nationella kartläggning av specialisttjänster Falk Johansson och Karlsson (2018) genomfört.

Med vårt förslag vill vi skapa likvärdighet i landet, tillföra organisationerna spetskompetens och skapa incitament för kompetensutveckling och fördjupande utbildning på avancerad nivå inom socialtjänstens alla verksamhetsområden. En enhetlig yrkestitel gör det också möjligt för specialistsocionomer att bilda regionala nätverk kopplat till regionala stödstrukturer, universitet och högskolor (Akademikerförbundet SSR, 2017).

Tidigare forskning

Flera svenska studier har berört den organisatoriska specialiseringen (Bergmark och Lundström, 2005; Dellgran och Höjer, 2005; Perlinski, 2010; Grell, Ahmadi, Blom, 2013; Grell, 2016). Några av dem har särskilt beaktat betydelsen för utvecklingen av professionen och för klienterna. Perlinski (2010) visade i sin avhandling att den integrerade organisationen i högre grad markerar den professionella kompetensen medan den specialiserade i högre grad markerar IFOs myndighetsroll. Grell, Ahmadi och Blom (2013) visade att den specialiserade organisationen genererar utredningar med bra kvalitet och underlättar för ett starkt barnperspektiv, samtidigt som en bristande helhetssyn riskerar att osynliggöra komplexa behov hos klienter.

Resultaten från de svenska studierna ligger i linje med vad som framkommit i andra länder. En internationell studie med jämförelser mellan barnavårdsutredares arbetssituation i Australien, England och Sverige visar samma mönster i de olika länderna (Healy, Meagher och Cullin, 2009). Nya socionomer kommer direkt från utbildning till en av de mest utmanande och krävande funktionerna inom socialt arbete och möter hög arbetsbelastning, hög emotionell stress och bristande utdelning och uppskattning. En spansk studie har visat att välutbildade socionomer i specialiserad socialtjänst löper lägre risk för utbrändhet, medan de oerfarna och lågutbildade i större utsträckning blir sjukskrivna (Gómez-Garcia, m. fl. 2020).I Sverige har socionomer kommit att bli mer bundna till de organisationer de arbetar i och deras professionella kontroll över arbetet har försvagats genom ökad styrning (Dellgran, Johansson & Höjer, 2015; Brante, Svensson & Svensson, 2019).

En liknande utveckling har visats i Storbritannien där Stevenson (2005) har beskrivit hur utvecklingen lett till en försvagad professionalitet i den brittiska socialtjänsten där styrningen inte stödjer professionella kunskaper och färdigheter utan skapar ett sammanhang där kontroll dominerar över förtroende. I de sammanhangen kan också utbildade ersättas av outbildade. Raeymaeckers (2016) har i en belgisk studie visat att generalister behövs för att bistå klienterna med hur de ska navigera i organisationen i en allt mer specialiserad socialtjänst. Trappenburg och van Beek (2019) visar i en nederländsk studie att utbildade ersätts av lekmän och frivilliga som får allmänt rådgivande roller och att ”specialist” då blir den som har utbildning. Även den som har rätt utbildning kan dock hamna i en roll där kompetensen inte utnyttjas. Røysum (2013) beskriver hur socionomerna i norska NAV inte blivit ”allmän-experter” med bredd, utan bara ”allmänna”. Vad är då specialistsocionomerna i socialtjänsten i Sverige?

Syfte

Syftet med denna artikel är att förstå rollen som specialistsocionom och huruvida den kan ses som en ökad professionalisering för socionomer eller om den blivit ett led i den organisatoriska specialiseringen i socialtjänsten. Studien fokuserar på socialtjänstens barn- och ungdomsvård eftersom det är där riktade satsningar har gjorts. Följande frågeställningar formulerades för studien:

  • Vilka är huvudargumenten för en ökad specialisering och införandet av specialistsocionomer i den sociala- barn och ungdomsvården, hos de ledande aktörerna på området?
  • Hur ser yrkesverksamma socionomer inom den sociala barnavården på införandet av specialistsocionomer?
  • Hur avspeglas organisationens och professionens logiker i argumentationen?

Studien bygger på dokumentanalys av handlingsplaner från dåvarande Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och från Akademikerförbundet SSR samt intervjuer med yrkesverksamma inom socialtjänsten. Artikeln baseras på masteruppsats om specialistsocionomer (Probert, 2020) och har vidareutvecklats i dialog mellan de båda författarna.

Metod och material

Denna studie bygger på två material: en analys av två centrala dokument från arbetsgivarorganisation och fackförbund samt intervjuer med chefer, socialsekreterare och specialistsocionomer. Dokumenten är en rapport från dåvarande SKL (2013) Stabilitet som kompetensstrategi for social- barn och ungdomsvård, dels en handlingsplan från Akademikerförbundet SSR (2015) Nationell handlingsplan for den sociala barnavården. Intervjuerna gjordes våren 2020 genomförts med 15 personer, samtliga socionomer yrkesverksamma inom socialtjänstens barn och ungdomsenheter, men med delvis olika yrkestitlar (se tabell 1). Initialt söktes intervjupersoner genom direktkontakt med socialtjänsten i strategiskt utvalda kommuner. Då Coronapandemin bröt ut under samma period visade detta sig inte vara en framkomlig väg och intervjupersoner söktes i stället via sociala medier. Inbjudan till medverkan i intervjuer lades ut i två Facebookgrupper, Socionomnätverket och Socionom. Inbjudan bestod av en kort text och en bifogad fil med informationsbrev. Tre personer rekryterades med den första strategin, tolv genom den andra. Trots att den ursprungliga strategin fick ändras kom den grupp som intervjuades av en slump att ha den eftersträvade bredden och variationen. Med andra ord upprätthölls det subjektiva urvalet genom att intervjupersonerna fortfarande valdes utifrån relevans för forskningsämnet och sin kunskap och erfarenhet av ämnet (jfr. Denscombe, 2018).

Tabell 1: Intervjupersonernas titlar och yrkesroller

Grupp 1: Socialsekreterare
Socialsekreterare BoU, 8 st
Familjehemssekreterare, 1 st
Fält och ungdomssekreterare, 1 st

Grupp 2: Specialistsocionomer
Specialist socialsekreterare, 1 st
Specialisthandläggare, 1 st
Socialsekreterare med spec.funktion, 1 st

Grupp 3: Chefer
Sektionschef, 1 st
Enhetschef (chefskonsult), 1 st

Tre av de intervjuade hade arbetat kortare tid än tre år som socionom och i den sociala barnavården, två hade mer än 20 års erfarenhet och övriga fördelade sig på olika nivåer däremellan. De var verksamma i olika kommuner i Sverige, med geografisk spridning från norr till söder och med varierande kommuntyper. I studien finns såväl mindre städer/tätorter och lands/glesbygdskommuner, större städer och kommuner och storstadskommuner representerade.

Tabell 2: Kommunstorlek och kommuntyp

Grupp A: Storstads (över 200000 invånare)
3 kommuner / 5 respondenter

Grupp B: Större städer och kommuner  ( 40 000 – 200 000 invånare)
4 kommuner / 5 respondenter

Grupp C: Mindre städer/tätorter och landsbygdskommuner (< 40 000 invånare)
5 kommuner / 5 respondenter

Nio av tolv representerade kommuner beskrevs av de yrkesverksamma som organisatoriskt specialiserade i mer eller mindre stor utsträckning. De mindre socialtjänsterna arbetade mer integrerat och där beskrevs ett mer flexibelt förhållningssätt då de socionomer som arbetade där behövde kunna hjälpa till vid andra enheter vid behov.

Intervjuerna genomfördes per telefon och tog 20–30 minuter. Intervjupersonerna hade informerats skriftligt om intervjuns innehåll och sammanhang, men informerades också muntligt direkt före intervjun. De informerades då också om att deras uppgifter skulle behandlas konfidentiellt, så att ingen information som kan härledas till dem som personer skulle utlämnas. Intervjuerna bestod av inledande frågor om arbetserfarenhet och attitydfrågor där respondenterna fick värdera arbetet i en integrerad eller specialiserad organisation, beroende på hur de beskrev den egna. Därefter följde tematiserade frågor om synen på specialistsocionomer och intervjun avslutades med några kortare frågor om arbetsmiljö. Samtliga intervjuer spelades in, efter medgivande från de intervjuade, och transkriberades. Därefter bestod allt material av text, från dokument och från intervjuer. Dessa texter bearbetades med kvalitativ innehållsanalys i så mening att de lästes, teman som framträdde tydligt i texterna identifierades och kodades med olika färger.

Analytiskt perspektiv

Analysen av temana gjordes i huvudsak med stöd i Eliot Freidsons (2001) distinktion mellan tre logiker: marknad, byråkrati och professionalism. Freidson (2001) menar att professionalism är den dominerande logiken när professionen står för kontrollen och organiseringen av arbetet, och fokus snarare är att göra gott utifrån än att arbetet ska ge ekonomiska förtjänster. Professionalism förutsätter möjlighet till kollegial samverkan och specialiseringen är diskretionär, vilket innebär att den bygger på en förmåga att göra välunderbyggda ställningstagande och agera i ett givet handlingsutrymme. När byråkratins logik dominerar sker kontroll genom administration, regler och riktlinjer och det finns en tydlig hierarkisk struktur, rollfördelning, där arbetsuppgifter och gränserna mellan olika medarbetare och chefer är tydligt uppstyrda. Medarbetarna betraktas som olika specialister utifrån att de tilldelas vissa arbetsområden, men mekanisk specialisering. Freidson (2001) tolkar marknaden utifrån Adam Smiths beskrivning av den fria marknaden där det råder fri konkurrens på marknaden för såväl tjänster som varor och arbetskraft. Konkurrens och självintresse ses som de drivkrafter som tillsammans med utbud och efterfrågan reglerar marknaden. På så vis blir ekonomi och effektivitet vägledande i styrning av organisationer och företag.

Freidson (2001) menar att det inte går att finna empiriska exempel på organisationer som till fullo uppfyller kriterierna för denna idealtyp eftersom att de alltid i viss mån behöver förhålla sig till någon form av styrning genom regler och kompetens. Han säger också att begreppen generalist och specialist måste förstås i relation till varandra och att varje specialist relateras till andra specialister. En specialist kan inte existera ensam. Freidson betraktar de tre logikerna som idealtypiska utopier, vilka inte var för sig kan förklara verkligheten, utan som snarare existerar tillsammans i mer eller mindre utsträckning. Samtidigt uppstår problem om marknadens eller byråkratins logik blir dominerande på så vis att de styr professionernas logik (Brante, 2014; Freidson, 2001). Julia Evetts (2011) har hävdat att detta är just vad som skett, och att marknadens företagsekonomiska modell genomsyrar samhället så tydligt att det inte längre är möjligt att särskilja de olika logikerna i praktiken. Hon har sannolikt rätt i det, men det innebär inte att det inte är möjligt att analytiskt särskilja de olika logikerna för att förstå argumentationen. Vi menar därför att Freidsons arbete är fruktbart för att förstå hur rollen som specialistsocionom beskrivs och relaterar byråkratins logik och till professionslogiken.

"Risken är uppenbar att specialistsocionomen blir vad Freidson (2001) kallat för en mekanisk specialist. En som kan bidra till att upprätthålla hög produktionstakt genom att känna och stödja olika medarbetare utifrån deras olika personligheter och förutsättningar, men som inte har en professionell expertis i vid mening."

Resultat

En attraktiv och stabil karriärväg som förstärker kvalitet och kompetens
Arbetsgivarorganisationen SKL och fackförbundet Akademikerförbundet SSR utgick från liknande beskrivningar av problem och utmaningar i socialtjänsten när de skrev sina dokument om interventioner i den sociala barnavården.

Nedan presenterar vi huvudargumenten från SKL, Sveriges kommuner och landsting och Akademikerförbundet SSR under de teman som båda organisationerna lyfter fram: personalstabilitet, kompetens, alternativ karriärväg, ökad kvalitet i arbetet, minskad arbetsbelastning och förstärkt ledarskap. Citaten ur deras dokument visar både samstämmighet och variation i hur de argumenterar.


Personalstabilitet

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting:
– Att oerfarna arbetsledare får stöd i att skola in oerfarna handläggare är en viktig förutsättning för ökad stabilitet och kompetens inom den sociala barn-och ungdomsvården.

Akademikerförbundet SSR:
– Genom en tjänst med den enhetliga beteckningen specialistsocionom, skapas incitament för socialsekreterare att stanna kvar och utvecklas i yrket samtidigt som mindre erfarna socialsekreterare och chefer får stöd i professionella bedömningar.


Kompetens

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting:
– Stödet till nyrekryterade behöver förstärkas både i form av introduktion och en mer långvarig inskolningsperiod för de som kommer direkt från socionomutbildningen.

 – Ledarutvecklingsprogram bör finnas som en del av kompetensutvecklingen för den sociala barn- och ungdomsvården.

 – För att utveckla och ta vara på kompetensen hos erfaren personal behöver möjligheterna till yrkesutveckling utvecklas. Det är främst på den här erfarenhetsnivån som fokus på fördjupad vidareutbildning bör ligga då man först efter ett antal år i yrket kan antas vara så väl orienterad att man bäst kan tillgodogöra sig utbildning på mer avancerad nivå.

Akademikerförbundet SSR
– Nyanställda socionomer ska mötas av en genomtänkt introduktion i yrket där de, med successivt stöd slussas in i svårare barnavårdsärenden. 

– Tillgång till fördjupningsutbildningar inom området barn och unga måste utvecklas.


Alternativ karriärväg

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting:
– Arbetsgivare behöver stödja utvecklingen av och efterfråga och ta vara på specialistkompetens som en del i att utveckla verksamheten men också öka attraktiviteten i form av karriärvägar. Det bör finnas möjlighet att avancera i yrket utan att bli chef.

Akademikerförbundet SSR:

– Nationella alternativa karriär- och utvecklingsmöjligheter måste inrättas för att stanna kvar och utvecklas i yrket.


Ökad kvalitet i arbetet

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting:
*Nämns som en konsekvens av föreslagna insatser/interventioner

Akademikerförbundet SSR:
* Nämns som en konsekvens av införandet av specialistsocionomer.


Minskad arbetsbelastning

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting:
– Hänsyn behövs till kraven i yrket och de resurser som behövs för att kunna rekrytera och behålla kompetent personal.

 – Tre faktorer kopplas till hög arbetsbelastning: bristande bemanning, bristande arbetsledning och bristande organisatorisk stabilitet.

Akademikerförbundet SSR:
– Arbetsbelastning måste minska. Tillräckligt med tid ska finnas för möten med barn, ungdomar och deras familjer. Tid ska också finnas för reflektion och inläsning av ny forskning m.m.


Förstärkt ledarskap

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting:
– Arbetsledarna har en nyckelposition när det gäller att ge stöd till och utveckla handläggarna. För att lyckas bra med det uppdraget behöver arbetsledarna själva goda förutsättningar för sitt ledarskap. Många arbetsledare rekryteras från handläggarnivån utan tidigare erfarenheter av ledarskapsuppdrag. Kombinerat med att de i stor omfattning behöver fokusera på att ge stöd till inskolning av oerfarna handläggare är det viktigt att den delen av ledarskapet inte undervärderas.

Akademikerförbundet SSR:
– Chefer och socialsekreterare ska ha tillgång till stöd och extern handledning.

 

I presentationen ovan synliggörs att SKL:s förslag uttrycks i mer generella termer medan Akademikerförbundet SSR tydligt betonar specialistsocionomer som en lösning på de problem i organisation och arbetsmiljö som identifierats i den sociala barnavården. De båda organisationerna uttrycker en strävan mot samma mål med stöd till nyexaminerade, fler karriärvägar och mer specialiserad kunskap genom föreslagna interventioner, om än utifrån delvis skilda utgångspunkter, som t.ex. att medan Akademikerförbundet SSR efterfrågar tid för möten med barn och familjer, reflektion och inläsning av forskning, fokuserar SKL bemanning, arbetsledning och organisatorisk stabilitet.

I Akademikerförbundet SSR:s text finns genomgående en argumentation som går i linje med en förstärkning av professionen i form av mer kunskap och högre status. Det är specialistsocionomerna som ska föra in ny forskning och kunskap i organisationen, vilket är ett argument med tydlig koppling till det som Freidson (2001) benämner som den diskretionära specialiseringen. De förslag på interventioner som föreslås av SKL kan delvis sägas representera en logik baserad på professionalism, till exempel genom att de talar om karriärvägar. Genomgående är dock argumenten från SKL relaterade till organisationen, som när det handlar om en ökad styrning av professionen genom en förstärkning av chefernas ledaregenskaper, inte utifrån från deras kompetens och kunskap som just socionomer. Utifrån de begrepp som Freidson använder finns därför främst en byråkratisk argumentation om en tydligare styrning av organisationen, med förespråkande av en mer hierarkisk organisationsstruktur och mekanisk specialisering. Kanske är det föga överraskande att arbetsgivarnas organisation betonar de byråkratiska aspekterna och den fackliga organisationen betonar de professionella aspekterna. Frågan återstår därför om specialistsocionomer skapar nya karriärvägar och om de i så fall är en ytterligare specialisering inom socialtjänstens organisation eller en förstärkning av professionella perspektiv?

Specialistsocionomens funktion i organisationen

Redan i de intervjuades beskrivningar av sina egna yrkestitlar framkommer att Akademikerförbundet SSR inte än fått sin önskan om en enhetlig titulatur uppfylld. De tre intervjuade som motsvarade specialistsocionomrollen hade tre olika titlar; specialistsocialsekreterare, specialisthandläggare och socialsekreterare med specialistfunktion.

Åtta av de femton intervjuade uppgav att det fanns specialisttjänster i någon form i deras organisation. I de kommuner som inte hade tillgång till specialistsocionomer uppgavs i stället gruppledare respektive förste socialsekreterare fylla en liknande funktion i arbetsgruppen. Den funktion som då beskrevs innebar att jobba nära socialsekreterarna och vara en stödfunktion i ärenden, fördelning och handledning.  Det var också tydligt att begreppet specialistsocionom inte haft genomslag, flera av de intervjuade undrade vad som räknades som specialistsocionom och problematiserade på olika sätt begreppet. En del menade att gruppledare och 1:e socialsekreterare skulle kunna motsvara en specialistsocionom, medan andra ansåg att det inte var detsamma.  

Tre olika definitioner av specialistsocionomers funktion framkom i intervjuerna:

En stödjande och rådgivande funktion
Specialistsocionomens funktion var här att bidra med ärendehandledning och pedagogiskt stöd. Specialistsocionomen befinner sig här organisatoriskt mellan utredarna och chef, med uppgifter som främst relaterar till organisationens upprätthållande av kvalitet.

En konsulterande funktion utifrån ett särskilt fördjupningsområde
Specialistsocionomen har utifrån detta ett specialiserat arbetsområde (t.ex. placerade barn och ungdomar) där de även kan verka konsulterande gentemot andra socialsekreterare. En intern organisatorisk indelning som i sig innebär en fördjupad kunskap inom ett specialområde.

Ett professionellt, informellt handledarskap byggt på erfarenhet.
Denna roll beskrivs i huvudsak som informell och lyfts främst av dem som inte har någon specialisttjänst i sin organisation. Specialistsocionomen beskrivs som den eller de i arbetsgruppen som har mest erfarenhet och som har ett slags informellt handledarskap gentemot mindre erfarna kollegor.

De två första funktionerna relaterade till organisationen och de uppgifter som ska utföras. Specialisterna har i och för sig specifik kunskap, men den är mer relaterad till handläggning, regler och rutiner än till professionella bedömningar. Sådana, mer professionsrelaterade aspekter kommer fram i den tredje gruppen av funktion, men den beskrivs mer som en informell praxis som utvecklas kollegor emellan och inte som en roll med bekräftelse från organisationen.

Specialistsocionomens kollegiala funktion

Flera av de intervjuade med erfarenhet av specialistsocionomer relaterar den rollen till enhetschefsrollen och ser positivt på att specialisterna har möjlighet att jobba närmare utredarna och vara mer tillgängliga än cheferna. De lyfter även att specialistsocionomens stödfunktion i arbetsgruppen minskar risken för att utredare lämnas ensamma att hantera svåra ärenden, att specialisterna möjliggör en mer kontinuerlig ärendehandledning och stöd i arbetet, samt att de har en bättre överblick över socialsekreterarnas arbetssituation. Flera beskriver hur specialistsocionomen framför allt innebär avlastning för enhetscheferna. På så sätt kommer denna nya roll in som en avlastning för både handläggare och chefer, vilket framhålls av såväl socialsekreterare som specialistsocionomer och chefer. En intervjuperson uttrycker det: ”Framför allt innebär det en trygghet att det finns någon som har en överblick över mina ärenden och som jag kan bolla mina ärenden med och som har mycket erfarenhet” (soc.sekr., större kommun). Några som hade en förste socialsekreterare eller gruppledare med liknande funktion i arbetsgruppen betonade också ökat kollegialt stöd i arbetsgruppen som en positiv aspekt av specialistsocionomens funktion. Oavsett vad rollen kallas är alltså denna professionella komponent, det kollegiala samrådet viktigt. Ändå är det återigen de administrativa och byråkratiska argumenten som lyfts fram. Det handlar om att få stöd i den byråkratiska rollen, inte att utvecklas professionellt.

En tillgänglig kollega och en karriärväg, men är det lösningen?

Flera intervjupersoner tar upp att införandet av specialistsocionom blir en ny karriärmöjlighet för socionomer i socialtjänsten. En chans för dem som vill stanna i organisationen och fortsätta utmanas och utvecklas, men utan att ha chefsfunktion. Det skapar möjligheter för spetskompetens inom ett särskilt område. Genom en bättre introduktion av nya och genom att specialistsocionomen har ett ansvar för mentorskap och lärande skapas också bättre förutsättningar för att skapa personalstabiliteten. En socialsekreterare uttrycker det så här:

Jag tycker det är bra, för jag menar socionomutbildningen är ju en generalistutbildning och ibland kan man drabbas av tankar att man kan lite om väldigt mycket, men man får liksom aldrig möjlighet att fördjupa sig och specialisera sig och liksom känna att det här är jag duktig på, men i och med det här ges ju den möjligheten då (soc.sekr., större kommun)

De som arbetar i mer integrerade socialtjänster betonar att det är just generalistkunskapen som är socionomens styrka och expertis. De problematiserar behovet av specialisttjänster i socialtjänstens organisation utifrån grundtanken att socialt arbete ska utgå från ett helhetsperspektiv. En av de intervjuade lyfter att problemet i den sociala barnavården inte är brist på kunskap, utan brister i arbetsmiljön och att kunskap hos de erfarna inte värdesätts av arbetsgivaren:

Det är inte det att vi inte kan bli professionella och läsa, utan det vi har läst in och det vi har erfarenhet av det ska man vara rädd om på ett annat sätt än idag. Det är min grunduppfattning. Det är inte mer kunskap som behövs, det får vi efterhand som vi jobbar. Vi läser ju väldigt mycket, vi går på konferenser, tar reda på nya lagar, vi har bokcirkel, man kan inte säga att det tappas bort. Det är inte mer vetenskap som ska in. Man ska vara rädd om folk i stället. (soc.sekr, mindre kommun)

Liksom när Evetts (2011) hävdar att marknadslogiken nu är så dominerande att andra logiker blivit underordnade framkommer här att arbetssituationen är så ansträngd i socialtjänsten att andra argument blir underordnade. Och inrättande av specialistsocionomer löser inte arbetsmiljöproblemen.

Diskussion och slutsatser

Det råder konsensus kring att specialisttjänsterna har fördelar, vilket skapar goda förutsättningar för dessa tjänster att etableras i socialtjänsten. Samtidigt finns risken att motstridiga motiv och incitament i organisationsstrukturen motverkar etableringen av professionalism (jfr. Freidson, 2001). Socialtjänsten är hårt styrd av marknadens logik där fördelning av resurser alltid måste kunna motiveras ur ett lönsamhetsperspektiv. Det finns tendenser till att specialisttjänsterna tolkas och relateras till mer chefsliknande uppdrag och på så vis går i linje med byråkratins logik.

Denna studie bekräftar att socialtjänsten skapar olika specialisttjänster utifrån behoven i olika kommuner (jfr Falk Johansson och Karlsson, 2018). Att det inte finns en enhetlig definition av rollen innebär i sig en svårighet för dessa att öka statusen för professionen. I den otydlighet som uppstår kring rollfördelning och specialistsocionomens funktion i socialtjänstens organisation väcks frågor kring vad som egentligen är en specialist? Vi har visat tre olika kategorier av hur en specialistsocionom definieras och vilken funktion de fyller, där de formella specialistrollerna snarast beskrivs i byråkratiska termer, medan den mer professionella beskrivningen av en stödjande specialist handlar om informella roller, kollegor emellan. Den erfarne socionomen definieras i relation till de andra socionomerna som den informelle specialisten, medan den formellt utsedda relateras till chefsroller.

Resultatet i denna studie visar att det finns flera organisatoriska svårigheter för specialisttjänster byggda på professionalism. Motstridiga incitament inom socialtjänsten medför en risk att specialistsocionomerna hamnar i en roll som är mer en specialisering av socialtjänstens organisation än av den professionella kunskapen hos socionomer och med detta en risk att strävan mot professionalism inte uppnås. En parallell kan dras till den generella utveckling och som följd av NPM där ökad kontroll, förändrade förutsättningar och minskat utrymme för professionell expertis inom offentlig sektor tydligt påverkar professionsutvecklingen hos socionomer (Dellgran, Johansson & Höjer, 2015, Evetts 2011, Brante, Svensson & Svensson, 2019). Den ökade organisatoriska specialiseringen och dess konsekvenser följer liknande mönster för socialtjänstens organisation och de socionomer som verkar där både i Sverige och övriga västvärlden (jfr Bergmark och Lundström, 2005, Grell, 2016, Healy, Meagher & Cullin, 2009, Perlinski, 2010). En utveckling som också inneburit chefssystem och arbetsklimat med brister i förtroende och engagemang vilket förhindrar ett mer dynamiskt socialt arbete och kreativa socialarbetare, varför utvecklingen mot en expertis inom området motverkats (Stevenson, 2005).

Det finns en inneboende problematik i strävan mot ett socialt arbete som utgår från ett generalistiskt perspektiv och en helhetssyn och en parallell strävan mot ett socialt arbete utifrån ett specialiserat tankesätt. Synen på socionomen som generalist kontra specialist och vilket som ska eftersträvas skapar nya frågor kring den professionella identiteten hos socionomerna i den sociala barnavården. Vem är specialist och på vilket sätt? Vad är det att vara generalist? Är det mest professionellt att vara specialist eller generalist? Det behövs en gemensam och enhetlig förståelse för att det ska kunna vara möjligt att utveckla. Här kan en parallell göras till den nya legitimationen för kuratorer i hälso- och sjukvård, där en specialistutbildning efter socionomexamen är en förutsättning för att ha rollen som kurator i det sammanhanget. Där råder ingen tvekan om att det är den professionella kunskapen som är kriteriet för expertisen. Och kuratorn kan vara en specialist i relation till de andra specialisterna i hälso- och sjukvården. Vilken annan specialist skulle en specialistsocionom relatera till i socialtjänsten? Risken är uppenbar att specialistsocionomen blir vad Freidson (2001) kallat för en mekanisk specialist. En som kan bidra till att upprätthålla hög produktionstakt genom att känna och stödja olika medarbetare utifrån deras olika personligheter och förutsättningar, men som inte har en professionell expertis i vid mening.

Referenser

Akademikerförbundet SSR (2015) Nationell handlingsplan för sociala barn- och ungdomsvården. Webbdokument. Tillgänglig: Adress (akademssr.se) (210215)

Akademikerförbundet SSR (2017) Specialistsocionom – en tjänst i utveckling. Webbdokument. Tillgänglig: Specialistsocionom en tjänst i utveckling.pdf (akademssr.se) (210103)

Arbetsmiljöverket (2015) Socialsekreterare, Korta arbetsskadefakta Nr 1/2015. Arbetsmiljöverket.

Arbetsmiljöverket (2018) Projektrapport ”Socialsekreterares arbetsmiljö”. Stockholm: Arbetsmiljöverket.

Bengtsson, M. (2020) Karriär och profession: om positioner, statushierarki och mobilitet inom socionomyrket. Lund : Lunds universitet..

Bergmark, Å.& Lundström, T. (2005) En sak i taget? Om specialisering inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg.Socialvetenskaplig tidskrift,.(2-3) 125-148.

Brante, T. (2014) Den professionella logiken. Stockholm: Liber

Brante, T; Svensson, K. & Svensson, L G. (2019, red.) Ett professionellt landskap i förvandling. Lund: Studentlitteratur

Campanini, A. Frost, L & Höjer, S. (2012) Educating the New Practicioner: The Building of professional identities in European Social Work. Revista de Asistentâ Socialâ, (1) 34-47

Dellgran, P. & Höjer, S. (2005) Professionalisering och privatisering i socialt arbete. Socialvetenskaplig tidskrift, (2-3), 246-267

Dellgran, P., Johansson, S. & Höjer, S. (2015) Avslutning. I S. Johansson, P. Dellgran & S. Höjer, (red.), Människobehandlande organisationer. Stockholm: Natur & Kultur

Denscombe, M. (2018) Forskningshandboken. För småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.

Evetts, J. (2011) Reconnecting Professional Occupations with Professional Organizations: risks and opportunities. I: L.G. Svensson & J. Evetts (red.): Sociology of Professions. Continental and Anglo-Saxon Traditions. Göteborg: Daidalos.

Falk Johansson, M. (2017) Specialisternas utbredning. En studie i två steg om specialisttjänster i kommunal socialtjänst. Stockholm: Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

Falk Johansson, M. & Karlsson M.(2018) Specialister i socialtjänsten. En nationell kartläggning.  Socionomen (6) 4-15

Freidson, E. (2001) Professionalism – the third logic. Oxford: Blackwell Publishers Ltd

Gómez-Garcia, R., Alonson-Sangregorio, M.& Llamazares-Sánchez, M.L. (2020) Burnout in social workers and socio-demographic factors. Journal of Social Work. 20 (4) 462-482.

Grell, P. (2016) Komplexa behov eller komplexa organisationer?: konsekvenser av specialiserad individ- och familjeomsorg ur ett klientperspektiv. Umeå: Umeå universitet.

Grell, P. & Ahmadi, N. & Blom, B. (2013) Hur inverkar organisationsstrukturen på socialtjänstens klientarbete? – en sammanfattning av kunskapsläget. Socialvetenskaplig tidskrift, (3-4) 222-240.

Healy, K. & Meagher, G. & Cullin, J. (2009) Retaining Novices to Become Expert Child Protection Practitioners: Creating Career Pathways in Direct Practice. British Journal of Social Work, 39, 299–317

Kullberg, K. (2011) Socionomkarriärer. Om vägar genom yrkeslivet genom en av välfärdsstatens nya professioner. Göteborg: Göteborgs universitet

Perlinski, M. (2010) Skilda världar – Specialisering eller integration inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg.Umeå: Umeå universitet.

Probert, E. (2020) Vad är en specialistsocionom? En undersökning av socionomers tankar om specialisttjänster i den sociala barn- och ungdomsvården. Lund: Lunds Universitet

Raeymaeckers, P. (2016) A specialist’s perspective on the value of generalist practice: A qualitative network analysis. Journal of Social Work. 16 (5) 610–626

Røysum, A.(2013) The reform of the welfare services in Norway: one office one way of thinking? European Journal of Social Work, 16 (5) 708-723

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, (2013) ”Stabilitet som kompetensstrategi för social barn – och ungdomsvård ”. http://skl.se/download/18.33ccf562145ac94e998b5209/1400671504873/skl- OJbarnochunga14-kompetensstrategi.pdf  (210215)

Stevenson, O. (2005) Genericism and Specialization: The Story since 1970. British Journal of Social Work, 35, 569-586

Tham, P. (2018) A Professional Role in Transition: Swedish Child Welfare Social Workers’ Descriptions of Their Work in 2003 and 2014. British Journal of Social Work, 48, 449–467

Trappenburg, M. & van Beek, G.(2019) ‘My profession is gone’: how social workers experience de-professionalization in the Netherlands. European Journal of Social Work, 22, 676-689

Welander, J., Astvik, W. & Hellgren, J. (2017) Stressrelaterad ohälsa och arbetstrivsel hos medarbetare och chefer i socialtjänsten. Arbetsmarknad & Arbetsliv, (2) 8-26.

 

Läs mer

C-uppsatser
27 mar 2024

Vad tycker socialsekreterare om att samverka med polisen?

Elsa Dahlgren och Emilia Glanz från Lunds universitet belyser vikte...

Verktyg
27 mar 2024

Forskare följer nytt arbetssätt mellan polis och socialtjänst

"Man kommer behöva gå försiktigt fram", säger forskningsl...

Aktuellt
26 mar 2024

"Man tvingas tänka tanken att jag kanske måste lämna mina barn"

Ullakarin Nyberg har jobbat nära döden i flera decennier. I sin nya...

Läs även

Vetenskapliga artiklar
25 mar 2022

Socialt arbete inom hälso- och sjukvård – ett kunskapsfält i förändring

Hela fem vetenskapliga artiklar ingår i det sista Forskningssupplem...

Vetenskapliga artiklar
25 mar 2022

En analys av avhandlingar skrivna av socionomer under åren 2008–2019

Socialt arbete i hälso- och sjukvård i Sverige – en analys av avhan...

Vetenskapliga artiklar
24 mar 2022

Vetenskaplig essä om sociala ramverk för hälso- och sjukvårdskuratorernas arbete

I denna vetenskapliga essä diskuteras hur sociala bestämningsfaktor...

Vetenskapliga artiklar
9 mar 2022

Forskning om hälso- och sjukvårdskuratorer inom EU

Denna litteraturstudie visar vilken kunskap europeisk forskning om ...

Vetenskapliga artiklar
9 mar 2022

Råd och dåd: Det tidiga kuratorsarbetet i svensk sinnessjukvård

Det tidiga kuratorsarbetet inom sinnessjukvården präglades av ett o...

Vetenskapliga artiklar
9 mar 2022

Sjukhuskuratorers erfarenheter av specialistkuratorer för asylsökande och papperslösa patienter

Sjukhuskuratorer har goda erfarenheter av ett specialistteam med as...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.