Av: Gabriella Scaramuzzino

Fil Dr i socialt arbete och arbetar som forskare vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Bakgrund: Hennes forskning handlar bland annat om vilken transformativ roll sociala medier har för mobiliseringen och organiseringen av olika grupper, om e-socialt arbete och om det gränslösa arbetslivet.

4 feb 2021

Av: Anna Meeuwisse

Professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Bakgrund: Hennes forskning är framförallt inriktad mot det sociala arbetets organisering, frivilliga organisationer och sociala rörelser.

4 feb 2021

4 feb 2021

Socialarbetares protester genom nätverk på sociala medier

Illustration: Mia Fernau
opinion-sign
Under kategorin Vetenskapliga artiklar publiceras vetenskapliga texter från forskare över hela landet. Bedömningen följer de internationella regler som gäller för vetenskapliga tidskrifter inom det samhällsvetenskapliga området. Redaktör: Hans Swärd

Nätverken använder sociala medier för att bryta den tystnadskultur som de anser råder inom socialt arbete.

Av: Gabriella Scaramuzzino

Fil Dr i socialt arbete och arbetar som forskare vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Bakgrund: Hennes forskning handlar bland annat om vilken transformativ roll sociala medier har för mobiliseringen och organiseringen av olika grupper, om e-socialt arbete och om det gränslösa arbetslivet.

4 feb 2021

Av: Anna Meeuwisse

Professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Bakgrund: Hennes forskning är framförallt inriktad mot det sociala arbetets organisering, frivilliga organisationer och sociala rörelser.

4 feb 2021

4 feb 2021

Socialarbetare har under senare decennier ofta beskrivits som ”lojala, lydiga och tysta” men det finns skäl att nyansera den bilden. Bortsett från att socialarbetare organiserar sig kollektivt genom främst tre fackförbund har det skapats nätverk som fungerar som en kollektiv röst för socialarbetare som är aktiva på sociala medier. Denna artikel handlar om vilka frågor dessa nätverk driver, vilka funktioner nätverken fyller och hur de förhåller sig till de etablerade fackförbunden. Artikeln baseras på en netnografisk studie med observationer på sociala medier och intervjuer med representanter för tre nätverk. Begreppen ”sorti”, ”protest” och ”lojalitet” används för att förstå de strategier socialarbetare använder för att hantera sin arbetssituation och främst valet att protestera genom olika nätverk. Studien visar att fackförbunden inte anses vara tillräckligt starka röstbärare. Nätverken använder sociala medier för att bryta den tystnadskultur som de anser råder inom socialt arbete och för att få en förändrad personalpolitik, socialpolitik och migrationspolitik. De kan därmed också sägas agera som välfärdens väktare.

Socialarbetare framställs ofta som ”lojala, lydiga och tysta” (Astvik, 2015 s. 1; se även Astvik, Welander & Isaksson, 2017). Wanja Astvik och Marika Melin (2013) visar till exempel i sin intervjustudie med socialarbetare från 2008 att de sällan använder protest som politisk strategi (se även Astvik, Melin & Allvin, 2014). Men det finns skäl att nyansera den här bilden. Socialarbetare organiserar sig kollektivt i synnerhet genom tre fackförbund: Akademikerförbundet SSR, Vision och Syndikalisterna. Från och med år 2009 har det också skapats flera nätverk som fungerar som en kollektiv röst för socialarbetare och som är aktiva på sociala medier. Denna artikel undersöker vilka frågor dessa nätverk driver, vilken roll de fyller och hur de kan förstås i relation till de etablerade fackförbunden.

Under de senaste decennierna har det skett en rad förändringar inom den svenska välfärdssektorn som har påverkat socialarbetarna och det sociala arbetet (Jönsson, 2018). Delar av välfärden har privatiserats och antalet vinstdrivande företag som säljer välfärdstjänster och konsulttjänster har successivt ökat (Sallnäs, 2005; Edebalk, 2017). Stora delar av den offentliga sektorn har blivit föremål för marknadsanpassning genom New Public Management-reformer som inneburit nya typer av styr- och redovisningssystem (Pollitt & Bouchaert, 2011; Swärd, 2017). Dokumentationsarbetet har blivit mer omfattande eftersom det numera ställs krav på att verksamheter ska ha mål som är mätbara och granskningsbara. Dessutom förväntas insatserna vara kostnadseffektiva och evidensbaserade (jfr Johansson, 2011; Swärd, 2017). Digitalisering är en annan aktuell trend. En del kommuner har börjat införa robotar eller automatiserar insatserna genom att tillhandahålla webbaserade biståndsansökningar inom äldreomsorg, försörjningsstöd och verksamheter för personer med funktionsvariationer (Socialstyrelsen, 2017).

Studier visar att socialarbetare som arbetar inom den svenska välfärdssektorn upplever sitt arbete som stimulerande (Meeuwisse et al., 2011) och att de som arbetar inom den sociala barnavården stannar kvar på sin arbetsplats på grund av att arbetsuppgifterna upplevs som varierande och spännande och för att de uppskattar sina kollegor (Höjer & Kullberg, 2017). Under senare år har flera studier dock rapporterat om försämrade arbetsvillkor för socialarbetare, i synnerhet när det gäller obalansen mellan de krav som ställs på dem och de resurser som de har till sitt förfogande (Astvik & Melin, 2012; Astvik, Melin & Allvin, 2014; Tham, 2018). Sådan obalans kan skapa stress och påverka både hälsa och arbetets kvalitet negativt (jfr Tham, 2008; Astvik & Melin, 2012; Mänttäri-van der Kuip, 2015; Blomberg et al., 2015). Socialsekreterare som arbetar med barn och unga upplever särskilt hög arbetsbelastning (Sveriges Kommuner och Landsting, 2015) och framförallt de minst erfarna (Tham, 2016). De uppger att ärendemängden har ökat, att de har mindre tid att träffa sina klienter (Tham, 2018) och att arbetsgivarna förväntar sig att de ständigt ska lära sig nya saker (Tham, 2008). Idag ställs till exempel krav på att socialarbetare ska kunna använda ny teknik och utveckla sin digitala kompetens (jfr Svensson & Larsson, 2017).

En av orsakerna till att arbetsbelastningen har ökat är mottagandet av flyktingar och ensamkommande barn under 2015 (Sveriges Kommuner och Landsting, 2015). Det sociala arbetet präglas också av ökad personalomsättning (Tham & Meagher, 2009; Astvik, Welander & Isaksson, 2017) och det har blivit svårt att rekrytera såväl erfarna socialarbetare som nyexaminerade socionomer (Sveriges Kommuner och Landsting, 2015). Statistik visar att under ett år (2015 och 2016) hade 34 procent av socialsekreterarna lämnat en tjänst (Akademiker- förbundet SSR, 2017). Att lämna sin tjänst kan vara ett sätt att hantera en försämrad arbetssituation, ett annat handlingsalternativ är att protestera (se även Grodofsky & Makaros 2016; Scaramuzzino, 2017).

Protest som strategi

I denna artikel utgår vi från Albert Hirschmans (1970/2008) teori om sorti, protest och lojalitet för att förstå vilka strategier socialarbetare använder för att hantera sin arbetssituation och främst valet att protestera genom olika nätverk. Vid missnöje kan människor antingen välja att dra sig undan och till exempel säga upp sin tjänst, försöka påverka situationen genom att protestera och ställa krav på förändring eller acceptera arbetssituationen av lojalitetsskäl. Hirschman intresserade sig bland annat för samspelet mellan användningen av sorti och protest och under vilka omständigheter som individer väljer den ena strategin framför den andra. Individen gör alltid en bedömning av vilka vinster och kostnader som de olika handlingsalternativen för med sig. Enligt Hirschman (1970/2008) är protest i regel den mest kostsamma strategin eftersom individen riskerar att utsättas för någon form av bestraffning eller uteblivna belöningar. För att en individ ska välja att säga ifrån behöver det därför finnas en tilltro till att protesten kan bidra till förändring.

Fem strategier

Hirschmans (1970/2008) teori har använts flitigt i forskning om socialarbetares arbetssituation och fler strategier har identifierats och diskuterats. Studier visar till exempel att socialarbetare använder fem strategier för att hantera sin arbetssituation: kompensatoriska strategier, kravsänkande strategier, disengagemang, exit (sorti) och voice (protest) (Astvik & Melin, 2013; Astvik, Melin & Allvin, 2014). Kompensatoriska strategier innebär att socialarbetaren till exempel arbetar övertid eller hoppar över luncher för att hantera för hög arbetsbelastning och säkerställa kvalitet i arbetet. Kravsänkande strategier är när socialarbetaren istället sänker kraven genom att till exempel lägga mer ansvar på klienterna eller inte utföra arbetsuppgifterna ordentligt. Disengagemang som strategi innebär att socialarbetaren drar sig undan kollegorna och gemensamma frågor och försöker tänka på annat. Exit handlar i stället om att lösa problemet genom att till exempel byta arbete (Astvik & Melin, 2013; Astvik, Melin & Allvin, 2014).

Voice eller protest, som den här artikeln fokuserar på, är en strategisk handling som kan vara både individuell och kollektiv. Det handlar om att säga ifrån och kräva förändring. Jörgen Lundälv (2018) visar hur socialarbetare genom historien ofta tagit aktiv del i den offentliga debatten genom att skriva debattartiklar om bland annat socialpolitiska frågor. Men enligt Astviks och Melins (2013) studie om överlevnadsstrategier i socialt arbete ”verkar protest som politisk strategi vara ovanligt” (ibid. s. 68) bland socialarbetare, även om det händer att kollegor går ihop och påtalar fel. De konstaterar också att de som hade använt den här strategin upplevde att det sällan var någon som lyssnade. Istället är det socialarbetarnas omfattande användning av strategin sorti och den ökade personalomsättningen inom socialt arbete som har bidragit till att socialarbetarnas försämrade arbetssituation har börjat uppmärksammas (Astvik et al., 2017). Om flera kollegor på en arbetsplats väljer att säga upp sin tjänst samtidigt kan sorti som Hirschman (1970/2008) påpekar bli en protest. Sorti påverkar dock ofta protest negativt eftersom det som regel är de som är mest benägna att säga ifrån som slutar och då riskerar tystnadskulturer att uppstå.

Socialarbetare som intressegrupp

En begränsning i tidigare forskning är att den främst har fokuserat på individuella strategier och socialarbetare som yrkesgrupp snarare än som intressegrupp (se Wingfors, 2004; Scanlon & Harding 2005; Rosenberg & Rosenberg, 2006; Scaramuzzino, 2017; Jönsson, 2018 som undantag). Vi utgår därför också från Paul Pierson (1996:150–151) som uppmärksammar hur det i takt med välfärdsstatens utveckling har växt fram intressegrupper som är redo att försvara den (se även Weiss-Gal, 2016). Även om vissa välfärdstjänster numera utförs av privata aktörer eller av aktörer inom det civila samhället, är de flesta som verkar inom socialt arbete beroende av en väl utbyggd offentlig välfärd för att kunna utföra sitt arbete. Socialarbetare har en speciell roll eftersom de både förväntas vara lojala mot välfärdsstaten och uppmärksamma när välfärdsstaten inte fungerar.

Enligt Lundquist (1998) kan offentligt anställda tjänstemän förväntas fungera både som demokratins och välfärdens tjänare och som dess väktare. Som tjänare måste socialarbetare vara lojala mot politikerna och sina chefer, följa lagen och visa hänsyn mot medborgarna. Som väktare ansvarar de för att verksamheten utförs enligt samhällets offentliga etos. Offentliga tjänstemän har därmed en särskild skyldighet och plikt att protestera, att säga ifrån borde med andra ord vara en naturlig del av verksamheten (se även Harington & Beddoe, 2014; Jönsson, 2018). I själva verket har offentliga tjänste- mäns benägenhet att framföra kritik mot oegentligheter dock aldrig varit särskilt stor vilket bottnar i rädsla för att utsättas för repressalier (Lundquist, 2001). Enligt Hirschman (1970/2008) måste vissa betingelser föreligga för att protest ska vara ett alternativ, till exempel att kostnaderna för den enskilde inte uppfattas vara för stora och att det finns utsikter att protesten kommer att få gehör. Därför är det viktigt att det finns strukturer som uppmuntrar till kollektivt handlande.

Socialarbetare har sedan länge organiserat sig och protesterat kollektivt genom facket. Dessa organisationer får sin styrka genom att de organiserar ett stort antal medlemmar och fackföreningar är en av civilsamhällets viktigaste röstbärare (Scaramuzzi- no, 2017). Pierson (1996) uppmärksammade tidigt att facket har kommit att representera alltmer specifika intressen. De fokuserar numera främst på arbetsrättsliga frågor och tar mer sällan upp generella frågor om välfärdsstaten. Facket har vidare i de flesta västerländska länder gått från att ha karaktär av en social rörelse till att bli allt mer institutionaliserade, hierarkiska organisationer. Enligt Voss och Sherman (2000) har de i denna process tappat den nära kontakten med sina gräsrötter. Under de senaste 35 åren har antalet medlemmar i facket minskat i de flesta västerländska länder och det talas om att medlemsbaserade organisationer befinner sig i kris eftersom det blir allt svårare att rekrytera nya medlemmar (jfr Kjellberg, 2011; Waddington, 2015). Det blir också allt svårare att organisera medlemmar, det vill säga att få medlemmarna att engagera sig i facket (Scaramuzzino & Scaramuzzino, kommande). Akademikerförbundet SSR och Vision fortsätter emellertid att växa och i Sverige är de flesta socionomer fackligt anslutna (Scaramuzzi- no, 2017).

Forskning, både internationellt och i Sverige, visar att det har blivit allt vanligare att individer använder sig av sociala medier för att protestera utanför formella organisationer som till exempel facket (se t.ex. Shirky, 2008; Karpf, 2012; Scaramuzzino, 2017; Johansson & Scaramuzzino, kommande). Genom att använda sociala medier kan omfattande protester åstadkommas på bara ett dygn eftersom det snabbt går att mobilisera många människor (Karpf, 2012). Dessa nätverk och rörelser har ofta en platt struktur och ingen ledare, även om mobiliseringen och organiseringen förutsätter viss administration (Boler et al., 2014). Protesterna sker oftast både online och offline och det har blivit allt viktigare att de som deltar syns till exempel genom att bilder laddas upp på sociala medier (Johansson & Scaramuzzino, kommande). Saundry et al. (2007) hävdar att den här typen av nätverk och rörelser  inte bör ses som ett alternativ till facket eftersom  de har en annan funktion. Ofta handlar det om att stötta varandra och de förhandlar till exempel inte om arbetsvillkor med arbetsgivare som facket gör. En fråga som väcks är om de nätverk som den här artikeln handlar om är en konkurrent som utmanar facket eller ett komplement som kan bidra till förnyelse av facket.

Metod och material

Artikeln baseras på en netnografisk studie som pågick från januari 2016 till november 2017. Netnografi är en metod som bland annat används för att förstå hur sociala medier används och de relationer som skapas och upprätthålls genom dessa medier (Berg, 2015). I den här artikeln är intresset dock främst inriktat på vad som sägs på sociala medier. Under den aktuella perioden besökte vi regel- bundet webbsidor, bloggar samt offentliga sidor på Facebook, Twitter, Instagram, och Youtube. Vi kartlade först förekomsten av nätverk för social- arbetare som använder sig av sociala medier för att försöka påverka sin arbetssituation. Vi hittade sammanlagt sex nätverk. Därefter observerade vi hur socialarbetare mobiliserar och organiserar sig i dessa nätverk, vilka frågor de driver och vilka aktiviteter de utför (två nätverk som ingår i studien – Kritiska Organiserade Socialarbetare (KAOSA) och Nu bryter vi tystnaden (NBVT) – är inte längre aktiva). Vi undersökte också nätverkens aktiviteter på sociala medier bakåt i tiden, från och med 2009 när det första nätverket skapades. Relevant empiriskt material anonymiserades och laddades ner i vår dator för vidare analys.

Alla identifierade nätverk kontaktades och till- frågades om de ville delta i en intervju. Semistrukturerade intervjuer utfördes därefter med fyra representanter för nätverken Nu bryter vi tystnaden, Socialarbetare För Social Aktion (SFSA) och #Vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa. Genom intervjuerna ville vi få en fördjupad förståelse för hur socialarbetarna och välfärdsarbetarna använder sociala medier och för deras relation till de etable- rade fackförbunden. Intervjuerna spelades in och transkriberades för analys.

Det empiriska materialet består av både text, bilder, videoklipp och ljudfiler. I vår kategorisering och analys av materialet har fokus varit på vilka frågor nätverken driver, nätverkens funktioner samt hur de förhåller sig till de etablerade fackförbunden. Nedan presenteras analysen av det empiriska materialet.

- Många av nätverkens inlägg på sociala medier handlade om att arbetsbördan blivit tyngre och arbetsmiljön sämre.

Nätverk för att mobilisera socialarbetare och välfärdsarbetare

Under det senaste decenniet har det bildats flera nya nätverk som är aktiva på sociala medier och som fungerar som en röst för socialarbetare. Först bildades Socialarbetare För Social Aktion, sedan skapades Bryta tystnaden Malmö, Nu bryter vi tystnaden och Kritiska Organiserade Socialarbetare. Budskapet som flera av nätverken delar är att socialarbetare måste organisera sig för att kunna bli en stark yrkeskår. Det är inte enbart personliga intressen som står på spel, socialarbetare anses också ha ett ansvar att indivi- duellt och kollektivt protestera och kräva förändring (se även Scaramuzzino, 2017).

Det nätverk av socialarbetare som har varit synligast i den offentliga debatten är Nu bryter vi tystnaden. Detta nätverk var aktivt mellan 2011 och 2015, hade sin bas i Stockholm och bestod av medlemmar i Akademikerförbundet SSR och i Vision. Det fanns en styrgrupp som bestod av sex personer och cirka 7 700 personer ”gillade” nätverkets Facebooksida. Nätverket publicerade bland annat ”goda exempel i socialtjänsten” för att peppa den egna professionen och “veckans brott” för att uppmärksamma situationer där socialarbetare inte har kunnat utföra ett professionellt socialt arbete. Socialarbetare För Social Aktion är fortfarande aktivt och baserat i Göteborg. Nätverkets innersta kärna består av cirka tio medlemmar och cirka 700 personer gillar nätverkets Facebooksida (2017-10-18). Nätverket granskar bland annat den svenska socialpolitiken och hur den påverkar det sociala arbete som bedrivs.

Det har även bildats ett antal tvärprofessionella nätverk som organiserar ”välfärdsarbetare”. Ett sådant exempel är Enade välfärdsarbetare (EVA), bestående av t.ex. socionomer, socialistiska läkare, feministiska psykologer och sjuksköterskor. Ett annat sådant exempel är #Vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa som består av cirka 9000 professionella och volontärer som arbetar med eller på annat sätt är engagerade i ensamkommande barn (#Vistårinteut webbsida, 2017-10-18). En intervjuperson beskriver nätverket som en: ”tvärprofessionell grupp helt enkelt, en tvärprofessionell rörelse. Det är allt från jurister, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer, pedagoger till volontärer, socionomer, boendepersonal, studie- och yrkesvägledare, chefer, präster, diakoner etc.” (Intervju 4). Detta nätverk är helt nätbaserat och Facebooksidan gillas och följs av nästan 65 000 personer (#Vistårinteut Facebook, 2017-10-18). Nätverkets främsta uppgift är att bidra till att ensamkommande barn som har varit länge i landet ska få stanna. Liksom de andra nätverken hävdar de också att det inte går att utföra ett professionellt arbete och ge brukarna den hjälp de behöver under rådande omständigheter.

Gemensamt för dessa nätverk är att de på olika sätt protesterar för att förändra en ohållbar arbetssituation och de driver främst arbetsrättsliga frågor, socialpolitiska frågor och migrationsfrågor.

Arbetsrättsliga frågor

Flera av de inlägg som nätverken har publicerat på sociala medier under årens lopp handlar om arbetsrättsliga frågor, det vill säga traditionella fackliga frågor. Inläggen handlar bland annat om dålig arbetsmiljö, problemet med kontorslandskap, underbemanning, hög arbetsbelastning, hög personalomsättning, stress, utbrändhet och låga löner. År 2012 anordnade Kritiska Organiserade Socialarbetare en manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö där de krävde att politikerna skulle:

  • anställa fler socialarbetare så att vi kan utföra ett rättssäkert arbete
  • ta in vikarier vid sjukdom och ledighet
  • satsa på att behålla erfaren personal för att minska personalomsättning
  • införa adekvat yrkesintroduktion till alla nyanställda
  • höja socialarbetares löner
  • satsa på kontinuerlig kompetensutveckling för alla socialarbetare
  • möjliggöra för klienter att träffa sin social- sekreterare vid behov
  • tillsätta mer resurser till socialt arbete
  • satsa på preventiva åtgärder inom socialt arbete
  • erbjuda regelbunden handledning för alla socialarbetare (KAOSA blogg, 2012-09-18).

Ovanstående krav publicerades också på sociala medier. Här återfinns krav på preventiva åtgärder och mer resurser i det sociala arbetet, men de flesta krav går ut på att förbättra socialarbetares arbets- miljö och arbetsvillkor. Konsekvenserna av kravlistan följdes upp på sociala medier. Det framkom att vårdbiträden och socialsekreterare med myndighetsutövning fick en lönehöjning motsvarande 1000 kronor. En kommentar löd: ”Vi ser även detta som ett tecken på att en gemensam kamp för en ökad social välfärd i Malmö faktiskt lönar sig” (KAOSA blogg, 2012-11-23). Ett år efter manifestationen drogs dock följande slutsats i ett blogginlägg: ”Det har gått ett år sedan manifestationen för en ökad social välfärd på Gustav Adolfs torg i Malmö. Arbetsbe lastningen och behoven inom socialt arbete är idag stora och i flera fall större än för ett år sedan. Den beryktade tusenlappen gjorde snarast att en fortsatt debatt om förändring uteblev” (KAOSA blogg, 2013- 10-05). Lönehöjningen ansågs alltså bidra till att protesterna avtog trots att socialarbetarna inte var nöjda med sin arbetssituation och i synnerhet inte med den höga arbetsbelastningen.

Många av nätverkens inlägg på sociala medier handlade om att arbetsbördan blivit tyngre och arbetsmiljön sämre. En annan aspekt som diskuterades var den höga personalomsättningen. Den beskrevs ofta som ett symptom på andra problem: ”Dessutom är den höga personalomsättningen inte orsaken till, utan ett symptom på, problemet” (NBVT blogg, 2014-07-23). Den höga personalomsättningen kopplades samman med socialarbetares undermåliga arbetssituation och låga löner och ansågs även drabba klienterna som ständigt måste möta nya socialarbetare.

Andra symptom på en ohållbar arbetssituation som avhandlades på sociala medier var stress, utmattning och utbrändhet. En svårighet som lyftes fram i intervjuerna var att många av dem som hade engagerat sig i nätverken hade varit eller var utbrända och att det därför hade blivit allt viktigare att uppmärksamma socialarbetares arbetsmiljö. Utbrändhet bidrog samtidigt till att de bara kunde engagera sig i frågorna i den mån de orkade. En intervjuperson sa dock att hon inte skulle orka med att inte engagera sig i de här frågorna eftersom protesterna gav hopp om förändring. Socialarbetarna var framförallt kritiska mot att utbrändhet och sjukskrivning beskrivs och behandlas som den enskildes problem, i stället för att ses och behandlas som ett systemfel:

Det känns inte som att man tar ett samlat grepp om det. Man behandlar det som att det är olika saker eller som att varje persons sjukskrivning är den personens ensak på något sätt, istället för att det är hela samhällets ensak och att varje arbetsgivare också säger det. Jag läste någon artikel häromdagen där en hel enhet för våldsutsatta hade sagt upp sig. Då sa chefen ’men vi är vana vid personalomsättning, så har vi det här’, istället för att se det som ett systemfel. Varje person som slutar, varje person som blir utbränd, blir det för att man råkade jobba lite för hårt eller för att man inte trivdes så bra. Varför blir det så då? Varför blir det så för alla? Sedan vet inte jag hur man ska göra för att göra någonting åt det, men det känns inte som att facket har någon konkret plan heller (Intervju 1).

 

Nätverken drev sällan enbart en fråga på sociala medier. I stället framställdes frågor som arbetsmiljö, bemanning, arbetsbelastning, personalomsättning, stressnivåer, utbrändhet och låga löner som sammankopplade. Nätverken uppmärksammade även kopplingen mellan socialarbetares försämrade arbetsvillkor och den socialpolitiska utvecklingen.

Socialpolitiska frågor

Nätverken gav på sociala medier uttryck för att det under senare år har skett förändringar i välfärdsstaten som har försämrat det sociala arbetet och villkoren för redan utsatta grupper. Det ansågs därför otillräckligt att bara verka för att förbättra de egna arbetsvillkoren. Den hållningen bekräftades också i intervjuerna, till exempel av en person som var aktiv i Nu bryter vi tystnaden: ”Det är klart att man ska arbeta aktivt med lönefrågor också men det räcker liksom inte med det. Utan man måste ju också jobba med våra möjligheter att arbeta professionellt enligt lagstiftningen” (Intervju 2). På sociala medier uttrycktes återkommande kritik mot 1) privatiseringar, 2) vinster i välfärden och 3) New Public Management. Enligt inlägg publicerade av nätverket Nu bryter vi tystnaden var vidare budgeten mer styrande än brukarnas individuella behov när insatser avgörs och politiker och högre tjänstemän var inte intresserade av att lyssna på sin personal. Vissa av nätverken förmedlade en upplevelse av brist på respekt för socialarbetarnas yrkeskunskaper och en negativ inställning till välfärden: ”Vi vill se en politisk debatt där vår gemensamma välfärd inte endast nämns i ordalag kring hur kostsam och besvärlig den är, utan hur offentliga verksamheter bidrar till att minskar klyftor och ökar människors chans till lika villkor i samhället” (KAOSA blogg, 2013-09-22).

Den socialpolitiska kritiken på sociala medier gällde framförallt att det sociala arbetet som regel genomförs på individnivå trots att de flesta sociala problem inte ansågs kunna lösas på denna nivå. På Nu bryter vi tystnadens blogg skrev Stockholms syndikalistiska socialarbetare följande inlägg:

Det vi tänkte oss när vi sökte in till Socialhög- skolan och det vi fortfarande har ambitionen  att göra, är att bidra till en samhällsförändring, istället för att bara lindra symptomen. Vi vill inte ge bistånd och välgörenhet – tvärtom vill vi att våra klienter inte ska behöva oss (…). Vi vänder oss emot de extremt individualiserade arbetsformerna. Socialt arbete är inte tänkt att vara terapi eller medicin, utan snarare ett samhällsinriktat arbete som strävar efter att förbättra situationen för grupper av människor i olika sammanhang… (NBVT blogg, 2010-10-20).

I citatet ovan betraktas socialt arbete som ett strukturinriktat arbete som syftar till samhällsförändring med målsättningen att klienterna inte längre ska behöva hjälp. De syndikalistiska socialarbetarna vill således reformera själva uppdraget. Socialarbetare För Social Aktion debatterade svensk socialpolitik och vilka effekter politiken har för olika grupper. De drev frågor som rätt till sprutbyte och rätt till bostad. Nätverket hade också en socialarbetarblogg på tidskriften Social Politik: kultur och samhälle. En intervjuperson förklarade: ”…vi försöker vara lite kritiskt reflekterande. Inte bara kring våra egna arbetsplatser utan även kring socialpolitik i stort. När vi upplever att det saknas något perspektiv som behöver lyftas in då försöker vi hitta ett sätt att lyfta in det, och peppa varandra att vara kritiska…” (Intervju 1). Några hade till exempel varit på en konferens om hemlöshetsfrågan som de ansåg ”skildrade det problemet på helt fel sätt med helt fel agenda” (Intervju 1). De valde därför att anordna en annan konferens som inte enbart handlade om att bygga fler bostadsrätter, utan som också skildrade frågans komplexitet och som gav ett brukarperspektiv. ”Det är chefer och beslutsfattare som äger frågan och vi tycker att om förändring ska ske, så måste vi börja jobba mer underifrån” (Intervju 1).

Både på sociala medier och i intervjuerna framkom det med andra ord kritik mot att den socialpolitiska utvecklingen inte bara hade försämrat socialarbetares arbetssituation, utan även villkoren för utsatta grupper. Socialarbetarna ansåg sig ha ett ansvar och en skyldighet att protestera både för att förbättra sin egen och klienternas situation. På sociala medier cirkulerade följande slagord: ”Nu är tiden inne att vi blir en del av den sociala revolutionen, vi är trötta på att blott upprätthålla den sociala institutionen!” (KAOSA blogg, 2012-10-25). Två grupper som beskrevs som särskilt utsatta var ensamkommande barn och flyktingar.

Migrationspolitiken: när gränsen är nådd

Socialarbetare och andra välfärdarbetare protesterade också mot den svenska migrationspolitiken på nätet. Det var främst #Vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa som mycket aktivt drev dessa frågor på sociala medier. Välfärdsarbetarna protesterade för att ensamkommande barn och unga skulle få stanna i Sverige och mot ”godtyckliga åldersupp- skrivningar” och utvisningar. En intervjuperson berättade att de vill påverka professionella att ta ställning mot hur ensamkommande barn behandlas: ”Vi försöker få dem att ta ställning och visa civilkurage. För någonstans finns det en gräns för när vi inte bara kan ’do as you are told’. Det måste finnas en sådan gräns, för att annars blir vi ett helt annat samhälle” (Intervju 4). Enligt Hirschmans (1970/2008) teori föregås protest alltid av ett övervägande av kostnaderna det kan innebära att välja en sådan strategi. När en viss gräns är nådd och situationen uppfattas som ohållbar spelar dock kostnaderna ingen roll längre. Det upplevs då inte finnas något annat alternativ än att protestera.

Nätverket skrev på sin Facebooksida:

Det är inte längre rättssäkert att vara asylsökande ensamkommande ungdom. Vi är vana vid ett tänkesätt där alla barn och ungdomar har rätt till ett bra liv. Vi har varit stolta över vårt arbete. Nu har alla förutsättningar ändrats. Det hopp vi ingöt i ungdomarna är borta. Det vi sa förra veckan gäller inte nästa. Vår heder, självrespekt och professionalitet är i fara. Vi saknar beslutanderätt. Men vi ser det som vår plikt att protestera och säger rakt ut: det är nu systemkollapsen sker! Den sker inom oss och bryter sakta ner oss. Våra hjärtan brister. Vi gråter i bilen på väg hem från jobbet. Visst ska vi egentligen klara smärtan för vi är ju professionella! Men vi står inte ut! (Vistårinteut Facebook, 2016-11-17).

Som citatet visar uppfattas situationen ha gått så långt att välfärdsarbetarna upplever att de har en plikt att protestera. Det gjordes också en tydlig koppling mellan migrationsfrågor, möjligheten att agera professionellt och arbetssituationen

Tystnadskulturen i socialt arbete

På sociala medier beskrevs återkommande att det finns en ”tystnadskultur” inom socialt arbete. Bilden av att socialarbetare överlag är tysta och sällan använder protest som politisk strategi förmedlas alltså också här.

Intervjupersonerna gav två orsaker till varför socialarbetare inte protesterar. Den första orsaken var att socialarbetare är rädda för att utsättas för repressalier om de uttrycker kritik. En intervjuperson berättade om egna erfarenheter: ”Vi blev utsatta för repressalier flera av oss och vi träffade massor av personer som hade blivit utsatta för repressalier, bara för att de kanske hade höjt rösten inom organisationen. Det var ju de personerna som kom på våra möten, kanske för att de ville göra någonting, men sedan så vågade de kanske inte” (Intervju 3). Enligt intervjupersonerna riskerade kritiska medarbetare att utsättas för repressalier från sina chefer. De socialarbetare som sa ifrån riskerade att hamna i dålig dager, bli utskällda, utfrysta, få sämre lön och villkor, inte få bra rekommendationer, bli omplacerade eller uppsagda.

Ett av nätverken valde att kalla sig själva för Nu bryter vi tystnaden eftersom de ansåg att det var så viktigt att bryta den tystnadskultur som enligt dem rådde inom socialt arbete: ”Under våren 2011 bildade socialarbetare i Stockholm nätverket Nu bryter vi tystnaden, med syfte att bryta tystnaden om villkoren som präglar det sociala arbetet och socialtjänstens verksamhet” (NBVT Facebook, 2015-10-07). De valde att mobilisera och organisera sig och tillsammans protestera, även om det skulle innebära att de utsattes för repressalier. En intervjuperson beskrev det så här:

Vi var rätt modiga egentligen. Jag kan ärligt säga också att jag blev nästan chockad över att det var så lågt i tak som det var för att, trots att jag har jobbat länge, så märkte jag sedan att jag var nog lite naiv trots alla mina år i branschen. Jag trodde ju att om man använder en saklig ton, håller sig till sak, inte gör några taffliga personangrepp och har ett vårdat språkbruk så ska man väl kunna prata öppet om sin arbetssituation. Men det var inte så populärt hos alla chefer inte. Man fick väldigt mycket ’stryk’ också. Det förvånade mig faktiskt. Det är ju ändå en offentlig bransch (Intervju 2).

Genom att använda sociala medier kan socialarbetare anonymt påtala missförhållanden. Nu bryter vi tystnaden ansåg att det var viktigt att även ha representanter som inte var anonyma för att kunna bryta tystnaden på riktigt: ”Men, även för oss var det svårt att hitta personer som verkligen kunde tänka sig att uttala sig och med namn (…) Hela grejen med att bryta tystnaden var ju att bryta tystnaden på riktigt (skratt). Därför ville inte vi vara anonyma” (Intervju 3). Detta bekräftar att det har blivit allt viktigare att personerna som står bakom protesterna på sociala medier framträder (se även Johansson & Scaramuzzino, kommande). Den andra orsaken till varför socialarbetare är tysta som gavs i intervjuerna var att de i den rådande arbetssituationen inte orkade protestera:

Man är det inte för att man är mesig, utan för att man inte orkar fokusera längre än att finnas där för sina klienter. Man försöker liksom slita allt man kan för att de ska få det så bra som möjligt i det här systemet, och sedan så orkar man inte engagera sig på en organisatorisk eller politisk nivå. Mer så liksom, att det inte finns ork att göra mer (Intervju 3).

En annan intervjuperson berättade att det ofta finns en förväntan på att socialarbetare ska vara osjälviska och att de ska sätta andra först. Den förväntade lojaliteten med klienterna användes ibland mot socialarbetare när de riktade kritik mot organisationen och krävde en förbättrad arbetssituation. När de påtalade att arbetet är svårt kunde de få höra att det är någonting som man får tåla: ”Min högsta chef säger alltid att ’du har ju faktiskt valt det här jobbet och du vet att de här människorna är sjuka, så det här får du faktiskt ta’ (Intervju 1).

Lojalitetsbegreppet öppnar upp för olika tolkningar av vem socialarbetare är och bör vara lojala mot. Är det mot det politiska uppdraget, organisationen, professionen och/eller klienterna? I en situation där det finns en konflikt mellan olika lojaliteter kan socialarbetares engagemang tolkas som ett nollsummespel mellan olika lojaliteter. Samtidigt visar vårt empiriska material att det finns en annan möjlig tolkning där den professionella inte behöver välja mellan olika lojaliteter och där protest blir ett sätt att vara lojal mot alla dessa uppdrag.

Välfärdens väktare

Som tidigare nämnts är socialarbetare en intressegrupp som är beroende av välfärdsstaten (Pierson, 1996) och de har samtidigt ett uppdrag att fungera både som välfärdens tjänare och välfärdens väktare (Lundquist 1998). De behöver således både vara lojala mot välfärdsstaten och försvara den genom att till exempel protestera. Observationerna på sociala medier visar att nätverken bland annat protesterade mot att det under senare år har skett förändringar i välfärdsstaten och i migrationspolitiken som har lett till att villkoren för det sociala arbetet har försämrats.

På sociala medier och i synnerhet på kommentarsfälten på Facebook förmedlades en komplex bild av nätverkens relation till fackförbunden. Å ena sidan tycktes det finnas flera etablerade samarbeten mellan nätverken och fackförbunden vad gäller att driva de här frågorna och Nu bryter vi tystnaden bestod av medlemmar i Akademikerförbundet SSR och i Vision. Å andra sidan uttrycktes återkommande kritik mot fackförbunden, eftersom de inte ansågs vara tillräckligt starka som röstbärare och att det därför behövdes större handlingskraft för att få arbetsgivare och politiker att lyssna på socialarbetares krav. Kritiken mot fackförbunden gällde också att de inte ansågs ha ett tydligt uttalat strukturellt perspektiv på sociala problem och att de fokuserade mer på symptomen än på orsakerna till problemen. En intervjuperson som var aktiv i Nu bryter vi tystnaden beskrev hur nätverket uppstod: ”Vi tyckte liksom att man (facket, författarnas anmärkning) var för svag utåt. Så det var därför som det här nätverket bildades” (Intervju 2). Vissa nätverk tycks med andra ord dela Piersons (1996) analys av fackförbundens utveckling mot alltmer specifika intressen på bekostnad av generella frågor om välfärdsstaten.

Detta verkar ha bidragit till att nätverk som Nu bryter vi tystnaden har skapats. I tider av förändringar och nedskärningar i välfärdsstaten tar en del socialarbetare på sig rollen som dess väktare: ”Vårt huvudmål kommer aldrig att vara en budget i balans, utan en välfärd i balans” (KAOSA blogg, 2012-10-25). Uppfattningen som förmedlades på sociala medier var att socialarbetare har som uppgift att visa de förtjänster som hela samhället får av att ha en stark välfärd. Nedskärningar i välfärden påverkar i synnerhet klienter negativt och socialarbetares uppgift är att föra deras talan. En intervjuperson uttryckte det så här: ”Det är ingen som för våra klienters talan. Ytterst handlar det ju om våra klienters rätt att få den hjälp som de faktiskt har rätt att få. Eftersom våra fackföreningar är så svaga på den punkten, ja då får vi gå ut och skrika själva, så att vi får möjlighet att sköta vårt jobb som vi faktiskt ska” (Intervju 2).

Samtidigt beskrevs facket som viktigt. Både på sociala medier och i intervjuerna framkom det att Nu bryter vi tystnaden hade som målsättning att lägga ner nätverket när fackförbunden började driva de frågor och krav som de tyckte var viktiga. De framkom också att det till sist blev för ”slitsamt” att driva nätverket. Formella organisationer som fackförbund har tillgång till helt andra resurser än nätverk för att kunna driva socialarbetares frågor. När Nu bryter vi tystnaden lades ned var det med ambitionen att fortsätta mobiliseringsarbetet inom Akademikerförbundet SSR och Vision. Under 2016 och 2017 hördes dock fortfarande röster på sociala medier som efterfrågade ett tydligare ”socionomuppror”. Socialarbetare För Social Aktion skrev till exempel:

Var är socionomupproret? Nu bryter vi tystnaden agerade och blev hörda, men vad hände sen? Det är inte som att välfärden mår särskilt väl just nu. Emellanåt lyfts frågan om kostnaden för alla de sjukskrivningar som gör våra jobb till något av det farligaste du kan syssla med, sett till antal som blir sjuka av jobbet, men sådana frågor tycks inte ha en naturlig plats i det politiska samtalet. Och vi driver dem inte (Socialpolitiks blogg, 2017-05-27).

Enligt citatet behöver socionomer i högre utsträckning agera som välfärdens väktare och fortsätta driva de frågorna som Nu bryter vi tystnaden drev. Det framgår också i det empiriska materialet att från nätverkens perspektiv finns det ingen motsättning mellan att vara välfärdens tjänare och välfärdens väktare. Protest är ett uttryck för lojalitet både gentemot systemet, organisationen, professionen och klienterna. Ytterligare en lojalitetsrelation kan hänföras till facket. Utifrån vårt empiriska material verkar de flesta se engagemanget i nätverken mer som ett sätt att påverka fackets inriktning än som att konkurrera med det. Socialarbetarna tycks heller inte lämna dessa organisationer. Det är alltså protest snarare än sorti som kännetecknar deras strategiska handlande i relation till de fackliga organisationerna.

Samtidigt verkar det även finnas andra förklaringar till nätverkens uppkomst. En representant för Socialarbetare För Social Aktion argumenterade så här: ”Facket har ju sin agenda och driver ju frågor som passar dem. Det är väldigt viktigt att inte vara knuten till någonting annat än det som vi känner att vi vill vara knutna till” (Intervju 1). Som citatet visar tycks det vara viktigt för nätverken att kunna driva just de frågor som de själva tycker är viktiga. Det framkom också i intervjuerna att formella organisationer som form kan upplevas som hämmande.

Kombinationen av att vara ett nätverk/rörelse och att använda sociala medier ansågs däremot ge helt nya möjligheter att kollektivt kunna driva frågor som deltagarna själva tycker är relevanta, vilket också har lyfts fram i tidigare forskning om nätverk och protester på sociala medier (se t.ex. Shirky, 2008; Karpf, 2012). En person från #Vistårinteut – men slutar aldrig kämpa beskrev sociala medier som ”magiskt bra” och förklarade det så här:

Som rörelse vill vi inte förknippas med att vi ska behöva vara regelstyrda på något sätt, utan vi sätter upp våra egna regler. Det skulle också innebära då att vi skulle kunna göra civilolydnadsaktioner om vi behöver. Det kan ju inte en organisation göra på det sättet utan att tappa cred liksom. Men vi kan ju göra vad som helst (Intervju 4).

Som citatet visar är uppfattningen att man genom nätverket får tillgång till en större handlingsrepertoar.

Avslutande reflektioner

Tidigare forskning har visat att protest är en politisk strategi som sällan används av socialarbetare. I den här artikeln om socialarbetare som organiserar sig i nätverk och är aktiva på sociala medier nyanseras denna bild. Å ena sidan tycks rädsla för repressa lier och hög arbetsbelastning förhindra många socialarbetare att protestera. Å andra sidan har senare års socialpolitiska utveckling och socialarbetarnas försämrade arbetssituation bidragit till flera nya mobiliseringsförsök. Trots ansträngningar att påvisa att protest är en form av lojalitet mot alla intressenter i välfärden och därför det enda rimliga alternativet, verkar socialarbetare hamna i en rävsax. Engagemang förstås ofta som en tillgång och en förutsättning för protest. Denna studie visar dock att de engagerade socialarbetarna tenderar att bränna ut sig när olika lojaliteter ställs mot varandra. Till slut orkar de inte protestera.

Kollektiv protest är dock alltid mindre kostsam än individuell. Detta är en rimlig förklaring till nätverkens uppkomst. De driver frågor för att få en förändrad personalpolitik, socialpolitik och migrationspolitik där dessa frågor inte kan separeras från varandra utan är tätt sammankopplade. Genom nätverken skapas de betingelser som krävs för att protest ska vara ett möjligt alternativ. Sociala medier fyller en viktig funktion i denna process eftersom de underlättar möjligheterna att protestera kollektivt.

Genom att använda sociala medier går det enkelt att nå många människor och utbyta erfarenheter (Shirky, 2008; Karpf, 2012). De som driver nätverken består visserligen ofta bara av ett fåtal personer men de har lyckats få ett stort antal människor som gillar och följer dem på sociala medier. #Vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa lyckades till exempel på bara två månader få över 10 000 följare på sin Facebooksida. Efter lite mer än ett år hade de nästan 65 000 följare. Möjligheten till anonymitet gör det också lättare att mobilisera människor som stödjer protesten eftersom de som anonyma löper mindre risk att utsättas för repressalier. Ju fler som ställer sig bakom protesten desto större blir också hoppet om att förändring är möjligt, och då ökar chansen att ännu fler ansluter sig.

Användningen av sociala medier kan emellertid också utgöra ett hinder för protest. De som istället för anonyma protester väljer att framträda med sitt namn kan löpa stor risk att utsättas för repressalier eftersom deras deltagande i protesten blir påtaglig och offentlig. Nätverken åtnjuter inte heller samma legitimitet i samhället som fackföreningarna (se även Saundry et al. 2007). Aktivisterna skyddas inte heller nödvändigtvis av ett kollektiv som säger ifrån på samma arbetsplats till samma arbetsgivare. Kollektivet på sociala medier är som regel mer utspritt och består av individer från en rad olika organisationer och utgör därmed inte samma skydd för den enskilde. Det krävs dessutom mycket tid och energi för att koordinera protesterna, skapa ett intressant och konstant nyhetsflöde, moderera inlägg och att bli synlig. Det räcker således inte att ha tillgång till sociala medier utan dessa måste också ständigt uppdateras och de som håller i nätverken engagerar sig i detta ideellt (se även Boler et al., 2014). Även om sociala medier kan bidra till att minska vissa kostnader och skapa bättre betingelser för protest, riskerar engagemanget till slut ändå att bli för kostsamt. Socialarbetares organisering och mobilisering har inte heller visat sig vara stabil över tid. Sedan 2009 har flera nätverk lagts ner eller omdirigerat sitt engagemang till fackföreningsrörelsen i hopp om att bedriva ett förnyelsearbete inom ramen för en mer hållbar proteststruktur.¹


1 Den 4 november 2018 skrevs en debattartikel för att offentliggöra nätverket Sociala Frågan (SF). Nätverket skriver att de oroar sig för följderna av att den sociala sektorn håller på att monteras ner och att de saknar socialpolitisk debatt. Nätverket kommer därför att arbeta med att öka kunskapen om dessa frågor fram till valet 2022. Sociala Frågan beskriver sig som ett tvärpolitiskt och religiöst obundet nätverk som ”består av personer från social sektor, forskare, praktiker, fackliga organisationer, diakoner, präster, filmare, författare, skådespelare, och av många andra som har värdefulla erfarenheter relaterat till det goda sociala arbetet” (https://www.aftonbladet.se/debatt/a/VRvv6d/landet-sverige-lider-av-social-desperation).

Den här artikeln har också visat att det inte behöver finnas någon motsättning mellan nätverk och formella organisationer, utan att de kan ses som del av samma rörelse som verkar för att socialarbetare och välfärdsarbetare ska få bättre arbetsvillkor och för att deras målgrupper ska få bättre hjälp. Genom att bilda nätverk på sociala medier organiserar sig gräsrötterna för att få upp de frågor som de tycker är viktiga på dagordningen och för att protesterna ska få större gehör. På så sätt bidrar de också till förnyelse av facket och till att debatten om välfärden hålls levande.

Finansiering

Denna artikel baseras på en studie som är gjord inom ramen för ett forskningsprojekt som heter Internets transformativa potential: Nya villkor för fackföreningars organisering (diarienummer: 2015–00038) som är finansierat av Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (FORTE).

Referenser

Akademikerförbundet SSR (2017) Hög personalomsättning i samhällsvetaryrken i kommunerna. Material från e-plat- sen Akademikerförbundet SSR https://akademssr.se/post/hog-personalomsattning-i-samhallsvetaryrken-i-kommunerna, hämtat 2017-06-14.

Astvik, W., Welander, J., Isaksson, K. (2017) Sorti, tystnad och lojalitet bland medarbetare och chefer i socialtjänsten. Arbetsmarknad & Arbetsliv, 23(3), 1–21.

Astvik, W. (2015) Lojal, lydig och tyst: Om nya styrsystem, decentraliserat ansvar och bristfällig dialog i socialtjänsten. Akademin för hälsa, vård och välfärd, Mälardalens högskola och Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Astvik, W., Melin, M. (2012) Coping with the imbalance between job demands and resources: A study of different coping patterns and implications for health and quality in human service work. Journal of Social Work, 13(4), 337–360.

Astvik, W., Melin, M. (2013) Överlevnadsstrategier i socialt arbete: Hur påverkar copingstrategier kvalitet och hälsa? Arbetsmarknad & Arbetsliv, 19(4), 61–73.

Astvik, W., Melin, M., Allvin, M. (2014) Survival strategies in social work: a study of how coping strategies affect service quality, professionalism and employee health. Nordic Social Work Research, 4(1), 52–66.

Berg, M. (2015) Netnografi: att forska om och med internet. Lund: Studentlitteratur.

Blomberg, H., Kallio, J., Kroll, C., Saarinen, A. (2015) Job stress among social workers: determinants and attitude effects in the Nordic countries. British Journal of Social Work, 45, 2089–2105.

Boler, M., Macdonald, A., Nitsou, C., Harris, A. (2014) Connective labor and social media: Women’s roles in the ’leaderless’ Occupy movement. Convergence: The Inter- national Journal of Research into New Media Technologies, 20(4), 438–460.

Edebalk, P. G. (2017) Förändring och omprövning inom välfärdsstaten – några exempel. I Swärd, H. (red) Den kantstötta välfärden. Lund: Studentlitteratur.

Grodofsky, M. M., Makaros, A. (2016) Social Work and Social Protest: An Under-Researched Field. Journal of Policy Practice, 15(4), 333–348.

Harington, P. R. J., Beddoe, L. (2014) Civic practice: A new professional paradigm for social work. Journal of Social Work, 14(2), 147–164.

Hirschman, A. (1970/2008) Sorti eller protest: en fråga om lojaliteter. Lund: Arkiv.

Höjer, S., Kullberg, K. (2017) Varför stannar de kvar? Soci- onomens Forskningssupplement, 41(1), 20–33.

Johansson, H., Scaramuzzino, G. (kommande) The logics of digital advocacy: Between acts of political influence and presence. Inskickad till New Media & Society.

Johansson, S. (2011) En kritisk granskning av granskningssamhällets konsekvenser. Presentation vid Socialtjänstforum Far väl välfärden – Socialtjänsten i framtiden, 12–13 april.

Jönsson, J. (2018) Servants of a ‘sinking titanic’ or actors of change? Contested identities of social workers in Sweden. European Journal of Social Work, DOI: 10.1080/13691457.2018.1529659.

Karpf, D. (2012) The MoveOn Effect: The unexpected trans- formation of American political advocacy. New York: Oxford University Press.

Kjellberg, A. (2011) The decline in Swedish union density since 2007. Nordic Journal of Working Life Studies, 1(1), 67–93.

Lundquist, L. (2001) Utan fast punkt: Om förvaltning, kunskap, språk och etik i socialt arbete. Stockholm: Socialstyrelsen.

Lundquist, L. (1998) Demokratins väktare: Ämbetsmännen och vårt offentliga etos. Lund: Studentlitteratur.

Lundälv, J. (2018) Debattlustans röster: samhällskritik i socialpolitik och socialt arbete. Stockholm: Premiss förlag.

Meeuwisse, A., Scaramuzzino, R., Swärd, H. (2011) Everyday realities and visionary ideals among social workers in the Nordic countries: A matter of specialization and work tasks? Nordic Social Work Research, 1(1), 5–23.

Mänttäri-van der Kuip, M. (2015) Work-Related well-Being among Finnish frontline social workers in an age of austerity. Doktorsavhandling, Faculty of Social Sciences, University of Jyväskylä.

Pierson, P. (1996) The New Politics of the Welfare State. World Politics, 48(2), 143–179.

Pollitt, C., Bouchaert, G. (2011) Public Management Reform: A comparative analysis – New Public Management, Governance, and the Neo-Weberian State. Oxford: Oxford University.

Rosenberg, J., Rosenberg, S. (2006) Do unions matter? An examination of the historical and contemporary role of labor unions in the social work profession. Social work, 51(4), 295–302.

Sallnäs, M. (2005) Vårdmarknad med svårigheter: om privata aktörer inom institutionsvården för barn och ungdomar. Socialvetenskaplig tidskrift, 12(2-3), 226–245.

Saundry, R., Stuart, M., Antcliff, V. (2007) Broadcasting discontent – freelancers, trade unions and the Internet. New Technology, Work and Employment, 22(2), 178–191.

Scanlon, E., Harding, S. (2005) Social work and labor unions: historical and contemporary alliances. Journal of Community Practice, 13(1), 9–30.

Shirky, C. (2008) Here comes everybody: the power of organizing without organizations. New York: Penguin Books.

Scaramuzzino, G., Scaramuzzino, R. (kommande) Membership in the digital era: resource, representativeness, participation, and identity. Inskickad till Sociologisk Forskning.

Scaramuzzino, G. (2017) Att höja sin röst – socialarbetares mobilisering och organisering genom sociala medier. I Linde, S. & Scaramuzzino, R. (red) Socialt arbete i civilsamhället. Lund: Studentlitteratur.

Socialstyrelsen (2017) E-hälsa och välfärdsteknik i kommunerna 2017: Redovisning av en uppföljning av utvecklingen inom e-hälsa och välfärdsteknik i kommunerna.

Svensson, L., Larsson, S. (2017) Digitalisering och socialt arbete – en kunskapsöversikt. LUii reports 3(5), Landskrona, Lunds universitets internetinstitut.

Sveriges Kommuner och Landsting (2015) Rekryteringsläget inom socialtjänsten inom Barn och unga samt Ekonomiskt bistånd, december 2015.

Swärd, H. (2017) Den kantstötta välfärden – introduktion. I Swärd, H. (red) Den kantstötta välfärden. Lund: Student- litteratur.

Tham, P. (2018) A professional role in transition: Swedish child welfare social workers’ descriptions of their work in 2003 and 2014. British Journal of Social Work, 48, 449–467.

Tham, P. (2016) Mindre erfaren – mer utsatt? Nyexaminerade och mer erfarna socialsekreterares beskrivningar av sina arbetsvillkor 2003 och 2014. Socionomens forskningssupplement, 40(6), 20–33.

Tham, P., Meagher, G. (2009) Working in human services: how do experiences and working conditions in child welfare social work compare? British Journal of Social Work, 39, 807–827.

Tham, P. (2008) Arbetsvillkor i den sociala barnavården: förutsättningar för ett kvalificerat arbete. Doktorsavhandling, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

Voss, K., Sherman, R. (2000) Breaking the iron law of oligarchy: Union revitalization in the American labor movement. American Journal of Sociology, 106(2), 303–349.

Waddington, J. (2015) Trade union membership retention in Europe: The challenge of difficult times. European Journal of Industrial Relations, 21(3), 205–221.

Weiss-Gal, I. (2016) What Options Do We Have? Exploring Routes for Social Workers` Policy Engagement. Journal of Policy Practice, 1–15.

Wingfors, S. S. (2004) Socionomyrkets professionalisering. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Läs även

Forskning
8 sep 2021

Ska kronologisk ålder avgöra äldres rätt till stöd o...

Är det rimligt att använda kronologisk ålder och åldersgränser vid ...

Vetenskapliga artiklar
17 aug 2021

Överbelastning – att hantera hög arbetsbelastning in...

Möjligheterna att minska arbetsmängden inom socialtjänstens försörj...

Vetenskapliga artiklar
8 mar 2021

Att styra utan mandat att bestämma

Regionala utvecklingsledare och evidensbasering i socialtjänsten. ...

Vetenskapliga artiklar
7 mar 2021

Socialt arbete i hälso- och sjukvård i Sverige

Hälso- och sjukvårdskurator är sedan 1 juli 2019 en skyddad yrkesti...

Socialtjänst – barn och familj
6 feb 2021

Diskontinuitet i sociala barnavårdsprocesser – från ...

Konsekvenserna av instabilitet i samhällets insatser riskerar att f...

Socialtjänst – barn och familj
6 feb 2021

Jourhemsplaceringar för barn i samhällsvård

Jourhem behöver tydligt definieras i lagstiftningen.

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.