Inkomstskillnaderna ökar i Sverige

Från och med 2012 görs ingen sådan kostnadsuppdelning, istället anges endast en totalsumma. Uppdelningens funktion var att göra bedömningar något mer enhetliga och förhindra att kommuner bedömde och beräknade olika. Förändringen innebär att det är svårt att föra en diskussion om skäligheten i olika poster, till exempel kläder till barn. Tidigare gav specifikationen information om tankarna bakom riksnormen.

Vidare innebär det att kommuner återigen får lita till egna bedömningar och överväganden när det gäller skälighet. Vid ansökningar utöver norm har man tidigare kunna spegla skälighet i förhållande till dessa specifika kostnadsposter. Kunskaperna om hur kommunerna har hanterat denna förändring är begränsade, men mycket talar för att det finns olika strategier. En är att i förhållandevis hög grad hålla fast vid Socialstyrelsens fördelning av poster.

Riksnormen har översiktligt följt inflationsutvecklingen, det har dock skett några förändringar i förhållande till barn (Socialstyrelsen 2019). 2016 höjdes beloppen för barns fritidsaktiviteter, för åldern 0–6 med 100 kronor och barn 7–18 (19–20 för dem som bodde hemma och gick på gymnasiet) med 250 kr. Tanken var att öka möjligheterna för barn 7–18 att delta i fritidsaktiviteter. Under några år hade det funnits ett system där handläggare skulle göra specifika bedömningar kring barns fritidsaktiviteter. Men detta framstod som byråkratiskt och svårt att hantera varför en generell höjning infördes. 2018 höjdes beloppen för barns personliga kostnader med 200 kronor. Syftet var att även barnfamiljer med försörjningsstöd skulle kunna ta del av 2018 års höjning av barnbidraget (ibid).

Sammanfattningsvis går det att konstatera att det inte skett speciellt mycket med normen sedan 2010: Några justeringar i förhållande till barn och att Socialstyrelsen inte längre specificerar de olika kostnadsposterna.

Fokus på exit

Det har också skett förändringar som på andra sätt påverkar försörjningsstödet. Under det senaste decenniet tycks det ha blivit ett allt större fokus på att förmå människor att upphöra med försörjningsstöd, att lämna försörjningsstödssystemet (jfr Hjort 2019). Detta sker inte sällan ur ett förhållandevis kortsiktigt perspektiv, ofta utifrån analyser av månatlig statistik.

Även om försörjningsstödsnivåerna nationellt håller sig på en förhållandevis stabil nivå är skillnaderna mellan olika kommuner stora. Orsakerna till detta är flera. Det kan till exempel handla om den lokala arbetsmarknaden, demografi och flyktingmottagande under framför allt 2015 och 2016. För många av de flyktingar som anlände till Sverige har etableringsersättningen kommit att ersättas av försörjningsstöd och därmed blivit ett kommunalt åtagande. Följaktligen kan vissa kommuner få kännbart ökade kostnader för försörjningsstödet, även om den nationella nivån är tämligen stabil.

Med allt större tekniska möjligheter och positiv inställning till olika typer av mätningar och statistiska sammanställningar finns idag goda möjligheter till detaljerad översikt av handläggning och klienter (jfr Hollertz, Jacobsson & Seing 2017). Det kan naturligtvis vara bra, men det finns samtidigt en risk att det leder till en förenkling av komplexa förhållanden. Risken är att fokus enbart placeras på hushålls/individers förflyttning in och ut ur systemet, och vad dessa kostat. Ett gott socialt arbete tenderar att likställas med att klienter lämnar systemet. Det tycks finnas en föreställning om att personer som lämnar systemet får en bättre ekonomisk situation, men detta vet vi ganska lite om. Begreppet självförsörjning, som tidigare ofta signalerade en viss etablering på arbetsmarknaden, innebär idag snarare att en person inte längre uppbär försörjningsstöd.

Risken med ett alltför starkt fokus på exit är att hållbara och långsiktiga lösningar prioriteras ner till förmån för kortsiktigare som inte sällan innebär att personen återigen ansöker om försörjningsstöd efter ett par månader. Det bedrivs en hel del socialt arbete under tiden människor uppbär försörjningsstöd som riskerar att osynliggöras om enbart entrén och exit är intressant. Det sociala arbetet med försörjningsstöd riskerar då, grovt uttryckt, att reduceras till att se till att så få som möjligt släpps in i systemet och så många som möjligt lämnar. Ett sätt att minska inflödet är till exempel att minska tillgängligheten eller ställa högre krav på olika typer av intyg och andra prestationer. Det hade varit intressant att ta del av kommuners avslagsstatistik (i den mån en sådan existerar) och hur denna har utvecklats i relation till försörjningsstödsnivån.

En orsak till denna utveckling kan vara att den politiska analysen av orsaker och lösningar i förhållande till försörjningsstödet har blivit allt snävare. Orsaker och lösningar placeras i högre grad på försörjningsstödstagaren. Andra möjliga orsaker som försörjningsstödets inplacering i socialförsäkringssystemet, utvecklingen inom socialpolitiken och på arbetsmarknaden synliggörs inte. Forskningsmässigt vet vi att orsaker till varför människor ansöker om och uppbär försörjningsstöd är komplexa och mångbottnade (jfr Halleröd 2003).

En risk som infinner sig när förklaringarna (och åtgärderna) kring fattigdom individualiseras är att försörjningsstödstagaren misstänkliggörs på olika sätt (Sahlin 2019).

Ökad digitalisering

En annan trend som på ett påtagligt sätt påverkar arbetet med försörjningsstöd är den tilltagande digitaliseringen. Allt från digitalt ansökningsförfarande till att en robot behandlar ansökningar. Det är viktigt att peka på att denna utveckling inte sker i ett vakuum utan befinner sig i ett socialpolitiskt sammanhang som ständigt förändras. Forskningen kring hur en ökad digitalisering av socialt arbete i allmänhet, och med speciellt fokus på hanteringen av försörjningsstöd i synnerhet, är ännu förhållandevis outvecklad (jfr Scaramuzzino 2019, Svensson 2019).

Fokus har legat på hanteringen av försörjningsstödet och vi vet fortfarande ganska lite om hur de som ansöker om och uppbär försörjningsstöd uppfattar en ökad digitalisering. Det finns stora förhoppningar om vad en ökad digitalisering kan innebära: bland annat en effektivare och mer rättssäker handläggning samt frigörande av tid från administration till möte med klienter och fokus på det som anses vara faktiskt socialt arbete. Ett annat argument som lyfts fram är att kontrollen minskar då denna enbart ska ske genom stickprov, i alla fall när ansökan handläggs av en robot.

Emellertid finns det tveksamheter om huruvida ökad digitalisering faktiskt frigör resurser till annat. Svensson (2019) visar i en studie att en del handläggare ägnar mer tid åt den digitala tekniken, men också att en effektivisering kan resultera i en nerdragning av tjänster.

Överhuvudtaget tycks det råda en viss osäkerhet kring var ansvaret ligger för eventuella fel som uppstår som en följd av digitaliseringen. Vem ansvarar för de ”beslut” som fattas av en robot? Logaritmerna styr dessa beslut så det är av betydelse hur dessa konstrueras. Det finns ingen ”neutral” robot utan den fattar beslut utifrån hur den programmerats. Det är därför viktigt att förstå i vilken ”mylla” logaritmer skapats. I detta sammanhang finns anledning att ställa frågor kring transparens om på vilka grunder och utifrån vilken inmatning en robot fattar beslut. Detta blir betydelsefullt i förhållande till avslag och klientens möjlighet att förstå grunderna för ett beslut.

Vi vet, som sagt, fortfarande inte speciellt mycket om hur en ökad digitalisering uppfattas av brukarna. Märker de av att tid frigjorts för fler möten och en mer kvalitativ kontakt? Som jag tidigare nämnt beror ju inte detta enbart på tekniken utan på vad en verksamhet i övrigt har för policy och mål när det gäller hanteringen av försörjningsstödet.

Ett annat exempel på vad digitaliseringen inneburit utgörs av appen Swish. Denna lösning underlättar transaktioner men den gör också inkomster och utgifter mer synliga. Socialarbetare berättar att klienter behöver visa intyg om det satts in pengar på deras konto. Det kan handla om en mormor som vill hjälpa till med en present till sitt barnbarn. Då förväntas hon skriva ett intyg som mamman kan redovisa för socialtjänsten, annars räknas det som inkomst. Att be andra skriva intyg vid olika typer av transaktioner för att man uppbär försörjningsstöd kan säkerligen uppfattas som besvärande och stigmatiserande. En del socialarbetare väljer att titta bort när det gäller denna typ av kontroller, andra inte. Principen ”en krona in – en krona mindre i socialbidrag” är densamma som tidigare men digitaliseringen placerar den i ett nytt ljus.

Jul, jul – strålande jul

Vi går nu mot den kanske konsumtionsintensivaste perioden under året. Den kopplas till drömmar, önskemål och förväntningar. Inte minst bland barnfamiljer är förväntningarna höga. Samtidigt vet vi att julen också kan vara den svåraste tiden för många med knapp ekonomi; den är kravfylld och man vill inte göra barnen besvikna (jfr Hjort 2004).

De sociala jämförelserna gör sig påminda, inte minst genom sociala medier. Idag behöver barnen inte vänta tills jullovet är över för att jämföra julklappar – det postas på sociala medier så snart julklappen öppnats. Det innebär att de skillnader som finns blir ännu tydligare. Det blir svårare att ”hitta på” julklappar eftersom bilder idag talar sitt tydliga språk. Tidigare har många kommuner valt att betala ut försörjningsstödet efter jul med argumentet att försörjningsstödstagare har svårt att planera och hålla i pengarna – samtidigt får de flesta löntagare decemberlönen utbetald före jul.

LÄS MER:
Hunger försvårar jobbsökande
Frågan: Kommer pengarna före jul?