De ensamkommande klarar sig bra på arbetsmarknaden när det gäller att hitta arbete. Men vilka arbeten får de ensamkommande?
Arbetsmarknadsstatus kan därmed vara en indikator på välbefinnande både på arbetsmarknaden och bredare i samhället (de Vroome & Hooghe 2014). Men välfärdens dynamiska natur, som diskuterats av Dodge m.fl. (2012), kräver analyser inte endast av frågan om de ensamkommande har arbete utan också av vilken typ av arbeten de har. I artikeln definieras välbefinnande på arbetsmarknaden genom arbetsmarknadsstatus och typ av arbete.
Osäkra arbeten minskar förutsägbarheten och försvårar rörlighet uppåt och i fortsatt karriär. Vi undersöker risken för att en ensamkommande är i ett osäkert arbete genom att använda ett omfattande dataset, som inkluderar hela befolkningen under en period av tolv år. De ensamkommande jämförs med de som kommit som barn med sina föräldrar från samma länder. De ensamkommande kan ha större sårbarhet inte bara på grund av unika migrationsupplevelser men också på grund av att de i destinationslandet saknar sin familj. Men å andra sidan skulle de kunna ha extra styrkor och förmågor, då de lyckats genomföra en mycket svår migrationsprocess på egen hand. Dessutom kan det ha betydelse att denna grupp är definierad och erkänd som i behov av samhällets omsorg. De får då ett särskilt skydd som skiljer sig från vad de får som kommit hit med föräldrar. Skillnader kan vara extra stöd i nätverk, asylförfarande och levnadsvillkor (se Çelikaksoy & Wadensjö 2017a). En jämförelse av flyktingungdomar som anlänt ensamma med de som anlänt med sina familjer kan ge värdefulla insikter (Coffey & Farrugia 2013).
Tre huvudfrågor
Artikeln inleds med en översikt över omfattningen av sådan migration till Sverige, en litteraturöversikt och en presentation av de data artikeln bygger på. Den empiriska analysen inleder vi med resultat vad gäller utbildning och arbetskraftsdeltagande och behandlar sedan tre huvudfrågor:
• Vilka faktorer påverkar sannolikheten att ha en osäker sysselsättning?
• Är det någon skillnad mellan ensamkommande, de som kommit med sina föräldrar och de i samma ålder med svensk bakgrund?
• Varierar resultaten med kön och i så fall varför?
Ensamkommande avslutar sina studier vid högre ålder och följer oftare alternativa utbildningsvägar, som vuxenutbildning, än de med svensk bakgrund. De är oftare i arbete än andra ungdomar om kontroller görs för olika egenskaper. Är deras höga sysselsättning en återspegling av deras unika situation jämfört med de andra grupperna? Tidigare forskning har visat att arbetsmarknadsvälbefinnande är starkt relaterat till total lycka (Gerdtham & Johannesson 2001). Därför är det mycket viktigt vilka arbeten de ensamkommande har.
Ensamkommande ungdomar i Sverige
Antalet ensamkommande som söker asyl i Sverige ökade varje år mellan 2005 och 2015 (tabell 1). De högsta ökningarna var åren 2014 och 2015, med nästan en fördubbling under 2014 jämfört med 2013, medan antalet var fem gånger högre 2015 än 2014. En nedgång startade 2016 och fortsatte under 2017 och 2018. Nedgången är främst ett resultat av införandet av olika gränskontroller till och inom Europa, inklusive vid Sveriges gränser. Nedgången under 2016 och 2017 finns för alla separat redovisade medborgarländer och mellan 2017 och 2018 för alla länder utom Eritrea. Under 2019 är antalet på ungefär samma nivå som 2018.
Tabellen visar bland annat ett snabbt ökande antal asylsökande från Syrien från och med 2012 och stora variationer i antalet sökande från Irak; förändringar som återspeglar politiska händelser i dessa båda länder. Många ensamkommande har bott kortare eller längre tid i ett annat land innan flykten till Sverige; till exempel har många afghanska barn bott i Iran. De flesta anländer som tonåringar och de flesta är pojkar. Migrationsverket behandlar i regel inte asylansökningar samma år som det år då de ensamkommande söker asyl. Väntetiderna på beslut har varit långa och många har fyllt 18 år i väntan på beslut. Många får avslag på sina ansökningar. Artikeln behandlar hur det går för de som har fått uppehållstillstånd.
Tabell 1. Antal ensamkommande minderåriga som ansökt om asyl i Sverige: totalt och från sex länder med många ansökningar enligt medborgarskap 2000–2019
Litteraturöversikt
Att ensamkommande barn kommer som flyktingar är inte något nytt. Av erfarenheter längre tillbaka i tiden kan nämnas 35°000 ensamkommande barn som kom från Spanien till Frankrike under inbördeskriget i Spanien på 1930-talet (Ther 2019), 10°000 judiska barn som i ”Kindertransport” kom till Storbritannien från Tyskland under åren före andra världskriget (Harris & Oppenheimer 2017) och 40°000 ensamkommande barn i den amerikanska zonen i Tyskland under åren efter andra världskriget (Taylor 2017).
De senare årens omfattande migration av ensamkommande barn har uppmärksammats av forskare inom olika discipliner, se t.ex. några samlingsvolymer med många bidrag som Bhabha, Kanics & Hernández (2018), Kulu-Glasgow, Smit & Sirkeci (2019) och Darvishpour & Månsson (2019).
Flera studier om ensamkommande har behandlat frågan om motståndskraft kontra sårbarhet (Derluyn, Broekaert & Schuyten 2008; Eide & Hjern 2013; Luster m.fl. 2010; Nardone & Correa-Velez 2015; Wallin & Ahlström 2005). Inledningsstadiet, dvs hur dessa barn tas emot och hur asylprocessen äger rum, visar sig ha en mycket viktig inverkan på dessa barns välbefinnande (Çelikaksoy & Wadensjö 2017a; Söderqvist, Sjöblom & Bulow 2014; Wimelius, Joakim & Mehdi 2016). Viktiga faktorer för välbefinnande är kontakter med personer från destinationslandet under väntetiden (Honkasalo 2017; Iveroth 2015; Ombudsman for Children in Sweden 2016; Söderqvist, Sjöblom & Bulow 2014; Stretmo & Melander 2013). Undersökningar visar att egenskaper som utbildningsnivå, tid tillbringad i destinationslandet och språkkunskaper påverkar hur det går på arbetsmarknaden för dem liksom för andra invandrade ungdomar. Samtidigt har de ställts inför unika utmaningar jämfört med andra migrantgrupper (Boyle, Smith & Guenther 2006; Çelikaksoy & Wadensjö 2017b; Chiswick 1978; Portes & Rumbaut 2001; Wilkinson 2002).
Ungdomar, migranter och flyktingar har oftare än andra grupper otrygga arbeten (Nolan 2009; Walther 2006). Arbetslöshet, osäkerhet och utestängning är några av konsekvenserna av sådana anställningar (Dahlstedt 2015). Således är inte bara anställningsstatus utan också typ av anställning mycket viktigt för de ensamkommandes välbefinnande på arbetsmarknaden.
I tidigare forskning diskuteras frågan om att ensamkommande har bättre tillgång till nätverk med individer från destinationslandet jämfört med dem i samma ålder som kommit med sina föräldrar. Det förväntas underlätta deras arbetssökningsprocess (Çelikaksoy & Wadensjö 2017b; Iveroth 2015). Å andra sidan saknar de en familj i destinationslandet och har relativt större ekonomiskt ansvar jämfört med de som kommit med föräldrar (Çelikaksoy & Wadensjö 2017b; Stretmo & Melander 2013). Tidigare forskning visar att dessa faktorer är positivt förknippade med sysselsättning (Çelikaksoy & Wadensjö 2017b), men vi vet inte hur dessa faktorer påverkar arbetsmarknadsvälbefinnandet för denna grupp. Denna artikel bidrar till tidigare forskningsresultat genom att analysera ensamkommandes arbetsmarknadsvälbefinnande under en period av tolv år. Det bidrar till den tidigare forskningslitteraturen genom att diskutera hur de ensamkommandes situation kan återspegla motståndskraft och sårbarhet samtidigt.
Traditionellt hänvisas ofta till hur personer svarar på utmanande situationer och att de då visar styrka och förmåga (Ryff 1989). Men de dualistiska tillvägagångssätten för sårbarhet kontra styrka kritiseras av Coffey & Farrugia (2013), vilket öppnar vägen till en mer inkluderande diskussion om de förhållandena för olika grupper, där styrka och sårbarhet existerar samtidigt. De ensamkommandes tillstånd och handlingar återspeglar deras förflutna och nutida erfarenheter och formas och omformas av både dem själva och deras villkor. De störningar som de ensamkommande har upplevt när det gäller skolgång är till viss del likartade de som andra flyktingungdomar upplever, men skiljer sig från dem som har svensk bakgrund. De ensamkommandes identiteter formas i destinationslandet av dessa länders system i förhållande till nätverk i både ursprungs- och destinationsländerna.
Som tidigare diskuterats är etableringen på arbetsmarknaden en nyckelindikator för både anpassning till destinationslandet och välbefinnande, eftersom det leder till ekonomiska resurser, nätverk och kunskap om hur samhället och arbetsmarknaden fungerar.
Data
Analysen baseras på registerinformation från SCB. För undersökningen används data om alla ensamkommande som fått uppehållstillstånd under perioden 2003–2014. Vi kan inte rapportera separat för alla länder ensamkommande kommer från. För vissa länder har vi bara information för grupper av länder. För ensamkommande från Asien kan vi göra följande uppdelning: Syrien, Afghanistan, Irak, Iran, Övriga Mellanöstern och Övriga Asien. För de som kommer från Afrika kan vi göra följande uppdelning: Somalia, Eritrea, Marocko, Algeriet, Etiopien, Gambia, Uganda, Övriga Nordafrika och Övriga Afrika. Vi har två jämförelsegrupper:
• barn och ungdomar från samma länder som kommit med föräldrar eller andra juridiska vårdnadshavare
• barn och ungdomar i samma ålder som har svensk bakgrund (födda i Sverige med föräldrar födda i Sverige)
Uppgifterna i följande avsnitt baseras på 22 803 observationer av ensamkommande, 63 240 för barn som kommit med sina föräldrar och 2 124 856 med svensk bakgrund i åldern 19–27 år, vilket är slumpmässiga urval av 10% och 1% för de som kommit med sina föräldrar respektive har svensk bakgrund.
I följande avsnitt diskuteras först kortfattat utbildning och arbetsmarknadsetablering för ensamkommande. I ett tredje avsnittet studeras ungdomar i åldern 22–29 år. Majoriteten ensamkommande i den åldern arbetar och vi undersöker om de har osäkra anställningar. Vi har 7 077 observationer för ensamkommande i denna åldersgrupp och 3 672 observationer av ensamkommande som arbetar i detta åldersintervall och 27 504 och 1 233 339 observationer för de som kommit med föräldrar respektive har svensk bakgrund.
Resultat
Utbildning
En persons utbildning påverkar starkt möjligheterna på arbetsmarknaden. Den utbildning som erbjuds ensamkommande barn i Sverige beror bland annat på den utbildning de har vid ankomsten. Tyvärr saknas registeruppgifter för barnens utbildning vid ankomsten till Sverige.
De flesta ensamkommande är tonåringar, många är 16 eller 17 år när de anländer till Sverige. Det tar tid att lära sig svenska. Den första delen av undervisningen på svenska är språkintroduktion, en utbildningsform för ungdomar som har kommit till Sverige upp till fyra år efter att de har fått uppehållstillstånd. Resultaten visar att de studerar till högre ålder och att de kombinerar studier och arbete i större utsträckning än vad andra grupper gör. De flesta ensamkommande mellan 19–21 år är fortfarande i utbildning. Bland de i åldern 19–20 år är män oftare i utbildning än kvinnor. Å andra sidan är kvinnor oftare i utbildning än män när de är 21 år eller äldre. Detta överensstämmer med det allmänna mönstret i Sverige. Kvinnor är oftare i utbildning än män under åren efter gymnasiet.
Bland de som är 22 år eller äldre har de flesta ensamkommande gymnasiestudier som högsta utbildningsnivå. Det är därför av särskilt intresse att se om de har slutfört sina studier. Tidigare analyser visar att bland dem med gymnasieutbildning som högsta nivå har få fullföljt en 3-årig gymnasieutbildning. Det visar på ett stort behov av kompletterande utbildningar för ensamkommande (Çelikaksoy & Wadensjö 2015a, 2015b).
Vissa ensamkommande studerar och arbetar under samma år och får därmed sin första arbetslivserfarenhet. Detta kan vara ett sätt att tidigt komma in på arbetsmarknaden. Andelen är mellan 10 och 20 procent under olika åldersår. Skillnaderna mellan de tre grupperna (ensamkommande, de som kommit med föräldrar och de med svensk bakgrund) är små. Män som är ensamkommande kombinerar något oftare studier och arbete än män i de båda andra grupperna. Resultatet kan relateras till att ensamkommande slutför sina studier vid högre ålder och att de behöver ekonomiska resurser.
Deltagande på arbetsmarknaden
Vi har studerat andelen ensamkommande som arbetar i olika åldrar och inkomst från arbete separat för flickor och för pojkar. Få ensamkommande arbetar när de är 19 eller 20 år. Sedan ökar procentandelen i arbete gradvis till cirka två tredjedelar för män när de är mer än 25 år, medan andelen är lägre för kvinnor i samma ålder (något under 60 procent). Vi bör komma ihåg att en del av de som inte arbetar studerar. Tidigare studier har funnit att de som kommit som ensamkommande oftare har arbete än de som kommit med föräldrar efter kontroll av ålder, civilstånd, utbildning, tid i Sverige, bostadslän och ursprungsland (Çelikaksoy & Wadensjö 2015a). Det gäller för både män och kvinnor men skillnaden är något större för män. Ensamkommande män arbetar oftare än män med svensk bakgrund givet kontroll för egenskaper. Bland kvinnor arbetar å andra sidan de som kommit som ensamkommande mindre ofta än kvinnor med svensk bakgrund.
Tyvärr saknas information om yrke för alla anställda och egenföretagare i Sverige. För anställda insamlas information om yrke av SCB endast från ett urval av privata arbetsgivare, med undantag för de största företagen som alla ingår i SCB:s urval. För offentligt anställda är det en totalundersökning. Tidigare studier visar att ensamkommande kvinnor främst arbetar inom service, vård och försäljning. En närmare uppdelning visar att majoriteten av dem arbetar som hälso- och vårdpersonal. Ensamkommande män arbetar huvudsakligen inom fyra yrkesområden:
• service, vård och försäljning
• bygg- och anläggningarbeten
• tillverkning och transport
• andra yrken som kräver kort utbildning
En närmare uppdelning visar att många arbetar som köks- och restaurangbiträden, försäljare och inom sjukvård (Çelikaksoy & Wadensjö 2015b). En undersökning av årsinkomsten från arbete för ensamkommande under 2014 efter ålder, kön och om de som arbetar också studerar samma år ger förväntade resultat. Inkomsterna ökar gradvis med ålder och är högre för män än för kvinnor. De är också högre för dem som inte kombinerar arbete med studier under året än för dem som gör det. Att kombinera arbete och studier verkar vara en strategi för många ensamkommande. De som kombinerar arbete och studier har en lägre genomsnittlig årslön jämfört med de som bara arbetar; de arbetar antagligen färre timmar. Men det skulle också kunna bero på typ av jobb och timlön. Vi kan inte skilja mellan dessa faktorer eftersom vi saknar information om timlön.
Otrygga anställningar
Som tidigare diskuterats undersöks samspelet mellan förhållandena för ensamkommande och arbetsmarknaden mätt genom att ha arbete och att ha en osäker anställning. I nästa steg undersöks de faktorer som påverkar sannolikheten för att ha en osäker anställning. De ensamkommande jämförs med de som kommit med sina föräldrar för att se om de skiljer sig åt. De två grupperna antas dela vissa utmaningar vad gäller t.ex. validering av kvalifikationer, överförbarhet av färdigheter från ursprungslandet samt diskriminering. De skiljer sig emellertid åt med avseende på migrationserfarenhet, de juridiska och praktiska förfarandena som styr deras ankomst och anpassning samt de utmaningar de möter i destinationslandet på grund av att de inte har sin familj här. Frågan om inte ha familj under etableringen i det land de kommit till kan ha viktiga konsekvenser (Heino & Veistilä 2015). Vårt andra mått på arbetsmarknadsvälbefinnande är relaterat till de typer av arbeten de har. Osäkert arbete minskar förutsägbarheten av levnadsvillkor och försvårar rörlighet uppåt. Sannolikheten att vara i osäkra arbeten används som mått på arbetsmarknadsvälbefinnande och vi testar om ensamkommande oftare finns i denna grupp.
Vi definierar här att tillhöra den osäkra arbetskraften som att vara anställd men tjäna mindre än 3,5 PBA under året (ett prisbasbelopp var 44 000 SEK 2014) följande tidigare studier av osäkra anställningar (Bäckman & Nilsson 2016). I analysen används samma faktorer som tidigare använts för att undersöka arbetsmarknadsutfallet för ensamkommande och andra flyktingungdomar (Çelikaksoy & Wadensjö 2017b). Det är bland annat individegenskaper som kön, ålder, om de studerar eller inte och utbildningsnivån. Ålder är uppdelad i tre variabler; den yngsta åldersgruppen (22–23 år) är referensgrupp. Hänsyn till utbildning tas genom uppgift om individen studerar eller inte under året. Det förväntas att de som kombinerar arbete och studier oftare har osäkra anställningar. Dessutom undersöks hur nivån på utbildning påverkar sysselsättningen, där referenskategorin är grundutbildning. Det undersöks också hur vistelsens längd i Sverige påverkar sannolikheten för att vara i osäker anställning, dvs om denna typ av anställning bara är ett tillfälligt alternativ för flyktingungdomar under de första åren och huruvida deras erfarenhet i Sverige spelar en roll när det gäller denna typ av anställning. Tid i Sverige mäts med antalet dagar sedan de fick uppehållstillstånd i Sverige. De dikotoma variablerna ”ensamstående” och ”intern migration” mäter om individen är ensamstående eller gift respektive om individen har flyttat till annat län från länet för den ursprungliga placeringen. Andra variabler som ingår i analysen är bosättningslän och ursprungsland.
Tabell 2 visar marginella effekter från en probitmodell som uppskattar sannolikheten för att vara i osäker anställning. Den första kolumnen presenterar en jämförelse av ensamkommande med de som kommit med sina föräldrar utan kontroller, den andra kolumnen presenterar en modell där endast kön och ålder är kontroller och slutligen innehåller den tredje kolumnen alla variabler som nämnts i föregående avsnitt. Variablerna introduceras stegvis för att visa påverkan av de olika demografiska faktorerna mer detaljerat.
Det framgår att kvinnor oftare har denna typ av osäkra arbeten än män. Detta är ett vanligt resultat i litteraturen för såväl migranter som för de som är födda i det land de är bosatta i. Sannolikheten för att vara anställd i osäkra jobb minskar som förväntat med åldern. De som tillhör den äldsta åldersgruppen, 27–29 år, är 16,1 procentenheter mindre ofta i osäkra jobb än den yngsta åldersgruppen. Det indikerar att sådana arbeten för många kommer vara tillfälliga och att det finns rörlighet uppåt med stigande ålder. De som kombinerar arbete och studier är oftare i sådana osäkra jobb. Utbildningsnivå är som förväntat negativt förknippat med sannolikheten för att ha osäkra jobb. De som har universitetsutbildning är mindre ofta i osäkra jobb än de som endast har grundutbildning; skillnaden är 12,4 procentenheter.
Tabell 2. Skattning av sannolikheten för att vara i osäker anställning för ensamkommande och de som kommit med föräldrar från samma länder
Tabell 2. Skattning av sannolikheten för att vara i osäker anställning för ensamkommande och de som kommit med föräldrar från samma länder.
Om tid som tillbringas i Sverige leder till framgång på arbetsmarknaden genom språkkunskaper, sociala nätverk och kunskap om arbetsmarknaden förväntar vi oss att denna variabel kommer att vara negativt associerad med utfallsvariabeln. Tabell 2 visar att så är fallet; storleken på koefficienten är dock ganska liten. Vi undersöker också effekten av civilstånd, där resultaten varierar beroende på kön. Ensamstående kvinnor har mindre ofta sådana arbeten än gifta kvinnor, vilket tyder på att hushållsansvar bidrar till att unga gifta flyktingkvinnor ofta har otrygga anställningar. Intern migration ökar sannolikheten för att ha en osäker anställning, medan de i Stockholms län mindre ofta har sådana arbeten än de som bor i andra län. De som kommer från Afghanistan tillhör mindre ofta den osäkra arbetskraften än de från andra länder.
Tidigare studier visar att ensamkommande oftare har arbete än de som kommit med föräldrar om kontroller görs för olika egenskaper. Det pekar på att ensamkommandes situation på arbetsmarknaden skiljer sig från den för de som kommit med föräldrar. Den första kolumnen i tabell 2 visar att det inte finns någon signifikant skillnad mellan de två grupperna. När vi kontrollerar för ålder och kön har dock ensamkommande mindre ofta osäkra jobb än de som kommit med föräldrar, skillnaden är 3,6 procentenheter. Resultatet innebär att de inte bara oftare har arbete utan också att de arbeten de har mindre ofta kan definieras som osäkra. När kontroll görs för tidigare nämnda faktorer har ensamkommande mera sällan sådana arbeten, skillnaden är 8,1 procentenheter. Då vi saknar uppgifter om timlön, kan dessa resultat återspegla att de arbetar fler timmar, arbetar dubbla skift eller har mer än ett jobb.
I nästa steg jämförs flyktingungdomar uppdelade i två grupper med ungdomar med svensk bakgrund. Tabell 3 visar att flyktingungdomar totalt sett har högre risk att vara i sådana jobb än de med svensk bakgrund, men att detta resultat främst gäller för män. Resultaten pekar även på att båda grupper av manliga flyktingungdomar oftare har en ofördelaktig ställning på arbetsmarknaden. Flera faktorer kan bidra till detta resultat som till exempel språkkunskaper, nätverkseffekter och diskriminering, faktorer som vi inte kan kontrollera för i denna undersökning. Genom att flyktingungdomarna delas i två grupper framgår skillnader i mönster för arbetsmarknadens välbefinnande för de båda grupperna.
Tabell 3. Skattning av sannolikheten för att vara i osäker anställning för ensamkommande och de som kommit med föräldrar från samma länder jämfört med dem med svensk bakgrund.
Sammanfattning och slutsatser
Det är inte lätt för ungdomar med utländsk bakgrund att finna en plats på den svenska arbetsmarknaden. Detta gäller särskilt för de som kommer som flyktingar, antingen ensamkommande eller tillsammans med föräldrar. I artikeln redovisas resultat för hur det har gått för ensamkommande som fått uppehållstillstånd mellan 2003 och 2014 där vi jämför med de som kommit från samma länder med föräldrar och ungdomar med svensk bakgrund.
De ensamkommandes arbetsmarknadsvälbefinnande undersöks med ett stort dataset för hela befolkningen. Det har gjorts i två steg genom att utreda arbetsmarknadsstatus och vilka typer av jobb de har när de är anställda. Ensamkommande arbetar oftare och har mindre ofta osäkra arbeten än de som kommit tillsammans med sina föräldrar från samma länder, när kontroll görs för ett antal faktorer som påverkar arbetsmarknadsresultat. Vi tolkar detta som en indikation på att de ensamkommande uppvisar motståndskraft och handlingskraft när det deras gäller ställning på arbetsmarknaden. Å andra sidan kan denna grupp vara under större press för att arbeta, och de arbetar kanske därför fler timmar och i fler jobb jämfört med de som kommit med föräldrar.
Resultaten uppmärksammar samexistensen av motståndskraft och sårbarhet vad gäller arbetsmarknadsvälbefinnande för denna grupp. Vi finner att det bland de som kommit som ensamkommande är vanligare bland kvinnor än bland män att studera när de är 21 år eller äldre. Det är vanligt att kombinera arbete och studier bland de ensamkommande; det kan ses som ett svar på deras situation. Men de får lägre löneinkomst i sådana fall. Resultaten visar emellertid också att ensamkommande jämfört med ungdomar med svensk bakgrund oftare har en osäker sysselsättning. Detta antyder att det finns hinder på arbetsmarknaden för flyktingungdomar jämfört med ungdomar med svensk bakgrund. Det framgår också att det finns viktiga könsskillnader för alla grupper, men dock särskilt för ensamkommande, där kvinnor oftare har osäkra anställningar. Det finns ett behov av mer omfattande forskning när det gäller mekanismerna på detta område för att kunna utforma en bättre politik för etablering av ensamkommande och andra flyktingungdomar på arbetsmarknaden.
Bhabha, J, Kanics, J & Hernández D S (red.) 2018, Research Handbook on Child Migration, Edward Elgar, Cheltenham, UK.
Boyle, EH, Smith, T & Guenther, K 2006, ‘The rise of the child as an individual in global society’, i Youth, globalization and the law, red. SA Venkatesh & R Kassimir, Stanford University Press, Stanford, s. 255-283.
Bäckman, O & Nilsson, A 2016, ‘Long-term consequences of being not in employment, education or training as a young adult. Stability and change in three Swedish birth cohorts’, European Societies, vol. 18(2), s. 136-157.
Çelikaksoy, A & Wadensjö, E 2015a, ‘Unaccompanied minors and separated refugee children in Sweden: An outlook on demography, education and employment’, IZA Discussion Paper No: 8963.
Çelikaksoy, A & Wadensjö, E 2015b, ‘The unaccompanied refugee minors and the Swedish labour market’, IZA Discussion Paper No: 9306. Çelikaksoy, A & Wadensjö, E 2017a, ‘Policies, practices and prospects: the unaccompanied minors in Sweden’, Social Work & Society, vol. 15(1), s. 1-16.
Çelikaksoy, A & Wadensjö, E 2017b, ‘Refugee youth in Sweden who arrived as unaccompanied minors and separated children’, Journal of Refugee Studies, vol. 30(4), s. 530-553.
Chiswick, B 1978, ‘The effect of Americanization on the earnings of foreign-born men’, Journal of Political Economy, vol. 86(3), s. 897-921.
Convention on the Rights of the Child 2016, ‘Treatment of Unaccompanied and Separated Children Outside their Country of Origin’, United Nations, Geneva, Working Paper CRC/GC/2005/6.
Coffey J & Farrugia, D 2013, “Unpacking the black box: the problem of agency in the sociology of youth”, Journal of Youth Studies, vol. 17(4), s. 461-474.
Dahlstedt, I 2015, ‘Over-education amongst the children of immigrants in Sweden’, Nordic Journal of Migration Research, vol. 5(1), s. 36-46.
Darvishpour, M & Månsson, N (red,) 2019, Ensamkommandes upplevelser & professionellas erfarenheter, Liber, Stockholm.
Derluyn, I, Broekaert, E & Schuyten, G 2008, ‘Emotional and behavioural problems in migrant adolescents in Belgium’, European Child & Adolescent Psychiatry, vol. 17(1), s. 54-62.
Derluyn, I & Vervliet, M 2012, ‘The wellbeing of unaccompanied refugee minors’ i Health inequalities and risk factors among migrants and ethnic minorities, Vol. 1, red. D Ingleby, A Krasnik, V Lorant & O Razum, Garant, Antwerp/Apeldoorn, s. 95-109.
De Vroome, T & Hooghe, M 2014, ‘Life satisfaction among ethnic minorities in the Netherlands: immigration experience or adverse living conditions?’ Journal of Happiness Studies, vol. 15(4), s. 1389-1406.
Dodge, R, Daly, AP, Huyton, J & Sanders, LD 2012, ‘The challenge of defining wellbeing’, International Journal of Wellbeing, vol. 2(3), s. 222-235.
Eide, K & Hjern, A 2013, ‘Unaccompanied refugee children: vulnerability and agency’, Acta Paediatrica, vol. 102(7), s. 666-668.
Gerdtham, UG & Johannesson, M 2001, ‘The relationship between happiness, health, and socio-economic factors: results based on Swedish microdata’, The Journal of Socio- Economics, vol. 30(6), s. 553-557.
Harris, M J & Oppenheimer, D 2017, Into the Arms of Strangers. Stories of the Kindertransport, Bloomsbury, London.
Heino, E & Veistilä, M 2015, ‘Integration, recognition and security: discourses on social support by families with a Russian background living in Finland’, Nordic Journal of Migration Research, vol. 5(2), s. 91-98.
Honkasalo, V 2017, ‘Participation requires safety, real listening, friendship networks and knowledge’, i Young people in reception centers, red. V Honkasalo, K Maiche, H Onodera, M Peltola & L Suurpää, Finnish Youth Research Society, Helsinki, s. 9-13.
Iveroth, K 2015, Ett segregerat mottagande?: En explorativ studie om flyktingbarns integration på den svenska arbetsmarknaden, Göteborgs Universitets Publikation, Göteborgs.
Kulu-Glasgow, I, Smit, S & Sirkeci I (red.) 2019, Unaccompanied Children. From Migration to Integration, Transnational Press, London.
Luster, T, Qin, D, Bates, L, Rana, M & Lee, JA 2010, ‘Successful adaption among Sudanese unaccompanied minors: perspectives of youth and foster parents’, Childhood, vol. 17(2), s. 197-211.
Nardone, M & Correa-Velez, I 2015, ‘Unpredictability, invisibility and vulnerability: unaccompanied asylum-seeking minors’ journeys to Australia’, Journal of Refugee Studies, vol. 29(3), s. 295-314.
Nolan, B 2009, ‘Promoting the Well-Being of Immigrant Youth’, University College Dublin, UCD Working Paper Series, WP09/09, Dublin.
Ombudsman for Children in Sweden 2016, Safety and fundamental rights at stake for children on the move, ENOC Task Force Report, Stockholm.
Portes, A & Rumbaut, RG 2001, Legacies: the story of the immigrant second generation, Russell Sage Foundation, New York.
Ryff, CD 1989, ‘Happiness is everything, or is it? Explorations on the meaning of psychological well-being’, Journal of Personality and Social Psychology, vol. 57(6), s. 1069-1081.
Söderqvist, Å, Sjöblom, Y & Bulow, P 2014, ‘Home sweet home? Professionals’ understanding of home within residential care for unaccompanied youths in Sweden’, Child and Family Social Work, vol. 21(4), s. 591-599.
Stretmo, L & Melander, C 2013, ‘Får jag vara med? Erfarenheter från ensamkommande barn och ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna grupp’, FoU i Väst, Rapportserie, 2:2013, Göteborg.
Taylor, L 2017, In the Children’s Best Interests. Unaccompanied Children in American-Occupied Germany, 1945–1952, University of Toronto Press, Toronto.
Taylor, S & Kaur Sidhu, R 2012, ‘Supporting refugee students in schools: what constitutes inclusive education?’ International Journal of Inclusive Education, vol. 16(1), s. 39-56.
Ther, P 2019, The Outsiders. Refugees in Europe since 1492, Princeton University Press, Princeton.
Wallin, AM & Ahlström, GI 2005, ‘Unaccompanied young adult refugees in Sweden. Experiences of their life situation and well-being: a qualitative follow-up study’, Ethnicity & Health, vol. 10(2), s. 129-144.
Walther, A 2006, ‘Regimes of youth transitions: choice, flexibility and security in young people’s experiences across different European contexts’, Young, vol. 14(2), s. 119-139.
Wilkinson, L 2002, ‘Factors influencing the academic success of refugee youth in Canada’, Journal of Youth Studies, vol. 5(2), s. 173-193.
Wimelius, M, Joakim, I & Mehdi, G 2016, ‘Swedish reception of unaccompanied refugee children: promoting integration?’ Journal of International Migration and Integration, vol. 18(1), s. 143-157.
