Forskare tar till nya grepp för att nå ut

– Vi forskare har en viktig roll i att svara när socialtjänsten efterfrågar ny kunskap, men också att själva se till att forskningen omsätts i samtal med praktiker och professionella.

För att det ska vara möjligt måste forskningen först och främst vara begriplig. I en ny rapport från Vetenskap och allmänhet, som sammanfattar sex rundabordssamtal om förebyggande av ungdomsbrottslighet, framgår det att praktiker ofta har svårt att förstå det akademiska språket och saknar stöd för att ”översätta det till relevant information.”

Jargong kan vara ett kommunikationshinder – form en annan: alla har inte tid eller ork att plöja artiklar. Elin Inge berättar att hon och många av hennes kollegor just nu söker nya sätt att nå ut. Det kan få rätt kreativa konsekvenser.

Hennes egen doktorsavhandling är ett bra exempel. Studien, om hur migranter kan involveras i hälsorelaterad forskning på ett etiskt och meningsfullt sätt, hamnade förra året i händerna på en ljudkonstnär från Uppsala.

– Vi gjorde ett samarbete, och hon skapade ett deltagarbaserat hörlursverk inspirerat av mina resultat. Det har spelats på Uppsala konstmuseum och på universitetet, och turnerar nu runt på konferenser, dansfestivaler och utbildningar.

Dialogbaserad forskningskommunikation

Från senare år finns en rad exempel på andra, nytänkande forskningspresentationer. Ett är filmen Vem ropar för Alvar, baserad på studier om moralisk stress i omsorgen. Ett annat är seriestrippen ”En skola för alla, eller?”, som sammanfattar en doktorsavhandling av sociologen Karin Larsson-Hult. Ett tredje är äldreforskaren Oskar Jonssons hundra mil långa föreläsningsturné på cykel i våras, med 22 stopp på bibliotek och träffpunkter i södra Sverige.

Bakom alla dessa initiativ finns en ambition om att nå en allmänhet – men också att initiera fysiska möten, diskussioner och panelsamtal. Därmed sällar de sig till den kategori av forskningskommunikation som brukar kallas dialogbaserad.

– Den har vuxit fram ur en erfarenhet av den mer enkelriktade forskningskommunikationen – tänk pressmeddelanden och populärvetenskapliga artiklar – som otillräcklig, berättar Lena Söderström, projektledare för Forum för Forskningskommunikation.

Om man inom akademin tidigare såg mottagaren som passiv, ett kärl som behövde fyllas med kunskap, eftersträvar man numera ofta ett dialektiskt utbyte, med ett aktivt intresse för den andres perspektiv och synpunkter.

”Samskapande forskning”

På senare tid har också en tredje modell vunnit mark, som tar interaktionen ett steg vidare: den ”samskapande forskningen”.

– Där involverar man olika målgrupper i ett tidigt stadium, redan i utformningen av forskningen, berättar Lena Söderström.

Elin Inge menar att samskapandet innebär en sorts maktförskjutning, där forskaren avsäger sig en del av kontrollen över den vetenskapliga processen. Utöver professionen engagerar den också de brukare och patienter som studierna ytterst berör.

Hon arbetar själv just nu med flera projekt av det slaget. Ett av dem rör äldres psykiska hälsa, där äldre personer deltagit i delar av processen.

– Vi har sedan tagit projektet vidare genom ”science cafes”, en dialogaktivitet där vi kommer ut till offentliga platser och diskuterar forskningen med en intresserad allmänhet. Publiken har ofta mycket input, och vi får med oss en hel del nya idéer tillbaks.

Ett annat av hennes projekt görs tillsammans med Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning i Stockholm och riktar sig till nyanlända familjer. Förvaltningen arbetar med lotsar och föräldrarådgivare som stöttar familjer och hjälper ungdomar till fritidsaktiviteter, medan Elin Inge och hennes kollegor studerar processen.

– En grupp nyanlända ungdomar fungerar som referensgrupp. De hjälper oss att tänka kring vad vi ska göra och hur vi ska utvärdera det. Om vi ska intervjua personer kan de till exempel hjälpa oss att formulera frågorna på ett bra sätt.

Nej, det saknas inte akademisk vilja att nå utanför universitetets väggar. Lena Söderström hänvisar till en enkätstudie som Vetenskap och allmänhet gjorde 2019: ”Jag vill, men hinner inte”, där nio av tio forskare uppger att de är positivt inställda till att kommunicera forskning med det omgivande samhället. Problemet är att de ofta saknar förutsättningar för det.

– De vanligaste hindren är andra arbetsuppgifter med högre prioritet och att det inte finns resurser avsatta för kommunikationsarbetet. Det skulle också behöva vara meriterande i högre grad.

Elin Inge delar den bilden. Hon ser dock tecken på en positiv utveckling.

– Vi har ju egentligen ingen avsatt arbetstid för kommunikation eller samverkan, men vi kan aktivt skriva in det när vi söker forskningsmedel. De stora finansiärerna har faktiskt börjat ge utrymme för de här delarna.