Experten: ”Ska alla verkligen vara inom BUP?”
BUP har fått ta ett orimligt stort ansvar för barn och ungas psykiska hälsa. Ska väntetiderna kortas måste BUP börja ses som den specialistvård det är, menar Kerstin Evelius på SKR.
Kerstin Evelius.
År 2023 fick drygt var tionde 7–17-åring i -Sverige vård inom BUP. Flera av dem hade då väntat länge på att få vård, trots att BUP:s kapacitet ökat med 22 procent sedan 2017. En lång väntetid kan vara förödande för den enskilde, då problemen riskerar att förvärras under tiden.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
Samtidigt väcker statistiken många frågor. Behöver verkligen vart tionde barn i Sverige vård inom specialistpsykiatrin?
I en ny rapport från SKR, Pusselbitar och perspektiv – Första linjen och BUP:s erfarenheter av barn och ungas psykiska ohälsa, konstateras att BUP under lång tid fått ta ett orimligt stort ansvar för barn och ungas psykiska mående.
Kerstin Evelius är chef för SKR:s folkhälsa och psykiatri och menar att förväntningarna på BUP blivit orimliga.
– Allt är så skevt. BUP ses inte som den specialistverksamhet det är och då blir många besvikna när de inte kan möta behoven. Men när BUP tar emot en av sex flickor mellan 13 och 17 år måste vi fråga oss om alla verkligen ska vara i den här högspecialiserade vården, säger hon.
LÄS OCKSÅ >> Fria vårdval skapade kaos inom BUP i Dalarna
Det stora trycket på BUP har ett tydligt samband med ökningen av antalet NPF-diagnoser. Enligt Socialstyrelsen handlar 70 procent av vårdkontakterna med BUP om utredning och behandling av adhd. Den andelen ser ut att fortsätta öka.
I dag har 10,5 procent av pojkarna och 6 procent av flickorna i Sverige en adhd-diagnos men Socialstyrelsen räknar med att adhd och andra NPF-diagnoser kommer att fortsätta öka ett tag till, för att sedan plana ut på cirka 15 procent. Det är ungefär lika många som har en astmadiagnos.
– Det är oerhört intressant. Ska vi minska risken för en sådan utveckling krävs det att vi har en helt annan folkhälsopolitisk ansats, där flera aktörer behöver hjälpas åt. Inte minst primärvården, säger Kerstin Evelius.
Men när regeringen satsat på ökad tillgänglighet till vård för barn och unga med psykisk ohälsa så har primärvården inte fått ta del av pengarna. Fokus har legat på BUP och under perioden 2016–2022 avsatte staten mer än 3 miljarder kronor till regionerna för att arbeta med den förstärka vårdgarantin inom BUP. Det har gjort att många regioner i dag klarar vårdgarantin. Lösningen har i flera fall varit att köpa vård av privata aktörer.
Samtidigt, konstaterar Socialstyrelsen, har det sannolikt haft negativa konsekvenser för den långsiktiga uppbyggnaden av kapaciteten. Det har också gjort att vårdkedjan för barn och unga med adhd och psykisk ohälsa blivit än mer upphackad. Regionens avtal med de privata aktörerna omfattar vanligtvis bara själva utredningen, inte efterföljande behandling.
– Det finns jätteduktiga privata aktörer, men det här är ett kortsiktigt sätt att arbeta. De här barnen kommer så småningom tillbaka till regionens BUP för vidare behandling och skapar en bulk i nästa led, säger Kerstin Evelius.
LÄS OCKSÅ >> Tidigare anställda riktar skarp kritik mot privat BUP-mottagning
I SKR:s rapport lyfter flera informanter inom BUP risken med att ha ett ensidigt fokus på tillgänglighet, snarare än på kvalitet. På diagnos, snarare än symtom, vilket man befarar kan utarma specialistvården på sikt och göra det ännu svårare för barn och unga med komplexa problem att få den hjälp de behöver.
– Det pratas mycket om ”köer” men det viktiga är att barn och unga snabbt kommer till en första bedömning. Sen måste det göras en medicinsk prioritering, där den som har störst behov får vård först, säger Kerstin Evelius.
Det största problemet menar hon är att resursstarka föräldrar kunnat runda den medicinska prioriteringen genom att betala en adhd-utredning ur egen ficka. Konsekvensen har blivit att adhd-diagnoser ökat mest i socioekonomiskt starka områden, medan det finns en underdiagnostisering bland barn i socioekonomiskt utsatta områden.
– Betalar du privat för att få en utredning så blir du en kund. Och som kund blir du besviken om du inte får en diagnos. Det gör att vi nu kan ha en överdiagnosticering, och det påverkar dessutom vårdens möjligheter att ge tidiga insatser baserat på symtom snarare än diagnoser.
Så hur ska pengarna användas, när regeringen återigen satsar miljardbelopp på att öka tillgängligheten? Under det kommande året ska varje region få ett grundläggande stöd på fem miljoner kronor för produktions- och kapacitetsplanering inom såväl BUP som primärvården. Sedan ska 840 miljoner kronor betalas ut till de regioner som klarar av att korta väntetiden till BUP.
– Det här gör att även små regioner har möjlighet att resurssätta ett utvecklingsarbete så det finns alla möjligheter, menar Kerstin Evelius.
Vad menar du är viktigast för att förbättra vården för barn och unga som mår dåligt?
– Vi behöver en första linje. En primärvård som kan möta barn tidigt i en ohälsoprocess, som är lättillgänglig och kan se till att de med störst behov får hjälp först, och där det är tydligt vilken vård som erbjuds inom primärvården och vad som hanteras av specialistvården, säger Kerstin Evelius och fortsätter:
– Det kräver i sin tur att primärvården rustas och ges bättre förutsättningar att arbeta med barns psykiska ohälsa för att kunna bli ett nav i vårdsystemet.
LÄS OCKSÅ >> Regeringen satsar en miljard på BUP – men oroas av oseriösa aktörer
Hur ser skolans roll ut?
– Jag är ju en stark anhängare av att skolan ska göra det skolan ska göra, det vill säga jobba förebyggande och hälsofrämjande. Inte med individstödjande insatser. Vården ska inte finnas i skolan utan vi behöver en primärvård som kan möta barn tidigt i en ohälsoprocess, säger Kerstin Evelius.
Hon konstaterar att ökningen av psykiatriska diagnoser vittnar om ett lidande som bör tas på allvar, och som dessutom är en stor belastning på vård, socialtjänst, skola och även civilsamhället och idrottsrörelsen.
– Jag tycker inte vi ska peka finger åt någon. Det här är ett folkhälsoproblem vi behöver närma oss på flera sätt om vi ska kunna vända utvecklingen.