Experten: Individens egna förutsättningar prio när man ska tillbaka till jobbet efter lång frånvaro

I stället för enstaka insatser framhåller han att det krävs ett synsätt där arbetet får präglas av hög kvalitet och där insatserna är genomgripande och av långvarig karaktär.

– Vi har också sett att insatser som ligger nära den ordinarie arbetsmarknaden har större möjligheter att ge positiva resultat, säger han.

Tapio Salonen är en av de sakkunniga som står bakom rapporten Effekter av arbetsmarknadsinsatser för personer med varaktigt försörjningsstöd, som Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, nyligen gett ut.

Det är en omfattande utvärdering där effekten av olika arbetsmarknadsinsatser för personer med varaktigt försörjningsstöd undersökts. Efter en noggrann urvalsprocess valdes 40 studier ut att ingå i utvärderingen, varav bara en kommer från Sverige. Resten av studierna kommer från andra europeiska länder och USA och Australien.

– Det är metodiskt välgjorda studier och vår bedömning är att insatserna skulle kunna fungera även i Sverige, kommenterar Tapio Salonen.

Rapporten har tagits fram inom ramen för ett femårigt regeringsuppdrag om psykisk ohälsa. Syftet har varit att utifrån befintlig och välgjord forskning utvärdera hur väl olika arbetsmarknadsinsatser fungerar för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det har också tagits fram en utvärdering av arbetsmarknadsinsatser för personer med långvarig sjukskrivning på grund av depression, ångest eller stress, som redovisas i en annan rapport.

Men den handläggare som hoppats på enkla besked om vilken insats som fungerar bäst för att personer med försörjningsstöd ska komma i arbete igen, hittar inga raka svar i utvärderingen. Det går inte att tvärsäkert säga, anser Tapio Salonen.

– Jag skulle säga att en viktig slutsats är att det krävs långvariga och kvalificerade insatser för att personer med varaktigt försörjningsstöd ska komma in på arbetsmarknaden igen, säger han.

Tapio Salonen och hans kollegor har identifierat fem insatstyper, tre som är direkt riktade mot klienten och två som riktas mot antingen arbetsgivare eller handläggare och därmed indirekt når personer som behöver stöd. Kategorierna är:

Förberedande insatser: Kortare insatser som exempelvis jobbsökarkurser, studiebesök eller studievägledningen. Det kan också vara information om vad det innebär att arbeta eller jobbträning.

Utbildning: Kan variera både i längd och upplägg. Det kan vara allt från några dagar upp till ett år. Den kan vara teoretisk eller på en arbetsplats, ibland kan det handla om en yrkesutbildning.

Praktik: Personen arbetar hel- eller deltid under en tidsbegränsad period. Ibland kan syftet vara att personerna på så sätt ska kvalificera sig för ersättning från a-kassan.

Lönebidrag till arbetsgivare: Arbetsgivaren får ekonomisk kompensation för att anpassa jobbet och arbetsplatsen utifrån en persons funktionsnedsättning.

Insatser till handläggare: Det kan handla om ändrade arbetssätt och förbättrad arbetssituation.

I rapporten lyfts praktik och utbildning fram som insatstyper som troligen kan hjälpa personer att komma i arbete igen. Det handlar om praktik i den ordinarie verksamheten där arbetsuppgifterna inte är konstruerade, eller om omfattande utbildning eller utbildning som är arbetsplatsanknuten. De insatstyperna bedöms ha måttlig tillförlitlighet.

– De två centrala effektmåtten som vi hängt upp det hela på är om personen fått arbete – eller om inkomsterna förbättrats. När SBU uttalar sig är det med försiktighet, vi har ett strikt protokoll att förhålla oss till. Måttlig tillförlitlighet är ganska bra, omdömet blir sällan bättre än så. I studien nämner vi också insatstyper som har låg tillförlitlighet, vilket inte behöver betyda att de är värdelösa. Däremot kan det behövas fler studier för att bättre kunna fastställa tillförlitligheten, förklarar Tapio Salonen.

De studier som ingår i utvärderingen håller alla hög kvalitet, däremot behöver de värderas olika utifrån det sammanhang som klienten befinner sig i, påpekar Tapio Salonen.

– Oftast har det varit så inom svensk socialtjänst, att man har en generell insats som alla hänvisas till, exempelvis jobbsökarkurser. Den professionella organisationen står inför en komplex uppgift som det gäller att närma sig med ödmjukhet och det är att söka kunskap i olika former. Vi ser också att tvångsmässiga, villkorade och lågkvalitativa insatser knappast fyller någon funktion. De är mer legitimerande för andra personer än till för de som behöver hjälp, konstaterar Tapio Salonen.

Forskarna har också undersökt individers erfarenheter och upplevelser av arbetsmarknadsinsatserna och där framkommer bland annat att personer som deltagit i arbetsmarknadsinsatser har känt sig exploaterade. En viktig slutsats av studien, menar han, är att det visserligen behövs insatser som håller hög kvalitet, men också att individen ska ha möjlighet att vara med och påverka.

– Vi ser till exempel att insatser som klienterna själva tror på har större potential att bidra till förändring.

Tapio Salonen berättar att utvärderingen innehåller många reflektioner kring hur kommuner och socialtjänst skulle kunna lägga upp arbetet och verksamheten.

– Det finns inga enkla lösningar och ingen enskild metod som fungerar för alla. Att en person inte arbetat på länge kan bero på så många olika saker. Vad som fungerar för olika grupper kan variera och där gäller det att ha fingertoppskänsla, säger Tapio Salonen.

Utvärderingen undersöker också olika insatsers kostnadseffektivitet. Här har forskarna pekat på att det kan finnas mål- och värdekonflikter mellan samhällsekonomiskt inriktade mål med olika arbetsmarknadsinsatser och de mål som handlar mer om individens mående.

– Ja, men tyvärr har vi inte fått ut så mycket av att titta på kostnadseffektiviteten. Det är svårt att säga vad som är samhällsekonomiskt. Däremot har vi sett studier där man satsat på att förstärka den handläggande organisationen och att det har lett till mer kvalitet i arbetet.

LÄS MER >>> Här kan du ta del av SBU:s utvärdering i sin helhet