Eldsjälen – när gränser suddas ut

En av filmhistoriens mest extrema eldsjäls­skildringar är The Courageous Heart of Irena Sendler (2009). Under andra världskriget räddade den polska socialarbetaren Irena Sendler tusentals judiska barn ur Warszawas getto genom att förfalska dokument, organisera flyktvägar och placera barnen i fosterhem. Allt med stor fara för sitt eget liv. Filmen om hennes liv visar hur yrket, i sin mest radikala utövning, kan bli ett motståndsarbete mot både förtryck och byråkrati.

Samma år (2009) kom även filmen Precious ut. Den föregicks av ett antal höjda ögonbryn då det blev klart att sångerskan Mariah Carey skulle spela socialarbetaren Mrs. Weiss, men Carey genomgick en total förvandling och berövades allt som liknar glamour. I filmen blir Weiss kontaktperson till Precious, vars liv trasats sönder från start. Precious är överviktig, utsatt och mor till tre barn med sin egen far. Under ett års samtal försöker Weiss skapa en trygg plats där Precious kan tala om sitt liv utan skam. Hon får sin klient att öppna sig genom empati och lyhördhet. Hennes inställning är avspänd och hon möter Precious på samma nivå. I det sista samtalet deltar även Precious mor, och konflikten bubblar som vanligt under ytan. Även här lyckas Weiss stävja situationen och fokusera på att få dem att tala med varandra. Hon blir aldrig en analyserande psykolog, utan skapar dialog med små medel – mer stödjande medlare än behandlare. En brygga för samtal.

Carey har själv sagt att hon behövde släppa allt som hörde till hennes offentliga persona för att gestalta Weiss: “Varje dag möter hon människor som egentligen bara vill ha en check av henne. Jag var tvungen att göra henne både tuff och lyhörd.” Resultatet blev ett oerhört starkt porträtt av en socialarbetare.

I fiktionen används ofta socialarbetarnas personliga sårighet som förklaring till deras engagemang. Det är ju inte alltid så yrket ser ut i verkligheten, men blir ett effektivt sätt att skapa dramatik och dynamik i berättelsen. Ett exempel på detta är filmen Chains of gold (1991) där den eldiga och idealistiska socialarbetaren Scott (John Travolta) ska försöka rädda sin 13-åriga vän Tommy som dras in i ett drogimperium där något som liknar barnarbete har satts i system. Scotts framåtanda bottnar i en bitterhet över pappersarbete och ineffektivitet, och engagemanget bottnar i hans eget förflutna som alkoholist och skuldkänslor över sonens död.

En annan skildring där flera av socialarbetarna själva bär på trauman är Short Term 12 (2013) som kretsar kring Grace och hennes pojkvän. De arbetar på ett korttidsboende för ungdomar från destruktiva hemmiljöer – en mellanplacering i väntan på vidare utredning och beslut. Till skillnad från många andra filmer om socialt arbete bygger relationerna här på närvaro, förtroende och igenkänning snarare än snabba beslut om behandling eller omhändertagande. Autenticiteten förstärks av att regissören Destin Cretton själv arbetat på ett liknande boende. Detaljerna är precisa och förstahandserfarenheten präglar filmens ton. Att flera ur personalen bär på egna trauman gör arbetet både lättare och svårare – det som ligger nära kan också skava. Cretton och skådespelarna visar inte bara hur svårt det är att ta hand om övergivna barn med beteendeproblematik, utan också hur varje barn får just det stöd som det faktiskt behöver. Det är rörande att se.

Om vi lämnar fiktionens eldsjälar finns också en uppsjö av dokumentärer om socialt arbete. Få är dock lika starka som Alive Inside (2014). Här följer vi socialarbetaren Dan Cohen och hans försök att väcka minnen hos demenssjuka genom musik. Hans hjärteprojekt, Music and Memory, går ut på att placera iPods med individuellt anpassade spellistor på USA:s 16 000 vårdhem – en enkel idé som visar sig ha en närmast omvälvande effekt. Filmen skildrar hur Cohen, övertygad om att musik kan bromsa minnesförlust, låter äldre patienter lyssna på låtar de älskade i sin ungdom. Resultaten är ofta slående. Samtidigt får vi se hans kamp mot ett trögt och förändringsovilligt vårdsystem. Det är en berättelse om envishet, empati och professionell integritet – och ett exempel på hur socialt arbete kan göra konkret skillnad.

Så för att knyta ihop den här artikelserien kan vi konstatera att i filmens värld får socialarbetarna ofta en av tre roller: byråkraten som håller ihop systemet, förändraren som skapar vändpunkter och eldsjälen som vägrar ge upp. Det är tre perspektiv som tillsammans tecknar en större bild av yrket där regler, relationer och ren vilja ständigt kolliderar. Oavsett om socialarbetarna står i centrum eller verkar i kulisserna är de en kraft som driver berättelserna framåt och formar människors liv. Och även om fiktion är just fiktion så påminner om yrkets kärna – att socialt arbete alltid befinner sig i spänningsfältet mellan struktur och mänsklighet, mellan det formella uppdraget och det som faktiskt måste göras. Det är i det glappet som filmens socionomer fortsätter att fascinera.