Byråkraten – hjälte eller hinder?

Systemets ansikte utåt för vilken regler, utredningar och myndighetslogik präglar vardagen. Så blir den byråkratiska socialarbetaren en hjälte eller ett hinder?

Regissören Ken Loach är en av Storbritanniens mest konsekventa skildrare av sociala frågor, klass och välfärdssystemens möjligheter och begränsningar. I över fem decennier har han riktat kameran mot människor nära samhällets gränser och mot de myndigheter som både ska skydda och kontrollera dem. I flera av hans filmer spelar socialtjänsten eller andra välfärdsinstanser en avgörande roll – ibland som stöd, ibland som hinder. Alltid som en kraft som formar livsbanor.

Som i I Daniel Blake (2016) där vi följer en man som efter en hjärtattack fastnar i ett byråkratiskt ingenmansland mellan sjukförsäkring, arbetsförmedling och sociala myndigheter. Här är socialtjänsten inte en person utan ett helt system av regler, handläggare och digitala processer som styr varje steg i hans vardag. Myndigheterna blir både livlina och hinder – en strukturell kraft som förändrar hans liv utan att göras till syndabock. Filmen visar hur socialt arbete i bred mening kan vara både nödvändigt och otillräckligt, och hur människor hamnar i kläm mellan instanser som alla försöker göra sitt jobb.

Sorry We Missed You (2019) är en annan av Loach filmer där en kämpar för att hålla ihop under pressen av osäkra anställningar och ekonomisk stress. Socialtjänsten och skolans stödinstanser finns i bakgrunden som en konkret del av familjens kamp: möten, samtal och insatser som försöker fånga upp barnens situation när föräldrarnas arbete slukar all tid och energi. Loach skildrar socialarbetarna som professionella som navigerar en verklighet där resurserna är knappa och behoven stora. Myndighetskontakten blir en vändpunkt i en familj där allt redan är på gränsen.

För den som vill se en varm och hoppfull skildring av socialt arbete är The Angels’ Share (2012) rätt val. Robbie är dömd till samhällstjänst, och relationen till hans socialarbetare/övervakare blir avgörande för hans möjlighet att förändra sitt liv. Här öppnar socialtjänsten dörrar snarare än stänger dem – inte genom stora ingripanden, utan genom små, konsekventa handlingar. Det är en berättelse om hur stöd, tillit och professionell vägledning kan skapa möjligheter när allt annat verkar låst.

Tillsammans visar Loachs filmer hur byråkratin – synlig som handläggare eller verksam genom regler och beslut – kan bli en kraft som styr, formar och ibland förändrar människors liv. Det är socialrealism där myndigheten inte blir en karikatyr, utan en del av vardagen med ansvar, brister och möjligheter.

För en tillbakablick i hur det sociala arbetet såg ut en gång i tiden är A Thousand Clowns (1965), baserad på en prisbelönt Broadwaypjäs, ett bra alternativ. Murray Burns har tagit hand om sin 12-årige brorson Nick, själv ser han livet som ett pågående skämt. När child welfare knackar på dörren för att kontrollera barnets boendemiljö får Murray sig en tankeställare. Situationen verkar först harmlös, men efter en tremånadersutvärdering beslutas att Nick ska placeras i en ny familj för att trygga sin framtid.

Det är en intressant samtidsskildring av 60-talets ideal där socialarbetaren tar en torrare, mer akademisk roll, barnet ska inte vara med under samtalet med vårdnadshavaren, och iakttagandet av den sociala miljön sker tillsammans med en psykolog. Symboliskt nog krockar psykologen och socialarbetaren i sina resonemang. Båda försöker locka fram saknaden av en mor och återkommer ständigt till ordet ”kompetens”. En hel del likheter med dagens diskussioner, men också en tydlig skillnad jämfört med dagens mer humanistiska perspektiv.

En annan historiskt intressant skildring är Oranges and Sunshine (2011) som berättar den sanna historien om hur den brittiska socialarbetaren Margaret Humphrey avslöjade att omkring 130 000 barn från England, Skottland, Wales och Nordirland deporterats till bland annat Australien. Deportationerna ägde rum från slutet av 1800-talet till 1970 och uppdagades först efter att Margaret Humphrey i slutet på 80-talet fick ett brev från ett av de deporterade barnen.

När Margaret får tillgång till omfattande personregister reser hon flera gånger till Australien för att intervjua vuxna som en gång skickats dit som barn, och de mest inhumana berättelserna avlöser varandra. Många hade separerats från föräldrar som ansågs olämpliga att ta hand om dem. Som yrkeskvinna är Margaret en idealist som driver utredningen av principskäl. Rätt ska vara rätt. Hennes dedikation är en påminnelse om det medmänskliga kall som många socionomer bär.

Samtidigt är det sociala arbetet inrutat i byråkratiska system, där lagar, strukturer och resurser sätter gränser för det stöd som ges. Det blir tydligt i Pernilla Augusts filmatisering av Svinalängorna (2010) där socialtjänsten sällan blir en enskild person, utan ett system som formar huvudpersonen Leenas barndom. Utredningar, institutionsplaceringar och myndighetsbeslut löper parallellt med familjens sönderfall.

Visserligen får publiken möta två socialarbetare, men det är den byråkratiska strukturen som ska både skydda och kontrollera. Socialtjänsten blir därför en anonym, men avgörande motor i berättelsen. En organisation där enskilda medarbetare gör sitt bästa inom de ramar de har, men där systemet inte alltid förmår bära konsekvenserna av sina beslut.