Duon på Centralen som stöttar de socialt utsatta: ”Det blir en gemenskap här”

– Det är så totallyxigt. Stenlyxigt.

De jobbar som uppsökare, fast anställda av socialförvaltningen sedan den 1 januari. Centralstationen är deras arbetsplats – och deras klienters hem.

– Man knackar nästan när man går till en bänk där några sitter. Ibland säger vi ordagrant: ”knack, knack, kan vi stiga på?” trots att det inte finns en fysisk dörr, berättar Lone Gunnarsdotter.

Vi möts utanför tågtationen en tisdag förmiddag. Här utanför brukar personer med mer påtagligt missbruk vistas, eftersom det är förbjudet att dricka alkohol inomhus. Till höger efter huvudingången passerar vi ett kafé med ett grönt marmorbord inbäddat i evig plastgrönska. Linn Börjeson drar med handflatan över ytan.

– Här kan man stå och skriva ansökningar om försörjningsstöd. Toppenbra arbetsbord.

Till vänster i stora hallen finns bänkområdet som av införstådda kallas ”svenskringen”, ett begrepp som uppsökarna själva muttrar över, och på andra sidan hallen går vi förbi ”food corner”. Till de här öarna av bänkformationer söker sig grupper av hemlösa, särskilt när natten kommer.

Uppsökarnas lokal ligger på övervåningen. ”Hyllan”, kallas det, men någon gräddhylla är det inte. Rummet är spartanskt, och genom glasväggarna hörs hela tiden gliddörrar som öppnas och stängs och högtalarrösten som ropar ut trafikinformation.

Visst är ljudvolymen hög här, konstaterar de. Och visst kan det vara körigt med alla människor som passerar. Arbetsmiljön är väl inte den bästa.

– Samtidigt är det en väldigt rolig arbetsplats att vara på som socialsekreterare. Jag kanske är skadad från tidigare bartenderjobb, men jag tycker om att vara i en miljö där det händer saker och låter mycket, säger Linn Börjeson.

Hade de känt sig otrygga hade det varit en annan sak, menar de, men det gör de inte, trots incidenter som knivskärningen på bussterminalen i vintras. De har larmknappar och nära kontakt med vakterna här omkring.

Må så vara – men är verkligen ”stenlyxigt” rätt ord för det här arbetet? Ja! Linn Börjeson pratar entusiastiskt om närheten till klienterna.

– Vissa är här väldigt kort och försvinner, men andra är här länge, och då har vi tid att skapa den här relationen som man ofta pratar om har så stort värde i socialt arbete. Att vi har den här tiden och närheten, det är lyxigt – inte bara för oss, utan också för processen med klienterna. Så det är inte pure egoism…

Lone Gunnarsdotter håller med.

– Är man ute på fältet är det oftare: ska vi åka till den boplatsen, ska vi åka och kika? Man letar på ett annat sätt än vad vi gör. Visst kan det också bli lite mycket ibland, men då får man gå undan.

LÄS OCKSÅ >>> Hemlösheten biter sig fast i Sverige

Det finns mellan 70 och 100 stadigvarande personer här på centralstationen i Stockholm. Att de har sökt sig just hit har olika orsaker. Det är varmt, och tryggt med alla vakter. Matleveranser kommer med jämna mellanrum. Och så finns det ett sammanhang här som gör att folk ibland inte vill överge platsen för härbärgen eller tillfälliga boenden bland drogbruk och främmande personer.

– På något sätt blir det en gemenskap här, man minglar, man backar upp varandra. Det kan också bli ett problem, eftersom det kan vara svårt för en del att ta steget ut ur den sociala tryggheten. Nu har vi en klient vars kompis valt att testa socialtjänsten. Först då kunde han tänka sig att göra samma sak – och först då kunde vi nå honom, berättar Linn Börjeson.

Personerna som bor här har skilda bakgrunder och förutsättningar. Alla står inte helt utanför det etablerade samhället. Vissa har jobb på dagarna. Någon har till och med bostad.

– Vi har en person som nu – jättekul! – har fått arbete och tillfälligt boende, men som ändå är så här: ”Men jag kommer inte att lämna Centralstationen. Jag är här och hälsar på mina grabbar”. Det tycker jag är ett tecken på att det finns någon form av social tillhörighet här.

Uppsökarnas jobb är i första hand att länka klienterna vidare till ordinarie hjälpsystem, som socialtjänsten, sjukvården och daglig verksamhet.

– Vi är ”the good guys”. Vi jobbar inte med myndighetsutövning, och det gillar de när vi säger. Jag tror vi är rätt omtyckta av de flesta här nere, säger Lone Gunnarsdotter.

– Vad härligt att höra! skrattar Linn Börjeson.

Arbetet är dock inte utan svårigheter. Steg ett i mötet med nya klienter är att försöka ta reda på vilken stadsdel de tillhör. Uppsökarna jobbar mot 13 stadsdelar, som alla har olika arbetssätt och lösningar när det gäller hemlösa.

– När jag började kände jag att det var jätterörigt: Men gud, hur ska man lära sig allt det här, liksom. Stockholm stad har ju tak över huvudet-garantin, men det har inte andra. Så många hemlösa vill tillhöra Stockholm stad, berättar Lone Gunnarsdotter.

Den här skillnaden i villkor kan skapa irritation bland dem som bor här, och den kan ibland riktas mot uppsökarna.

– Någon kommer och säger: ”Den här personen fick det och det, men inte jag”. Det är sorgligt att det ska behöva vara så.

LÄS OCKSÅ >>> Här omfamnas gästerna av värme och gemenskap – och ett mål mat

Så hur lyckas då uppsökarna med att hjälpa dessa individer? För de klienter som är öppna för insatser brukar det gå fort i början, säger de. Men sedan kommer kraven på motprestationer, och de kan vara tuffa.

– Om man söker ekonomiskt bistånd ska man antingen vara sjukskriven eller arbetssökande, och då ska man söka minst ett arbete om dagen. Hur lätt är det om man saknar telefon och dator och id-kort, och kanske lever med psykisk ohälsa, som ändå inte är tillräcklig allvarlig för att man ska tillhöra psykiatrin och berättigas stöd?

Arbetet här är långsiktigt. Visst kan det vara frustrerande, säger Lone Gunnarsdotter, som är utbildad sjuksköterska och arbetat många år inom vården. När hon började här ville hon först se snabba resultat. Men Centralstationen har sin egna tidshorisonter – det finns människor som levt i hemlöshet här i uppåt tjugo år.

– För oss kan det vara stort om vi får prata med en person: ”Gud, han sade hej i dag.”

En del personer är omotiverade, och vill kanske inte ha hjälp. Tidigare i dag blev de ”dissade” av en klient, som Linn Börjeson säger.

– Förra veckan hade vi ett riktigt guldmoment med personen, vi skrattade och hade roligt. Gick med vattenflaskor och pratade om H20. Det flöt på och vi kände att nu har vi kommit över barriären. I dag var det inte riktigt samma läge…

Hon skrattar, visar hur klienten viftade bort dem med handen.

– Men vi kommer att försöka komma igen! Man får gå på magkänsla här: när är det läge att trycka på gas, och när ska man bromsa?

Det händer att uppsökarna gör stora planer för någon klient: tillhörighetsutredning och försörjningsstöd. Tillhöra vård och omsorg. Kanske lite heldygnsvård på det?

– När vi sedan möter personen får vi kanske höra: ”Nej, nej, nej, Linn och Lone, eventuellt kan ni få vara lite behjälpliga med mitt försörjningsstöd, men att jag skulle tillhöra vård och omsorg och ta kontakt med psykiatrin: glöm det!”

Sådant måste man acceptera, konstaterar Lone Gunnarsdotter. Uppsökarnas roll är inte att moralisera över andras beslut. Svårare för henne att förlika sig med är bristen på psykiatrisk hjälp för dem som verkligen skulle behöva den, som är för sjuka för att kunna ta hand om sig själva. Uppsökarna ser dessa individer varje dag, oförmögna att nå fram till dem, radikalt åtskilda som de är av ett kanske svårt psykotiskt tillstånd.

Lone Gunnarsdotter suckar. Det här är det mest frustrerande elementet i deras arbetssituation, säger hon. En gång satt de med en person i tre timmar och ringde polis och sjukvård. Till slut kom en läkarbil ut, och personen blev tvångsomhändertagen. Den händelseutvecklingen är dock sällsynt.

– Man säger att alla har rätt till samma insatser, men vi upplever inte att det fungerar så i praktiken. Om vi ringer mobila team eller sjuktransport får vi ofta svaret att de bara kör till hemadressen. Någon gång har jag lyckats få hit dem när jag sagt: ”Men det här är hemadressen, Vasagatan…”

Och det är ju sant – Centralstationen är ett hem. Då och då slår det någon av alla dem som rusar igenom här på väg mot familjer, jobbmöten och nöjen. De stannar upp, ser plötsligt någon av de hemlösa. Kanske söker de sedan upp Linn Börjeson och Lone Gunnarsdotter, som skiljer ut sig ur mängden med sina uppsökartröjor.

– Allmänheten kommer med sina orosögon: Det här ju en människa med smutsiga kläder, som pratar högt – som avviker. Då säger vi: ”Tack så jättemycket att du ser och hör, då vet vi,” berättar Linn Börjeson.

De livsöden som andra i bästa fall snappar upp som orosmoment i utkanten av blickfånget har uppsökarna för ögonen hela dagarna. Det är ett tufft jobb. Och ett lyxigt.