Debatt: Livsvärden slukas av systemvärlden inom socialtjänsten

Jürgen Habermas, tysk filosof och sociolog, skriver i sin bok Kommunikativt handlande om skillnaden mellan livsvärlden och systemvärlden. Livsvärlden beskriver han som familjen, släkten och vännerna med de nära, långvariga relationerna medan systemvärlden är de professionellas värld som mer präglas av byråkratiska, tekniska eller administrativa rutiner.

LÄS MER: Socialtjänsten replikerar:”I den bästa av världar smälter de ihop”

Habermas menar att när dessa världar möts så riskerar systemvärlden att kolonisera livsvärlden. Kolonisering innebär att livsvärlden tvingas anpassa sig till systemvärldens språk, rutiner och tolkningar. Som behandlare inom socialtjänsten i Göteborg är jag en del av denna kolonisering.

Jag vill i den här artikeln dels ­beskriva hur koloniseringen går till rent praktiskt och vad den får för ­konsekvenser. Jag vill också beskriva den motsatta processen.

Hur ser koloniseringen ut i praktiken?

Vid socialtjänstens gräns finns det ofta en eller flera mottagningsgrupper, grindvakter, som gör bedömningar om vem som har tillträde och vem som kan avvisas. Tjänstemän som kräver ­kvitton, bankkontoutdrag eller ansökningar på speciella blanketter. Människor blir till klienter genom att anhängiggöras, definieras eller föras mellan olika tjänstemän inom förvaltningen där de får berätta sin historia flera gånger. En människas livsberättelse förvandlas med tiden ofta till en fråga om vilka specifika professionella insatser som organisationen kan tillhandahålla.

Genom utredningen skaffar sig socialsekreteraren ett tolkningsföreträde över vad problemen handlar om, vad som bör göras. Beställare- ­utförar­modellen skapar en tydlig ­selektering mellan hjälp och ­behandling. På pappret skall klienten vara delaktig och formulera sin syn på vad som är viktigt i varje steg i denna process, men i praktiken sker det ofta på organisationsspråk och genom organisationens struktur eller rutiner.

Hur påverkar detta kvaliteten i det sociala arbetet?

Min mening är att ­klientifieringen och den ­starka ­betoningen på att utreda och ­dokumentera gör att man i många fall missar att komma igång när den hjälpsökande människan är i kris och som mest mottaglig för hjälp. Likaså missar man att mobilisera viktiga resurser inom nätverket. Bristen på kontinuitet tröttar ut och frustrerar liksom att bli hänvisad till andra specialiserade selekterade resurser inom eller utanför organisationen.

Hur skulle den motsatta processen se ut – att systemvärlden närmar sig livsvärlden?

När en människa söker hjälp ser man från socialtjänstens sida till att tidigt och smidigt skapa samarbete och samverkan med den ­hjälpsökande människans professionella och privata nätverk. Det sker genom nätverksmöten där det också går att skapa en samordnad individuell plan (SIP).

I dessa samtal formuleras problemen, historien och sammanhanget av det privata nätverket medan yrkeshjälparna i det professionella nätverket lyssnar och reflekterar.

Nätverksmötet är alltid till en ­början förutsättningslöst. Man strävar efter att skapa dialog av hög kvalitet. Det som uppfattas som svårt eller problematiskt kan i bästa fall lösas eller lösas upp när god relation och ny gemensam förståelse skapas.

Kontinuitet går att skapa genom att den första kontaktpersonen inom socialtjänsten tar ansvar för att finnas kvar under hela hjälpprocessen. Det är den hjälpsökande människan själv som förfogar över sin egen förändring och den sker i den takt som det är mänskligt möjligt.

Undersökningar i Finland visar att människor med svåra allvarliga psykiska problem eller samsjuklighet kunnat återgå till arbete eller studier i mer än 80 procent av fallen genom nätverksmöten med öppen dialog där systemvärlden låtit livsvärlden få bestämma över innehåll och takten i det sociala arbetet.

Med tanke på vilken kvalitetshöjning det går att nå i det sociala arbetet med enkla medel är det märkligt att vi inom socialtjänsten i Sverige fortsätter låta systemvärlden kolonisera livsvärlden. Hur gör vi för att förändra detta?

Jan Yngve Magnusson, socionom, nätverksledare och behandlare i socialtjänsten