Gustav Horth Tegman.
Det finns ögonblick i ett yrkesliv som etsar sig fast. För mig var ett sådant när min chef frågade: ”Vad sjutton ska den här killen på en daglig verksamhet enligt LSS och göra?” Personen i fråga hade läst in en civilekonomexamen på halva tiden och därefter tagit en master vid ett amerikanskt universitet.
Det här var sexton år sedan och jag arbetade som biståndshandläggare i Stockholms stad. Det fanns bakomliggande skäl till att den unge mannen hade haft svårt att få arbete och efter flera år på Arbetsförmedlingen uppmanats att söka daglig verksamhet.
Jag glömmer aldrig hur fel det kändes att skicka iväg beställningen om att hitta en praktikplats. Två år senare hade han fortfarande kvar sin dagliga verksamhet.
För många personer med funktionsnedsättning erbjuder daglig verksamhet en meningsfull vardag, stimulans, utveckling och social gemenskap. Men för andra blir den en inlåsning. Statistik visar att endast cirka 0,2 procent går vidare från daglig verksamhet till lönearbete som de behåller under längre tid.
Insatsen ska, när det är möjligt, bidra till att utveckla individens möjligheter till arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Trots snart tjugo år inom funktionshinderområdet har jag själv bara sett enstaka personer gå från daglig verksamhet till lönearbete.
Däremot har jag mött personer med högre utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet som år efter år varit på praktikplatser inom insatsen. Samtidigt har jag sett personer utföra städning, service, matlagning och enklare industriarbete på ett sätt som i praktiken liknar ett vanligt arbete. På CV:t står ändå flera år av daglig verksamhet och i plånboken finns habiliteringsersättning och ersättningar som behöver kompletteras med bidrag.
Enligt Socialstyrelsens senaste lägesbild har antalet personer med daglig verksamhet nästan fördubblats mellan 1999 och 2024. Socialstyrelsen pekar bland annat på fler autismdiagnoser och att fler går direkt från anpassad gymnasieskola till daglig verksamhet utan arbetsmarknadsstöd. Myndigheten utesluter inte att övergången till lönearbete begränsas i allt större utsträckning.
Även utvecklingen på arbetsmarknaden är bekymmersam. Riksrevisionen har kritiserat Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning och FN har pekat på behovet av bättre möjligheter till arbete på den öppna arbetsmarknaden, bättre anpassningar och ett mer inkluderande arbetsliv.
Sverige behöver enligt FN intensifiera arbetet mot diskriminering och skapa bättre förutsättningar för personer med funktionsnedsättning att få, behålla och utvecklas i arbete.
Vi ser också att färre personer har arbete med lönebidrag jämfört med för tio år sedan. Alla data pekar alltså åt fel håll. Men det går att vända utvecklingen.
Nio av tio personer med funktionsnedsättning i åldern 16–29 år anser att de skulle kunna arbeta på den öppna arbetsmarknaden om de fick rätt stöd. En ESO-rapport bedömer att en mer inkluderande arbetsmarknad skulle kunna öppna jobbmöjligheter för upp till 200 000 personer med funktionsnedsättning.
Självklart finns också goda exempel på stödverksamheter för personer med LSS-tillhörighet, bland annat från Stockholms stad, men arbetsgivare behöver också bättre kunskap och stöd för att kunna anpassa arbetsplatser och arbetsvillkor. Bristande kunskap om exempelvis NPF kan göra att krav och belastning blir ohållbara.
Här har kommunerna ett särskilt ansvar. Vi borde vara föregångare när det gäller att rekrytera personer med funktionsnedsättning. Kommunerna har både bredden av arbetsuppgifter och kunskapen om hur rekrytering, fysisk och digital arbetsmiljö kan göras mer tillgänglig.
Problemet är att kunskapen ofta finns hos enskilda medarbetare inom funktionshinderområdet. Därför behöver vi arbeta mer systematiskt med kunskap, tillgänglighet och rekrytering. Kommuner bör också överväga funktioner som kan samordna arbetet och öka takten mot jämlika villkor och full delaktighet.
SKR:s rekommendationer om att stärka vägen till arbete för personer med intellektuell funktionsnedsättning och autism kan vara en konkret utgångspunkt. Förändringen börjar med att vi slutar acceptera att daglig verksamhet blir slutstationen för människor som faktiskt kan och vill arbeta.
