Anna och Johanna synar kollegornas arbete

– Vi har lämnat frontlinjen och pulsen som kommer av att allt kan hända, en puls som är otroligt spännande, på gott och ont. Det tog mig ett år att landa i det lugnare tempot, säger Anna Forsström som arbetat som socialtjänstinspektör i åtta år.

– Jag går fortfarande i gång på stressen, får en kick av den. De gånger som vi faktiskt har det stressigt här så känner jag igen känslan, men i dag vet jag att det också kommer något negativ med den, säger Johanna Strauss som är betydligt nyare i rollen som socialtjänstinspektör.

Båda beskriver vilka fantastiska kollegor de tidigare arbetat med inom socialtjänsten och vilket starkt band de fick med sina arbetsplatser. Glädjen och sorgen som kommer med jobbet band kollegerna samman, samtidigt som det fanns en insikt om att resurserna sällan räckte till att göra arbetet fullt ut.

– Det är nästan en förutsättning för oss i våra granskningar, att ha haft fötterna i myllan och både arbetat som socialsekreterare och som chefer. Att förstå båda rollerna och perspektiven, säger Johanna Strauss.

Varje år genomför Anna Forsström och Johanna Strauss en till två omfattande granskningar av socialtjänstens arbete i Stockholm stad. Det är lika många som antalet inspektörer, för de är ensamma i sina roller som granskare. Samma sak gäller för stadens båda funktionshinderinspektörer som arbetar på liknande sätt.

– Vi har inte hittat någon annan kommun som har socialtjänstinspektörer, men om de finns blir vi gärna kontaktade. Det vore trevligt att utbyta erfarenhet, säger Anna Forsström.

Att rollerna överhuvudtaget finns beror på att Stockholm stad ville satsa på utvecklingsarbete och kvalitet. Som ett komplement till IVO, JO och stadens revisorer. Även om inspektörerna inte har något mandat att bestämma vad stadsdelarna ska göra är granskningarna tänkta att bidra till hela stadens utvecklingsarbete.

– Vi sitter i samma båt och vill samma sak som de vi granskar – att saker ska bli bättre. Vi försöker alltid lägga fram både det som är mindre bra och som brister, men också det som stadsdelarna faktiskt gör bra, säger Johanna Strauss.

Men med handen på hjärtat kan det bli en skev fördelning mellan ris och ros. Även om väldigt mycket görs rätt i stadsdelarna så synliggör många av inspektörernas granskningar allvarliga och systematiska brister. Det handlar exempelvis om misslyckanden inom LVU av unga i kriminalitet och om hur barnhandläggningen brister i barnskyddet över hela staden. I den senaste granskningen, som avslutats just när Socionomen kommer på besök, har tre stadsdelars arbete med tvångsvård av missbrukare granskats. Även den visade på brister som riskerar brukares hälsa.

– Vi kunde se att tvångsvård undveks av flera olika skäl, och att alternativ inte erbjöds eller inte fullföljdes av den enskilde. Att tvångsvård undveks berodde på flera olika saker; dels var förtroendet för LVM-vården lågt, dels är tilltron till frivilliga insatser stor inom socialtjänsten. Men även budgetfrågan var en faktor – LVM-vård är dyrt, säger Anna Forsström.

Hur tas era granskningar emot?

– Det är klart att en del känner att det är läskigt, men de flesta lyssnar till vår presentation med ett genuint intresse. Vi brukar få höra att det vi för fram är relevant och ger ett vettigt underlag i deras arbete. För oss handlar det om att lyfta styrkorna och kunna återge bristerna på ett respektfullt sätt, säger Johanna Strauss och får medhåll av Anna Forsström:

– Vi vet hur svårt det är att alltid göra rätt med de resurser som finns. Vi förmedlar att vi själva arbetat som chefer och socialsekreterare och vet hur svårt arbetet är. Men visst, ibland väger bristerna över men även då är de hungriga på att veta vad som kan göras bättre. Ofta är det sådant som brister över hela landet, säger hon.

De båda tar en paus och säger att de måste väga sina ord rätt, för även om det lockar att berätta om vad granskningarna blottlägger, så är de del av samma organisation.

– Vi är inte helt oberoende. Det är en problematik och vi måste ha en stor dos av diplomati för att våra granskningar ska tas emot så att de utvecklar verksamheten positivt. Vi har våra fakta, men vi måste formulera oss på ett sätt där vi även lyfter fram det positiva. Då kan även bristerna tas emot, få fötter och leda till en positiv förändring. Vi hade kanske inte uttryckt oss lika diplomatiskt om vi exempelvis arbetade för IVO, säger Johanna Strauss.

Men hur diplomatiskt de än uttrycker sig vet båda två hur det är att vara på den andra sidan bordet. Båda har ”utsatts” för socialtjänstinspektörers granskningar i sina tidigare yrkesroller.

– Jag var föräldraledig när våra föregångare granskade den verksamhet som jag var chef för. De punkter som de slog ner på var sådant som jag visste att vi inte mäktade med att göra helt korrekt, säger Anna Forsström.

Även Johanna Strauss var med om en granskning i egenskap av chef:

– Jag minns att jag såg fram emot granskningen eftersom jag var i en roll där jag tyckte att jag företrädde den ”rätta sidan” och stod emot det som inte fungerade och ville ha stöttning i det. Granskningen gav mig och andra rätt och det blev rättningar, säger hon och fortsätter:

– Våra granskningar kan användas på det sättet av dem som verkligen vill utveckla verksamheterna. De får krut av granskningarna och det blir ett sätt för oss att uttrycka att vi ser er, och säga ”stå på er”.

Stockholm stad är stort och inspektörerna få, kort sagt råder det ingen brist på områden att granska. Men vad de fokuserar på beror på flera olika faktorer. Dels har de örat mot marken och får på egen hand nys om uppslag, dels lyssnar de på politikens intressen.

Hur känns det att aldrig ha granskat klart?

– För oss är det naturligt. Så är det ´inom socialtjänsten, det finns alltid mer att göra och tar aldrig slut. Inte minst så länge samhällsutvecklingen och resursbristen ser ut som den gör, säger Anna.

– Jag får hela tiden nya idéer och uppslag för nya granskningar. Jag är relativt ny i rollen och tänker hela tiden att: ”Det här borde vi titta på, och det här”, säger Johanna Strauss.

Det finns dock en sak som de båda är överens om att de aldrig kommer granska. Skulle den så kallade ”angiverilagen” med dess anmälningsplikt bli verklighet så kommer de att titta åt ett annat håll, även om någon bryter mot den.

– Vi kommer aldrig påpeka eller överhuvudtaget lyfta om angiverilagen inte efterlevs, säger Anna Forsström.

Anna Forsström är privat politiskt aktiv och det vore enkelt att dra slutsatsen att hennes vägran har politiska skäl, men hon betonar att beslutet är strikt professionellt och att politiken lämnas utanför yrkesrollen.

– Angiverilagen handlar inte om politisk färg, det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och att vi respekterar socialtjänstens uppdrag och ansvar, säger hon och får medhåll av Johanna Strauss:

– Angiverilagen är inte förenlig med socialtjänstens uppdrag och socialtjänstlagen. Det är utifrån det som vi inte kommer att belysa den i våra granskningar. Vi är fullständigt opolitiska i vår yrkesroll och följer direktiven oavsett vem som styr i Stockholm stad. Det gäller för alla på Socialförvaltningen oavsett vilket parti de är medlemmar i eller röstar på, säger hon.

Under vårt samtal blir det uppenbart att båda drivs av ett engagemang mot orättvisor och för att synliggöra brister och bidra till utveckling. Samma engagemang var det som på två olika sätt fick dem att överhuvudtaget bli socionomer.

– Jag arbetade som inhoppsvikarie på förskolor efter gymnasiet och gjorde en orosanmälan efter att en pojke berättade om sexuella övergrepp i hemmet. När socialtjänsten blev inkopplad var det mitt första möte med dem, jag hade aldrig haft någon kontakt med dem tidigare. Men från och med då blev det min drivkraft att bli socionom, jag ville fortsätta hjälpa, säger Johanna Strauss.

För Anna Forsström var vägen till socionom-yrket mer självklart.

– Jag har hela livet varit aktiv i sociala förändringsrörelser och att arbeta som socionom innebar att vara en del av förändringen och dessutom få betalt. Men till skillnad från Johanna så är jag uppvuxen i socialtjänstkorridorer, pappa var socionom och chef.

Saknar ni kicken som socialsekreterare och chef?

– Ja, jag trivdes bra som chef och mina medarbetare var otroliga. Men när jag kom tillbaka från min föräldraledighet så kände jag att hur kul det här än är och hur mycket jag än gillar ”action” inom socialtjänsten så är det inte värt att inte orka vara en bra förälder, säger Johanna Strauss.

– Jag håller med, man arbetar intensivt tillsammans inom socialtjänsten för att barn ska ha det bra, att missbrukare inte ska dö. Men jag kände också att det var tungt att kombinera som förälder. Det här är betydligt bättre för mig om jag vill bli äldre och orka vara socialarbetare hela livet, säger Anna Forsström.