Fenomenet är inget nytt. Ensamstående mammor har funnits i alla tider, men då har det sällan varit självvalt. Det var efter att lagen om assisterad befruktning, som trädde i kraft 2016, gav kvinnor möjlighet att bli mammor på egen hand som den här typen av familjebildning ökade i Sverige. Det hade gått innan också, många kvinnor åkte till Danmark, men nu blev det mer tillgängligt för alla. Eller?
– Man måste genomgå en särskild prövning för att få göra en donationsbehandling och man lägger extra vikt vid psykisk status, ekonomi och socialt nätverk. Det är jättebra, det finns ett tydligt barnperspektiv, men när det finns olika regler och bedömningar i olika regioner blir det ganska godtyckligt och orättvist, säger Maria Hagström, författare till boken ”Självstående – Mamma på egen hand”.
I boken, som delvis handlar om Maria Hagströms egen resa att bli mamma på egen hand, varvas forskning, granskande reportage och intervjuer med bland annat kvinnor som blivit nekade, kuratorer och ansvariga läkare. Det hon slogs mest av under arbetet var att det finns olika krav och kriterier i olika regioner – och även på olika kliniker inom samma region.
– Vissa regioner säger direkt nej om man inte har en fast heltidstjänst, medan andra gör en mer individuell bedömning kring ens situation och ekonomi. Vissa kräver att en person har varit singel i ett år, andra inte. Och det händer att det görs olika bedömningar av en persons tidigare psykiska ohälsa. Detta trots att det finns ett nationellt kunskapsstöd från Socialstyrelsen, säger hon och fortsätter:
– Den som blir nekad vård direkt, utan att det görs en särskild individuell prövning, kan inte heller få sitt fall prövat av Rättsliga rådet, dit man annars hänvisas. Att nekas utan att ens få en chans är ganska hårt. Jag har träffat kvinnors vars högsta dröm om att bli mamma går i kras på grund av detta.
Gemensamt för alla kvinnor Maria Hagström intervjuat i boken är att det psykosociala bemötandet under utredningen spelar en stor roll för hur upplevelsen av hela processen blir.
– Det är väldigt nervöst att sätta sig framför en kurator eller psykoterapeut som ska bestämma om man ska få bli mamma eller inte. Min upplevelse och erfarenheten hos de flesta jag pratat med är att bemötandet från vården är bra. Det känns inte alltför granskande utan mer som ett psykologsamtal. Sedan finns det dem som har mer negativa erfarenheter och har upplevt nästan som en förhörsliknande situation. Vissa frågor måste ställas men det borde finnas tydligare riktlinjer om hur ett sådant samtal ska gå till. Ojämlikheten blir än en gång tydlig.
Vad fick dig att skriva den här boken?
– Jag tyckte att det fattades en bok som tar ett bredare grepp om ämnet. Donationsbehandlingar har varit lagliga i några år nu och jag ville se hur det ser ut i Sverige idag. Hänger vården med? Vad säger kvinnorna? Vilka upplevelser har donatorbarnen som nu är vuxna? Det är en bok jag själv skulle ha velat läsa när jag funderade på att ta steget och bli mamma på egen hand. Dessutom är det en relativt ny familjeform som förmodligen bara kommer bli ännu vanligare.
