Drivkrafter och hinder för transnationell mobilitet bland fattiga romer i två rumänska bosättningar

Bosättningarna

Av hänsyn till de intervjuade skall ges största möjliga anonymitet; därmed anger vi inte bosättningarnas namn, eller beskriver intervjupersonerna så de kan identifieras.

I den större byn A bor både romer och etniska rumäner och alla talar rumänska. Sammanlagt har byn närmare tusen invånare. En kvinna som vi intervjuat berättar att romerna i byn blir tillskrivna en romsk identitet, även om de känner sig som rumäner.

Jag är zigenare som inte kan prata det zigenska språket. Vi pratar inte språket i vår by, det är endast rumänska som gäller. /…/Men vi kallas av andra för zigenare, men helt i onödan. Vi känner oss inte som zigenare. Vi är faktiskt rumäner, ingenting annat. Det är bara så. Vi har egentligen ingenting att göra med zigenare men är ändå sedda som zigenare (A3).

Byn är starkt segregerad och etniska rumäner och romer bor var för sig i olika delar av samhället. En av de intervjuade berättar:

/…/det finns bättre område än andra här i byn. Här, är det så, det finns lite rasism här i byn. Det görs en skillnad mellan rumäner och zigenare. På denna gata bor zigenare, precis som i halva byn. Därefter börjar området med rumäner. Ingen rumän kommer att bygga sitt hus bland oss, de vill inte vara med oss zigenare (A2).

I den romska delen av byn är många släkt med varandra och de flesta tycks komma från två stora släkter.

Byn har en affär och en grundskola som är lätt tillgänglig för barnen. Det blir betydligt svårare med tillgängligheten om barnen skall fortsätta sina studier på gymnasienivå. En ideell förening höll på att starta ett fritidsgårdsprojekt där skolbarn kunde få mat och läxhjälp.

De flesta av romerna bor i enklare mindre stenhus. Några bostäder är av mycket dålig kvalité och saknar riktiga uppvärmningsanordningar. En del av husen längs ett par av gatorna är av bättre kvalité eller håller på att rustas upp av invånare som varit utomlands och arbetat eller tiggt.

Längs gatorna har staket rests runt många hus, och det är vanligt med små odlingar och en del har höns, ankor och grisar. Det råder stor trångboddhet och mycket tid tillbringas ute på gatorna. Vatten hämtas vanligen från en gemensam brunn, men dem vi intervjuar anser att vattnet är otjänligt vilket gör att de köper vatten i byns affär. De allmänna kommunikationerna till byn beskrivs som bristfälliga. På en del tomter står gamla bilvrak som invånarna håller på att reparera.

Vi besöker byn och gör intervjuerna 2016. Flera av invånarna hade varit utomlands och arbetat och tiggt. En stor grupp har varit i Sverige. Den andra är en liten romsk bosättning, byn B som ligger isolerat ute på landet i närheten av en populär turistort. I byn bor mellan 30 och 40 personer. Invånarna i bosättningen berättar att de tidigare bott i en industrilokal som kommunen ville riva och fick då tillgång till ett antal provisoriska baracker som kommunen upplät. En av intervjupersonerna berättar:

Det är så att när de stängde en fabrik som låg här i närheten så tog vi över några rum. De villa avhysa oss men lyckades inte. Sedan tog hela fabriken fyr, allt brändes till marken. Då fick vi lämna, men vi hade ingenstans att gå. De ville inte ha oss bland rumäner i byn så de ordnade med dessa baracker och tvingade oss hit. De lovade mycket, de lovade återkomma och bygga om, göra det bättre för oss, men de kom aldrig tillbaka. De lurade oss återigen (B5).

Invånarna uppger vid intervjutillfället att de bott i barackerna i snart 9 år. Barackerna har blivit nedslitna och invånarna har försökt att laga dem, byggt till dem så de fått större utrymme, men också byggt enkla skjul i anslutning till barackerna där de bor. De har haft svårt att få dem täta. Byggnationen är i mycket dåligt skick och bostäderna är svåra att värma upp på vinterhalvåret.

Det finns vilda djur i närheten och invånarna har försökt att inhägna bosättningen med enkla staket eller nätanordningar. Området ger ett fattigt intryck och de har ingenstans att slänga soporna. Tillhörigheter förvaras utomhus. Trångboddheten är besvärande för intervjupersonerna och i en av barackerna i ett rum bodde till exempel sju personer.

Vi är sju personer. Vi har två sängar, du ser hur det ser ut, kan knappast kallas för sängar. Så vi sover alla i två sängar, sju personer. Vi är två vuxna och fem barn, just nu är tre i skolan (B2).

En del av invånarna lagar mat över öppen eld ute på den inhägnade gården. Invånarna ligger i konflikt med kommunen bland annat om hyreskostnaderna och de är rädda för att avhysas. En kvinna berättar:

Den förra borgmästaren har lånat dessa baracker till oss, alltså vi har inte behövt betala något för att bo här. När den nya borgmästaren hade vunnit då hittade han på att vi måste betala en mycket hög hyra och dessutom för flera år tillbaka också. Om vi inte betalar då stänger han av elektriciteten vilket han gjorde också. Först skulle vi inte behöva betala men nu har vi skulder….Egentligen är det så att rummet här är byggt av min man utan tillstånd så det kan rivas när som helst. De kan komma när som helst och kräva att det ska rivas (B2).

Invånarna anser att de har fått löfte både om förbättringar i barackerna och om riktiga bostäder. Barackerna skulle vara ett provisorium. När de försöker infria löftena upplever de sig hotade:

Så fort vi önskar något så hotar han [borgmästaren] oss med att slänga ut oss från dessa baracker. Och då blir vi hemlösa och så hotar de att ta barnen ifrån oss också. Som hemlös får du inte ha barn med dig. De hittar på att vi har skulder till staden för att vi inte har betalat hyra på flera år. Men detta stämmer inte. Elektriciteten drar vi olagligt från min kusin (B1).

Många av invånarna var så fattiga att de inte ens hade haft råd att ta sig utomlands och tigga. Intervjuerna i denna bosättning gjorde vi 2017.

Bosättningar som B är inte unika i Rumänien. Enik Vincze och Crisina Rat (2013) har i en temaut- gåva om romer och deras boendeförhållanden skrivit en text om bland annat ”Gypsy Ghettos” i Rumänien. Temautgåvan är också illustrerad med några bilder på mycket utsatta bosättningar av Ghetto-typ som har likheter med bosättning B i vår studie.

I bosättning B, var det svårt för barnen att komma till skolan. Det är ungefär 2 kilometer dit och det finns inga allmänna kommunikationer. Föräldrarna fick lämna och hämta de mindre skolbarnen. Bosättningen ligger dessutom nära ett järnvägsspår och två personer hade blivit dödade av tåget, när de använt järnvägsrälsen som en genväg till närmaste tätort, under de 9 år familjen bott här.

Drivkrafter och hinder bakom transnationell mobilitet bland fattiga romer

Det ska inledningsvis nämnas att i den officiella statistiken görs ingen etnisk åtskiljning mellan etniska rumäner och romer men olika undersökningar som gjorts av bl.a. EU, FN och frivilligorganisationer har visat att rumänska romer i större utsträckning lever under fattigdomsgränsen med betydligt sämre sociala och ekonomiska indikatorer än majoritetsbefolkningen. Det handlar om lägre förväntad livslängd, större förekomst av kroniska sjukdomar, färre i arbete, en lägre utbildningsnivå och sämre bostadsförhållanden. Det ska betonas att romer har svårt i Rumänien som är ett land bland de fattigaste inom EU; 37,3 procent av befolkningen beräknades av Eurostat 2016 leva i fattigdom (EU 2016; Sveriges ambassad, Bukarest 2018).

Det finns en rad faktorer i de intervjuades berättelser som kan förklara varför en del av respondenterna har sökt sig utomlands och varför andra har stannat kvar i sitt hemland. Samtidigt finns det en rad hinder som ska övervinnas. Drivkrafterna handlar både om strukturella förhållanden, de har med gruppen och släkten att göra och de är av individuell karaktär också.

Oavsett om de intervjuade har varit i andra länder och arbetat eller tiggt läggs det stor vikt vid strukturella förhållanden för att förstå fenomenet att så många rumäner sedan kommunistregimens fall 1989 och EU-inträdet 2007 sökt sig utomlands både stadigvarande eller mer tillfälligt.

De oreglerade marknadskrafternas problem

Bland de äldre invånarna som vi intervjuat fanns det en uppfattning om att levnadsförhållandena var bättre under kommunisttiden med Ceausescu som president (1967 – 1989). Men när de fria marknadskrafterna fick ett spelrum blev det annorlunda.

Då var det svårt också men på något sätt lite lättare. Alla hade jobb och så fick man sin lön i slutet på månaden. Sedan är det så att det inte fanns mat i affärerna, men vi hade ett lättare liv i alla fall. Men vi hade pengar i alla fall. Idag har vi inget, varken jobb, pengar eller mat. I alla fall så är det så att vi åt bättre innan (A1).

Även om lönerna var låga och det var arbetsplikt så hade man sysselsättning oavsett utbildningsnivå, men senare när kommunistregimen föll har en rad arbetstillfällen försvunnit.

Hos oss har funnits många fabriker. Här fanns det jobb såsom att staden hade ett eget bryggeri med en berömd ölsort i Rumänien men allt har tagits bort. Nu är det katastrof, det finns inga jobb här (B1).

Även de yngre som inte har erfarenhet av kommunisttiden klagar på de dåliga lönerna och svårigheterna att få arbete, vilket är ett genomgående tema i intervjuerna.

Idag, titta på de företag som de har öppnat här, inte ens de med gymnasiekompetens och inte de med högskoleutbildning hittar jobb, de är arbetslösa. Eller så jobbar de en månad hit, en månad dit, ingen trygghet. Och sedan med dåliga löner (B1).

Ekonomin har efter Ceausescu lagts om mot en marknadsekonomi. Landet har också öppnat upp för utländska investeringar och möjligheter för utländska intressen att köpa mark. Den långtgående privatiseringen, statens minskade roll i ekonomin och de ekonomiska kriser som drabbat Europa har lett till åtstramningar och ökad arbetslöshet. Särskilt blev landet hårt drabbat av den globala finanskrisen år 2008 som ledde till impopulära nedskärningar i löner och socialförsäkringar och höjda pensionsåldrar (Sigona & Zetter 2010).

De utländska företagen och deras investeringar har knappast förbättrat situationen för våra intervjupersoner:

Det finns arbetsgivare, sådana med mycket peng- ar, de har mycket mark och företag. Och de har sina egna anställda. De anställer aldrig härifrån från byn, aldrig sådana som oss (A2).

Företag har också rationaliserat, omstrukturerats och flyttat:

Jag har jobbat på en sopbil, har haft detta jobb i ungefär 5 år. Men hela företaget har flyttat till Bukarest och jag blev arbetslös. Därefter har jag levt på socialbidrag (B1).

Efter EU-inträdet är det inte bara människor från de fattiga grupperna som lämnat landet, utan också högutbildade har valt att arbeta i andra EU-länder. Situationen på arbetsmarknaden är en viktig faktor även för fattiga grupper. Otillgängligheten på arbetsmarknaden leder till arbetslöshet, försörjningsproblem och fattigdomsspiraler.

Arbetslöshet och fattigdomsspiraler

Det har gjorts olika försök att förbättra förhållandena inte minst för romerna i Rumänien. Världsbanken har budgeterat 750 miljoner EUR till fattigdomsbekämpning i Rumänien för perioden 2014-2017 för att förbättra levnadsförhållandena och främja varaktiga inkomstökningar för de inom den rumänska befolkningen med lägst levnadsstandard (EU 2016).

Under 2016 lanserades flera stora program. Det rör satsningar på utbildning i utsatta områden och också samarbetsprojekt där myndigheter, företag och frivillig- organisationer ska samverka på lokal nivå för att skapa arbetstillfällen (Sveriges ambassad, Bukarest 2018).

De här satsningarna verkar inte nått ut till våra intervjupersoner, och arbetslösheten var mycket hög i båda bosättningarna. Endast en av dem vi intervjuade i bosättning A hade mer stadigvarande arbete. Några hade tillfällighetsarbeten, som de hankade sig fram på. De hade löner som var svåra att leva på och familjerna levde i djup fattigdom, flera hade skulder, som de inte visste hur de skulle klara:

Det finns inget jobb och lönerna är väldigt låga. Det är därför vi åker över till Sverige för att tigga, vi behöver pengar för att kunna överleva. Sedan har vi många barn, de behöver mat. Jag har tre barn och ingen mat till dem. Andra har 5-6 barn, vad ska de göra? Jag har haft ett jobb innan, men blev av med det och banken vill ha pengarna tillbaka, alltså jag har lånat pengar och kan inte betala längre, jag har inte betalat något till banken de senaste två åren för att jag inte har pengar alls. Jag har tre barn och därför är vi i Sverige för att tigga, vi behöver pengar (A1).

Drivkraften för en annan respondent är att han inte kan få arbete i hemlandet utan har arbetat och tidvis tiggt i andra EU-länder:

Jag har nyligen kommit hem, jag har varit utom- lands. Jag har varit under en lång tid i Spanien. Där har jag jobbat för mina pengar, jag har jobbat hårt för mitt uppehälle. Jag har fått mina pengar genom ett ärligt sätt där i Spanien, inte genom att tigga som jag gjorde i Sverige. Men mina föräldrar är riktigt fattiga. De saknar allt och har ingen möjlighet att jobba. Pappa är gammal och har problem med hälsan, han kan inte jobba längre (A2).

I båda bosättningarna förekom det att personer hade skulder antingen till bankerna eller till kommunerna för markarrende eller el-kostnader. Arbetslösheten, fattigdomen och skulderna innebar en stor osäkerhet och det fanns en rädsla för att man skulle bli av med sina bostäder. Det har lett till en rad negativa spiraler, som stress och uppgivenhet eftersom man anser sig sakna resurser för att bemästra situationen. Det gällde särskilt i bosättning B där kommunen ägde marken och barackerna där invånarna bodde och kände en stor rättsosäkerhet. Två intervjupersoner från samma familj berättade att familjen länge hade försökt att få köpa mark och bygga sina egna hus men att:

IP 1: Det ledde till ingenting. De vill inte ge oss mark. Vi kan egentligen inte ens få äga mark, jag har nyligen fått ID-kort. Du behöver ett ID-kort för att äga mark.

IP2: Ja, det stämmer, de vill inte ge oss ett ID-kort från första början. Jag har ett just nu och det är provisoriskt men jag fick kämpa för det i fyra år.

I: Men varför vägrar myndigheterna utfärda ID-kort?

IP 1: För att göra livet svårt för oss, det är bara så. Till mig har de sagt att jag måste betala mina skulder först, sedan kan vi prata om ID-kort.

IP 2: Utan ID-kort så får jag böter från polisen. Men varför ger de mig böter om myndigheterna inte vill ge mig ett ID-kort? Kan du förklara för mig logiken i detta? De ger mig böter för något de vägrar ge mig, det är min rätt att ha ett id-kort.

I: /…/ Men har nu alla ID-kort här?

IP 2: Nej, långt ifrån alla. Om du inte kan visa att du har permanent adress då får du inget ID. Vi har permanent adress men de vill att vi ska betala skulder, skulder vi inte har. Hade vi haft pengar då hade vi betalat dessa påhittade skulder. Så de vill inte erkänna att vi har permanent adress (B1).

Enligt en rapport från Svenska ambassaden i Bukarest (2018) uppskattar de rumänska myndigheterna att en stor grupp främst från den romska minoriteten, inte är bokförd och saknar ett nationellt ID-kort. Hur stor denna grupp är i dag vet man inte därför att de inte ingår i statistiken. Enligt ambassadens rapport förenklades reglerna för att erhålla födelsebevis 2016 och enligt den nationella strategin för fattigdomsbekämpning i Rumänien ska man främja integrationen genom att bland annat se till att personer får ID-kort. Mycket av arbetet ligger på lokal nivå och är förenat med en stor tröghet.

Vi kan inte med vår ansats kartlägga inter-generationella mönster i social utsatthet, dvs. hur social utsatthet överförs mellan generationer. Men fattigdomen och segregationen påverkar barnen som inte har samma utbildningsmöjligheter och konsumtionsmönster som barn med etablerade föräldrar på arbetsmarknaden. Fattigdom leder till att barnen får sämre socio-ekonomiska förutsättningar, vilket en del föräldrar påpekar i intervjuerna.

Diskrimineringen av romer i allmänhet slår också mot hela familjer och försämrar en redan mycket utsatt situation.

Diskriminering

Det finns lagstiftning mot diskriminering och den myndighet som hanterar dessa ärenden i Rumänien kan utdöma straff. En undersökning av EU Agency for Fundamental Rights (EU 2016) om diskriminering av romer i nio EU-länder, visade att närmare 30 procent av romerna i Rumänien utsatts för diskriminering de senaste fem åren. Av dem som uppgivit sig ha diskriminerats det senaste året hade endast 11 procent anmält detta till myndigheterna.

Det förekommer en enighet i intervjuerna om att diskriminering förekom:

Men du vet hur det är i Rumänien med oss. Man skiljer alltid mellan rumäner och zigenare. Man anställer en rumän, aldrig en zigenare. /…/ Som sagt, för oss zigenare finns inget, med oss beter de sig som med djur. Även borgmästaren, ingen bryr sig om oss, vi finns inte. /…/ Vi zigenare har inget värde för dem (B1).

En annan respondent berättar att:

Det finns lärare som skäller ut våra barn framför hela klassen. Det gör de inte med rumäner, bara med våra barn. Ibland säger de så till barnen att de luktar illa så får de gå hem och tvätta sig. Därefter är de välkomna tillbaka. Det är inte ok att säga detta framför hela klassen. Du kan tänkta dig att barnet inte ville gå till skolan mer, jag fick övertyga barnet i 2-3 dagar. Lärarna bryr sig inte riktigt om vår situation här hemma (A 1).

Om man kan få pengar för att köpa barnen kläder och ge dem bättre förhållanden hemma att sköta hygienen, är det lättare att få dem att gå till skolan. De behöver inte avvika så mycket från andra barn, enligt den intervjuade.

I statistiska beskrivningar är det belagt att det finns brister i de romska barnens skolgång och det finns en rad såväl storskaliga som småskaliga projekt både från EU och andra aktörer som syftar till att främja romska barns integration (UNICEF 2018). Men det är också belagt att många av projekten har svårt att nå ut till de behövande på lokal nivå, en viktig aspekt som våra intervjupersoner bekräftar.

Korruption

De intervjuade har lyft fram flera exempel på hur korruption har direkta effekter på deras möjligheter att få ett drägligt liv. Alla utom en av dem vi intervjuat saknar fast anställning och därmed också sjukförsäkring som i Rumänien är knuten till anställningen. Sjukligheten var hög i de byar vi besökt, i alla fall bedömd utifrån det vi har sett och den information vi har fått från våra intervjupersoner. Förorenat vatten, svårt med matlagningen, ensidig kost, dåliga bostäder med kyla och drag och fattigdom gör att intervjupersonerna är mer exponerade för sjukdomar. Som redan nämnts, den nationella statistiken gör ingen etnisk åtskillnad, men enligt undersökningar som EU och FN gjort är sjuktalen bland romerna högre än befolkningen i övrigt. Det visar sig att romerna har fler kroniska sjukdomar och de har en lägre förväntad livslängd än övriga befolkningen (Svenska ambassaden, Bukarest 2018). Detta bekräftas även i en mindre studie av självrapporterad hälsa bland fattiga EU-medborgare i Stockholm (Carlsson & Ekblad 2014).

I vår empiri framkommer att flera intervjupersoner var beroende av att få tillgång till sjukvården, men det försvårades av korruptionen inom sjukvården:

För min man är sjuk och vi måste till Bukarest för där har de specialister. Men läkarna kräver pengar, om du inte betalar /mutor/ då tittar de inte på dig, de bryr sig inte om du är fattig, spelar ingen roll. Du vet hur det är i Rumänien med sjukvården. Har du pengar då gör de något, utan pengar kan han bara dö, ingen bryr sig. Så jag har varit hos borgmästaren och bad om hjälp. Och de sade att de saknar resurser, det finns inte pengar för att hjälpa oss (A 1).

Respondenten måste alltså försöka skaffa pengar för mutor; annars kommer mannen inte att kunna ta del av den vård han egentligen är berättigad till. Endast förhållandet att en del av invånarna i bosättning B saknar nationella ID-kort gör att de har svårt att utnyttja nationella hälsotjänster. Tiggeriet sågs som en utväg för att kunna betala vården. En intervjuperson uppger att det också förekommer korruption inom skolan och att föräldrar som kan lämna mutor till lärarna får bättre betyg. En respondent förklarar att lärarna:

/…/ pratar ett invecklat språk som jag inte riktigt förstår. Det enda jag förstår är att pojken måste göra om skolan, måste göra om året. Jag fattar ingenting. Varför får de andra gå vidare med sin skolgång men inte min pojke? Ja, det är så att de andra har konta ter och drar i olika trådar, de klarar sig men inte jag. Och jag har inga pengar för att muta dem. Så vad ska jag göra? Jag hade mutat dem, men socialbidraget räcker inte (A3).

Gruppens betydelse och familjen som socialt skyddsnät

I byn A berättar en intervjuperson att hans familj består av 15 personer där olika generationer håller ihop och hjälper varandra. Han har ytterligare släktingar i den romska delen av byn. Familjen och släktingar blir ett socialt skyddsnät då man inte kan förlita sig på samhällets stöd. Att någon åker utomlands för att tjäna pengar blir en lösning för hela familjen och även för släkten. Tiggeriet blir en nödstrategi och en sista utväg när inga andra försörjningsmedel står till buds och då hjälps man åt med de hemmavarande barnen. Att de kvarvarande familjemedlemmarna kan få pengar från släktingar i andra EU-länder betyder mycket:

Jag har ett barnbarn som är utomlands väldigt ofta. Hon är här 2-3 månader och 2-3 månader i Italien. Så hon är fram och tillbaka hela tiden. Under tiden hon är utomlands så skickar hon pengar hit så att vi kan överleva dagen. Och på så sätt kan vi skicka barnen till skola också. Så är livet (B4).

Att värna om barnen är en viktig anledning till att man söker sig utomlands. Barnen spelar en stor roll i intervjuerna. Föräldrarna vill att barnen ska få det bättre än vad de själva har haft det. En respondent uppger att:

Vi är själva så fattiga att vi inte ens kan tänka och resonera. Vi vet inte hur vi ska kunna skaffa pengar för att ge barnen mat. Det är detta det handlar om, ha mat på bordet, ge barnen mat (A3).

Det nämns att socialbidraget är så pass lågt att familjen inte kan leva på det:

Jag har sagt det till dem /socialtjänsten/ att jag har 5 barn och två vuxna, alltså vi är 7 personer. Och vi får 600 lei (ungefär 1200 svenska kronor/månad). Vad betyder detta? Ingenting, dessa pengar ska räcka till allt så ska vi skicka barnen till skola också. Det är omöjligt. Det är inte lönt att leva på socialbidrag. Men vad ska jag göra? Det finns inga jobb så jag är tvingat till att leva på socialbidrag. Jag söker jobb regelbundet (B1).

Det lyfts också fram att de intervjuades barn inte kan ha samma standard som övriga barn.

Alltså rumäner, rumänska barn har skor såsom Nike. Och sedan kommer ens barn hem och säger att: jag vill ha samma skor, annars går jag inte i skolan igen. I alla fall, barnen vill vara klädda som alla andra. Men om jag inte har jobb, hur ska jag kunna köpa kläder till barnen? Istället får de gå till skolan med gamla kläder, kläder med hål i, inga märkeskläder. Vi har inga möjligheter att hålla jämna steg med de andra. Sedan är vi rena, vi förstår oss på hygien. Vi tvättar oss och våra kläder, detta är inget problem. Men kläderna är gamla och omoderna (B1).

Men släkten som socialt skyddsnät kan också vara ett problem och leda till inlåsningseffekter, särskilt när barn får sluta skolan och hjälpa till med barnpassning av mindre syskon eller ta ansvar i hushållet, som följande exempel visar:

Jag var mycket duktig i skolan. I grundskolan var jag bland de tre bästa i klassen, alltså den tredje bästa i klassen som hade 22 elever. Men jag har inte pluggat in mer än grundskolan. Jag hade mina syskon som jag skulle ta ansvar för. Mamma och pappa hade inga pengar och jag hittade jobb. Jag såg att jag kunde hjälpa mina syskon och då satsade jag på jobb istället. Så jag hoppade av mina studier direkt efter grundskolan. Som 14 år gammal jobbade jag i byggbranschen. Spaden var större än jag var, men jag var mycket stolt över av att ha ett jobb, tjäna pengar och hjälpa min familj. På något sätt kan jag inte anklaga min pappa för detta för han sade att vi överlever på något sätt, han sade att jag inte behövde jobba utan gå i skolan. Men jag var utan hjärna och var egentligen ute bara efter av att vara stolt så jag satsade på jobb istället. Jag hade ingen förmåga och tänka på konsekvenser utan trodde att det skulle vara jobb för alltid så jag behövde inte någon utbildning men detta fick jag ångra bittert (B1).

Omsorgen om släkten kan också vara ett hinder för kvinnorna att komma ut på arbetsmarknaden, istället blir de bundna till traditionella familjeroller:

Kolla, min mamma är nu förlamad, hon är sjuk. Så hon kan inte stanna hemma ensam medan jag är på ett jobb. Innan jag fick barnen så har jag jobbat i 15 år, jag jobbade i en fabrik. Nu har jag två barn, ett av barnen är sjukt, har nyligen genomgått en hjärtoperation./…/. Så jag får nu leva på socialbidrag för jag har inga andra inkomster. Jag har varit i kontakt med Arbetsförmedlingen och de sade att jag har jobbat innan. Så de undrade varför jag är arbetslös, varför tar jag inte ett jobb? Och jag förklarade för dem att jag inte kan ta ett jobb, inte nu. Mamma är förlamad och jag måste ta hand om henne (A3).

Individuella drivkrafter

Bland individuella drivkrafter till en geografisk mobilitet framhålls framför allt utbildningens betydelse och svårighet att få arbete och därmed hitta försörjnings- möjligheter. Sjukdom, funktionshinder och fattigdom framhålls också. En av de yngre intervjupersonerna berättar att:

Jag har inte avslutat skolan så jag saknar utbildning. Om de rumänska myndigheterna skulle visa intresse för oss då skulle de kunna hjälpa oss även om vi saknar studier. De borde tänka på oss också och skaffa jobb för oss utan någon utbildning. Vi är människor också och vi vill vara som alla andra faktiskt. Vad menar jag som alla andra? Till exempel, jag vill skicka mitt barn till dagis och sedan vidare till skolan och vem vet, kanske vidare till högskolestudier (B1).

Problemet med hälsan nämns i flera intervjuer. Julia Carlsson och Solvig Ekblad (2014) har gjort en undersökning av ”självupplevd psykisk och reproduktiv hälsa samt självupplevt vårdbehov bland kvinnliga EU-migranter” i Stockholm. De visar att existentiell social och ekonomisk utsatthet präglar livet för kvinnorna. De känner en stress inför sin ekonomiska situation och påverkas av att inte ha kontakt med sina minderåriga barn. Några har gjort aborter och komplikationer har uppstått liksom vid missfall, graviditeter och förlossningar.

Hälsosituationen blir knappast bättre för våra intervjupersoner när de vistas utomlands och ofta får övernatta under besvärliga villkor. Det innebär också en stress att inte kunna göra sig förstådd på ett främmande språk eller inte kunna få ihop tillräckligt med pengar att skicka hem. Att man saknar ID-kort och inte är registrerad i det egna hemlandet innebär en rad olika begränsningar, och är ett hinder för utlandsvistelser.

Tiggeriet som strategi och gissel

Vi har gett exempel på en rad push-faktorer på olika analysnivåer som kan förklara varför fattiga EU-medborgare tillfälligt söker sig till andra EU-länder för att förbättra sin och familjens ekonomiska situation och därigenom skaffa sig bättre livsomständigheter. Det empiriska materialet som intervjuerna har genererat berör dessutom psykiska kostnader förenade med tiggandet, framkallade bland annat av distansen till barnen och familjen samt av skamkänslor.

Dem som har erfarenhet av att tigga i andra länder känner en skam över att tigga. I hela intervjugruppen förekommer det olika uppfattningar om tiggeri som nödstrategi kan rättfärdigas. I gruppintervjuerna blev diskussionen livlig på detta tema (A1 och B1). Åldermannen i bosättning B är helt emot tiggeriet även om det är en nödstrategi, han förklarar att:

Man ska inte utomlands för att tigga. Jag kommer till Sverige dock bara om det finns jobb. Man ska inte tigga, det är skam. Man ska jobba för sina pengar, aldrig tigga (B1).

De som åker utomlands och tigger eller ägnar sig åt andra gatuaktiviteter är inte heller särskilt väl sedda av de etniska rumänerna i bosättning A. I bosättning B levde invånarna mer isolerat från övriga samhället och där var det inte så vanligt med transnationell rörlighet. En respondent som arbetar som bilmekaniker i bosättning A och aldrig själv ägnat sig åt tiggeri, menar att de romska invånarna i byn egentligen inte behöver åka utomlands för att tigga:

Det finns en del som tigger i Sverige och säger att de är fattiga. Samtidigt som de har hus och bilar som jag aldrig skulle kunna åstadkomma genom min inkomst här. Sedan finns det människor som är i Sverige för att tigga men berättar ingenting om detta, ingen vet vad de gör egentligen. Vissa är borta för att tigga under längre perioder, åker fram och tillbaka under 2-3 år och sedan har de tillräckligt med pengar för att bygga ett eget hus. Medan jag sliter här och kommer aldrig att kunna bygga ett eget hus. Är detta rättvist? Här i Rumänien kan du jobba hur mycket du vill, jobbar du ärligt så är du fattigare än de som är utomlands och tigger (A3).

En annan uppfattning är att det är motiverat att åka utomlands för att tjäna pengar, men man bör göra någon gentjänst för att återgälda den gåva man får för att undvika att tigga pengar. En av de intervjuade förklarar att:

Jag fick pengar för att jag spelade gitarr, jag tjänade mina pengar på ett ärligt sätt. Jag har ett yrke, jag är musiker. Jag har inte kunnat stå framför en affär och bara tigga, det är inte bra att tjäna pengar på ett sådant sätt. /…/ Det har funnits dagar då jag grät, det var kallt, mina tårar frös på mina kinder men jag gjorde detta för mina barn. Så jag har jobbat för mina pengar till skillnad från andra som bara tigger och gör ingenting för att få pengar. Förstår du vad jag menar? (A2)

Andra respondenter ser tiggeriet som en nödlösning för att kunna skaffa sig förutsättningar för ett drägligt liv, som följande intervju med två makar i bosättning A visar:

Den manliga respondenten: De som har möjlighet att tigga utomlands kommer hem med pengar. De har det bättre jämfört med de andra som stannar kvar i byn. Det är bara så.

Den kvinnliga respondenten: Vårt hus var i mycket sämre skick innan vi bestämde oss för att tjäna våra pengar utomlands. Vi har renoverat och byggt till. Huset är egentligen föräldrarnas hus, jag ärvde det från dem. Men huset var i riktigt dåligt skick så vi renoverade det (A2).

Även om det innebär ekonomiska fördelar att åka utomlands och tigga, innebär det också umbäranden som man måste utstå under vistelsen utomlands. Den cirkel som består av pull-faktorer innehåller alltså både minus och plustecken. Å ena sidan talar de som har varit utomlands och tiggt om att de blivit bemötta med generositet:

De visste inte vad de skulle göra för att hjälpa, de är mycket generösa. Mycket fint folk, verkligen. De är nästan för barmhärtiga, tro mig. De tycker synd om oss, de är alldeles för hjälpsamma människor. De ger oss vad de kan, Gud kommer att hjälpa dem eftersom de är så snälla (A1).

En av de intervjuade övernattade i en kyrka när han vistades i Sverige och blev allvarligt sjuk i ett främmande land utan möjlighet att vända sig till sina anhöriga för hjälp och emotionellt stöd;

Jag mådde mycket illa, när jag var i kyrkan, ja, där jag övernattade, så trodde jag att jag skulle dö. Jag trodde att mitt liv var över, det är så pass illa jag mådde. Jag tänkte då att kära Gud, där är i kyrkan du tog emot mig och det är här i kyrkan jag får lämna jordelivet. Jag trodde att jag skulle dö (A2).

Livet på gatan utomlands innebär en rad risker och som vi nämnde ovan även psykiska kostnader. Har man dålig hälsa och lider av näringsbrist blir det både fysiska och psykiska påfrestningar som i fallet ovan. De intervjuade är medvetna om dessa risker men tvingas av omständigheterna i deras hemland till ett liv på gatan i främmande länder. Gällande psykiska kostnader berättar en kvinnlig respondent att hon ständigt saknar sina barn och sin släkt när hon befinner sig utomlands. Men hon vill tjäna lite pengar och skicka hem till familjen så att de kan ha mat på bordet. Det finns exempel i empirin på direkta förödmjukelser som de intervjuade får utstå. En respondent som tiggt utanför City Gross berättar följande:

Och en taskig människa kom förbi varje dag och spottade mot mig, spottade så nära mig som möjligt (A2).

En kvinnlig respondent berättar att de rasistiska inslagen ökat i Sverige och att det blivit svårare att få pengar. Från det empiriska materialet framkommer också att det inte finns någon sammanhållning i gruppen som tigger på en viss ort utomlands. En kvinnlig respondent berättar att hon är rädd för att bli rånad.

Ja, de kan råna dig eller ta dina pengar då du sover eller inte är uppmärksam. Det är sådana människor vi pratar om (A2).

Risken för att andra tar ens pengar är ett tema som återkommer i andra intervjuer.

En komplex bakgrund

Våra intervjuer visar att mobiliteten bland romer i kraft av den fria rörligheten har en mycket komplex bakgrund där både strukturella och individuella faktorer är viktiga drivkrafter i hemländerna. Dessa bidrar till att de söker sig till andra länder för att tjäna lite pengar att skicka hem.

De strukturella faktorer av negativt slag i hemländerna är sådant som diskriminering i olika former, svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden och låga löner som omöjliggör ett drägligt liv. Romerna i Rumänien utsätts för en mycket negativ behandling. Bristen på grundläggande rättigheter för romer utgör ett faktum som också har dokumenterats av olika externa organ såsom av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (se FRA 2018).

Även FN (2016) visar att det långa historiska arvet av diskriminering som romerna i Rumänien har blivit utsatta för är svårt att bryta, inte minst genom den utbredda antiziganismen och politikernas brist på agerande. Även våra intervjuer vittnar genom de intervjuades släkthistorier att det finns en historisk kontinuitet i diskrimineringen som fortsätter reproduceras i dagens Rumänien, ett land i EU. Dessa strukturella faktorer framkallar individuella beslut för att kunna tillförsäkra sig en överlevnad, i grund och botten handlar det om individens drivkraft att skaffa mat på bordet.

I de bosättningar vi besökt, även om de är mycket olika, förekommer både social och fysisk segregation. Romerna och de etniska rumänerna bor åtskilda och romerna är utsatta för ett negativt socialt stigma. Det visar sig att romerna har låg tillit till landets myndig- heter, privata marknaden och det politiska systemet. Flera av de äldre i bosättningarna lider av olika kroniska sjukdomar och har svårt att få läkarvård eller tillgång till mediciner. Välfärdssystemet omfattar en sjukvård baserad på mutor; våra intervjupersoner ger flera exempel på detta och nämner att de inte har pengar för att muta sjukvårdspersonal för att få den hjälp de egentligen har rätt till kostnadsfritt.

Socialbidragssystemet har så pass låga ersättningar att de inte kan leva på dem. Några i bosättning B saknade också nationella ID-kort vilket gjorde att de inte fick ersättning och var beroende av hjälp från släktingar som själva lever i fattigdom. Dessa strukturella aspekter utgör minustecken som underbygger push-faktorer. Det faktum att romer och rumäner lever i åtskilda delar av samhället A försvårar integrationen och förstärker en utanförkänsla. I bosättning B är den boendemässiga och sociala segregationen ännu tydligare.

Huvudorten är välbärgad med en bostadsstandard som drastiskt skiljer från den bosättning vi besökt. Kommunen satsar på EKO-turism som också vill locka utländska turister. Invånarna i bosättning B upplever att de inte är önskade i samhället och att de är motarbetade. Den transnationella mobiliteten som är förenad med tiggeri ifrågasätts och svartmålas både på hemmaplan och i de värdländer dit de fattiga EU-medborgarna söker sig.

Plustecken på hemorterna är den fria rörligheten som har fungerat som en slags livlina och att diskrimineringen och de dåliga förhållandena för romer har uppmärksammats av omgivningen samt satsningar för att förbättra situationen även om dessa inte gett så stor utdelning hittills.

Vad som utgör plustecken och därmed pull-faktorer i de värdländer som intervjupersonerna har sökt sig till är att de kan få ihop medel till att ge barnen en bättre framtid än vad de själva haft. I bosättning A hade några börjat tigga i en stad i södra Sverige. De upplevde stadens befolkning som generös och detta spred sig i byn vilket ledde till att flera valde samma stad.

Men det finns också en rad nackdelar och risker som man utsätter sig för i värdländerna. Det hade också på senare tid blivit svårare att få pengar genom tiggeri och mobiliteten har ett högt pris. Intervjupersoner som har erfarenhet av tiggeri uppger att de skäms för att tigga. Ingen vill tigga, och anser det som förnedrande, men ser inga andra utvägar. De skulle gärna ta vilket arbete som helst, till exempel nämns jobb i parker, städa osv. De intervjuades svar avspeglar en hög arbetsmoral: tiggeriet blir en nödlösning för att kunna överleva, när inga andra möjligheter står till buds. De intervjuade nämner också att det kan finnas människor som väljer tiggeri framför att ta ett arbete men de tror inte det gäller så många och att det alltid finns undantag.

Den norska professorn Ada Engebrigtsen är en av de främsta nordiska forskare vad gäller att fånga fattiga EU-medborgares situation som tillfälligt vistas i Norden (Engebrigtsen 2011; 2012; 2013; 2014). Tillsammans med kollegor har hon (Engebrigtsen, Frenkel & Pop 2014) gjort ett 80-tal intervjuer med tiggare och representanter för frivilligorganisationer och myndigheter i Norge. Forskarna kommer till samma slutsatser som vi i denna artikel. De utsatta EU-medborgarna har kommit till landet för att skapa ett bättre liv även om mobiliteten många gånger har ett högt pris. Flera har lånat pengar till resan och har lovat att betala tillbaka när de kommer hem. Andra har tidigare skulder och obetalda räkningar. De är i regel trångbodda i sina hemländer. En del av de intervjuade har kroniska sjukdomar som diabetes som de inte fått någon behandling för eller går och väntar på operation, andra är beroende av mediciner. Pengarna som de önskar sända hem ska användas till livsnödvändigheter, som mat, elräkningar, kläder till barnen eller till operationer. De hoppas på att barnen ska få en bättre framtid än den de själva har haft.

Även danska forskare ser den geografiska mobiliteten inom ramen för reglerna om den fria rörligheten som en överlevnadsstrategi (Heide-Jochimsen, Agger & Schmidt 2012). Genom fallstudier av fattiga EU-medborgare som befinner sig i Danmark visar de att motiven handlar om att hitta ett bättre liv.

Den finska antropologen Airi Markkanen (2014) har genom etnografiska fältstudier undersökt situationen bland rumänska romska kvinnor både i hembyarna i Rumänien och under deras vistelse i Finland. Enligt allmänna föreställningar beskrivs, enligt Markkanen, de migrerande romerna ofta som problematiska, fattiga, analfabeter, arbetslösa och kriminella lösdrivare eller som det nya Europas nomader som det inte tycks finnas något utrymme för i det enade Europa. Hon ger en annan bild av gruppen som försöker förbättra familjens levnadsvillkor eftersom de lever i djup fattigdom i hemlandet och inte kan få arbete där. De vill tjäna lite pengar som skickas hem.

Majoriteten av de intervjuade kvinnorna i vår studie är gifta och har barn. Modersrollen är viktig för dem. Samtidigt känner de skuld och skam över att lämna sina barn till mormödrar eller andra släktingar när de är borta från hemlandet. De upplever det stressande att vara i ett främmande land och upplever tidvis omgivningen som fientlig. De saknar barnen som de lämnat hemma och en kvinna berättar att hon ofta tänker på familjen, barnen och framtiden när hon sitter på knä, orörlig, i många timmar.