Cannabis i Sverige – en komplex substans, en enkelspårig drogpolitik?

Syfte och forskningsfrågor

Det är mot denna bakgrund vi har funnit det intressant att studera olika perspektiv på cannabisbruket och hur förändringar i omvärlden kan ge sig tillkänna i Sverige, till exempel i drogvaneundersökningar bland skolelever, bland personal inom missbruksbehandling, och bland personer som använder cannabis själva. Vi kommer att försöka besvara följande frågor: vilka särdrag har ungdomar med erfarenhet av droganvändning i skolundersökningar; hur beskrivs och uppfattas ungdomars cannabisbruk och insatser för att motverka detta av olika parter i behandlingsprocesser vid så kallade MiniMaria-mottagningar; samt hur ser cannabisbrukare själva på sitt bruk, och vad säger deras motiv och åsikter om det aktuella politiska sammanhanget?

I ett tidigare avhandlingsprojekt har en av oss undersökt vilka antaganden om substansen som finns representerade när cannabis omtalas i officiella sammanhang som till exempel media och på informationskonferenser anordnade av myndigheter, samt i inofficiella sammanhang som på internetforum (Månsson, 2017). Undersökningen visar bland annat vilken stor betydelse deltagarna i dessa cannabisdiskussioner lägger vid vetenskapliga bevis för hur farlig eller ofarlig substansen är. Den enorma forskningslitteraturen pekar dock åt väldigt olika håll vad gäller brukets konsekvenser och hur cannabis bör regleras lagstiftningsmässigt. Detta innebär att positionerna blir låsta mellan de som förespråkar fortsatt totalförbud och de som vill att samhället liberaliserar hanteringen av cannabis; alla tycker sig som regel ha rätt och vägrar ompröva sina ståndpunkter. Det innebär också att cannabis i dessa diskussioner tillskrivs påtagligt olika betydelser; substansen tar sig många olika skepnader och kan symboliskt ”bli” till så olika fenomen som ett hot mot en hel ungdomsgeneration, en medicin mot kroppsliga besvär eller ett sundare berusningsmedel än alkohol.

Utifrån detta kan vi konstatera att cannabis diskuteras på vissa givna sätt i officiella och inofficiella sammanhang och att det tycks råda konflikt mellan olika synsätt, även om de mer neutrala eller cannabispositiva och förbudskritiska rösterna inte direkt hörs i socialpolitiska och mediala sammanhang. I denna artikel bygger vi vidare på kritisk samhällsvetenskaplig forskning om cannabis. Vi studerar närmare relationen mellan strukturella och politiska förutsättningar, förgivettagna ”sanningar” om vad cannabis är för substans, och de samhälleliga försök som görs att få ungdomar att undvika den. Vårt fokus ligger helt enkelt på hur den komplicerade cannabisfrågan ges uttryck i vardagsnära sammanhang, såsom i människors beskrivningar av vad de gör, tycker och tänker.

Metod och material

Projektet är godkänt av Regionala Etikprövningsnämnden i Stockholm (2016/709-31/5). Alla deltagare har blivit informerade om syfte och tillvägagångssätt, att deltagande är frivilligt och att anonymitet garanteras.

Den kvantitativa delen baseras på CAN:s (Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning) årliga nationellt representativa skolundersökning i nionde klass och i gymnasiets andra årskurs. Vi använde fyra undersökningsår, 2012-2015, och totalt 28 729 individer (från 2377 skolklasser) svarade på frågorna som ingick i analyserna. Flernivåanalys (multilevel) användes för att studera sambanden mellan cannabisbruk och olika variabler på både individ- och skolklassnivå. För att undersöka hur olika droganvändare skiljer sig åt vad gäller konsumtionsmönster använde vi en statistisk modell för att identifiera specifika grupper, så kallad latent klassanalys.

Projektets kvalitativa data har i huvudsak samlats in genom intervjuer. Vi har intervjuat personal från olika MiniMaria-mottagningar i Stockholms kranskommuner (n=18) samt ungdomar som befunnit sig i behandling på sådan mottagning (n=18). MiniMaria-mottagningar finns spridda över hela Sverige och ger öppenvårdsbehandling för unga upp till 25 år. Verksamheten är ofta ett samarbete mellan landsting och kommun, och bistår ungdomar med information, drogtest, missbruksutredning och behandling. Mottagningarna hanterar all typ av substansbruk, även om cannabis har kommit att dominera under senare år. Under 2015 hade ungefär 4500 ungdomar kontakt med dessa mottagningar (www.beroendecentrum.se). Utöver material från det professionella fältet gjorde vi även intervjuer med vuxna personer som brukar cannabis utan avsikt att sluta (n=12), samt skapade en öppen diskussionstråd online (på Flashback Forum) som gav oss 238 poster med information om motiv till cannabisbruk.

För den läsare som är intresserad av hur vi analyserade de olika materialen hänvisar vi till de vetenskapliga artiklarna (Ekendahl, Karlsson & Månsson, 2018; Ekendahl, Månsson & Karlsson, 2019; Ekendahl, Månsson & Karlsson, 2019; Karlsson, Ekendahl, Gripe & Raninen, 2018; Karlsson, Ekendahl, Månsson & Raninen, 2019).

Resultat

Cannabisbruk bland skolungdomar: undergrupper och samvarierande faktorer

I analyserna av drogvaneundersökningen bland niondeklassare och gymnasieelever visade det sig att nästan 40 procent såg små eller inga risker med att pröva cannabis (Karlsson, Ekendahl, Gripe & Raninen, 2018). Dock var den faktiska användningen avsevärt mindre. Det var bara 11 procent av ungdomarna i det riksrepresentativa urvalet som någonsin hade prövat cannabis, och tre procent hade gjort det fler än tio gånger.

Även om låg riskmedvetenhet samvarierade med att ha använt cannabis så var många andra faktorer också viktiga, till exempel att vara missnöjd med skolsituationen, att ha skolkat, att inte vara kontrollerad av föräldrar och att ha börjat med berusningsdrickande och tobak i tidig ålder. Detta befäster att klassiska riskfaktorer för normbrytande beteende tycks spela roll för benägenheten att prova cannabis. Våra analyser visade dock också att andelen elever i skolklasserna som rapporterade dessa riskfaktorer hade ett samband med enskilda ungdomars cannabiserfarenhet. Sambanden gällde både för att ha provat cannabis minst en gång och fler än tio gånger. Vissa riskfaktorer på skolklassnivå (skolk och låg riskmedvetenhet) hade samband med ungdomarnas cannabisanvändning som inte kunde förklaras av deras motsvarigheter på individnivån. Även om det behövs mer forskning kring vad det är som gör att vissa ungdomar använder cannabis och andra inte, så pekar detta mot att det sociala sammanhanget kan ha inflytande på ungdomars beteende. Detta indikerar alltså att vi inte kan reducera cannabisbruket till att enbart gälla egenskaper hos den enskilda individen.

Utöver detta studerade vi närmare de knappt 3400 personerna (ca 10% av det totala urvalet) som hade använt olagliga droger någon gång i livet (Karlsson, Ekendahl, Månsson & Raninen, 2019). Vår ambition var att se vilka undergrupper av användare det fanns i materialet och vilka skillnader som fanns dem emellan vad gäller faktorer som kön, årskurs och skoltrivsel. Resultatet visade att fyra grupper kunde identifieras. Dessa skiljde sig åt vad gäller droganvändning senaste året, senaste månaden och ifall de hade använt droger fler än 10 gånger. De skiljde sig också åt vad gäller erfarenhet av specifika olagliga substanser, såsom marijuana, hasch, spice (en syntetisk cannabinoid), amfetamin, kokain, ecstasy och heroin. Med utgångspunkt i vad som karakteriserade deras droganvändning (drogtyp och frekvens) benämnde vi grupperna ”marijuanatestare”, ”marijuanabrukare”, ”cannabinoidbrukare”, och ”flersubstansbrukare”.

Den första gruppen omfattade 60 procent av urvalet och bestod av personer med en ganska hög sannolikhet att ha provat marijuana det senaste året men liten sannolikhet för att ha gjort det den senaste månaden eller fler än 10 gånger. Den mindre gruppen av ”marijuanabrukare” (17%) hade en liknande profil, men hade större sannolikhet att ha använt substansen senaste året, senaste månaden och fler gånger än 10. Den tredje gruppen, ”cannabinoidbrukarna”, omfattade 15 procent av urvalet och framstod som mindre fokuserad på just marijuana. Dessa personer hade större sannolikhet än övriga grupper att ha använt andra sorters cannabisprodukter, som hasch och spice. De framstod också som något mer avancerade användare än personerna i de tidigare nämnda två grupperna då deras sannolikhet för att ha använt droger fler gånger än 10 var avsevärt högre. Den sista gruppen, ”flersubstansbrukarna” var den minsta (7% av urvalet) och hade som namnet antyder även erfarenhet av andra droger än cannabinoider, till exempel amfetamin, kokain och ecstasy. Det framkom stora skillnader mellan denna grupp och de övriga (särskilt den första, ”marijuanatestarna”) när det gäller individernas egenskaper och riskfaktorer. Till exempel var det vanligare bland ”flersubstansbrukarna” att vara pojke och niondeklassare, samt att ha erfarenhet av skolk, missnöje med skolsituationen, låg föräldrakontroll, tidig alkohol-/tobaksdebut och vänner som använder droger. Sammantaget indikerar detta att det är stora skillnader mellan olika typer av unga droganvändare i Sverige.

Det verkar som att den största gruppen består av personer som har provat cannabis ett fåtal tillfällen och som har en förhållandevis gynnsam sociala situation, åtminstone om vi ser till faktorer såsom umgängeskrets, skolsituation och relation till föräldrar. Eftersom mycket av den prevention som genomförs bland ungdomar fokuserar på sådana riskfaktorer är det tänkbart att den blir mindre relevant bland majoritetsgruppen av svenska ungdomar som testar narkotika.

Perspektiv på cannabisbrukets farlighet och om behandling behövs

MiniMaria-mottagningarnas fokus på cannabis märktes tydligt i personalens utsagor (Ekendahl, Karlsson & Månsson, 2018). Det framkom en stor oro kring substansen, både i relation till de negativa konsekvenser som unga användare ansågs vara extra känsliga för, och till de liberala attityder som ansågs påverka dem via populärkultur och internet. Oron över ungas beteende var helt central i personalens utsagor, och de beskrev all cannabisanvändning som farlig och omöjlig att kombinera med hälsa och normalitet. Personalen hänvisade återkommande till forskning och statistik som ett sätt att visa på att verksamheten förmedlade ”säker” och ”korrekt” information om cannabis till ungdomar och föräldrar. Användningen av forskning blev ett sätt att understryka cannabisproblemets allvarlighet och ge tyngd åt verksamhetens roll som expert och förespråkare av nolltolerans mot narkotika. Vetenskaplig evidens blev således ett sätt att både legitimera verksamheten och att styra dess innehåll.

Genomgående beskrev personalen också ett kompetent och seriöst arbete med ungdomarna som kom till mottagningen. De hänvisade till sin gedigna erfarenhet av att möta unga klienter, och den kunskap om deras beteende och behov som de därigenom fått. Det som särskilt framträdde var att möta klienter ”här och nu” för att kunna individanpassa insatser. Varje möte sågs som betydelsefullt för att bygga en relation, kunna ge korrekt information om cannabis, och därigenom underlätta beteendeförändringar. De relationella aspekterna av arbetet framhölls också som viktiga för att tona ner de delar av verksamheten som kunde ses som tvingande av klienterna, till exempel obligatoriska möten och återkommande urinprov. Relationer framstod därmed som helt centrala för att legitimera arbetet. I enlighet med detta beskrev också personalen att de i möjligaste mån undvek att tala med ungdomarna om drogpolitik och att cannabis är förbjudet. Detta ämne sparades till tillfällen när personalen verkligen ville betona drogens farlighet och de juridiska konsekvenser som ett bruk kan medföra.

Ett dilemma som lyftes av personalen var att verksamheten tycks mer lämpad att hjälpa vissa grupper, trots att uppdraget innebär att få alla typer av unga människor att sluta med cannabis. Enligt personalen kunde goda resultat främst nås bland de klienter som kunde karakteriseras som ”marijuanatestare”, medan mer erfarna och socialt utsatta användare ofta sågs som mer svårbehandlade (jfr ”flersubstansbrukarna” ovan). Denna iakttagelse överensstämde även med hur ungdomarna själva såg på saken. Utifrån deras berättelser om hur de såg på sig själva och sina erfarenheter av cannabis kunde de klassificeras i fyra grupper som också förhöll sig olika till vad de kunde få ut av behandlingen på MiniMaria-mottagningen (Ekendahl, Månsson & Karlsson, 2019).

Grupperingen baserade vi på ungdomarnas personliga berättelser om och förhållningssätt till cannabis. En grupp var de ungdomar som beskrev sig själva som socialt etablerade och såg cannabisbruket som ett dumt misstag – en ungdomssynd. En annan grupp beskrev sin bakgrund som mycket problematisk, innehållande fler avvikande beteenden än bruk av olagliga droger. Ytterligare en grupp ungdomar förhöll sig till cannabis som en livsstil, de gillade verkligen substansen och såg inte några problem med den. Den sista, och minst vanliga gruppen, var de ungdomar som prövat cannabis, blivit påkomna, men egentligen inte tyckte att drogen var särskilt intressant.

De som tyckte att behandlingen hade varit mycket hjälpsam kom framförallt från de två första grupperna. De höll med om personalens beskrivning av problemet med cannabis, dvs att cannabis styr ungdomars beteende och skapar ett beroende, och de kunde därigenom förstå sina tidigare erfarenheter. De beskrev hur de hade kunnat ta till sig denna nya information och ta beslutet att låta bli cannabis. Dessa ungdomar såg behandlingen som en vändpunkt i livet och beskrev att det varit enkelt att ta ansvar och förändra sig efter kontakten med mottagningen.

De två sista grupperna beskrev generellt sett ett motstånd mot behandlingen; de tyckte inte att den var något för dem och såg inte alls poängen. De höll inte med om personalens problembild, och hävdade att de gjorde motstånd mot att bli bemötta som drogberoende. De förhöll sig därmed på ett helt annat sätt till den egna cannabisanvändningen och förvånades över att ”röka en joint” likställdes med ”återfall” på mottagningen. Dessa ungdomar ifrågasatte behandlingen, men eftersom de hade brutit mot lagen förstod och accepterade de sin situation. Kontakten med MiniMaria-mottagningen framställdes som ett nödvändigt ont i strävan efter att så småningom få bli lämnad ifred och kunna fortsätta med cannabis eller helt enkelt gå vidare med sina liv. Dessa ungdomar gav uttryck för att vara självständiga och självreglerande; de ansvarade för sina handlingar och för sina relationer till både familj och omgivning.

Oavsett om de unga klienterna beskrev motstånd eller följsamhet i behandlingen så förstod de sina egna erfarenheter på ett ansvarsfullt sätt; till exempel ansågs information om och bedömning av risker som helt avgörande för deras förhållningssätt till cannabis. De hänvisade inte alls till traditionella sociologiska eller patologiska förklaringar till drogbruk (t ex ekonomisk utsatthet, grupptryck, sysslolöshet, sjukdom, etc.) när de förklarade varför de hade hamnat i sin nuvarande situation. De ungdomar som var övertygade om att cannabis inte var särskilt skadligt – sådana idéer som Mini-Maria-mottagningarna försöker stävja – beskrev hur de undvek att berätta om detta i behandlingen eftersom det ledde till ökad kontroll (t ex extra urinprov). Oavsett inställning till behandlingen förstod ungdomarna generellt varför vuxenvärlden var oroliga för dem och de höll dessutom med om grunderna i förbudspolitiken. Trots att många såg fördelar med att legalisera cannabis för medicinskt bruk, tänkte de annorlunda när det gällde legalisering av rekreationellt bruk. Grundtanken var att cannabis trots allt är förenat med vissa risker och att merparten av befolkningen inte kan hantera dessa på ett säkert sätt.

Denna någorlunda följsamma inställning till svensk drogpolitik var dock inte alls synlig när de vuxna cannabisbrukarna gjorde sin röst hörd. Detta material (onlinediskussioner och intervjuer) visade istället att förbuden och sanktionerna mot cannabis, samt den resulterande sociala stigmatiseringen av brukare, sågs som orättvis, odemokratisk och irrationell (Ekendahl, Månsson & Karlsson, 2019). Enligt dem var cannabis en förhållandevis ofarlig substans som kunde användas för många olika syften; allt från avslappning och kreativitet till bot mot fysiska och psykiska besvär. Typiskt för resonemangen var att brukarna kunde ha rekreationsmotiv för användning i vissa sammanhang och mer medicinska motiv i andra. Även bland dessa vuxna personer sågs cannabisbruket som ett brott mot samhällets regler. Skillnaden mot de yngre  användarna var att de vuxna utan svårighet kunde rättfärdiga sin livsstil genom att cannabis gjorde dem till (vad de uppfattade som) bättre människor. På så sätt framställdes cannabisbruket som ett mycket medvetet val, helt i linje med de globala trender som förespråkar att vuxna individer ska få bestämma själva över om de vill konsumera cannabis eller inte, oavsett om skälen är rekreationella eller medicinska. Hur väl dessa uppfattningar reflekterar den större gruppen av vuxna cannabisbrukare i Sverige är dock omöjligt att veta, då droganvändning är ett relativt dolt och följaktligen svårfångat fenomen.

Diskussion och slutsatser

Cannabis, drogpolitik och ungdomar i en förändrad omvärld

Utifrån de sammantagna resultaten från denna studie kan vi, i likhet med tidigare forskning (exempelvis Månsson, 2017), se att åsikterna om vad cannabis är och gör med människor går tvärt isär beroende på vem som tillfrågas. Behandlingspersonal och vissa grupper av ungdomar framhåller dess farlighet, medan andra användargrupper presenterar substansen som relativt ofarlig och användbar för både rekreation och medicin. Vårt forskningsprojekt visar att det inte på samma sätt som tidigare finns en ”berättelse” om cannabis som får stå oemotsagd, utan alla aktörer i vårt material tycks behöva förklara sin syn. Inte helt förvånande är att de som hävdar att cannabisbruk är harmlöst tvingas motivera detta då de utmanar dominerande antaganden i Sverige. Kanske mer överraskande är att även de som ser cannabis som något farligt anstränger sig för att grunda detta i både forskning och erfarenhet. Detta visar på hur sammanhanget är direkt relaterat till vad som sägs om droger och deras användare, och att utsagorna kan förstås i relation till både den rådande förbudspolitiken och en på sina håll alltmer drogliberal omvärld.

Trots att den drogpolitiska utvecklingen i Sverige inte speglar liberalisering kan vi i våra studier och i tidigare forskning ändå se tendenser till att viss förändring har påbörjats. I en globaliserad värld är det uppenbart för alla som är intresserade av ämnet att det finns olika sätt att se på och hantera cannabis; det syns i nyhetsrapportering om lagförändringar i stora delar av västvärlden (Månsson, 2016), i onlinediskussioner som utmanar förbudspolitiken på området (Månsson, 2014), i cannabisbrukares strävan efter legal medicinsk cannabis (Ekendahl, Månsson & Karlsson, 2019), och i statistik som tyder på att en del vanliga skolelever tycks experimentera med cannabis (Karlsson et al., 2019).

I ett samhällsklimat som förespråkar att individen ska göra egna rationella livsstilsval kan vi föreställa oss att de lättillgängliga och helt disparata cannabisbilderna kommer att stimulera människors strävan efter att tänka själva snarare än lyssna på andra (Seddon, 2009) – den nuvarande mängden av forskning om cannabis, brukare och olika former av reglering gör att det inte längre är lika lätt för svenskar att oreflekterat se drogen som en ”god fiende”. Mot denna bakgrund kan vi konstatera att dagens ungdomar växer upp i ett samhälle präglat av motstridiga budskap. Stat och myndigheter hävdar att cannabis är extremt farligt och ska undvikas på alla sätt, medan legaliseringskrafter och populärkultur hävdar motsatsen. Att väga risk mot nytta kan inte vara lätt i ett sådant sammanhang.

I linje med denna komplexa utveckling finns också en oro i Sverige för att cannabisanvändning inte längre ses som avvikande bland ungdomar, dvs att den har blivit normaliserad. I våra intervjuer sades det återkommande att ungas attityder och beteende i förhållande till substansen tyder på normalisering. Även våra kvantitativa data visade att merparten av de som provat cannabis hade relativt sett få andra problem i sina liv, vilket kan ses som att detta beteende inte längre måste indikera avvikelse från normen. Å andra sidan, om man beaktar de svenska undersökningar som visar hur få ungdomarna är som regelbundet använder eller ens provar cannabis (även om en liten ökning tycks ha skett på senare år, se CAN, 2018 & 2019) så är det vetenskapliga stödet för normaliseringsteorin svagt i Sverige.

Inom samhällsvetenskaplig forskning och teoribildning är det sedan länge vedertaget att sociala problem identifieras och definieras utifrån fler, och ofta andra, aspekter än enbart kvantitativa mått på storlek och konsekvenser, t ex deras moraliska laddning och betydelse för allmän opinion (Kitsuse & Spector, 1987). Denna tankegång exemplifieras, menar vi, genom att svenska myndigheter återkommande bortser ifrån att cannabisbruket bland ungdomar skulle kunna ses som ett litet och mycket avgränsat problem. I Folkhälsomyndighetens uppföljning av genomförandet av regeringens ANDT-strategi beskrivs att andelen 16-29 åringar som under 2018 hade använt cannabis uppgick till 8,9 procent (Folkhälsomyndigheten, 2019, s. 21). Ur ett internationellt perspektiv är detta en mycket låg andel (jfr Kraus & Nociar, 2016, s. 86), särskilt med tanke på att de personer över 25 år som också omfattas av undersökningen knappast kan betraktas som ungdomar längre. Det hävdas också att länsstyrelsernas viktigaste utvecklingsbehov bland annat rör ”spridning och tillämpning av ett kunskapsbaserat cannabisförebyggande arbete” (Folkhälsomyndigheten, 2019, s. 40). Trots få cannabisbrukare vill alltså Folkhälsomyndigheten att preventionsarbetet ska bli ännu mer effektivt.

Grundtanken att i alla lägen göra ”mer av samma”, oavsett om det finns vetenskapligt stöd för att åtgärderna behövs och att dessa bidrar till minskade problem bland ungdomar (jfr Karlsson, 2006), syns även i vår undersökning av behandlingsarbetet på Minimaria-mottagningarna. Personalens fokus på cannabis visade att drogen spelade en huvudroll i relationen till klienterna och i legitimeringen av verksamheten. Det var effekter av cannabisbruk som diskuterades och informerades om, och det var missbruket av substansen som utreddes. För den stora gruppen av ”marijuanatestare” ansågs detta grepp fungera väl; de beskrevs av personal som följsamma klienter som också slutade med drogen, vilket tyder på god måluppfyllelse för verksamheten. Den mindre gruppen av avancerade användare som var mer socialt utsatt, uppvisade flera problembeteenden (t ex annan brottslighet och även bruk av ”tyngre” substanser) och var mer övertygad om att cannabis är en relativt oproblematisk drog, ansågs dock vara svårare att bygga relationer till och påverka i positiv riktning. Även om vi i en av våra artiklar (Ekendahl, Månsson & Karlsson, 2019) visar att ”svåra” klienter kan vara nöjda med och ha nytta av behandlingen speglar detta generellt att en snäv och juridisk ingång i de ungas livssituation (att cannabis är olagligt) har både för- och nackdelar om målet är minskade drogproblem bland unga. Socialt stabila ungdomar som har mycket att förlora tycks lyssna på personalens budskap om hur farligt cannabis är och slutar. De ungdomar, däremot, som har större problem i livet än konsekvenser av cannabisbruk tycks ofta finna det svårt att engagera sig i en behandling de finner felriktad och därför irrelevant. I värsta fall leder detta till att de ungdomar som mest behöver Minimaria-mottagningarnas hjälp betackar sig för den.

Med ett tydligt substansfokus (både professionellt och politiskt), finns därmed en risk att den svenska cannabispreventionen i vissa fall riktas mot symptom på ogynnsamma livsvillkor, snarare än mot det som klienten själv uppfattar som det huvudsakliga problemet. En alltför ensidig syn på ungdomars drogbruk kan bidra till att ytterligare stigmatisera de mest socialt utsatta. Att bli lagförd för narkotikabrott kan visserligen avskräcka vissa och få dem på rätt väg i livet (det exemplifierar vi i en av våra studier), men kan också innebära att en identitet som ”narkoman” eller ”missbrukare” pådyvlas unga människor som kunde ha växt ifrån experimenterandet med droger utan myndighetsåtgärder. Detta är givetvis spekulationer, men forskning visar samstämmigt att de som samhället etiketterar som droganvändare blir stigmatiserade och marginaliserade (t ex, Ekendahl, 2006; Goldberg, 2010; Petersson, 2013; Svensson, 1996). Utifrån vår samlade erfarenhet som forskare inom missbruksområdet anser vi att positiv livsstilsförändring främst kan åstadkommas genom frivilliga stöd- och behandlingsinsatser samt nyanserad information om drogers negativa konsekvenser, snarare än genom tvång, förbud och övertygelsen om att drogbruk alltid leder till beroende (att bli ”slav under drogen”). Det kompetenta arbete som bedrivs vid Minimaria-mottagningar skulle enligt vår bedömning kunna spela en större och viktigare roll i unga människors liv om det byggde mer på det förra och mindre på det senare. Avslutningsvis konstaterar vi att det trots omvärldens krav på evidens tycks svårt att komma framåt i diskussionerna om cannabis genom att förlita sig på objektiv kunskap.

Diametralt olika synsätt på vad cannabis är, hur drogen ska hanteras och om brukarna ska betraktas som många eller få finner forskningsstöd, vilket tyder på att källor väljs utifrån vad som tjänar olika parters intressen. Det verkar alltså inte finnas något i grunden vetenskapligt rationellt när svenska politiker följer förbudstraditionen utan att ta hänsyn till alternativa sätt att reglera och kontrollera cannabis på. Ett annat förhållningssätt skulle vara att ta på allvar och tydliggöra hur ideologi och vetenskap interagerar när samhällen definierar och löser drogproblem (Bacchi, 2018). Med en sådan insikt skulle våra beslutsfattare antagligen känna sig nödgade att rättfärdiga ett fortsatt fokus på cannabisbrukande ungdomar och en fortsatt kriminalisering av narkotikabruk med hänvisning till annat än forskningsrön om att denna politik leder till mer nytta än skada. Det skulle både vara på sin plats och mer ärligt.