Socialarbetaren Bettan Byvald möter människor på deras arenor

– Mådde hon psykiskt dåligt? I så fall ska hon till vården, sade chefen.

Bettan Byvald följde ändå sin intuition. Hon visste nämligen att en av bröderna också var gängkriminell och att det fanns risk för hämndattacker. Vid ett av flera besök hos mamman lämnade hon sitt visitkort med hälsningen att han kunde höra av sig, om han ville.

Det gjorde han ett par gånger. Första gången utan att vara riktigt kontaktbar. Andra gången
med ett viktigt meddelande: att han ville lämna gänget. Tillsammans med handläggande socialsekreterare hjälpte Bettan Byvald honom i kontakterna med polis och ett avhopparprogram.

– Efteråt frågade jag mannen: Vad var det som gjorde att du hörde av dig till mig? ’Det var två saker’, svarade han. ’För det första att du lämnade det där kortet, att jag inte tvingades till något. Och det viktigaste: För att du var snäll mot morsan.’

Det finns många exempel på den här typen av uppsökande och förebyggande socialt arbete i Bettan Byvalds yrkesliv. Att ”jobba svart” innebär här att hon rör sig utanför ramarna och kategorierna, för att få syn på saker som inte når den som sitter förskansad vid ett skrivbord. Och där blir många socialarbetare sittande i dag, säger hon. Nedtyngd av växande pappersarbete.

Kontoret här i Hjällbo i Angered fungerar som en nästan övertydlig bild för den instängdhet som Bettan Byvald skildrar. Väldigt till storleken, beläget på en höjd och draperat i betong liknar det närmast ett fort. Vägen in går via väktare och receptionister.

– Säkerhetsåtgärderna är nödvändiga, men jag gillar dem inte. Det måste också finnas lättillgängliga alternativ till en kontakt med socialtjänsten, säger hon.

På 1980-talet, då Bettan Byvald började jobba här i de nordöstra delarna av Göteborg, var dörrarna öppna. Folk kom ibland in med en räkning eller något brev som de inte förstod sig på. Det skapade kontakt, och under de informella mötena kunde ofta andra behov och varningssignaler visa sig.

– En bit in på 00-talet låste vi sedan in oss och blev allt mer otillgängliga. Vi skulle egentligen bara jobba med insatser som var utredda och med biståndsbeslut och ’evidensbaserade’ metoder. Där tappade vi mycket av tilltron från de boende.

Socialtjänsten övergick från socialt arbete till social ingenjörskonst, menar hon. Sådant som dokumentation, uppföljningar och ”evidens” blev ledord i den nya new public management-filosofin. Stora kontroll- och dokumentationssystem byggdes upp och tog allt mer av arbetstiden.

Visst, rättssäkerheten har blivit bättre, medger hon – men hur har det gått för socialtjänsten i stort?

Ett svar på den retoriska frågan är det växande problemet med gängkriminella, en grupp som Bettan Byvald jobbat mycket med. Om man inte möter människor på deras egna arenor är det svårt att fånga upp problemen i tid och göra något åt dem, säger hon.

– När vi utreder ungdomar får vi ofta bara glimtar från deras miljö och omständigheter. Ibland hjälper våra insatser, men några personer går raka vägen igenom socialtjänstens insatser utan att någon förändring sker. Det kan vi se i backspegeln när den unge senare grips för allt grövre brott.

Så – hur ska vi göra då? Vad är det som behövs?

Här tar Bettan Byvald ett djupt andetag. Och med det kan vi passa på att backa lite.

Hon kommer själv från en arbetarklass-bakgrund i Kortedala, Göteborgs första förort. Det fanns svårigheter där redan när hon var ung: missbruk, utanförskap.

– Skillnaden då var att hur djupt utanförskapet än var hade alla nästan alltid en koppling till det etablerade samhället. Man hade sett någon i sin familj eller släkt som arbetade och kom hem med lön. Man röstade i val, tog kanske på sig finkläder på första maj.

I dag saknas det här gemensamma samhällskontraktet i vissa grupper, menar hon, vilket leder till en ny sorts brutalitet och empatilöshet. För att förändra situationen måste socialtjänsten därför hjälpa till att skapa ett gemensamt ’vi’, en grundläggande demokratisk struktur på lokalplanet.

Och det är precis vad Bettan Byvald försöker att göra. De senaste femton åren har hon haft en fri roll där hon kunnat röra sig utanför kontoret och samverka med andra aktörer.

Just nu är hon till exempel engagerad i ett initiativ i Hammarkullen – liksom Hjällbo ett av Angereds ”särskilt utsatta områden” – där socialtjänsten under en längre tid samverkar med skola och bostadsbolag för att höja barnens skolresultat och tron på sig själva. Samtidigt arbetar de med föräldrarna och deras inte alltid så enkla föräldraroll.

– Vi utgår från det lokala och vilka risker och möjligheter som finns just där dessa familjer bor. Vi kan prata om de gängkriminella som står och säljer narkotika på torget. Hur gör man som förälder så att ens barn inte väljer den vägen?

Vad finns det för skyddande faktorer runt barnen som vi kan hjälpas åt att förstärka?

Det är viktigt att föräldrarna lär känna tjänste-personerna som jobbar i just deras områden, menar Bettan Byvald. Det handlar om skol-personal, representanter för bostadsbolagen, skol-socionomer, ”fältare”, fritidsledare, social-arbetare och områdespolis.

– Det blir till ett nytt ’vi’: vi som är föräldrar till barnen på den här skolan och bor i den här delen av bostadsområdet. När vi jobbar nära dem över tid blir det ett ’vi’ med gemensamma mål.

Bettan Byvald har hyllats för sitt arbete, och inte bara av kollegor och lokalsamhälle, utan också från högre ort. På hennes anslagstavla finns ett uppmuntrande brev med snirklig stil från tidigare utrikesminister Jan Eliasson. Terrorexperten Magnus Ranstorp har sagt att han vill klona henne för att bekämpa terrorn, och under sin tid som samordnare mot vålds-bejakande extremism plockade Mona Sahlin in henne i Regeringskansliet. Men hon har också kritiserats.

– Många tycker att jag ofta har tappat mig. Det har jag hört. Och jag har också hört: ’Jojo, så kanske Bettan kan jobba, men det funkar ju inte för oss andra.’ Några tror kanske att jag har hela huset fullt av klienter. Men jag har aldrig haft någon hemma hos mig. Ingen ringer mig på natten. Det finns ett ömsesidigt förtroende när man går utanför ramarna.

Men visst har hon arbetat nära människor i behov och visst finns det risker med det, säger hon. Man kan bli distanslös.

– Därför skall det göras med finess, professionalitet och inom lagens ram. Annars blir du inte långvarig i yrket.

Hon tycker att hon hållit sig inom gränsen, även om hennes engagemang ibland har varit svårt för henne själv att förstå. Som den gången en ung kvinna, som tidigare varit placerad på ett ungdomshem där Bettan Byvald arbetade, blev brutalt mördad i London. Bettan Byvald besökte mamman. Det gjorde också Scotland Yard, som ville att hon skulle följa med mamman till London under rättegången.

Så blev det också. I tre veckor var hon borta.

– Det här var inget som jag pratade med mina kollegor om då. De tror inte att man är klok om man gör så. Men hon behövde ju hjälp och jag fanns där och hade möjligheten. Den här kvinnan hade andra barn också. Om hon inte kan vara en fungerande mamma för dem får vi bara nya ärenden.

Hon har fortfarande kontakt med mamman. De har hon med många gamla klienter. De ringer ibland, ses och fikar. Det är inte belastande, säger hon – tvärtom. I hennes jobb får hon höra mycket elände. Det kan fastna vid henne.

– Jag kan säga så här: När det regnar är det skönt att cykla hem, och känna hur eländet sköljs bort.

Dusch och regn kanske kan lindra tillfälligt men det som verkligen läker är när gamla klienter – det kan vara föräldrar som förlorat barn, tidigare gängkriminella eller IS-återvändare – får ordning på sina liv.

– Och följer man en person tillräckligt länge brukar man få uppleva just det.

Just nu arbetar Bettan Byvald femtio procent. Hon är egentligen sjukskriven på heltid, på grund av en cancerbehandling, men att bara vara hemma skulle vara ”för tråkigt”. Nästa år går hon dock i pension, och då lämnar hon Angereds socialtjänst efter mer än trettio år.

Hon kommer dock att följa myndighetens utveckling i Sverige. Och hon är hoppfull. Socialarbetare finns idag i skolan, bostadsbolagen tar ett stort ansvar, och tillsammans med dem och andra aktörer ser hon hur ett samhällsarbete växer fram i våra utsatta områden. Kanske är den gamla new public management-filosofin till sist på väg ut. Det vore hög tid, säger hon.

– Vi behöver en tillgänglig och tillitsfull socialtjänst dit individer kan gå för att få hjälp, utan att vi först måste lägga tid på att utreda behoven. Vi får lita på att människor vet vad de behöver.

Viktiga händelser i Bettan Byvalds yrkesliv

1988
Rapportskrivande

”När jag var färsk som social-arbetare blev jag handläggare för en flicka i tonåren som blivit utkastad från sitt familjehem. Första gången som jag besökte henne visade hon en pärm med alla utredningar från i stort sett hela hennes barndom, och tittade mig i ögonen och sade: ’Bettan, är detta jag?’ Jag blev förskräckt. Så när jag skulle skriva en egen utredning bestämde jag mig för att göra det på ett annat sätt. Jag frågade henne: ’Hur vill du beskriva dig? Du får berätta.’ Hon hjälpte mig att förstå hur ordvalen vi använder påverkar människor. De hade satt sig i hela henne.”

1998
Backabranden

”Flera av de ungdomar som var med om Backabranden bodde på ett boende som jag startat upp i området. Vi hade både ungdomar som avled och som överlevde, och snart kom ärenden om rädda föräldrar som i princip stoppade sina barn från att gå ut. Under den här perioden fick jag verkligen möta människor i svåra situationer. Jag träffade anhöriga, var på rättegångar, begravningar och på bårhus. Här lärde jag mig att man inte bara kan jobba med enskilda individer, utan att man också måste hantera syskon och föräldrar. Det sitter väldigt starkt i kroppens minne. Och jag har kvar några kontakter därifrån fortfarande.”

2006
Ikraam

”År 2006 hade vi en stor grupp ungdomar som gjorde rån. Alla gick i samma skola och bodde i samma område. Då anställdes en kollega till mig, Ikraam, och tillsammans ordnade vi möten med föräldrarna till de unga förövarna. Det var Ikraam med sin förmåga och sitt förtroendekapital i området som gjorde att alla de 24 ungdomarnas föräldrar dök upp. Vi fortsatte sedan att träffas på onsdagskvällar under flera år, nya personer anslöt och mötena utvecklades med tiden till så kallade ’lyssnarmöten’, informationsträffar, föräldrautbildningar och mobilisering vid allvarliga händelser i området.”

2013
Syrienresenärerna

”Syrienresenärerna var en grupp som vi från början inte skulle jobba med. I mötet med drabbade struntade jag i det. Är man ute och möter människor kan man inte säga: ’Du, det här kan inte jag prata om, för det står inte i våra reglementen’. Man pratar om det som dyker upp – och man lär sig något. Så när det sedan bestämdes att vi ändå skulle jobba med Syrienresenärerna, då hade jag redan en del erfarenhet, och då kunde förvaltningen säga: ’Vad bra Bettan, du kan ju lite om det här.’

2016
Gängkriminella

”Vid den här tiden fick vi börja arbeta med personer som ville lämna sin kriminella livsstil. Vi samverkade med myndighetsutövande socialsekreterare och lyckades få till en organisering inom organisationen. Ute på lyssnarmöten, föreningsmöten och i religiösa församlingar har jag ofta fått höra om anhöriga och andra individer som säger att det inte finns någon hjälp att få. Det kan jag dementera – nu finns en väg för avhoppare.”

2021
En socialtjänst på rätt väg

”På 1980-talet gick vi från att vara en kontrollerande myndighet till att ha tillit till människorna: de vet vad de behöver för hjälp. Jag ser likheter i dag. För de som behöver mer långsiktiga och omfattande insatser finns det en myndighetsutövande del kvar med specialister. Men vi lämnar ett kontrollerande och administrativt socialarbete till att mer arbeta ute där människor finns och blir på det sättet tillgängliga för stöd och hjälp.”

2022
Pension

”Jag är glad för att jag har fått arbeta som socialarbetare här i de nordöstra stadsdelarna. Chefen och jag har inte alltid varit överens, och jag har haft begränsningar i mitt uppdrag, men med tiden har vi enats. Jag är tacksam för att jag har fått ha en sådan fri roll som jag ändå har haft.”