Socialhögskolan 100 år: Kvinnornas kamp gav resultat

”Upprättandet genom CSA:s försorg av ett institut för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm, samt en professur i nationalekonomi och socialpolitik vid Stockholms högskola.”

Beslutet innebar ett första steg i formeringen av en ny utbildad yrkesgrupp i Sverige vars grundläggande yrkeskompetens skulle bygga på teori och forskning.

Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning slog upp sina portar den 10 januari 1921 på Myntgatan 4 i Stockholm. Utbildningen kom allmänt att kallas Socialinstitutet eller Socialpolitiska institutet.

Den första kullen studerande skulle nu få en högskolemässig utbildning. De som antogs till utbildningen skulle enligt den första stadgan vara både män och kvinnor som ”äga tillräcklig underbyggnad och mogenhet för att tillgodogöra sig undervisningen”. ”Vid urvalet av lärjungar skall hänsyn tagas till såväl boklig bildning som praktisk erfarenhet”.

Mer än två decenniers strävanden och en lång kamp för en yrkesutbildning var äntligen över. Kraven om en utbildning, som drivits av CSA, var ett kvinnoinitiativ. Emilia Broomé, Karin Fjällbäck-Holmgren, Kerstin Hesselgren, Gertrud af Klintberg, Gerda Meyerson, Agda Montelius, Ebba Pauli och Anna Whitlock hade plats i förbundets styrelse de första decennierna under 1900-talet. Alla kämpade för en utbildning och ett eget yrke för kvinnor som tidigare arbetat i frivilligt socialt arbete. En egen lön och ett erkännande av samhället blev viktiga mål. De hade också en stark tro på att bättre kunskaper och en utbildning ytterst skulle vara till nytta för de mindre lyckligt lottade i samhället. De kvinnliga utbildningspionjärerna var dessutom engagerade i bildningsrörelsen, rösträttsrörelsen och fredsrörelsen. De startade en praktisk kurs i socialt arbete 1910. Kursen drevs och utvecklades under ett decennium och blev den direkta föregångaren till den utbildning som startade 1921.

Vid invigningen av utbildningen betonades att kunskap och bildning skulle skingra mörker och okunnighet om sociala frågor. Utbildningen skulle inte bara ge en teoretisk och praktisk grund för de studerande att stå på i sin framtida yrkesverksamhet. Utbildningen och den forskning man önskade få till stånd skulle också medverka till att sprida social och socialpolitisk kunskap till allmänheten och verka för en utveckling av samhällsvetenskaperna, enligt den stadga som godkändes av Kungl. Maj:t. Framtidsplanerna var djärva och högt ställda.

När utbildningen fick en högskolemässig utformning 1921 kom de manliga intressena att ta över de kvinnliga ambitionerna. Även om kvinnor fick tillträde till universiteten 1873 och kunde avlägga examen vid vissa fakulteter utgjorde universiteten och högskolorna en manlig värld både när det gällde lärare och studenter.

Gösta Bagge blev rektor vid Socialinstitutet som drevs i stiftelseform. Därjämte innehade han en professorstjänst vid Stockholms högskola och skulle därigenom garantera högskolemässigheten i Socialinstitutets verksamhet.

Vid det nyinrättade institutet kunde tre huvudexamina avläggas, en socialpolitisk examen som innefattade sociala ämnen, en kommunal examen och en examen i samhällskunskap. Examensämnen var bland annat nationalekonomi, statskunskap, socialpolitik, samhällets hjälp- och skyddsverksamhet, psykologi och etik, kommunal förvaltningskunskap samt kommunal hushållning.

Ambitionen att få igång en forskning inom utbildningens ram blev svår att uppfylla och det skulle ta närmare ett kvarts sekel innan liknande utbildningar kom till stånd i andra delar av landet.

Den första svenska utbildningen hade internationella förebilder även om den kom att anpassas till en svensk kontext.

De sekulära sociala utbildningar som grundades vid sekelskiftet 1900 i flera västländer hade att göra med konsekvenserna av industrialiseringen, urbaniseringen och städernas snabba befolkningstillväxt. De gamla jordbrukssamhällena och deras omsorgssystem omvandlades i grunden. De sociala problemen blev mer synliga. Besuttna grupper i samhället ville komma tillrätta med de sociala problem och ordningsproblem som enligt deras synvinkel höll på att degenerera samhället.

Krav restes på att befolkningen borde kontrolleras bättre och olika reformer utvecklas för att undvika uppror och andra oroligheter på ett mer systematiskt sätt än tidigare. Arbete med fattiga grupper, barn som for illa och annan hjälpverksamhet hade förekommit sedan mycket lång tid. När inte familjen räckte till hade kyrka, fattigvården eller olika välgörenhetsföreningar fått rycka in. Men decennierna runt 1900-talets sekelskifte gjorde sig andra idéer gällande. Krav ställdes på sociala reformer och på att utbildning och forskning skulle få ett större inslag i verksamheter för att skapa mer harmoni i samhället.

En av de tidiga svenska utbildningspionjärerna Gerda Meyerson, som studerat utbildningar i andra länder, argumenterar 1912 för vikten av en utbildning i socialt arbete. Hon hävdar att den gamla åsikten att den som vill arbeta för de fattiga endast behöver ett gott hjärta icke hyllas längre. Om hjälpverksamhet ska vara till verklig nytta behövs kunskap av både praktisk och teoretisk art. De som ska arbeta socialt behöver ha kunskaper om lagstiftning, barnavård och den sociala frågans betydelse, nykterhetsarbetet och så vidare (CSA:s arkiv, Gerda Meyerson, i CSA:s sociala artiklar 1912:95).

I de internationella professionaliseringskraven ingick en utbildning som kunde skapa en gemensam kunskapsbas, yrkesmässig autonomi, formell legitimation, en egen yrkesmässig teoretisk grund, egenkontrollerad yrkesetik och ett yrkesspråk. Yrkesmässig autonomi och formell legitimation har dock bara undantagsvis kunnat genomföras i Sverige. Men utbildningen kom att bli viktig för formeringen av en ny yrkesgrupp.

Även om tillkomsten av utbildningen var bitter, kom den dock att få stor betydelse för många. Ett av målen var att utbildningen skulle vara öppen för grupper som inte kunnat skaffa en utbildning i unga år. De skulle under senare år kunna meritera sig för högre studier, till exempel genom folkhögskolor.

Många av dem som utexaminerats från det vi i dag kallar socionomutbildningar har haft viktiga poster i samhället. Det gäller till exempel Ebon Andersson, Susanna Alakoski, Berit Andnor, Maj-Britt Inghe, Malena Ivarsson, Maj Gertrud Kullenberg, Lars Leijonborg, Ingemar Mundebo, Thage G. Peterson, Göta Rosén, Agda Rössel, Gudrun Schyman och Nils G Åsling för att nämna några exempel. Även Stefan Löfven har läst delar av socionomutbildningen i Umeå.

Socialinstitut blev 1964 statliga högskolor och genom högskolereformen 1977 gick högskolorna upp i universitetssystemet och de tidigare förvaltningslinjerna och teoretiska linjerna avknoppades till andra delar av universiteten. Först 1977 kunde också en forskarutbildning knytas till utbildningen.

Efter den första utbildningen i Stockholm 1921 kom liknande att starta i Göteborg 1944, Lund 1947 och vid Ersta Sköndal Bräcke högskola 1948. I tredje vågens utbildningar kom Umeå 1962, Örebro 1967 och Östersund 1971.

Efter millennieskiftet har 12 nya utbildningar tillkommit; Jönköping 2000, Malmö 2001, Växjö 2002, Linköping 2003, Karlstad 2006, Uppsala 2008, Mälardalens högskola 2010, Dalarnas högskola 2012, Södertörns högskola 2017, Högskolan Halmstad 2019 och Högskolan Väst 2020.

Centralförbundet för Socialt Arbete kommer att hålla en konferens den 6 oktober i Stockholm och ge ut en skrift om den dramatiska utvecklingen och de stora utmaningar de 19 socionomutbildningarna står inför i dagens samhälle.