”Hoppet manar oss att orka vidare”
Hur finner vi vägar mot en ny ljusare framtid efter pandemins många förluster? Lisa Sand visar hur vi socionomer leder patient och anhörig ut ur pandemins depression.
Foto: Jann Lipka
Att ta sig igenom en kris är som att vandra genom en mörk skog – ljuset finns på andra sidan. Lisa Sand som är socionom, medicine doktor och specialist inom palliativ vård, visar hur vi socionomer leder patient och anhörig ut ur pandemins depression.
– När det oväntade som händer hotar bastryggheten i våra liv – hopp om framtid, bra ekonomi, hälsa och överlevnad – utvecklas en kris som blir existentiell. Pandemin hotar dessa värden och viruset har väckt vår dödsångest. När vi nu är på väg ut ur svårigheterna förväntas vi plötsligt leva som vanligt igen. Då är det lätt att förvilla sig och tro att krisen är över men den lever kvar tills sorgen läkt ut. Relationen till någon vi mist har upphört och även om kroppen inte längre finns är det i läkningsprocessen viktigt att den sörjande har någon att relatera till.
Krisen har olika faser; chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas. I vilken fas befinner vi oss nu?
– Vi behöver tänka både bearbetning och nyorientering. Kanske också reaktion. Ur ett samhällsperspektiv kommer mycket att handla om nyorientering eftersom man är ivrig att allt ska bli som vanligt igen. På ett personligt plan kommer det att vara många som fortfarande försöker förstå och bearbeta det de varit med om. En nyorientering tar olika lång tid för olika människor. Dels för att vi är olika och dels för att innebörden av de förluster vi gjort under en kris är olika.
Du poängterar att närvaron i de stödjande samtalen är viktig eftersom det innebär gemenskap, liv och trygghet. Hur kan man som kurator/socionom bäst förmedla närvaro?
– Närvaro förmedlar den som själv är närvarande.
Varför är förmedlingen av hopp så viktig i krisen?
– Hoppet är ett nödvändigt stöd när vi har det svårt, något som manar oss att orka vidare.
Hur förmedlar kuratorn/socionomen hopp på rätt sätt och vad händer då i den krisdrabbade individen?
– Hoppet föds inom oss själva. När vi gör det möjligt för en person att uttrycka det hon känner på det sätt hon förmår, och accepterar det hon förmedlar på ett respektfullt sätt, bidrar vi till att skapa förutsättningar för hoppet att spira. Vi skapar trygghet i mötet genom att vara närvarande och lyhörda. Du bör förmedla att det för de allra, allra flesta blir bättre genom att berätta om dina kunskaper om kriser och om krisens förlopp. På så sätt blir du ett ställföreträdande eller vikarierande hopp för någon som har det tungt.
Vi besöker en av Lisas favoritplatser, Uppståndelsekapellet. Avskalat, stramt och därför inte uppskattat av alla – men en plats där det är lätt att förnimma kontakten med det eviga, det som är större än oss själva.
Symboler blir ofta viktiga under en existentiell kris. De kan vara en hjälp att ge hoppet liv oavsett om man är troende eller inte och oberoende religionstillhörighet. Ett levande ljus eller en vacker sten är exempel på symboler som inte låter sig fångas in av en särskild religiös tillhörighet eller speciell livsfilosofi. Symbolerna är större än så och kan förstås av alla.
Lisa berättar att det ofta uppstår religiösa tankar när människan bearbetar existentiella frågor kring döden. Men vi lever i ett sekulariserat samhälle så för att inte såra någon försöker hon undvika kristna symboler.
